Om mål, uppoffringar och lägga livets pussel

Detta är ingen mammablogg på något sätt. Men det är svårt att inte prata om min lilla prins alls. Han är ju en stor stor del av min tillvaro. Men han kan inte välja om han vill vara med eller inte. Därför väljer jag att inte skriva så mycket om honom här på bloggen.

Men det finns ändå delar av mammarollen som jag vill skriva om. Och den handlar mer om mig än om honom. Jag ska göra Kalmar Ironman i augusti. Det innebär att jag måste träna en hel del om jag ska kunna ta mig i mål. Jag måste satsa under ganska många månader. Det är inte bara en gren heller. Det är tre. Tre grenar, långa distanser som alla måste tränas en hel del. Och det tar tid. Tid från familjen.

Jag känner att jag har stöd hemifrån. Jättemycket! Daniel stöttar mig, pushar mig, servar mig med mat efter träning och massa annat. Men främst av allt avstår han en hel del egen träning för att kunna vara hemma med vår son. Jag vet att de har det hur bra som helst tillsammans när jag tränar. Lilleman har världens bästa pappa som han stormtrivs med. Men jag måste ändå medge att det blöder i mammahjärtat när jag åker bort 4 timmar för att köra ett spinningpass, kommer hem trött och sliten och det första jag gör dagen efter är att sticka iväg 3 timmar för att springa långpass. Det dåliga samvetet gnager när jag tänker på att Daniel också vill träna. Samtidigt vill vi inte lämna bort lilleman hur mycket som helst för att kunna träna samtidigt. Och tränar vi inte samtidigt så får jag och Daniel inte så mycket tid tillsammans. Så just nu är tillvaron ett pussel av tider, träningar, lilleman och vår tid tillsammans. En balans mellan att kunna träna mot det mål jag har satt upp och att vara med min familj som jag älskar mest av allt.

Å andra sidan är det nu som är det bästa tillfället att göra detta. Daniel kan inte träna fullt ut på grund av en skada. Han kommer snart operas och sen väntar rehab innan han kan vara tillbaka fullt ut igen. Det är nu han ändå kanske inte kan träna så mycket som han skulle vilja. Dessutom är jag ju hemma och mammaledig och jag träffar min lille prins ofta ändå. Det hade varit bra mycket jobbigare om han varit på dagis hela dagarna och jag skulle träna massor på kvällarna. Det vet jag inte om jag hade klarat. När det gäller Daniel, så är det hans tur nästa år. Då blir det ombytta roller. Han vill köra IM 2015 och då får han ta steget fram. Och jag kommer heja på honom tills jag blir hes!

Träningen kommer alltid vara en stor del av mitt liv. Något som måste finnas där för att jag ska må bra. Träningen är en av de faktorer som får mig att vara en glad och positiv människa. Men den kommer inte alltid ta så stor plats som den gör nu. Jag kommer inte alltid lägga 7-10 timmar i veckan på träning. Men nu har jag bestämt mig för att göra detta. Och att ge upp någonstans på vägen är inte aktuellt. Då är ju allt slit och all tid borta från familjen lite onödig. Då hade jag lika gärna kunnat träna utan dåligt samvete.

Det kommer bli tuffa månader fram till Ironman. Både på det fysiska och mentala planet. Många träningspass kommer jag hellre vilja vara kvar hemma och umgås med sambo och son. Men då hoppas jag att de sparkar ut mig på passen i alla fall. Så alla ni där ute. Jag kommer behöva hejarop längs vägen. Bara inte den där lördagen i augusti som jag ser fram emot med skräckblandad förtjusning. Jag vet att de som kommer heja mest och högst i Kalmar den dagen är de två fina här hemma som hejar på mig varje dag. Som låter mig träna och jobba mig framåt mot målet. Som tror på mig. Som ger mig energi, styrka och glädje att genomföra detta.

Jag blir tårögd redan nu när jag tänker på vilket känslofylld stund det kommer vara att korsa mållinjen. Om jag lyckas ta mig förbi alla hinder längs vägen och hela vägen runt…

okt13 064

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *