Vilken dag

Gårdagen var verkligen en dag utöver det vanliga. På flera sätt. Men mest stressigt och liksom hela tiden på minuten. När dagen var över fick jag huvudvärk och tandvärk på samma gång. Jag var trött men upp i varv och hade svårt att somna. Ni ska få höra…

Planen var att inleda dagen med morgonlöpning med Vilmer i vagnen. Men det ställde jag in eftersom jag kom på att jag kunde ta löpningen som transportlöpning hem på kvällen istället. Då slapp jag väcka Vilmer för att få på honom kläder och ge gröt så att vi skulle hinna iväg i tid. Jag vill att han ska slippa stressa runt så mycket bara för att jag planerar ett fullt schema. Det var ett bra beslut. Vi tog en lugn morgon hemma. Jag hann förbereda kvällens middag vilket också var en av de positiva sakerna med gårdagen.

När Lilleman vaknat från sin förmiddagslur så åkte vi iväg för lunch och häng med NocOut-mammorna. De ger precis den energi jag behöver. Det är skönt att höra att det inte bara är vi som pusslar med tider och livet för att båda ska hinna träna. Det är inte bara vi som möts i dörren eller försöker fixa lite barnvakt för att båda ska hinna det de vill. I den gruppen finns förståelsen och ingen tycker man är knäpp som gör det man gör.

Efter ett par timmar med god lunch och social energipåfyllnad åkte vi till Lillemans farmor som hade lovat att ta ut honom på en långpromenad så att jag kunde åka och simma. Och det var väl kanske här det började. Stressen och lite otur. Jag hade redan kommit på att simkortet var kvar hemma. Men tänkte att det skulle lösa sig på plats med leg. Vi kom iväg senare än jag tänkt mig. En trött Lilleman somnade i bilen och när jag skulle väcka honom för mat ville han inte alls vakna. Han reagerade inte på något jag försökte så han fick sova vidare. Jag slängde i mig lite mellis och skulle precis åka när han vaknade. Så då ammade och jag sedan kom jag äntligen iväg.

På väg till simhallen kom jag på att plånboken var kvar i skötväskan. Ingen idé att vända för de var ju ute och gick och ingen annan hemma. Inget leg till entrén och inga parkeringspengar. Parkeringen kostade 15 kr och jag hade bara en tia. Inte en krona låg det och skräpade i bilen någonstans. Och SMS-biljett funkade inte att skicka eftersom jag inte registrerat mig för det. Då kom dagens första ängel. En man som betalade min parkering (efter att jag insisterat på att han åtminstone skulle ta min tia). Skyndade mig in i simhallen. Dagens andra ängel släppte in mig utan vare sig kort eller leg. Väl inne vid skåpen står jag där med parkeringsbiljetten i handen. Bara att springa ut igen. Vattenflaskan lyste med sin frånvaro, men ner i bassängen kom jag i alla fall. Jag hade fått ett gammalt NocOut-pass av Anna för att ha något att köra efter. Jag började simma in enligt passet. Men jag kände mig mest bara stressad av att hela tiden hålla koll på vad jag skulle köra nästa gång. Huvudet var redan fullt av annat. Jag som verkligen gillar att simma efter planerade pass. Efter insimmet släppte jag passet helt och bara nötte längder. Ytterligare 1000m betades av utan vila i behaglig takt. Och om man nu ska försöka se något positivt med denna stress så fick den mig att nöta på. Jag är nöjd med passet till slut ändå. Lyckades hålla bra fart. Dock blev det kortare än jag planerat. Men man får vara nöjd med det lilla.

Efter det var det bara att på 70 minuter hämta upp Daniel med cykeln som varit på service. Hämta Lilleman. Åka hem. Äta mat. Byta om. Packa väska. Sedan kom syster och hämtade mig för lite äventyr. Efter det äventyret tog jag mig en löptur hem.

Enligt planen skulle passet varit lite längre. Och med progressiv löpning. Fartökning varje kilometer. Men min stressade kropp ville inte alls idag. Tung känsla i kroppen. Den ville bara hem och vila. Underlaget var inte så roligt. Blankis på sina ställen. Lössnö på andra. Svårt att hålla jämnt tempo. Men jag försökte ändå så att det ansträngningsmässigt blev jobbigare och jobbigare. Och jag lyckades ändå hålla en snittfart som var klart snabbare än långdistanspassen jag kör på söndagarna. Det blev en kilometer kortare än planerat igår. Men vad gör det?

Väl hemma var jag helt slut. Mat och dusch var underbart. Jag varvade ner med en sovandes liten son i famnen. Huvudvärken var ett faktum. Och tandvärken. Svårt att somna. Lärdomen av denna dag blir att jag måste lära mig att prioritera bort saker. Jag kan inte hinna med allt och alla.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *