När verkligheten blir extra verklig

Ibland händer det saker som får en att vakna till lite. En tankeställare av något slag. Händelser som gör att man kramar om sina nära och kära lite extra. Känner tacksamhet för det man har. I natt var jag med om en sådan händelse. Jag är fortfarande på starkt påverkad av det.

Min fina brorsdotter körde av vägen och voltade en bra bit med bilen. Hon fick hjärnskakning, lite skador på lungorna och 5 frakturer på revbenen. Lite bulor i huvudet. Hon är såklart lite blåslagen, mörbultad, chockad och ledsen. Men hon lever och även om det kommer ta sin lilla tid att läka så kommer hon bli återställd.

Jag var där hos henne på akuten i natt tillsammans med hennes föräldrar, bror, kompis och farfar. Lugnade och tröstade. Ägnade nog nästan en timma åt att få henne tänka på annat än de fruktansvärda smärtorna hon hade och som nästa gav henne panikattacker. I väntan på läkaren som studerade de flera hundra röntgenbilderna tvättade vi bort smink och målade läppglans. Pratade ansiktsmålningar, skola, julklappar, duktiga brandmän och bajsfärgat läppstift. Det var både tårar och skratt. Hon var en riktig kämpe trots att hon hade ondare än vad många av oss kan föreställa sig.

Vi inser alla vilken ofantlig tur hon hade. Som det verkar lurade hon döden på flera sätt. Denna gång var marginalerna på vår sida på alla sätt. Bilen voltade in på en skogsväg och missade en träddunge. Inne på vägen syntes hon inte från vägen men lyckades ringa sin vän som larmade 112. Att hon inte skadat sig mer är sådan obeskrivlig tur.

Idag känner jag ett stort behov av lugn. Att omge mig med kärlek. Jag önskar så jag hade kunnat stanna hemma i Värmland några dagar till och ge henne lite extra stöd. Det kändes inte så skönt att komma hem som det brukar. Känslan var splittrad på något sätt. Jag är tacksam för att vi var bjudna på mat hos fina Lotta och Mattias. Det fick ett par timmar att gå. Jag har varit trött och lite nedstämd idag. Inte orkat adventspynta något. Inte orkat packa upp väskorna. Inte orkat ens tänka på träning och långpasset jag hade tänkt köra. Det känns så oviktigt med vissa saker vid sådana här tillfällen.

Det här får mig att tänka mycket på livet. Att man ska vara tacksam för det man har. Uppskatta livet och de människor vi har omkring oss. Komma ihåg att visa omtanke och säga att man älskar. Våga be om ursäkt. Våga säga förlåt. Men även svälja sin stolthet och förlåta. En vacker dag kanske det är för sent. När man minst anar det har man missat sin chans att ställa saker till rätta. Då får man leva med det resten av sitt liv. Så ta chansen medan du har den. Hör av dig till någon du inte pratat med på länge. Red ut en konflikt med någon du saknar i ditt liv.

Sprid kärlek i världen!

IMG_4784

Kärlek mitt i misären

Här hemma fick inte pappan i huset den uppmärksamhet han förtjänade idag. Ingen sovmorgon, ingen mysfukost framdukad när han klev upp ur sängen och ingen farsdagsfirande av barnens farfar. Istället fick han redan igår kväll ta hela lasset med barn, ersättning till lillebror och beredskap att ta hand om vakna barn under natten. 

Själv låg jag i fosterställning i soffan medan magsjukan tog all energi jag hade. Som om två veckors förkylning med hosta inte varit nog. Redan förra helgen fick Daniel offra sovmorgnar och annat fix för att jag hade ont i halsen. 

Så samtidigt som min stora kärlek får rodda hem och barn för att jag ska kunna vila i soffan så är det precis detta som gör honom så fantastisk. Han släpper alla andra eventuella planer utan att blinka och sätter familjen först. Så även om han fick öppna paket som var inslagna i emballaget de skickades i och får laga all mat själv hela dagen så hoppas jag att dagen inte varit alltför betungande. Men jag kan konstatera att mina barn har en fantastisk pappa. Kärleksfull och full av humor. Omtänksam och fantasifull. Världens grymmaste!!! Och tänka sig att jag delar livet med denna man. Kärlek till dig Daniel!!! 

  

  

Det här med jul…

Det här med julen alltså. Jag älskar julen på många sätt. Pysslandet, stämningen, myset och känslan av att det är en social högtid. Några veckor där man umgås och njuter av tillvaron lite extra. Men julen är för kort konstaterade vi för någon vecka sedan. Därför börjar jag och min syster ladda upp från första november. Då börjar vi lyssna på julmusik. Kanske tända ett ljus med juldoft. Planera julklappsinköp och julfiranden. Varför börja så tidigt? För att kunna njuta av allt utan behöva att stressa. Att inte allt ska pressas in på några få veckor.

Samtidigt så är jag fullt medveten om att detta är en tid på året som många människor fasar för. Ensamma som inte har någon att dela den med. Fattiga som inte har råd att köpa julklappar till sina barn. Barn som efter julen får gå tillbaka till skolan utan att ha en enda julklapp att berätta om. Männsikor som inte får dela den med dem de älskar mest. Jag brukar alltid försöka göra något för utsatta just under julen. Skänka pengar till någon organisation. Eller ge matkasse till familj i svårighet eller julklappar till fattiga barn. Gör det du med. Ingen stor grej för oss som har möjlighet. Men många bäckar små…

Jag vet att julen är en religiös högtid i grund och botten. Jag kan inte kalla mig troende direkt. Vissa kanske kallar det hyckleri. Men för mig är julen en högtid där man är släkt och familj extra nära. En speciell tid på året där man visar extra mycket kärlek till människor runt omkring, kända som okända. Vi, eller i alla fall jag, behöver det mitt i vintern.

Vad är julen för dig? Mys eller pest? När börjar den?

För mig har den redan smygbörjat!!!

GodJul