Race report Ironman Kalmar del 3

Jag tog det lugnt i växlingsområdet efter cyklingen. Benen ville inte alls springa till omklädningstältet så jag hängde upp cykeln och gick. Satte mig ner och bytte om. Smorde inte lite mer vaselin. Försökte fokusera. Och lämnade tältet. Tänkte att jag kan ju testa att lunka på lite i alla fall och se om benen bär. Och de gjorde de. Ganska så snabbt för att vara jag också. Jag hittade ganska snabbt en bra känsla. Jag har ju haft bra bricklöp under sommaren och så även denna gång. De stumma benen och ömmande knäna kändes inte av alls. När jag sprang igenom staden fick jag massor av energi från alla åskådare. Personer jag inte kände ropade Heja Ida! Heja NocOut! Så stod de där. Daniel och Vilmer. Hejandes! Då kom nästan tårarna. Och lättnaden. Känslan att det ändå kan gå vägen. Och direkt efteråt beslutsamheten att det SKA gå vägen. Jag ska ta mig i mål. Jag ska ha den där medaljen.

När jag passerade NocOut-tältet på Ängöleden fick jag en massa hejarop från klubbkompisarna. Då kändes det så lätt. Jag bara log. Lycklig över att cyklingen var över och min favoritgren nu skulle bära mig över mållinjen. Där stod Cissi som kommit med tåget från Linköping. Lotta sprang med mig några meter och jag fick spy galla över cyklingen. Och berätta hur lätt kroppen kändes i löpningen. Då lade jag definitivt misären på cyklingen bakom mig och blickade bara framåt. En liten bit i taget.

På något märkligt och underbart sätt tog jag mig hela tiden framåt. Springandes. Mitt mantra var lätta ben, trippa fram, lätt känsla i kroppen, håll dig springandes Ida, inte gå mer än i depåerna. Första depån sprang jag rakt igenom. Jag hade fyllt på med energi på cykeln. Andra depån drack jag lite springandes. Sedan gick jag igenom alla andra utom de tre sista. Jag försökte dela upp löpningen i mindre delar. Fullt medveten om att jag med största sannolikhet skulle få gå stora delar av sista varvet. Första 5 km var bara att få igång kroppen. Sedan tog jag sikte på att hålla mig springandes 10 km. Därefter varva vid målet som var kanske 14 km. Efter det blev målet att springa fram till halvmaran. Sedan 28 km, varva igen och under sista varvet att hela tiden springa/lunka fram till nästa depå. Någon gång gick jag 50-100 meter efter depån också. Men jag insåg att jag lunkade bra mycket snabbare än jag gick så jag sprang. Jag ville korsa mållinjen så snart som möjligt. Och på något mirakulöst sätt gick det. Jag passerade flera klubbkompisar som kämpade hårt, men som visserligen låg varv före mig. När jag precis gått ut på sist varvet träffade jag Daniel, Vilmer och min syster. Då fick jag veta att jag simmat på 1:30!!! Haha bara det gav energi. Jag kände mig grym och bra.

När det var 5-6 km kvar började jag fundera på tiden. Om jag behöll samma lunkande tempo som då och gå genom depåerna skulle jag inte klara mig under 5 timmar. Jag måste öka. Jag försökte öka lite smått och lade mig precis på gränsen. När vi fått sista bandet och det var knappt 3 km kvar bestämde jag mig för att inte gå genom några fler depåer. Jag drack lite sportdryck i farten bara. Lite innan skylten för 40 km tänkte jag att nu testar jag benen. Jag ökar. Och vilken fart jag fick. Jag fullkomligt flög fram. Förbi massor av medtävlande. Däribland Lisa som jag försökte skrika lite på och peppa. Och farten höll. Ända in i mål. Genom ett bubblande Kalmar. Förbi hejande människor. Alla lyfte fram mig När jag svängde upp över målrakan kände jag mig sååå stark. Jag bara ökade och ökade. Och när jag korsade mållinjen kom tårarna. Jag hade klarat det. Jag är en Ironman. Min dröm.

Tiderna då? Visst klarade jag maran under 5 timmar. 4:58:56 kom jag in på. Simningen vet ni redan. 1:30:30. Misärcyklingen blev över 7 timmar men det är glömt nu. Tack vare snabba växlingar trots att jag tog det lugnt så blev totaltiden 13:47:53. Jag klarade målet med 14 timmar och jag är inte annat än nöjd. Lycklig över att det höll. Lycklig övet att pannbenet var starkare än ömmande ben.

Detta var för mig en extremt utmanande och känslosam upplevelse. Det var häftigt, magiskt, roligt, utmanande, kämpigt, slitigt, smärtsamt och så mycket mer känslor att jag fortfarande fäller en tår när jag tänker på det. Om jag kommer göra det igen? Jag hoppas det!!!

 

Sommar 2014 241Sommar 2014 268 Sommar 2014 269 Sommar 2014 273

0 reaktion på “Race report Ironman Kalmar del 3

  1. Pingback: Anmäld till IronMan Kalmar 2015 – Klottrat av Lotta

  2. Pingback: Mitt livs träningsresa | Ida Johansson

  3. Pingback: Mitt stoltaste träningsögonblick | Ida Johansson

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *