Hatkärlek

Jag har just nu en stor hatkärlek till min kropp. Graviditeten har fortfarande stora spår på kroppen vilket är naturligt eftersom det inte ens gått sju veckor. Jag VET det. Insidan känns stark och redo att komma igång med träningen på allvar. Det känns fantastiskt. Jag inväntar dock återkontrollen först. 

Men utsidan. Jag kan knappt kolla mig i spegeln utan att otåligt tänka på att jag vill komma i form snabbt. Jag har vissa dagar tångest på något sätt. Men viktnedgången är så mycket segare denna gång än med V. Dessutom gick jag upp några kilo mer med L eftersom jag inte kunde röra på mig denna gång. Jag är inte alls bekväm med hur jag ser ut just nu. Bulldegen på magen sitter där och hånler mot mig om jag råkar se den i spegeln. Jag försöker blänga på den för att skrämma bort den men det funkar inte det minsta. Kläderna sitter inte alls som jag vill och jag önskar nästan det inte var sommar och shortsväder. Även om jag går ner i vikt nu så går det lååångsamt. Vid denna tid med V hade jag nästan tappat alla kilon från graviditeten. Nu har jag en bit kvar. Och det känns som om jag vandrar i gyttja. Segt och jävligt. 

Jag längtar tillbaka till den starka kropp jag hade förra sommaren. Som var på väg mot drömvikten. En kropp där kläderna faktiskt satt bra. Där jag kunde se mig i spegeln och känna mig stolt över den resa jag gjort med Ninni. 

MEN jag är inte dummare än att jag inser att kroppen ser ut såhär på grund av något fantastiskt. Mina älskade, ljuvliga, fantastiska och underbara söner. De är värda allt och jag skulle lätt se ut så här resten av livet för deras skull. Jag vet att det är en resa att återhämta sig efter en graviditet. Jag vet att det ofta är tyngre och segare andra gången. Jag älskar min kropp för att den har berikat mitt liv med dessa två. Jag är stolt över vad min kropp faktiskt klarat av. Och fascineras av hur bra jag faktiskt återhämtat mig under dessa veckor. 

Otåligheten är på något sätt min motivation. Den kommer tagga mig att komma i form igen. Och varför är formen så viktig för mig då? Början av det här inlägget provocerar kanske någon. Någon med åsikten att jag ska njuta av stunden osv. Men vet ni, jag vill ha en stark kropp för att orka med mina barn och det liv jag lever. Dessutom mår jag bättre mentalt av träning och vara nöjd med mig själv. Träningen är en del av den jag är som person. Så kommer det alltid att vara. 

Och visst, vikten är bara en siffra på vågen och allt det där. Jag håller med om det. Jag brukar inte prata kilon eller viktnedgång så mycket. Men mitt största mål med att minska på vågen är ju att bli en snabbare löpare. När man t ex springer en mara är varje kilo en del att släpa runt på för kroppen. 

Så visst jag älskar min kropp för att den gett mig mina två prinsar. Men just nu är den kärleken en hatkärlek av högsta klass på grund av det jag ser på utsidan. Men jag jobbar på det. 

Kärleken till mina söner är obeskrivlig

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *