Löpning efter graviditet

Löpträningen är en av de saker jag saknat mest som gravid. Kanske för att det var den jag slutade med först och en av de saker som jag alltid har gjort. Jag mår bra av att springa. Det hjälper mig att bearbeta dagens händelser. Att rensa hjärnan. Hämta energi. Och göra över med den.

Löpträning efter graviditet känns kanske omdiskuterat. Jag har försökt läsa om det och har kommit fram till att det finns olika rekommendationer och teorier. Jag har i flera månader läst, grubblat, analyserat och planerat för min comeback i löpspåret.

Nu ska jag redogöra för hur jag resonerar. Jag vill klargöra att detta är vad min magkänsla säger funkar för just mig och min situation utifrån det jag har läst. Det är inte så att jag rekommenderar detta till andra som varit gravida. Var och en får ta ansvar för sin egen situation. Eftersom alla individer är unika finns det många sätt som fungerar tror jag. Jag har ingen utbildning om kroppen efter graviditet osv. Man måste lite till sitt eget omdöme. Följande faktorer tar jag bland annat med i upplägget:

  • Jag hade en graviditet fri från komplikationer. Inga känningar av foglossningar eller andra problem med bäckenbotten.
  • Jag hade en komplikationsfri förlossning. Inget där som har gjort att min kropp behöver längre tid för återhämtning.
  • Jag var en van löpare innan graviditeten och har löptränat regelbundet i stor sett hela mitt liv.
  • Jag har gjort knipövningar och bäckenbottenträning sedan någon vecka efter förlossningen för att stärka kroppen och förbereda den på träning. Detta är en mycket viktigt del tror jag.
  • Jag har efter varje pass hittills känns efter och utvärderat och efter det lagt upp plan för nästa pass. Försökt vara lyhörd och lyssnat på kroppen.

Jag vill poängtera att om man inte är van löpare eller om man haft komplikationer under graviditeten eller förlossningen kan det vara en bra idé att låta kroppen vila ytterligare innan man sätter igång med just löpträningen. Det finns andra, mer skonsamma, träningsformer som man kan göra istället.

Jag har hittills såhär 11 veckor efter förlossningen löptränat 3 gånger. Första gången var förra lördagen och den underbara känsla har jag redan skrivit om. Efter det har jag även betat av ett intervallpass med klubben. Inte på något sätt på den intensitet som jag normalt kör intervaller. Av förklarliga och naturliga skäl inte heller det tempo som jag hade för ett år sedan. På schemat stod tusingar och för ett år sedan sprang jag 6 stycken. Målet denna gång var att springa 4 stycken i 6-tempo eller snabbar, även om farten inte var det viktiga utan känslan i kroppen . För ett år sedan sprang jag dem i ca 4:40-tempo. Men jag är ju inte där idag och det har jag full respekt för. Tanken var att få till 4 stycken tusingar med ett lite tempo som var högre än om jag sprungit dem i en följd. Men samtidigt utan mjölsyra och kräkkänningar. Det lyckades jag bra med. Tempot låg runt 5:40. Jag kände mig nöjd. Och glad över att vara tillbaka på tartanbanan på Folkungavallen igen. Jag lyssnade på kroppen och med facit i hand kändes det under just det passet som att det var benen som var begränsningen snarare än flåset.

20120512-090354.jpg

Det senaste passet jag körde var ett lugnt och behagligt morgonpass. Delvis i sällskap med min syster och ett par av hennes granntjejer. Eller husfruarna på Passadvindsvägen som vi kan kalla dem fortsättningsvis. Totalt blev passet 7,2 km och därmed det längsta jag sprungit sedan Vilmer kom. ca 4 km blev med sällskap och resten själv. Jag försökte hitta känslan av långpass. Även om det just idag kanske inte blev så långt. Men som jag redan sagt så många gånger. Skynda långsamt. Lyssna på kroppen. Ge den tid att komma igång utan att anstränga den för hårt och riskera att dra på min skador. Det tar liksom tid för muskler och leder att stärkas upp igen. Jag säger ofta att jag går av om det känns dåligt. Men jag har på senare tid känt att jag inte ens vill komma till den situationen att det kanske inte känns helt ok i kroppen. För tänk om det är för sent då? Jag vill inte råka ut för framfall eller något annat som tar tid att läka. Det har jag inte tid med.

20120512-085701.jpg

När det gäller all träning tror jag definitivt man måste lära känna sin kropp och sina begränsningar. Vissa säger att man ska vänta med löpträning 6 månader efter förlossning. Andra t ex att man kan börja när man kan ta en rask promenad med barnvagnen en längre sträcka utan att det känns konstigt. Vem ska man lyssna på? Som med allt annat anser jag att man ska lyssna på sin egen kropp. Mitt enda råd är väl egentligen att börja försiktigt så att man i tid hinner känna efter hur kroppen svarar på träningen igen. Lita på magkänslan när kroppen vill börja träna. Men se inte barnet och graviditeten som en ursäkt för att slippa träna.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *