Tankar inför Kalmar

En månad kvar. Hur känns det nu då? Är jag förberedd? Har jag tränat tillräckligt? Kommer det gå? Både ja och nej. Både och. Dubbla känslor.

Jag har inte alls tränat så mycket som jag hade tänkt och velat. Men förhoppningsvis har jag ändå tränat tillräckligt för att ta mig runt. Om jag tidigare hade någon slags tanke på att slå en viss tid, så är det helt borta nu. Ta mig runt är det enda som gäller. Med de förutsättningar jag haft under våren med förkylningar så har det inte varit lätt. Men jag har gjort så gott jag kunnat.

Mentalt börjar jag faktiskt känna mig förberedd. Jag har några riktigt långa pass i kroppen. Även om de såklart borde varit fler. Men jag har simmat hela distansen. Cyklat nästan hela. Och sprungit nästan två tredjedelar. Jag har lyckats köra pass där det varit tungt mentalt och ändå klarat att fortsätta. Jag har sprungit långt med ben som smärtat men ändå lyckats hålla mig springades. Jag vet att det kommer bli jobbigt. Att det kommer göra ont. Förmodligen kommer jag få ta det lugnare än jag vill. Kanske gå lite. Jag är inte säker på att jag är förberedd på HUR jobbigt och smärtsamt det kommer bli. Men jag vet ATT det kommer bli värre än jag kan föreställa mig. Bara det är en bra bit på väg känns det som.

Jag ser fram emot tävlingsdagen på flera sätt. Det är ju denna som jag jobbat för. Ett avslut på ett årslångt projekt. Jag ser fram emot alla härliga människor som sagt att de ska komma och heja. Ni kommer mer än ni tror att lyfta mig och hjälpa mig runt. Jag ser även fram emot när det är över. Att inte ha press på mig att träna vissa pass. Att mysträna och träna det jag vill. Men jag vet att jag kommer sätta upp nya mål. Nya utmaningar. De kommer kanske se annorlunda ut. Vi får se vad som växer fram i huvudet. Har ni förslag?

Långpass simning

När vi var på väg till Säffle sade Daniel till mig att jag borde se till att få ett simpass i kroppen som var som Ironman-simningen. Alltså ca 3800 meter. Jag har inte simmat så mycket som jag borde och det kan vara bra mentalt att veta att jag klarar av det. Han hade ritat ut en runda runt ön som skulle ge den önskade sträckan. Jag har haft lite ångest över detta pass. Men jag vet mycket väl att jag behöver det.

Jag är bra på att skjuta upp saker som jag inte riktigt känner mig bekväm med. Men för att kunna slappna av under vistelsen här så kände jag att jag ville beta av det så snart som möjligt. Vi körde ett kort simpass den dagen vi kom upp. Och så sprang jag ett lite snabbare pass i fredags. Så igår kände jag mig ganska laddad och motiverad att beta av det långa simpasset. Jag sade till Daniel att jag ville testa. Tanken var att köra två varv på en kortare bana som han hade mätt ut och så känna efter. Jag är inte helt trygg i vattnet och simmar hellre flera varv på en bana som jag känner än ett långt varv runt ön där det är nytt hela tiden. Så Daniel fick snällt nöta fram och tillbaka med mig igår. Jag kämpade på och han simmade bredvid mig och frös. Stackarn. Men min hjälte under passet. Utan honom hade jag igår aldrig mentalt orkat simma så långt som jag gjorde. Och jag klarade det. 4000 meter simmade vi och alltså lite mer än en IM-distans. Efteråt var jag lite yr och trött. Men jag klarade det. Det känns otroligt bra inför Kalmar.

På kvällen var jag inte alls jättetrött. Men idag vaknade jag med en ömmande axel. Därför blev det lugnare på träningsfronten på söndagen. Lite styrka och rörlighet bara.

Kalasdag med brick

Sitter här i köket. Laddad inför en dag med kalas. Det är namngivning för söta Ellie och 35-årsfirande (läs 27) av fina Ingrid. Hur har jag laddad inför denna dag då?

Jo jag gick upp med V 06:30 imorse. Lät kroppen piggna till. Fyllde på med ett kokt ägg och havregrynsgröt. Klockan 8 satte jag mig på cykeln. I morgonlugnet kunde jag verkligen njuta. Man kunde redan då säga att det kommer bli en varm dag. Luften var ljum och atmosfören bara andades sommar. Ljuvlig sommar. Jag körde det som har blivit min vanliga runda. Men jag lade på en extrasväng i början och på slutet. Under den första halvan av turen var jag nästan ensam på vägarna. Jag försöker hålla mig till mindre väger utan så mycket trafik. Det gör att jag få njuta ostört av fantastiska omgivningar. Utan några som helst problem trampade jag 6,6 mil utan att direkt känna mig trött. Batterierna i klockan tog slut efter en timma så då fick jag enbart förlita mig på känslan. Lärdomen av det är att jag kanske fegar lite. Jag måste våga trycka på lite mer. Jag orkar ju!!!

Väl hemma bytte jag om till löparskorna och tog ett ganska snabbt (för att vara mig) varv i spåret. Bara 2,5 km visserligen men som bricklöp är det fullt tillräckligt. Benen måste få träna på att gå från cykel till löpning. Idag kändes benen lätta. Jag kunde sätta ganska hög fart redan från början. Men det är inte alltid så. Ibland känns det som att springa med fötterna fastsurrade vid betongklumpar.

En bra dag med andra ord. Träning som är nödvändig och nyttig för det som komma skall.

Sommar 2014 023

Härlig träningsvecka håller på att avslutas…

Om förra veckan var kass träningsmässigt, så har denna varit riktigt bra. Efter cyklingen i söndags blev det både simning och löpning i måndags. De dagarna följdes upp av två vilodagar. Dels för att jag inte vill dra igång för hårt. Men också för att livet kom emellan. Jag hade behövt stressa en del för att få till passen. Och stressen är inte direkt positivt om man vill hålla sig frisk.

De två vilodagarna följdes upp av en magisk morgonsimning på Tinnis. Det var regnigt och disigt. Friskt i luften så man huttrade lite när man var på väg ner mot bassängen. Jag stod till på köpet lite extra länge i den varma duschen innan jag gick ut. Men jag hade en skön känsla i kroppen. Jag vaknade på morgonen och kände mig riktigt sugen på att simma innan jobbet. Så det var inga problem att packa väskan den morgonen. 2000 m betade jag av i behagligt tempo. Distansen finns i kroppen när det gäller simningen. Jag måste bara bli bekväm med allt det andra. Men det ska nötas i sommar. Det ska det minsann.

Igår var sambon på sin brors svensexa och jag var själv med lilleman hela dagen. Som tur är har vi fantastiska människor runtomkring oss som ställer upp. Vilmers farmor kom och hämtade honom på förmiddagen och jag tog ett långpass hemifrån och dit. Först tog jag en planerad omväg. Kroppen kändes pigg. Jag kände att kroppen hanterade värmen riktigt bra. Jag hade energi med mig som var lite experiment. När jag började närma mig Hjulsbro så hörde jag av mig och frågade hur det gick med lilleman och om jag kunde springa mer. Jag vek av på ytterligare en extrarunda. Jag tog sikte på Ekholmens centrum och hamnade nästan i Berga centum. Jag har inte rört mig så mycket i de kvarteren så mitt annars så bra likalsinne sviktade lite. För att rätta till det svängde jag av och tog på nytt sikte på Ekholmens centrum och hamnade där jag tog av på extrasvängen från början. Då vände jag ner mot Hackefors över bron och tack vare irrandet fick jag en bra runda på 20 km. Farten var lugn och kontrollerad. Jag kände mig pigg och fick till ett par fartökningar på slutet. Jag börjar helt klart bli snabbare på längre distanser. Min lugna fart i 20 km hamnade under 2 timmar. Ganska bra för att vara jag.

Jag känner mig nöjd med denna vecka så långt. Den kommer avsluta med simning i öppet vatten idag och Halvvättern imorgon. Härliga besked som lugnar mig lite inför Kalmar i alla fall!!!

Frisk igen…

Nu känner jag flyt i tillvaron igen. Humöret är på topp efter en skön helg. Förkylningen är nu helt borta. Ingen hosta mer. Energin är tillbaka. Jag känner mig glad och laddad. Jag har kunnat smyga igång med träningen igen.

I lördags plaskade jag 1000 lätta meter i bassängen. Jag fick bra flyt i andningen. Skön känsla i kroppen. Jag fasar fortfarande för open watermomentet. Men nu är värmen här. Sjöarna börjar värmas upp. Folk drar på sig sina våtdräkter till höger och vänster. Så jag börjar ändå känna mig laddad. Nu ska jag ta mig tusan bemästra en av mina fasor. Detta inleds idag med skönt mamma-barnhäng på Tinnis. Där finns både 50 metersbassäng utomhus och en konstgjord sjö. Våtdräkten packas med och idag ska jag simma, vakta barn och njuta av solen och en ledig dag med min lilla solstråle.

Igår var hostan helt borta. Jag försökte ändå vicka bort min spinning eftersom Vilmer inte var så pigg och barnvakt inte var så lämpligt just i det läget. Men inget napp på den så Daniel fick ställa in sina planer och vara hemma. Jag passade på att få extra tid på cykeln och tog racern till gymmet. Det blev den vanliga omvägen och det resulterade i nästan 3 timmars cykling igår. Dock tog jag det jättelugnt. Både på passet och transportcyklingen. Jag vill starta igång lugnt och ge kroppen chans att komma igång efter förkylningen.

Så nu håller vi tummarna för att jag får vara frisk. Jag har en plan för hur jag ska kunna komma i form inför Kalmar trots vårens förkylningar. Trots att jag ligger rejält efter med distansträningen.

20140522-224321-81801063.jpg

Träningstävling triathlon

I söndags var jag fortfarande frisk och kunde träna. En bra dag då jag körde en träningstävling i triathlon. Jag hade egentligen inga fler förväntningar än att få en bra genomkörare och få känna på lite status när det gäller grenarna. Så utan förväntningar cyklade jag dit. Med blandade känslor trampade jag hemåt igen… Jag tar det från början.

Solen sken när jag vaknade. Jag var ganska trött efter att ha varit på möhippa dagen innan och Vilmer vaknade tidigt och var hungrig. Men han åt och somnade om efter ett tag och jag kunde sova lite till. Med 5 km till tävlingen var det perfekt avstång för att cykla dit som uppvärmning. Och på vägen började jag ställa in mig på vad jag skulle göra. Vad jag ville ha ut av tävlingen. Jag började förbereda mig mentalt.

Simsträckan var 1000 m i 50-metersbassäng utomhus. Jag har ju en ny våtdräkt som Daniel har vunnit åt mig. Den var dock inte invigd ännu. Jag var lite nervös inför det momentet. Det kändes helt klart annorlunda med våtdräkt. Dessutom har jag prioriterat ner simträningen en del under våren eftersom jag kännt att jag velat cykla och springa. Så det var kanske inte så konstigt att det tog mig 500 m att komma in i något som ens kan kallas i närheten av flyt. Det kändes stressat och andningen var inte alls som den brukar. Jag försökte fokusera på en längd i taget bara. Och rätt som det var var jag klar.

Cyklingen kändes kanske ok. Men i mitten kände jag av min rygg igen. Det blir nästan som sendrag i ryggen. Det gör ganska ont, men jag kan cykla vidare. Dock kan jag inte ta några djupa andetag och inte heller trycka på och höja tempot. Så jag lyckades inte hålla undan. Utan blev ikappåkt och frånåkt. Det var kort cykling och min skalle undrar hur fasen det ska gå i 18 mil i augusti.

Löpningen var det som kändes bäst i söndags helt klart. Inga konstigheter. Det var varmt. Men benen kändes lätta och det var inte alls så stumt att gå från cykel till löp som det brukar vara. Inte för att jag hade något att sätta emot när det gäller farten mot de som var framför mig. Det var starka tjejer som låg framför. Starka och snabba.

Just nu tävlar jag mest mot mig själv. Mot känslan att någon gång få kliva över mållinjen nöjd. Och detta är kanske den tuffaste motståndaren jag har. Jag hittar alltid något som jag tycker kunde ha gått bättre. I söndags var det ganska mycket. Men samtidigt vet jag att det är Kalmar som gäller. Jag tar lärdom av tävlingen i söndags. Jag har analyserat den i flera dagar. Jag tar med mig en sak från varje gren:

Simning: Öppet vatten skrämmer mig. Jag måste bli vän med våtdräkt, sjöar och trängsel. Det är  bara att öva, öva, öva. Distansen skrämmer mig inte så mycket bara jag får igång samma flyt på OW som jag har i bassängen.
Cykel: Distans, distans, distans. Jag måste ut på så många långpass som möjligt helt enkelt. Måste orka trampa på länge. Det är många timmar som ska spenderas på cykeln i Kalmar. Och då ska jag helst inte vara helt slut efteråt. Jag måste även uppdatera min cykelutrustning gällande hjälm, glasögon och lagningsgrejer. Dessutom måste jag öva på att laga punkteringar.
Löpning: Här tar jag med mig en lätt och bra känsla. Med pigga ben som trots värme ändå kunde hålla farten uppe. Men jag måste även här få till några riktigt bra distanspass. Distans, distans, distans!!!

Nu verkar ju min kropp ge mig extra utmaningar längs vägen. Halsont och hosta är ingen bra grej när man hade tänkt sig en träningshelg. 1000 m simning är allt jag avverkat hitills. Lugna 1000 m. Med bra känska och bra flyt. Måste bara komma på hur jag ska kunna ta med mig den ut i sjöarna i sommar. Känslan av att jag kan ligga där och ta armtag efter armtag…

10271339_10202752125576776_5701524476875203898_o

10380730_10202752141577176_1062718312612715912_o

10403825_10202752142297194_1118504322612790374_o

1402237_10202752152177441_1197945738134001966_o

Frustration big time

Det borde för flera dagar sedan komma ett inlägg om den träningstävling i triathlon jag genomförde i söndags. Men det finns egentligen två anledningar till att det inte har kommit än.

Dels så analyserade jag den flera dagar i mitt huvud. Tänkte efter, funderade och reflekterade. Dels så vaknade jag i måndags med ont i halsen igen. Det gick över i tisdags och då kom hostan.

Jag blir så ledsen. Frustrerad. Bitter. Arg. Här sitter jag. Med ett av mitt livs stora drömmar och mål drygt två månader bort. Allt jag vill är att ta mig ut på långa härliga löppass. Cykelpass som tar mig mil efter mil över den östgötska slätten. Jag vill övervinna den obekväma känsla jag har inför simning i öppet vatten. Jag längtar ju efter träningen. Längtar efter att svettas. Ta i. Kämpa. Bli så utmattad att jag inte orkar ta mig ur soffan. Och så kan jag inte alls träna på den nivån jag vill.

Just idag är jag mest ledsen. Faktiskt så tårarna rinner. Hur ska jag kunna ta mig runt och i mål om jag inte kan träna? Vad ska jag göra för att ta mig ur denna onda cirkel som jag verkar ha hamnat i. I tre månader har min hals bråkat med mig. Jag vaknar med ont i halsen. Det sitter i en eller två dagar. Så vilar jag en extra dag. Sedan smyger jag igång försiktigt med träningen. Lugna pass ett par dagar. Kroppen känns bra och jag tränar på. Jag är noga med sömn, kost och återhämtning. Pressar mig inte mer än nödvändigt. Och så ändå. Efter två veckor kommer det halsonda igen. Inget snor. Ingen feber. Känner mig ganska pigg. Bara ont i halsen. Konstig i halsen på något sätt. Denna gång kom hostan också. Och den mattar ut mig.

Frågan är bara vad jag gör nu? Fortsätter som förut? Väntar ut och smyger igång? Eller kanske ger kroppen ännu mer vila? Någon som har tips? Någon som varit med om detta? Är det barnbaciller? V har ju inte ens börjat på dagis än. Är det kroppen som protesterar mot all träning? Är det pollen?

Jag blir galen om jag inte får igång kontinuiteten i träningen snart igen… Jag vill vila för att kroppen är trött av träning. Inte för att jag är sjuk!!! Jag vill att tårarna ska kolla på grund av hårda träningspass. Inte för att jag är frustrerad över ond hals och hosta. Detta är verkligen skit!

20110626-084914.jpg

Blodomloppet check

Det här med att springa lopp. Och inställningen inför det. Känslan av vilken nivå man ska lägga ska på. Och vilka förväntningar som är rimligt.

Idag åkte jag till blodomloppet med blandade känslor. Delvis var jag förväntansfull. Jag har ändå sprungit en del under vintern. Har ganska ok med kilometrar på kontot. Och jag har tappat 6 kg på några veckor. Det är ger ändå bra förutsättningar.
Men å andra sida har jag inte tränat för så korta distanser som 10 km. Inte så mycket intervaller. Och så värmen. Den har lamslagit mig hela dagen. Jag var som en mör zombie. Trött och sliten. Ville mest vara hemma och mysa i soffa.

Men jag tog mig samman. Käkade lite. Pussade på mina killar och cyklade iväg. Snackade lite med klubbkompisarna innan. Joggade lite. Besökte toaletten. Drog mig mot startfållan.

När startskottet gick satsade jag på att få ett skönt flyt. Men ändå med lite tryck i steget. Det kändes piggt och bra trots värmen. Och det höll i sig. Ända till ca 5-6 km. Så kom det lite backar. Och värmen började kännas av. Tempot sjönk rejält. Jag hade 3-4 tuffa kilometrar som helt förstörde det som kunde blivit något bra. För de sista 3 kunde jag skruva upp tempot igen.

I mål kände jag mig både nöjd och missnöjd. Nöjd för att tiden 52:32 ändå är ett slags kvitto på att jag är på god väg tillbaka. Nöjd för att jag på något sätt ändå höll ihop och kunde få till en fartökning.

Missnöjd för att det hade varit grymt att gå ner mot 50. Jag hade det i mig idag om det inte varit för värmen tror jag. Men så kan det vara. Det var en faktor idag som skulle övervinnas.

Stort tack till alla som stod längs vägen och hejade. Det ger energi. Man fyrar av ett leende och tar ett extra skutt.
Och tack till Martin för lånet av bilderna. Hoppas det är ok att jag lånar.

20140522-224321-81801063.jpg

20140522-224320-81800662.jpg

Tack för pepp och uppmuntande ord!!!

Jag får nu för tiden ganska ofta höra ord som att jag inspirerar. Att folk är imponerade över det jag gör. Jag blir ofta lite förvånad men tacksam över de orden. Jag kan ibland känna att jag inte är värd dem. Att folk tror att jag tränar mer än jag gör och är bättre än jag är. Jag får inte alls till så många långpass som jag behöver. Tränar inte alls så mycket som jag skulle vilja med tanke på att jag ska göra en Ironman om 3 månader.

På ett sätt känner jag kanske inte att jag ligger extremt mycket efter heller. Är helt klart med i matchen. Men jag hade kanske tänkt mig att jag skulle ha lite längre distanser och mer träning i benen vid det här laget.

Men vet ni? Det är bara att gilla läget. Hela min vår har kantats av att jag fått ont i halsen varannan helg. Inte jätteförkyld. Det har gått över på några dagar. Men avbrott i kontinuiteten påverkar ändå träningen. En fördel med det är kanske att jag inte har kännt några tendenser till skador eller liknande. Jag känner mig pigg och sugen på att träna mest hela tiden. Dessutom har jag ju numera har en liten son gör att jag vill minimera tiden jag är hemifrån. Vilken är en svår balansgång som inte alltid går hand i hand med att träna inför en Ironman.

Så vet ni. Trots att jag egentligen känner att jag borde träna mer. Att jag ibland nästan skäms för det beröm som folk framför. Trots att jag vill så mycket mer och är lite besviken på mig själv vissa dagar, så tänker jag ta åt mig. Jag jobbar halvtid, hemma halvtid med Vilmer, engagerad i andra saker och ett hem att sköta i alla fall delar av. Jag låter inte min motivation påverkas av diverse halskrämpor och förkylningar. Jag är fasiken bra som ändå antar utmaningen att försöka klara en Ironman drygt ett år efter att jag fått barn. Och om jag kan inspiera och motivera andra människor ska jag fasiken njuta av det. Vara glad över ord som ger mig energi och motivation. Det är peppande ska ni veta!!! Ni är underbara!!!

20131022-080648.jpg

Träning med svett och tårar

Foto 047Mycket träning var det planerat denna helg. Spin of Hope igår. Löpning, simning och spinning på schemat idag. På det lägger vi alldeles för lite sömn. Nytt upplägg på maten som jag testar lite i helgen.

Imorse när jag vaknade var sömnbristen påtaglig. Vi har det annars ganska bra på sömnfronten. Känslan i kroppen imorse var utmattande. När Daniel vaknade gick jag upp direkt för att sova lite till innan jag startade dagens träning. Men jag kom inte riktigt till ro så det blev bara lite vila i en halvtimma. Sedan var det bara att koppla bort. Byta om direkt och sticka ut. Jag var inte alls laddad. Kroppen var förlamande trött. Huvudet var utmattat. Då kom det tårar. Jag ville inte träna. Orkade inte egentligen. Men det måste göras. Jag tar mig inte i mål i Kalmar. Men jag bet ihop. Och genomförde passet.

Dagens löpning innehöll 2 km uppvärmning, 8 km fartökning och 2 km nedjogg. Men fartökningen syntes inte så mycket på klockan. Den kändes mest i kroppen. Det mentala fick sig nog ett rejält träningspass idag. Väl hemma kändes det lite bättre. Mat och dusch och mys med Vilmer gav mig extra energi.

Jag tog mig även samman och tog mig iväg till simhallen innan jag höll mitt spinningpass på Campushallen. Idag bjöd jag deltagarna på en intervallpyramid. Och vilket drag. Jag som var trött och seg trodde inte jag skulle kunna locka fram några som helst krafter alls i benen. Men vilket drag. Svetten rann och jag kände mig stark.

Dagen kan så här i efterhand summeras med svett, tårar, trötthet, energi, press, träningsglädje, pannben, styrka och livspusslet. Nu ska jag snart sova! Och det kommer bli gudomligt skönt!!!