Mitt stoltaste träningsögonblick

Denna veckan bloggar jag och mina bloggkollegor om ett riktigt roligt ämne. Mitt stoltaste träningsögonblick. Det var ett lätt val. Det finns en upplevelse i mitt liv som slår allt annat i träningsväg. En prestation jag på riktigt verkligen är stolt över att ha planerat, tränat inför och genomfört utifrån de förutsättningar jag hade den dagen. Ni som känner mig eller som följt min blogg ett tag kan säkert gissa att jag pratar om min resa mot och genomförandet av Kalmar Ironman 2014. Jag skrev om det i ett inlägg om Mitt stoltaste ögonblick i somras. Två månader efter tävlingen strösslade jag prestationen med denna lilla hemlighet.

Det ögonblick som får räknas som det stoltaste ögonblicket är när jag passerar mållinjen den där kvällen i augusti. Att känna att jag har lyckats med något som jag sex år tidigare bara tänkte att det var galningar och atleter av högsta rang som genomförde. Det var då jag såg min halvglane svåger genomföra sin första Järnman i Kalmar. Jag hade inte en tanke på att jag en dag själv skulle stå på startlinjen. Den tanken växte fram under alla efterkommande år som jag återvände till Kalmar för att uppleva stämningen. Mer och mer växte tanken om ett eget deltagande fram.

Jag korsade mållinjen till orden Ida, You are an Ironman och jag kan inte med ord beskriva mina känslor i just det ögonblicket. Tårarna rann och leendet var enormt. Det var först då jag kände att det var värt alla uppoffringar, allt slit och alla tårar som jag kämpat med det senaste året. All tid borta från familjen för att förbereda kroppen så mycket som möjligt på den extrema utmaning jag tänkte utsätta den för. Tidiga löppass, långa cykelpass och ångesten inför simningen i öppet vatten. Frustrationen över alla gånger under våren när jag hade ont i halsen och inte kunde träna. Uppgivenheten när jag i maj och juni mer och mer tvivlade på att jag skulle vara i tillräckligt bra form för att kunna ta mig i mål. Tårarna under vissa träningspass när jag kände att jag om och om igen försummade min lille son, eller i alla fall värdefull tid tillsammans med honom. Samtidigt fick jag styrka av att tänka på han och Daniel som hängde hemma i väntan på att mamma skulle komma hem. De fick mig att inte ge upp eftersom all tid jag redan lagt ner då skulle kännas så onödig. Han hade det ju bra hemma med pappa, det visste jag ju innerst inne.

Jag kan än idag känna den pirrande nervositeten när jag kliver in i trävlingsområdet på morgonen till tonerna av Coldplays A sky full of stars. Jag kände mig stark och grym redan då. Jag visste att det skulle bli en utmaning och en tuff dag. Men jag visste också att om jag bara höll mig till min plan, inte pressade mig för hårt och lyckades undvika tekniskt strul så skulle det gå vägen. På något sätt.

Och det gjorde det. Gick vägen. Framlyft och påhejad av familj och vänner, klubbkompisar och okända, funktionärer och medtävlanden. Alla gav energi. Hjälpte mig framåt. Det är ungefär 1,5 år sedan jag genomförde tävlingen. Och även om tiden inte alls var vad jag hade tänkt mig ett år innan tävlingen så är jag så extremt nöjd och stolt över min prestation. Än idag. Jag hade så många hinder på vägen som påverkade slutresultatet. Så mycket som hade kunnat sätta stopp för en start över huvud taget. Dessutom har det fötts en revanschlust i mig. Jag ska köra igen, med bättre förutsättningar. Men så länge ska jag bara pysa av stolthet över den magiska dagen i augusti 2014.

Vill man läsa mer om min tävlingsdag finns mina racereports här, här och här.

Har ni något ögonblick i träningssammanhang som ni är så där härligt stolta över?

KalmarIda

Post Kalmar IM 2015

Sitter i bilen på väg hem från Ironmanhelgen i Kalmar. Det har blivit en riktig tradition. Mitt åttonde år på plats. Jag har sett tävlingen växa från Järnmannen med 500 startande till Ironman med 2700 anmälda. Jag har stått på startlinjen ett år och bredvid de andra. I år var det året jag såg minst helt klart. Det är inte samma sak när man har två små barn med sig. Men det spelar ingen roll. Stämningen fanns där. Jag kunde heja på de jag var där för att heja fram.

Vilken dag det blev. Solen sken och vinden blåste. Inte optimala förhållanden för de startande. Vissa klarade inte av det, andra taggade till och presterade riktigt bra trots det. Idag kan man läsa om dödsvågorna i kvällsblaskorna. De jag talat med efteråt vittnar om vågig simning men inget som inte är hanterbart. Kanske för att de är vana OW-simmare som inte bara nöter längder i bassäng. Mycket simning i öppet vatten är en viktig förberedelse inför en sådan här utmaning i mina ögon. 

Jag imponeras av Patrik Nilssons lopp igår. Jag såg inte mycket av täten men jag hörde snacket. Sedan starten av IM 2012 har ingen svensk vunnit. Förrän i år. Övertygande. Förkrossande. Och med ett nytt svenskt rekord på 8:08:25. Ca 17 (!!!) minuter före tvåan. Galet bra!

När det gäller damtoppen har jag inte koll på den absoluta täten. Men två prestationer får jag rysningar av bara att tänka på. Två av tjejerna i min intervjuserie, Lotta och Karin, gick in på sjunde respektive tionde plats totalt bland damerna. Etta och tvåa i sin åldersklass. Helt galet. Och det här är tjejer som inte ägnar sig helhjärtat åt just triathlon. De tränar de de känner för. För att det är roligt. När det är roligt. Karin har inte crawlat i mer än ett par år tror jag. Hon återger gårdagens lopp som misär med tankar på att bryta flera gånger. Nu får hon och Lotta gå upp på prispallen tillsammans på banketten idag. Fasen vad ni är grymma och inspirerar tjejer. Det var en ren fröjd att se er igår. Grattis till medaljer och Kona-slots (även om ni kanske inte tar dem just i år). 

Men det är inte bara täten jag imponeras av. Jag måste bara nämna Lotta och Lotta igen. Två småbarnsmammor som gjort samma resa som jag. De var verkligen grymma igår. Starka, häftiga och snygga på banan! Med ett leende varje gång jag såg dem. När Daniel sövde storebror på vandrarhemmet fick jag möjlighet att ta med lillebror och tillsammans med Susen ge supermorsorna en extra pepp när de bara hade ett par kilometer kvar till målgång. Trötta, slitna men glada. Lotta A ropade ”Alltså fattar du hur kul det här är?” till mig då. Jaaaa Lotta, jag vet precis hur fantastiskt kul det är. Och jag är avundsjuk, peppad och imponerad av er på en och samma gång.

Det är en obeskrivligt fantastisk känsla att ge kroppen en sådan utmaning. Att träna och planera under en sådan lång tid. Och sedan lyckas med det. Att känna att man har kroppen med sig och kan lägga meter efter meter bakom sig. In över mot mållinjen och få höra de efterlängtade orden från Paul Kaye ”Ida, You are an Ironman”. 

Jag blir otålig av längtan i kroppen bara av tanken att få höra de underbara orden en gång till…