Reflektioner från sidan

Igår stod jag återigen vid sidan av NocOut-intervallerna och såg på hur andra var grymma och kämpade. Det riktigt spritter i benen när jag kollar på och jag längtar mig galen efter att stå på startlinjen där själv igen. Men det får vänta lite till.

Igår var det ca 100 personer som stod på startlinjen. Laddade till tusen. Som vanligt snackades det varvtider och klungor innan. Vissa kände sig pigga andra mer skeptiska.

Idag sitter jag på funbeat och suktar över allas passbeskrivningar från gårdagen. Man utvärderar, analyserar och planerar inför kommande intervaller. Tror ni jag blir mindre sugen??? Knappast. Jag saknar att springa med Anna, Lotta, Lotta och de andra som brukar vara i min klunga. Fast jag ser dem fortfarande som mina intervallkompanjoner.

KM5

En sak slår mig dock, och jag har reflekterat över detta tidigare. Flera av de som kommer till våra träningar för första gången har i grunden mest bara löptränat för att. Man lägger ingen variation i sin träning. Springer samma sträcka varje gång. Vissa har inte haft så bra kontinuitet i löpträningen. Sprungit några halvlånga pass när lusten finns där. De allra flesta av dessa har dessutom löptränat till stor del själva. De tycker kanske att det är okej träning, men inte jätteskoj. Av de jag träffat innan och som jag försökt få till NocOut-intervallerna har jag försökt förklara vinsten med intervallträning tillsammans med jämnbra löpare. Peppen man får. Farthållningen. Lyxen att bli serverad passen av Håkan på ett grymt sätt. Man läser på innan, funderar ut sin fart, går dit och kör passet. För att inte tala om utvecklingen om man inte kört denna typ av träning innan.

Jag har följt flera sådana här löpare under det året jag själv varit med i klubben. Det är samma sak varje gång. De första gångerna ger man det lite tid. Man känner av hur det är att springa intervaller. Försöker känna efter vilken kapacitet kroppen har. Vilka tider som är lagom. Sen börjar det. Man analyserar varvtider. Ladda inför nästa pass. Hur man ska öka farter. Våga ta ut sig lite mer. Man kan liksom läsa mellan raderna hur dessa tycker det är roligt att springa och ser fram emot nästa träning. Jag har flera gånger fått kommentaren (innan de varit med på första passet) att de inte har något där att göra för att de inte är så snabba. Efter några gånger känns det som alla har slagit bort den tanken. Man jämför sig, om något, istället mer med de som är jämnbra. Man har sin klunga som man kämpar ihop med.

Det är så häftigt att se. Alla kan. Gammal som ung. Snabb som långsam. Alla får ut något av det. Jag blir alldeles lyrisk av det fast jag inte riktigt är en del av den där intervallgemenskapen just nu. Det är inspirerande, glädjande, peppande, fantastiskt, coolt, grymt och härligt att reflektera över detta fenomen. Så ni som läser detta och som bor i Linköping med omnejd. Kom och spring med oss och upplev det själva. Alla är välkomna att testa även om man inte är medlem.

nocout

0 reaktion på “Reflektioner från sidan

  1. Jag saknar att springa med dig också! Men härligt att få pepp från dig från sidan, lyxigt! 🙂 Vi får ta igenom det på simningen – och snart bor vi nära varandra och kan köra lite styrkepass och kanske tom. en cykelrunda eller två tillsammans!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *