Våra åtta lediga veckor tillsammans är till ända. Daniel har åkt till jobbet och jag ligger och laddar för en mental utmaning idag. 

Lillebror ska börja skolas in på förskolan. Storebror ska inte längre bara gå 3 timmar per dag. Andra vuxna än jag och Daniel ska tillbringa mer av våra barns vakna tid tillsammans med dem än vi. Den vetskapen svider i mammahjärtat. Den känslan kommer jag aldrig komma ifrån. Så nu börjar ett pussel med att få in jobbtimmar på tider som inte alltid är kontorstid för att kunna hämta barnen tidigare någon gång i veckan. Samtidigt ska träningen pusslas in och bloggen ska bli levande igen. 

Vi har en massa planer för denna höst. Många helger är redan uppbokade. Jag välkomnar vardagen och rutiner eftersom de får allt att gå i lås. Men vi har en del som ska styras upp här hemma innan vi lever som vi vill. Innan vi kan njuta av vardagen till fullo. 

Samtidigt som det händer mycket spännande under hösten, känner jag en fara i att så mycket är uppbokat. Har vi tillräckligt med tid för återhämtning? Har vi planerat för mycket? Finns det tid för oss? För familjen? För Daniel och mig? Vi får helt enkelt se till att det gör det. Annars finns en risk i att inget blir som det är tänkt. 

Så nu ser jag fram emot vardag även om jag föredrar ledigheten. Det handlar om att göra det bästa av den situation man faktiskt är i. Det man inte är nöjd med måste man ta tag i. En sådan höst har vi framför oss. En höst där jag misstänker att jag kommer få dra ett större lass än vanligt på hemmaplan eftersom D ska förverkliga en dröm. Min allra viktigaste uppgift kommer som alltid att vara mammarollen. Min familj är det viktigaste jag har. 

Så välkommen vardag! Jag hoppas vi blir som ett följsamt par under hösten. Att vi ger varandra utrymme och kärlek. Då kommer vi må bra hela familjen här hemma. 

Hur känner du inför vardag och rutiner?