Tävlingsveckan är här

Nu är den här. Tävlingsveckan inför Jönköping Halvironman. Det är alltid en liten speciell känsla att gå in i sista veckan före tävling. Träningen är gjord och nu ska formen toppas mest. Inga jättelånga eller jättehårda pass är inplanerade.

Dessutom ska allt förberedas. Det ska packas och planeras energiintag. Cykeln ska göras i ordning och kläderna ska tvättas. Lite mer dag för dag går man in i tävlingsbubblan. Jag har dessutom den stora förmånen att kunna förbereda mig från och med fredag på plats utan barn. Daniel hade tyvärr inte samma möjlighet i Vansbro. Han får ha det tillgodo helt enkelt. Dessutom är han en klippa och ställer upp och hjälper mig med cykeln så den är redo. Jag tar barnen så mycket jag kan eftersom han tar dem hela helgen. Ge och ta.


Så här ser min tävlingsvecka ut i stora drag:

Måndag
– Vilodag
– Trädgårdsfix här hemma. Vi gjorde ett rejält dagsarbete i trädgården. Riktigt skönt. Nu kan vi underhålla mest och njuta mer av semestern.

Tisdag
– Cykling 10 min lätt rull + 2*6 min i tävlingsfart + 10 min lätt rull.
Bricklöp med 5 min lätt jogg + 5 min tävlingsfart + 5 min lätt jogg
– Middag och trevligt häng med ett gäng mammor med barn i samma ålder som V.

Onsdag
– Simning (Insim 100 m + 4*100 m tävlingsfart + 2*200 m tävlingsfart + 100 m avbad)
– Förberedelser och läsa information.
– Cykelfix och träna på slangbyte
– Skriva packlista.
– Middag och tävlingssnack med Mia som kommer hit.

Torsdag
– Vila.
– Packa och förbereda det sista som ska med.
– Skriva ut lite information som kan vara bra att ha.

Fredag
– Lätt cykel + löp med Mia.
– Lunch här innan vi packar ihop oss och åker mot Jönköping.
– Registrering
– Pre racemöte
– Börja gå in i tävlingsbubblan

Lördag
– Testsimma banan på plats i Jönköping
– Checka in cykeln
– Vila och äta bra

Söndag
– Tävlingsdag!!!

Vansbro triathlon – en racereport från sidan 

Igår gick Vansbro triathlon av stapeln. Lika länge som väderapparna hade visat ett väder för dagen hade det sett ut att bli en blöt dag. Rejält blöt. 

Medan grabbarna som skulle köra funderade på om de skulle cykla och springa i våtdräkt försökte jag packa vagnen så jag fick plats med regnkläder, stövlar, ombyten och allt annat som kunde tänkas behövas. Vagen blev så fullpackad att den tippade bakåt när inte barnen satt i den. 


Starten gick först framåt lunchtid och hela förmiddagen öste det ner. Prognosen sade att det skulle regna fram till 15 vilket skulle innebära ungefär hela sim- och cykelmomentet. Vi hade bara ett par km till växlingsområdet och trots det tog de bilen för att checka in cyklarna och sedan hem igen för att byta om. Allt för att slippa bli blöta och kalla. 

Det var en stor lättnad när regnet avtog minutrarna när vi skulle ge oss av hemifrån. Det regnade nästan inte på hela dagen. För en gångs skull var man glad att väderapparna hade fel. 

Det var härlig stämning och NocOut hade en hel drös med deltagare att heja på. Det blev flera medaljer till klubben. I min klass tog vi både guld och brons. Snacka om att man blir peppad och inspirerad. Jag är visserligen ljusår i nivå från dessa tjejer. Men jag blir imponerad och motiverad av deras insatser. Bra jobbat allihopa!!! 


Daniel hade en ganska kämpig dag. Krampkänningar i båda låren redan när han kom upp ur vattnet. Sprang hela löpningen med kramp och hade en tid bra mycket långsammare än han brukar kunna prestera. Men han tog sig runt och får nu komma igen och träna mer. Han är imponerad över att han bet ihop och tog sig runt. 


Vår lille prins väntade tålmodigt på pappa vid upploppet. Han hejade glatt hela dagen. Dagen till ära fyllde han tre år så treåringen och deltagarna firades med tårta på kvällen såklart. 

