Lyckan av total utmattning

Säger ”God natt hjärtat! Vi ses imorgon. Mamma ska iväg och springa nu”  och möts av en stor puss och ett ”Heja mamma, heja mamma!”. Stressar ut till den väntande skjutsen, pustar ut och sjunker ner i sätet. Nu kommer tankarna. Vad har jag gett mig in på? Har inte sprungit intervaller med klubben sedan jag vet inte när. Intervaller brukar va skitjobbigt. Jag har ett pannben som ibland får mig att hålla ut mer än vad kroppen kommer tycka är skönt i flera dagar efter. Eller är det vad intervaller går ut på? Pressa sig näst intill kräkningar och blodsmak i munnen? 

Bestämmer mig för att jag får hålla igen i alla fall lite. Kanske till och med borde göra det? Borde nog låta kroppen kämpa igång i sin egen takt så här första gången. Bestämmer mig för att strunta i alla andra. Springa mitt eget pass. 

Samtidigt känner jag frustrationen över att långsamma jag kommer vara ännu långsammare ett tag till. Med min andra förlossning för mindre än ett halvår sedan och fortfarande 7 kg plus på vågen så är det helt i sin ordning att jag är det. Men det känns ändå lite jobbigt mentalt. Intalar mig att någon gång måste jag komma igång och slita med blodsmak om jag ska komma tillbaka till forna glansdagar. Så ja jag ska göra så bra jag kan utifrån mig själv och min status just idag. 

Väl på plats börjar det vanliga snacket och jag inser att jag inte satt upp något fartmål idag. Vilka varvtider ska folk köra på? Finns det någon lämplig klunga att försöka ta rygg på? Robban och jag snackar om 1 minut per varv. Vi ska springa 3 set med 4 stycken 400-metersintervaller med 1 minuts vila inom varje set och 3 minuters vila mellan seten. Det målet känns ok. Lagom utmanande med tanke på intervallerna jag lyckades åstadkomma själv hemma i kvarteret förra veckan. 

Ulrika och några till pratar också om den farten och jag bestämmer mig för att lägga mig avvaktande bakom dem och känna av läget första varvet. De får en liten lucka direkt men sedan förblir avståndet stabilt. Så intervall två startar jag med dem och tar rygg. Kollar klockan och tänker att det här kommer aldrig hålla. 55 sekunder per varv. 10 sekunder snabbare per intervall än jag tänkt och det känns. Det är jobbigt redan från början. Ska det här hålla blir de 12 intervallerna ingen trivsam resa. Men jag lyckas bita mig fast. Ligger som ett litet gummiband där bakom. Håller på att tappa ibland men kopplar på pannbenet och täpper till luckan. Benen stumnar efter ett tag och jag vet att jag kommer få lida för detta imorgon. Sista intervallen tappar jag några sekunder. Men det håller. Jag lyckades ta ut mig totalt. Slaktade ben som vi brukar benämna det. 

Tyvärr ingick det inte i skjutsen att Thobbe bar mig från bilen. Men jag lyckas ta mig ur och stappla mig in. Skiner som en sol. Jag älskar den här känslan. Jag inser att det är det här som gör att frågan inte är om jag någonsin kommer tillbaka till min gamla form, utan när. 

Så nu sitter jag här morgonen efter. Med två pigga barn efter en natts dålig sömn som alltid efter sena hårda träningspass kvällen innan. Benen är tunga men det går. De ska dock få vila idag. Jag ska njuta av känslan. Känslan av att jag fortfarande vågar utmana pannbenet och springa tills benen inte bär… 

Jag ska dessutom bli bättre på att fota. Bjuder er på en gammal bild så länge.  

  

2 reaktion på “Lyckan av total utmattning

    • Jaaa hatkärlek är verkligen rätt ord. Med ben som blyklumpar idag längtar jag till nästa gång. Då är det fantastiska fyror på schemat ??

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *