Mitt stoltaste ögonblick

De finns många saker jag är stolt över. Mina underbara, fina tre killar här hemma som är min familj till exempel. Men eftersom detta är utmaning med fokus på träning så inriktar jag mig på det. 

I juli 2013 blev jag mamma för första gången. Sex veckor senare anmälde jag mig till mitt livs största idrottsliga utmaning. Efter att ha hejat vid sidan av i sex år var det dags för mig att ge utmaningen en chans. Den här halvtjocka, långsamma, nyblivna mamman skulle stå på startlinjen till Kalmar Ironman 2014. Jag var inte igång med träningen och formen var obefintlig. Inte speciellt snabb eller duktig i vattnet. Aldrig simmat med riktig våtdräkt. Obekväm med simning i öppet vatten. Långsam på cykel. Ingen tempocykel i min ägo. Löpningen är visserligen en gren jag till fullo behärskar men där jag som längst sprungit Lidingöloppet. 

Jag tog det lugnt fram till årsskiftet. Lät kroppen långsamt vänja sig vid träningen igen. Inte stressa. Träningen bestod av korta, lugna löpturer. Spinningpass. Lite simning. Allt gick framåt. Kroppen kändes bra. Jag blev långsamt starkare. 

Vid årsskiftet trappade jag upp träningen. Längre spinningpass och simpass. Men främst löpningen. Jag körde igång med ett träningsprogram för marathon. Det gick bra. Jag älskar löpning och fick några underbara långpass i ett vacker och vintervitt Tinnerö med härliga klubbkompisar. 

Så kom mars och V åkte på en rejäl förkylning och sedan öroninflammation. Då var det kört. Detta var början på en vår och försommar fylld av halsont och förkylningar för min del. Ända fram till veckan efter midsommar hade jag ont i halsen typ 2 gånger i månaden. Frustrationen var snabbt ett faktum. Jag halkade efter i träningen hela tiden. Efter ett tag började till och med starten i Kalmar kännas hotad. Om inte kroppen blev av med infektionerna. Vändningen kom när V fick öroninflammation och ytterligare en penicillinkur. Då slutade vi smitta varandra här hemma. 

Efter det fick jag faktiskt till hyfsad träning. Och viktigast av allt några nyckelpass. Ett par långa OW-pass tillsammans med Daniel i stugan där jag i alla fall kom över en del obehagskänslor i öppet vatten. Jag fick också till ett riktigt långt löppass på sommarens varmaste dag. Starten i Kalmar började känns överkomlig igen. Men nu hade jag släppt alla tidsmål jag haft för mig själv. Jag skulle bara ta mig runt. 

När jag korsade mållinjen grät jag av lycka. Jag hade klarat det. Trots alls motgångar. Trots familjepusslet. Trots sjukdom. 13 månader efter förlossningen genomförde jag min första Ironman. Första eftersom jag vill ha revansch. Men oavsett tid och genomförande var jag nöjd. Och STOLT! På riktigt jättestolt över det jag presterat. 

  

3 reaktion på “Mitt stoltaste ögonblick

    • Jag är imponerad över dig också. Och inspirerad av det du gör just nu. Längtar till jag kan träna ordentligt igen!

  1. Pingback: Mitt stoltaste träningsögonblick | Ida Johansson

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *