Han är här…

Det är många veckor sedan jag bloggade. Anledningen är mini-iron som vid tiden för förra inlägget låg i magen. Veckorna efter det inlägget var ganska tunga. Visst mådde jag bra, men det var tungt för ryggen och jag hade en del förvärkar och sammandragningar. Sista veckorna på jobbet var slappa och jobbiga på samma gång. Ryggen värkte efter ett par timmar i stolen. Men arbetsmässigt var det ganska lugnt. Jag skulle egentligen jobbat en vecka längre än det blev till slut. Men jag kände att jag inte gjorde så mycket nytta. Kroppen ville varva ner lite extra.

Tror ni det blev några extra dagar då? Nej jag fick inte ens den lediga vecka som jag och D planerat innan beräknad förlossning. Fast jag vet ju att man får ta det som det kommer. Måndagen efter min sista arbetsdag vaknade jag av värkar kl 04:00. Vi var uppe på kontroll på förmiddagen för att kontrollera fosterrörelser. Annars gick jag hemma och hade värkar. D jobbade och ingen visste något. Lite skönt att vara hemlig. På tisdagen blev smärtan olidlig så då åkte vi in igen. Denna gång fick vi stanna kvar. Och efter drygt 43 timmars värkar, lustgas, andning, epidural, fokus, skratt, förväntan och nervositet kom vår prins till världen.

En månad senare njuter vi fortfarande i bebisbubblan. D är ledig hela augusti också. Vi har fått en snäll liten son som såklart är den sötaste i världen. Det är ett mirakel. Vi har väntat så länge på detta. Kämpat i flera år. Kastats mellan hopp och förtvivlan. Nu känns det nästan overkligt. Jag känner obeskrivlig kärlek och tacksamhet när jag ser de två bästa killarna i mitt liv hemma varje dag. Det är ett privilegium, ingen självklarhet att få bli förälder.

Min kropp är fantastisk. Jag har känt min träningsredo sedan 2 v efter förlossningen. Men jag inväntar efterkontrollen innan jag drar igång på allvar. Nu är det mest knipövnigar och träning av bäckenbotten som gäller. Lite statisk magträning också. Jag funderar på en mindre cykeltur om någon vecka.

Så nu tar jag nya tag med bloggen. Laddad för att både skriva och komma igång med träningen igen.

20130731-163421.jpg

Längtar efter att svettas

Även om jag försöker hålla igång och röra mig så här drygt 4 veckor innan beräknat så saknar jag att svettas. Jag simmar och går på vattengympa och där blir man inte svettig på samma sätt även om jag under de passen i alla fall får lite pulshöjare. Sen jag slutade med spinningen så har jag inte svettats på grund av träning en enda gång tror jag. Och jag saknar det. Det är liksom bevis på att man tagit i ordentligt.

Igår var jag med till NocOuts triathlonträning och höll ett vakande öga på sambon som simmade långt innan de andra kom. Jag satt där i en stol, med en bok i solen och mådde allmänt bra. Men jag reflekterade flera gånger att jag längtar efter att svettas. Längtar att kliva upp ur vattnet efter simningen, snabbt byta om till cykelkläderna och trampa igång. Saknar känslan av stumma ben när man byter från cykel till löp. Saknar trötthetskänslan i kroppen och pannbensviljan under Håkans intervallpass. Jag saknar till och med den halvdåliga luftkonditioneringen i spinningsalen som gör att svetten droppar ner på golvet. Jag längtar till allt det där och det är inte så långt kvar 🙂

Men allra mest längtar jag efter lillen i magen. Han som håller mig vaken om nätterna. Jag är nyfiken på hur han ser ut. När han kommer. Vad det är för liten filur helt enkelt. Jag är på väg in i bebisbubblan… Börjar mentalt förbereda mig på det som komma skall på ett helt annat plan än tidigare…

Mina krämpor med 5 veckor kvar

Dagarna som gravid de här sista veckorna är inte alls som jag förväntat mig. Jag hade trott att jag skulle känna mig större, otympligare, tjockare, tröttare, mer höggravid och allmänt förslappad. Jag hade trott att jag skulle gnälla och att allt skulle kännas tungt. Jag går idag in i den 36:e veckan. Cirka 5 veckor kvar till beräknat. 34 dagar kvar. Alltså finns det gott om tid för de där tunga dagarna att komma även om det varit relativt okomplicerat hittills.

När jag tänker efter är jag trött, stor, otymplig, höggravid och lite lat. Men jag hade liksom tänkte att det skulle kännas jobbigare både fysiskt och psykiskt. De föreställningarna kanske har bidragit till att det känns ganska lätt än så länge. Jag har nog gnällt ganska lite (hoppas jag)

Jobbigast är nätterna och att sitta still på kontoret hela dagarna. Sitter jag still för länge ömmar ryggen hemskt. Så jag försöker gå en extra gång och hämta vatten. Skriver ut en sak i taget osv. Kanske inte så tidseffektivt. Men vad gör man inte för att orka jobba. Nätterna är nästan ännu värre. Eller i alla fall vissa nätter. I natt var en sådan. Jag vaknade ofta. Magen värker för att man måste på toa. Oavsett hur jag ligger är det obekvämt eller ömmar. Ligger jag på högersida ömmar magen. Ligger jag på vänster sida ömmar ryggen. Ligger jag på rygg så stramar magen fruktansvärt obekvämt. Halvsitter jag så trycker lillkillen uppåt revbenen. Igår natt vaknade jag hemskt illamående. Stackars Daniel som inte får sova ordentligt på grund av mitt bök. När jag ska vända mig är det ett helt projekt. Måste nog bädda iordning i gästsängen så att vi har den som nödlösning så att någon av oss får sova i alla fall.

Bästa botemedlet mot min ömmande rygg är motion. Simma, vattengympa och promenader. Men hur ska jag orka med det när jag är som en zombie efter jobbet och de flesta mornar helt utslagen efter att inte kunnat sova? Det blir som en ond cirkel. Bara att hålla ut. Hålla mig igång så gott det går. I söndags var jag och simmade 1000 m på Tinnis. Premiären för i år. Jag mådde såååå bra efteråt. Det gick inte snabbt, men det kändes som jag fick ett ok flyt. Och jag fick röra på mig… Måste ta en dag i taget och se till att komma ut och röra på mig!

Saras God morgon juni har gett mig några morgonpromenader. Men det borde bli fler… Vädret är ju fantastiskt och det vore dumt att inte njuta av det mer.

Hur njuter ni av sommarsverige???

God morgon juni

Imorse vaknade jag till fågelkvitter och strålande sol utanför fönstret. En perfekt dag att ta tag i saker. Jag behöver röra på mig mer. Jag vill röra på mig mer!!! Igår såg jag att Sara dragit ihop God morgon juni på sin Facebook-grupp Vägen till toppform. Jag har ju länge avundsjukt läst om andras träning och prestationer. Längtat dit själv. Längtat efter hårda pass med kräkkänsla och mjölksyratunga ben.

Saras utmaning gick ut på att man under 15 dagar i juni ska morgonträna. All träning räknas. PERFEKT!!! Tack Sara för att du sparkar upp mig ur sängen minst varannan morgon denna månad. Jag vaknar ju ändå när Daniel går upp. Men jag ligger kvar och slappar en timma till ingen nytta. Imorse var det jag som, kanske inte studsade, men i alla fall ålade upp tidigare ur sängen och ut på promenad.

20130603-104115.jpg

En gravid vän twittrade igår kväll att hon motionerar mer än tränar just nu. Jag kan inte annat än hålla med. Men motion är bättre än inget. Jag har inte promenerat på ett tag så det blev en kortare runda imorse. Och det kändes kanon!!! Det är bara 6 veckor kvar till beräknat nu. Barnmorskan sade att man kan minska/förhindra vätskeansamlingarna i kroppen genom att dricka mycket och motionera. Så det ska jag försöka med nu när värmen kommer 🙂

Ha en bra dag alla!!!

En kropp under förändring

Just nu är jag kroppsligt mitt uppe i den största förändringen någonsin i livet. Visst jag har inte alltid varit vältränad och inte alltid varit nöjd med mig själv. Periodvis har det inte funnits många extra kilon på kroppen. Andra perioder har jag haft 5-10 kilo för mycket och ändå inte mått sämre för det. Jag har alltid accepterat hur jag sett ut och själv insett att den enda som kan se till att ändra på saker jag inte varit nöjd med är jag själv. Jag har tagit tag i det eller ansett att andra saker var viktigare att fokusera på just då.

Nu är jag i en helt annan situation. Siffrorna på vågen har aldrig varit så höga. Men anledningen till det är ju ett litet mirakel som växer i magen. Så jag bryr mig ärligt talat inte så mycket. Självklart vill jag inte gå upp onödigt mycket i vikt. Och jag har heller inte frossat och tänkt att jag får äta för två. Jag har ätit som vanligt. Fikat som vanligt. Lyxat med onyttigheter som vanligt. Även om inte vikten på vägen är så viktig och något jag fullt ut kan påverka så håller jag ändå koll på den. Hos mig handlar det nu mer om en känsla. Vissa dagar känner jag mig svullen, tung och otymplig. Andra dagar känns det som att jag skulle kunna köra ett spinningpass igen. Den känslan påverkar nog min sinnesstämning lite och den som får lida för det är kära sambon som tycker jag borde strunta i vågen och bara låta det vara som det är.

Men det kan vara svårt ibland. Kroppen har genomgått en stor förändring. Även om jag inte växt direkt mycket på andra ställen än mage och bröst så märker jag ju skillnaden. I helgen insåg jag till min stora förtvivlan att benen helt tappat formen. Jag ser bara mjuk ut. Inga muskler som jag ändå haft lite av innan. Även om jag ibland blir lite missmodig av detta så vet jag ju innerst inne att det är värt allt ändå i slutändan. Jag hade tyckt det varit värt det även om jag gått upp 25 kg. Så nu väljer jag att vända dessa känslor till något positivit. De får mig taggade att komma i form i höst. De får mig att vilja träna igen även om det just nu är skönt att ligga på soffan och bara simma, promenera och gå på vattengympa. Jag längtar efter att se förvandlingen åt andra hållet i höst/vinter. Att se musklerna komma tillbaka. Att förbättra löptiderna igen. Att springa intervaller och känna mjölksyran i benen. Jag längtar även efter att känna mig pigg. Att inte bli utmattad bara av att åka till affären och köpa en liter mjölk och lite grönsaker. Jag längtar efter att kunna ta på mig mina kompressionsstrumpor utan att bli svettig och andfådd.

Men mer jag längtar efter bebisen i magen. En ny tid ligger framför oss där hemma. En ny era. En ny vardag. Ett livspussel som blir mindre flexibelt och mer måste anpassas efter varandra. En lycka att dela med den finaste människan på jorden. Tillsammans har vi ett mirakel som inte är alla förunnat. Vi är tacksamma för det vi har framför oss. Jag känner mig full av kärlek, förväntan, spänning och nervositet…

Foto 003

Bloggtankar

Min tanke med bloggen har alltid varit att förmedla hur jag lever mitt liv på något sätt. Mina värderingar, vad jag prioriterar och vad jag värdesätter i livet. Att det blivit en träningsinspirerad blogg är ju en naturlig del av detta, men jag kommer gärna också in på hälsa och kost och liknande. Helt naturligt eftersom det är ämnen som ligger mig varmt om hjärtat.

Nu har det kommit upp tankar om hur jag ska lägga upp min blogg framöver. Vad ska jag skriva om? Det kommer ju bli en stor livsförändring för min del. En välkommen och uppskattad sådan. Men den kommer helt klart förändra min vardag. Jag har velat. Dels mellan att mer låta det vara fokusering på träning, hälsa och kost och utesluta det nya i livet. Och dels mellan att låta det nya bli en del av bloggen, utan att det för den sakens skull blir en mammablogg osv.  Jag vill inte låta det ta över. Jag vill fortfarande att mina nuvarande läsare ska stanna kvar. Det lutar åt att jag väljer det senare. Jag vill ge en bild av hela mig. Jag vill vara personlig men inte privat. Den parvel som växer i magen kommer ju bli en stor del av mitt liv och min vardag. Så bloggen kommer nog även fortsättningsvis handla om hur jag lever mitt liv och hur jag får vardagen att gå ihop. Från och med juli med lite andra förutsättningar bara.

Fram tills dess känns det som jag har en till stor del mental resa framför mig. Inte så mycket på det fysiska planet i form av träning och liknande. Jag ligger mycket på soffan hemma eller åtminstone pysslar. Det finns nog personer i min omgivning som skulle säga att jag borde pyssla mindre och vila mer. Jag blir till och med kommenderad till soffan ibland. Jag försöker lägga mycket av tiden jag nu har över på vänner, böcker och förberedelser och det känns helt ok. Men jag längtar till att skapa mig en ny vardag. En aktivare sådan. Med en gradvis ökande träningsmängd igen. En tillvaro där jag inte känner mig som barbapappa när jag ska ta mig upp ur sängen. Idag är det bara två månader kvar till beräknat. Spännande och skrämmande på samma gång.

Tankar om framtiden

Jag är här. Jag har inte försvunnit. Jag mår toppen. Jag har bara försökt koppla av och varva ner lite extra. Försöker förbereda mig på det som komma skall. Jag mår toppen även om typiska gravidkrämpor smyger sig på lite. Ryggen värker lite ibland, men det blir bättre om jag rör på mig. Halsbrännan kommer som ett brev på posten om jag glömmer ta tablett på morgonen. Magen växer så det knakar och jag är ganska otymplig i vissa situationer. Jag är trött och sover väl kanske inte så bra på nätterna.

Jag tränar inte alls lika mycket längre. Det har kännts naturligt att dra ner på det. Ge kroppen mer tid för vila och fix hemma. Det är avkopplande för själen och avstressande att känna att man har tid för de förberedelser som måste göras. Så det blir betydligt mindre motion än vanligt. Men jag försöker simma någon gång i veckan. Ta lite promenader. Och så vattengympan som är så skoj. Jag borde även köra lite mer styrka, men där är jag lat. För den skulle jag enkelt kunna göra hemma.

Det är mycket tankar som cirkulerar i huvudet. Tankar på förlossningen och vad som väntar oss där har börjat komma. Ganska naturligt antar jag. 2 månader kvar till beräknad nedkomst är det nu. Men i huvudet cirkulerar även tankar på hur det kommer bli med en bebis hemma. Både känslomässigt och praktiskt kommer det bli en stor omställning. Daniel och jag kommer ha en lite parvel att ta ansvar för. En egen individ som är en blandning av oss två. Någon som är beroende av den trygghet vi har att erbjuda. Jag är övertygad om att det kommer gå bra, även om det kanske kommer vara kämpigt ibland. Hur det kommer bli kan man inte veta, men det kommer bli spännande, fantastiskt och magiskt. Det kommer vara värt vaknätter och timmar av barnskrik. Och tillsammans är man starkare.

Tankar om träningslivet efter juli

Även om bebisen och tankar kring detta upptar mycket av mitt liv just nu så finns det ändå tid för funderingar kring livet efter juli. Långsamt kommer små tankar och mål upp i mitt huvud. Jag VET att mycket kan hända på vägen. Att kroppen kanske tar mer stryk av förlossningen än vad som är normalt. Jag kanske inte alls är igång och tränar som jag vill i höst. Men jag har mina drömmar och planer. Och på något sätt måste jag ändå få tillåta mig själv att räkna med att jag ska ha ett normalt förlopp. Att jag 8 veckor efter nedkomst får klartecken från barnmorskan att smyga igång med den träning som känns bra för kroppen. Vad har jag då för tankar:

Löpning: Denna del är nog den jag saknar mest just nu och den del jag ser mest fram emot att börja med igen. Jag kommer absolut att starta lugnt. Lyssna och låta kroppen vänja sig successivt med löpningen. Ett mål är att jag vid årsskiftet kan vara med på NocOut-intervallerna. Inga direkta krav på att ligga på de tider jag låg på i höstas. Men ändå vara där och kunna köra intervaller utifrån min förmåga. En annan tanke är hur Daniel och jag ska få ihop tiden och kunna närvara vid intervallerna båda två. Men det praktiska får vi helt enkelt lösa med tiden.

Cykling: Här har jag ganska låga mål egentligen. Jag vill komma ut på några landsvägspass innan det är dags att packa in racern för vintern. Hinner jag med det så hinner jag. Vi får se helt enkelt. Det behöver inte vara några långa. Men jag vill få känslan i kroppen.

Spinning: Här är målet att ganska snabbt känna mig pigg nog att köra pass som deltagare. Tillbaka i instruktörssadeln igen efter årsskiftet känns rimligt.

Styrka: Denna del kommer jag nog dra igång med först. Stegvis med fokus på att bygga upp och stärka kroppen efter förlossningen. Bäckenbottenträning och core. Stabilitet och rörlighet. Underhålla, vårda och förbereda inför upptrappningen av träning.

Återigen, till alla er som kommenterar att man ska ta det som det kommer. Inte hoppas på för mycket. Inte räkna med att man är igång så snabbt som man vill. Jag vet att det kan bli helt annorlunda än ovan. Jag vet att det kanske tar ett år och inte ett halvår att komma dit jag vill. Jag kommer låta det ta den tid det tar och jag kommer inte ha några som helst problem med det. Anledningen till det är att varje gång jag ser den fantastiska lilla parvel som just nu växer inom mig, så kommer jag att tycka det är värt allt. Värt varje liten eventuell motgång eller krämpa som orsakats av att vara gravid. För resultatet av det är en magisk kombination av Daniel och mig som kommer berika vårt liv på ett helt annat plan än träningen någonsin kommer kunna göra.  Det ena utesluter inte det andra. Men det kanske ändrar förutsättningar och prioriteringarna en aning. Jag kommer dock inte tveka att testa kroppen och utvärdera efter vägen. Livet är en utmaning och man behöver utmana sig själv lite för att utvecklas.

Glad Valborg och Kärlek till er alla där ute!
Glöm inte att ni känner er kropp bäst själva!!!

Träningslycka

Imorse var det dags. Med ett par lugna veckor i ryggen kände jag mig nu pigg och laddad för lite vettig motion igen. Kroppen kändes redo. Jag vet ju att ju längre jag tar mig iväg och rör på mig, ju längre kommer jag känna mig pigg och rörlig. Jag kommer känna mig mer bekväm med mig själv och humöret får sina endorfintillskott som den så gärna vill ha. Även om jag mer och mer just nu uppskattar lugna stunder på soffan så längtar jag efter aktivitet och rörelse fortfarande. Jag tror dessutom att stelheten jag börjat känna i ryggen senaste veckorna i alla fall delvis beror på att jag inte rört alls mycket på mig av olika anledningar.

Så igår bestämde jag mig. Denna vecka ökar jag motionsdosen igen. Planen är:

Tisdag: Morgonsimning
Onsdag: Promenad och lite styrka/rörlighet
Torsdag: Vattengympa
Fredag: Simma (om jag hinner) eller kanske vila
Lördag: Promenad och lite styrka
Söndag: Vila eller kanske en promenad om jag är pigg

Fast schemat är flexibelt. Jag lyssnar på kroppen och ändrar planerna om den säger annat.

Imorse var det med ett leende jag klev in på simhallen för första gången på länge. Det kändes lite pirrigt att dra på sig baddräkten och den röda fina NocOut-mössan. Hur skulle kroppen reagera. Skulle molvärken från förra veckan komma tillbaka? Skulle jag ens orka mina planerade 1000 meter? Hur jobbiga skulle de i så fall bli?

Det var ett glatt litet NocOut-gäng som redan låg i bassängen och simmade. Jag hoppade ner hos härliga Cattis som jag i mitten av graviditeten var ganska jämnsnabb med. Visst märktes det skillnade. Hon drog ifrån lite, men inte så mycket som jag kanske trott från början. Jag försökte lägga upp passet i 200-meters block. Vatten och vila mellan varje. Det tredje blocket blev med paddlar för lite överkroppsstyrka. Jag kände mig hela tiden smidig i vattnet. Kroppen ville samma sak som huvudet och jag var glad. 1000 m fick vara nog idag fast jag säkert skulle orkat 1000 m till minst. Men vad spelar det för roll. Jag kände mig ofantligt lycklig över att ha plaskat 1000 meter i lugnt tempo. Lycklig för att kroppen fortarande i alla fall är med mig i vissa lägen när det gäller träningen. En sådan här dag känns det inte alls tråkigt att jag har lagt ner spinningen för denna gång. Jag kan till skillnad från många andra gravida fortfarande träna och då är jag i v 30. Jag planerar att kunna göra det i många veckor till. Jag hoppas innerligt att jag hinner med att nöta längder på Tinnis när de öppnar innan jag fryser Medleykortet tills efter mini-iron har tittat ut. Man riktigt längtar till 50-metersbassängen utomhus när man ser dessa bilder.

20120719-231151.jpg

Frustration och spänning

Jag lär mig mycket om mig själv just nu. Tar beslut som jag nog inte hade tagit utan en bebis i magen. Helt plötsligt handlar det ju inte bara om mig själv. Jag har någon annan som är beroende av mig för att må bra. På ett sätt är jag fascinerad över hur lätt det är att ta vissa beslut. Samtidigt är det ju självklart för mig. Vi har kämpat och gått igenom mycket jobbigt för att nå dit vi är idag. Jag vill liksom inte riskera något. Det finns tid senare till saker jag vill göra även om jag helst skulle vilja göra det NU!

Jag avstod vattengympan idag. Trots att jag längtat hela veckan. Sett fram emot att röra på mig och den sköna avslappningen. Och trots att jag innerst inne inte tror det är något farligt med magen så vill jag ändå ha 100% klartecken på det innan jag går dit. Därför har jag vilat och slappat en vecka nu. En vecka!!! Inte undra på att kroppen börjar stelna till lite och ryggen blir trött för en snabb runda mathandling. Det är olikt mig men ändå ett självklart val. Jag hoppas på massa positiva svar idag så att jag kan sparka upp mig själv ur soffan och röra på mig. Även på allvar börja överlämningen på jobbet.

Något har hänt med kroppen den senaste veckan. Jag känner det i hela mig. Antigen är det avsaknad av motion eller en naturlig del i graviditeten. Men jag har börjat känna mig mer orörlig. Det tar emot. Stretar. Trycker. Klämmer. Samtidigt som det är frustrerande så är det spännande. Det innebär ju att det närmar sig med stora steg. 11 veckor kvar till planerad nedkomst. 11 veckor?!?!?! Hallå! Ingen tid alls och samtidigt en hel evighet. Om de 11 veckorna måste tillbringas på soffan blir jag tokig. Men det får jag väl ta om det är det mini-iron mår bäst av. Bebisens bevis sätts nämligen i första hand!!!