Nu har vi lämnat ett mysigt Vansbro och kommit hem till Linköping efter 1,5 vecka på resande fot. Vansbro har länge förknippats med simning för mig. Men nu får det även en plats i tri-hjärtat. Vi kommer dock inte sakna knotten. 

Jag har raceweek på ingång. Nästa söndag är det min tur i Jönköping. 

Racereport – KM olympisk

Igår var det dags för KM i Olympisk distans. Jag har faktiskt aldrig kört ett triathlon-KM förut. Inte heller har jag testat på Olympisk distans. Jag var faktiskt ganska laddad och såg fram emot kvällen. Eftersom mormor och morfar kunde se efter barnen kunde både jag och Daniel vara med. Lyxigt att kunna åka iväg och bara fokusera på loppet. I förrgår när jag packade inför tävlingen så hittade jag min gamla nummerlapp från Ironman Kalmar 2014. då blev jag riktigt sugen på att tävla igen.


Årets stora mål, Jönköping Halvironman, är ju om 2,5 veckor. Så gårdagens tävling var mer som en genomkörare för mig. Att få träna växlingar och känna på tävling lite. Men det var även en stor mental utmaning. Jag, tillsammans med Daniel, hade satt upp en plan för hur jag skulle genomföra loppet. Jag har haft planer förut men då ändå kunnat lyssna på kroppen och frångå dem. Men igår stor jag på startlinjen, fast besluten om att följa min plan. Det skulle visa sig kräva sin kvinna. På fler än ett sätt.


KMOlympisk_1

Simningen

Målet med simningen var helt enkelt att få till en så snabb sträcka jag kunde. Med bra känsla. Jag har fortfarande en hel del ångest över att simma i öppet vatten. Eller i alla fall träna verkar det som. För under alla tävlingar jag genomfört hittils så är de känslorna borta. Då sätter tävlingsfokuset in och jag kör på. Igår hade jag dock svårt att komma in i andningen. Jag fick inte till känslan alls i början. De första 300 metrarna var en mental kamp i huvudet om att lugna ner, fokusera och hitta min egen rytm. Jag fick bröstsimma en del för att ens kunna andas. Men sedan släppte det. Så även om jag inte kom in i mitt vanliga tempo så kunde jag nöta på och crawla mig igenom resten av sträckan. Och det med en ganska behaglig känska faktiskt. Några minuter snabbare borde jag kunnat klara, men det viktigaste igår var att hitta känslan och balansen i simningen.

KMOlympisk_2

Cyklingen

Målet med cyklingen var att trycka på så mycket jag bara kunde. Eftersom jag skulle hålla igen på löpningen, så kom vi fram till att jag inte behövde spara på några krafter på cyklingen alls. Här visste jag att jag skulle få jobba med det mentala men på ett helt annat sätt. Jag har nämligen en tendens att glömma av att ta i när jag cyklar. Jag har lätt för att hitta ett behagligt tempo och sedan fastna i det. Även om jag ska göra fartökningar så kommer jag efter en stund på mig med att återigen ligga och nöta i bekvälighetszonen. Hallå liksom, det blir jag ju ingen starkare cyklist av.

Så igår hoppades jag att tävlingsnerverna skulle tagga till mig det där lilla extra. Det fungerade. Jag fick till en riktigt bra cykling. Det var en ren glädje att susa fram på tempon igår. Benen fick smaka på en kuperad bana och rejäla doser med mjölksyra. Jag fick till energiintaget riktigt bra.

KMOlympisk_4

Löpning

Löpningen ja. Våren har dominerats av en strulande sätesmuskel. Fram tills igår var mitt längsta pass typ 6 km sedan jag vet inte hur många månader. Det har känts bra de senaste veckorna. Men ordern från coachen var att ta mig igenom hela milen igår; lugnt, kontrollerat och långsamt. Långdistanstempokänsla. Kring 6-minuterstempo, inte så mycket snabbare. Jag tänkte halvmarafart så att jag kunde få in känslan inför Jönköping.

Det här visade sig vara den största mentala utmaningen den här dagen. Visserligen var benen rejält trötta efter en tuff cykling. Men jag var ändå pigg. Och lycklig över att få tävla. Sprang och filosoferade över hur mycket jag älskar triathlon. Ganska snabbt insåg jag att jag behövde kämpa för att hålla den planerade farten. Kämpa för att hålla så långsamt tempo alltså. Det kändes mycket lättare och behagligare att springa lite snabbare. Så jag gick över lite mer på känsla, även om jag höll koll på klockan så det inte gick för snabbt. Jag tog det extra lugnt i backarna. Jag tänkte att jag hela tiden skulle vara pigg nog för att heja på de jag mötte och de som sprang om. Jag växlade några ord med någon om cyklingen och peppade lite extra till de som såg slitna ut.

KMOlympisk_5

Den största utmaningen för dagen var nog att fortsätta att köra mitt race, mitt tempo och hålla min plan. När man blev omsprungen av medtävlande som höll ett tempo man lätt skulle kunnat hänga med i fick jag säga till mig själv på skarpen att det bara var dumt. Det är inte värt 2 placeringar bättre i ett KM om priset för det är att få ont och inte kunna köra i Jönköping.

Och vet ni, jag lyckades. Jag körde mitt eget race och det kändes stabilt. Lyckades motstå festelsen att göra tempoökningar. Jag joggade runt 10 km utan känningar i sätesmuskeln. Benen såhär i efterhand är stela, men det misstänker jag mest beror på den hårda cyklingen. Jag är mest nöjd över att jag lyckades hålla min plan. Att jag inte riskerade starten i Jönköping med dumdristiga beslut tagna av tävlingsdjävulen som bor någonstans inom mig. Att inte mitt rätt så hårda pannben lyckades övertala mig att köra på eftersom jag var pigg. Dessutom hade jag roligt. Riktigt roligt! Jag hittade balansen i att kunna genomföra en prestation som jag är nöjd med och den mentala utmaningen i att inte gå på för hårt.

Tack tri-sektionen med Andreras i spetsen för ett exceptionellt genomfört arrangemang!!! Och tack Robert Pettersson för dina bilder. De två översta är mina egna, resten är Robbans.

Denna vecka berör vi ämnena stabil och stolt i Bloggar om hälsa. Jag kände mig verkligen så igår. Jag är inte perfekt och har fler mål att uppnå, samtidigt försöker jag göra dem på ett bra sätt. Ett sätt som inte stressar eller får mig att må dåligt. Helena har skrivit ett riktigt bra inlägg med många kloka ord om hur hon ser på sig själv.

 

 

 

 

 

Det här med öppet vatten

Att det ska vara så svårt att bli bekväm med simningen i öppet vatten. Bassäng är inga problem alls. Där flyter det på. Simma i våtdräkt t ex i Tinnissjön går bra. Det är en konstgjord sjö i centrala Linköping för er som undrar. Men så snart jag kommer ut i en sjö så känner jag mig nervös och obekväm.

Jag har simmat ute två gånger hittills i år. Det har kännts mycket bättre än när jag tränade inför Iroman 2014. Så det kanske finns hopp. Förra helgen när vi var ute så kändes det faktiskt helt ok. Idag, när jag var iväg med Agge, så kändes det sämre igen. Jag vet inte riktigt varför. Vi simmade till och med på samma ställe som jag gjorde förra helgen. Jag har två tankar om det. Den ena är att det var kallare idag. Det brukar påverka min andning lite och. Om inte andningen sitter perfekt brukar inte det perfekta flytet infinna sig heller. Det andra är att Agge är snabb i vattnet. Idag fick jag verkligen kämpa för att hon inte skulle lyckas dra iväg för långt. Förra veckan var det lugnare simning. Det är nog nyckeln. Hitta lugnet och flytet.


Det är jag nervös över då? Det oförutsedda i vattnet. Det som kan dyka upp och överraska mig. Min största skräck är ett lik. Det spelar ingen roll att jag vet att sanolikheten är ganska liten. Börjar jag tänka på det under tiden jag simmar så känns det obehagligt. Jag är även nervös för att simma in i stenar osv också. Kanske låter fånigt, men det är som det är. Jag kan inte rå för det. Jag kan bara hoppas på att det blir bättre med tiden. Bara att ge sig ut och kämpa på. Jag är i alla fall tacksam över att jag hittills inte alls haft samma känsla under tävlingarna. Då är det massa medtävlande runt omkring som simmar på stenarna först och föser undan liken.

Hur som helst. Tack Agge för idag. Ditt sällskap är super i vattnet. Någon som är snabbare och får mig att pressa mig lite extra.

Har ni några tips på hur man kommer över ångesten när det gäller simning i öppet vatten.

Triathlon för nybörjare – att ta steget

Välkomna till min inläggsserie om Triathlon för nybörjare. Triathlon har växt ordentligen de senaste åren. Jag kom i kontakt med det första gången för 8 år sedan då jag var åskådare på Järnmannen i Kalmar när svårgern genomförde sin första. Jag hade ingen aning om urtrustning, distanser, växlingar och så vidare. Men jag blev snabbt frälst och året efteråt genomförde jag min första minitriathlon. Sedan dess har jag fått svara på många frågor om allt mellan himmel och jord som har med triathlon att göra. Jag är väl ingen expert, men har tillräckligt bra koll för att kunna ge en hel del tips på vägen om man är sugen på att testa.

För det är precis vad många är. Samtidigt säger flera att de inte kan testa för att de inte har rätt grejer. Så föddes idéen till denna inläggsserie.

Att ta steget

Först och främst skulle jag vilja påstå att triathlon verkligen är något som de flesta kan prova på. Dock är det väl inte bara så enkelt som att snöra på sig skorna och gå ut och springa. Det krävs lite utrustning och en sjö att simma. Så jag har sammanställt några punkter som kan hjälpa till på vägen mot att våga prova på.

  1. Bestäm dig för att du ska testa. När väl beslutet är taget, börja fundera på fortsättningen. Om man börjar tänka tidigare kanske det känns lite meckigt med utrustning, växlingar osv.
  2. Sänk kraven och ha som mål och inställning att bara ha roligt. Ta de första gångerna som ett sätt att lära sig.
  3. Fundera på utrustning – börja med den utrustning du har hemma eller kan låna ihop. Gå inte och köp en massa prylar som du sedan inte kommer använda om du inte fortsätter med triathlon. Är det varmt i vattnet kan man simma utan våtdräkt. Cyklingen kan genomföras på de flesta cyklar. Löparskor har många hemma. Klocka är inget måste.
  4. Sök upp en nybörjarträning. Detta är inget måste. Du kan absolut leta upp en sjö och utföra detta själv. Men många triathlonklubbar har nybörjarträningar som är roliga och lärorika. Här får man en massa tips och sällskap av andra. Man brukar till exempel gå igenom lite om växlingar och liknande.
  5. Ta dig iväg och testa! På nybörjarträningarna kommer det finnas fler nybörjare. Fler som inte har en aning och som är lika nyfikna som du är. Det värsta som kan hända är att du inte tycker det är roligt. Chansen finns dock att du blir mer sugen och att du till sommaren vågar dig på att testa en tävling.
  6. Tävlingartill dig som är nybörjare tipsar jag starkt om att leta upp någon liten triathlontävling i närheten av där du bor. Runtomkring Linköping finns det flera mini-triathlon där man kör distanserna: simning 3-400 meter, ca 2 mil cykling och 4-5 km löpning. Små byar som anordnar små, charmiga lopp fullt av motionärer utan våtdräkt och på vardagscyklar. Det är så roligt och ger verkligen mersmak!!!

Så alla ni som är sugna, våga testa!

Bor ni i Linköping med omnejd så kan jag tipsa om NocOut’s triathlonträningar. Vi brukar ha några nybörjartillfällen. Men man är givetvis välkommen på de andra också. Hör av er till mig om ni har fler frågor!!!

Björs2

Inläggsserie om triathlon

Jag har under ett par månader haft en idé på inläggsserie. Vad säger ni om Triathlon för nybörjare? En liten gudie till alla er som tycker det verkar spännande att testa, men inte vet i vilken ände ni ska börja? Men även ni som har testat ett par gånger och nu vill ta det ett steg längre.

Jag ser inte mig själv som extremt rutinerad, men jag har gjort en del. Och jag har triathlon runtomkring mig. Så finns det oklarheter som jag inte själv har koll på frågar jag någon annan.

Tanke på upplägg är följande. Ett inlägg för varje punkt:

  • Hur kommer jag igång?
  • Simning
  • Cykel
  • Löpning
  • Växlingar

Så hjälp mig nu! Vad vill ni veta? Ställ frågor så ska jag försöka besvara dem. Det kan handla om allt från utrustning, till träningsupplägg till tävlingstips.

Björs2

Tips för att göra simningen roligare

Simningen har nog aldrig varit så rolig som nu. Mycket för att jag känner att jag faktiskt får till 1-2 vettiga pass i veckan. Det går framåt och känslan av att få börja om från början varje gång har försvunnit. Vad är det som gör att jag nu är inne i en period där jag ser fram emot nästa simpass hela tiden? Tänkte ge er dessa tips på vägen.

  • Sällskap: Ha gärna sällskap i bassängen. Är det tidiga morgnar är det svårare att ställa in ett pass om man bokat med någon annan. Det är roligare och peppande med sällskap. Man behöver inte vara helt jämnbra heller.
  • Simkurs: Anmäl dig till en simkurs. Man utvecklas mycket när man går en kurs. Man får feedback på tekniken och utmanar sig själv lite mer. Jag har börjat voltvända så smått nu, vilket jag inte kunnat innan.
  • Pass: Se till att planera passet redan innan du går iväg. Om man bara går dit för att simma så finns risken att det bara blir lite på måfå. Det är bra med en tanke bakom passet. Vill du köra korta, hårda intervaller? Eller kanske längre och lugnare? Eller ett pass med mycket andningsövningar eller annan teknik? Kan man inte själv, finns det en del att hitta på nätet. Jag har förmånen att ha en sambo som har bra koll på simningen. Så han gör mina pass som är utöver kurstillfället.
  • Regelbundenhet: Se till att komma iväg regelbundet så att utvecklingen går framåt. Det är mycket teknik i simning och det behöver repeteras. Jag försöker få till 2 pass i veckan vilket funkar bra tycker jag.
  • Utmana: Våga utmana. Det gör inget om man inte lyckas första gången. Det kan vara allt från att slå distansrekord, sätta en tid på en viss sträcka eller simma en längd utan att andas. Man klarar så mycket mer än man tror!
  • Leksaker: Det är inget måste. Men jag tycker det är roligt med variation. Samtidigt som det är bra träning. Med leksaker menar jag då redskap som paddlar, dolme, platta och fenor. Man behöver inte ha allt kanske, men paddlar och dolme använder jag nästan i varje pass.
  • Kläder: Jag köpte en ny baddräkt och slängde min gamla slitna längst in i garderoben. Nu känner jag mig snyggare i vattnet. Så en del av den bra känslan kanske kan köpas för pengar ändå. Dessutom har jag ett par GRYMMA simglasögon. Fortfarande efter snart 2 år läcker eller immar de inte det minsta. Så se till att du har kläder som du känner dig snabb i.

Hur är det annars? Vill ni se mer av hur mina pass ser ut? Som inspiration kanske?


 

Triathlondag med NocOut

I lördags var det dags för klubbens första triathlondag för 2016. Eftersom det är vinter har vi ett upplägg som delvis är inomhus. Vi simmade inomhus i Ljungsbro simhall och sedan körde jag ett spinningpass med detagarna innan vi samlades för ett löppass utomhus.

Det är alltid roligt att komma iväg på en uppstyrd aktivitet. Det är bra med lite sparring och trevligt med sällskap. Tack alla som var med. Jag ver rejält trött på eftermiddagen och somnade skönt i soffan en stund.

Passen är upplagda så att man kan vara med oavsett nivå. Lördagens tema var styrkebetonade pass. Följande upplägg hade vi.

Simning (60 minuter)

Insim: 200 m valfritt + 4*50 m accelererande + 4*(25 m teknikövning + 25 m sammansatt)

Huvudpass: 2-4 serier (beroende på hur mycket man hann med)
200 m fart 1 + 2*100 m fart 2 + 4*50 m fart 3 + 8*25 m fart 4-5

Avbad: valfritt

Jag hade en bra känsla i vattnet. Men det gick nog ganska långsamt. Måste jobba med fart och teknik.

Spinning

Här var det jag som ledde passet. Tanken var ett pass på 60-75 minuter beroende på hur snabbt efter simningen vi kom igång. Jag körde två ganska långa backar (4-5 låtar lång). Mycket sittande och triathloninspirerat. Klättring  varvat med omkörningar. Emellan de två backarna körde vi 30-30 intervaller för att få in lite mer spurter/omkörningar.

Passet kunde nog i princip bli precis så jobbigt som var och en ville. Själv körde jag på rejält vilket resulterade i stumma ben på löpningen.

Löpning

Uppvärmning 500 m till startposition.

Sedan 3 stycken serier enligt följande: 3 min i marathonfart + 3 min i halvmarafart + 3 min i milfart + 1 min gå-/joggvila

Nedjogg tillbaka till simhallen.

Jag hade först och främst inte mycket kraft kvar i benen efter spinningen. Dessutom fick jag sinnesförvirring när jag skulle packa och tog mina Asics Hyperspeed. De är inte lämpade för löpning i vinterväglag. Även om det var ok sandat på vissa ställen så gled jag och slirade så fort jag försökte ta i. Kunde inte alls hålla de farter jag hade tänkt mig.

  

 

Mitt livs träningsresa

Egentligen känns det som om fokus idag har varit på annat än just detta inlägg. Det tragiska som hänt i Paris har tagit upp mycket av mina tankar. Jag har kramat om mina pojkar lite extra och funderat på vilken värld de har fötts in i. Hur världen kommer vara om 20 år när de börjar bli vuxna. Samtidigt har jag för andra helgen i rad åkt på magsjuka/matförgiftning. Jag har vilat mycket. Inte alls sugen på att göra någonting. Men nu har jag piggnat till och tänkte att det illdåd som orsakats av några få människor i Paris inte ska få stoppa det jag vill skriva. Det blir som att de vinner lite då. Så här bjuder jag er på min resa i träningsvärlden från att jag var liten till idag.

Jag kommer från en familj där träningen inte tog speciellt stor plats alls när jag var liten. Mina äldre bröder spelade fotboll och familjen åkte en del längdskidor och skridskor på vintrarna. Det är i alla fall så jag kommer ihåg det. Jag gick nog på någon barngymnastik när jag var liten också.

Det som fick mig att börja träna var därför ingen förebild i den egna familjen. Men jag kommer från en bruksort med klassiska fotbollsanor, Deferfors. Så när några pappor drog ihop ett flicklag och alla tjejer runtomkring mig började spela så var inte jag sen att hänga på. Två år senare testade jag på orientering. Ärligt talat kommer jag inte ihåg vad eller vem som fick mig att börja, för inga av mina kompisar höll på. Orienteringen blev liksom lite av en annan värld för mig. Helt andra människor än de jag umgicks med på fritiden. Inga klasskompisar. Jag älskade det direkt. Friheten, naturen, den individuella prestationen, löpningen, det taktiska tänkadet och spännande resor till läger och tävlingar. Jag träffade vänner långt utanför lilla Degerfors. Vissa av dem har jag kontakt med än idag.

logotype

Fotbollen blev en del av mitt liv riktigt länge. Jag hade några års uppehåll under univsersitetsstudierna. Men sedan blev jag meddragen av några vänner till ett nystartat lag här i Linköping. Jag var aldrig särskilt duktig på fotboll egentligen. Orienteringen gav mig en grym kondition som gjorde att jag utan problem orkade springa fram och tillbaka hela matcherna. Det jag saknade i teknik kompenserade jag nog ganska bra i envishet.

Om jag var halvbra på fotboll var jag nog ganska lovande i orientering. Jag kunde springa långt och länge och älskade utmaningen med karta och kompass. Så kom jag upp i de kritiska tonåren. Mitt flicklag splittrades och jag började spela med ett lag som var ganska bra. Jag hade träffat en kille vars pappa tränade det här laget. Här började fotbollen ta mer tid. Fotbollen, gymnasiestuderna och den första lite mer seriösa pojkvännen gjorde att jag ställdes inför ett val. Fotboll eller orientering? En sport där jag var medioker eller en där jag hade en liten framtid i alla fall? Jag kom bland annat femma på O-ringen ett år vilket kanske säger några av er någonting. Här föll jag för grupptrycket och gjorde ett av de få val jag faktiskt har ångrat efteråt. Jag valde fotbollen.

Efter gymnasiet fortsatte jag med fotbollen samtidigt som jag studerade i Karlstad och bodde i Degerfors. Jag hoppade av studierna och fick ett jobb. Här någonstans hittade jag gymmen och passträningen. Jag gick på mitt första spinningpass och var fast direkt. Jag minns att man när man kom in i salen tog ett mjukt sadelskydd och satte på sadeln för att det inte skulle bli så ömt i rumpan. Fotbollen fanns kvar vid sidan av. Så flyttade jag till Linköping och började studera. Fotbollen lades på hyllan och spinning, pump och löpning var min huvudsakliga träning. Vissa perioder tränade jag inte mycket alls.

Så en dag började jag och min syster prata om Tjejklassikern. Jag var inte sen att haka på och vi blev ett ganska stort gäng som gjorde den. Samma helg som jag avslutade halvklassikern påbörjade jag Klassikerhalvan under Lidingöloppshelgen.  Jag anmälde mig till mitt första Göteborgsvarv. Sprang lite smålopp. Och jag älskade denna typ av träning.

Min syster träffade sin nuvarande man och det var han som fick in mig på triathlon. Jag visste nog knappt att sporten existerade. Men min syster ringde en dag och sade att Per skulle köra Järnmannen i Kalmar och de skulle åka samma dag. Ville jag följa med? Jetleggad efter att precis kommit hem från Beijing tvekade jag lite innan jag sade ja. Ledbruten efter ett par nätter i tält upplevde jag för första gången fascinationen med triathlon. Fanns det vanliga svenssons som orkade genomföra detta? Jag var imponerad och minns att jag tänkte att jag aldrig någonsin skulle klara av det. Men där väcktes nog samtidigt en hemlig dröm. Året efter hade jag träffat Daniel och vi följde med tillsammans och testade sprinten. Båda tyckte det var riktigt roligt. Jag var med och hejade på Per i flera år och efter varje gång ändrades min inställning. Från att det hade känts totalt omöjlgt för mig och att jag aldrig kunde föreställa mig att korsa mållinjen på en Ironmandistans något år, blev inställningen mer och mer att det är en dröm som jag någon gång hoppas få uppfylla. Daniel vågade lite mer och startade både 2011 och 2012.

Här någonstans blev jag även kontaktad av Helen på Campushallen som hade läst mitt blogginlägg om en dröm jag hade. Här började min karriär som spinninginstruktör. Något jag älskar och inte ångrat en dag.

Så kom då den där sommaren. Jag hade 5-6 veckor tidigare fött vår äldsta son. Jag var inte i direkt någon storform. Vi var nere i Kalmar för att heja på vänner som körde. Peppad av Daniel bestämde jag mig för att 2014 kör jag. Vi hade fler barn i åtanke och jag ville inte att det skulle gå för många år. Så fast jag ännu inte kommit igång med träningen efter förlossningen anmälde jag mig. Det blev ett intressant år. Jag lärde mig massor om min kropp och min förmåga. Våren var hemsk med flera omgångar förkylningar som påverkade min träning extremt mycket. Jag fick lägga alla tidsmål åt sidan och bara sikta på att ta mig runt. Det fanns stunder jag tvekade på om jag skulle kunna starta över huvud taget. Men jag ställde mig på startlinjen efter att ha haft friska 1,5 månader innan tävlingen. Jag över mållinjen kom jag. En känsla av lycka och eufori som än idag ger mig rysningar och tårar i ögonen. Min racereport kan ni läsa här, här och här. Som om prestationen att ta sig runt inte vore tillräcklig visade det sig att jag oventandes hade en fripassagerare med mig på vägen. Vår alldeles egen lilla Ironbaby.

Läs mer hos Ida och hennes resa om varför löpträningen nu är en så stor del av hennes liv. Helena har precis som jag utbildat sig till spinningsintruktör.

Sommar 2014 023

Fantastiska tjejer efter Lidingötjejlopp 2008

Premiären avklarad 

Har ni någon gång tänkt att något verkar tråkigt men sedan visar det sig vara ganska kul? Man drar sig för att testa för att det finns likvärdiga alternativ. I detta fall har jag länge varit medveten om att alternativen är lite mer ineffektiva. De kräver mer tid runtomkring av mig. Så med två barn och ett mål nästa år som kräver sin träning var det nu oundvikligt. 

Det var liksom dags att sätta sig på sadeln en trappa upp och köra livets första cykelpass på trainern. Och det var rätt roligt. Skönt med smidig träning. Jag satte på en film och körde ett kortare intervallpass eftersom jag skulle iväg på återträff med klassen från universitetet på kvällen. Det kändes bra och jag känner att jag längtar lite till nästa gång. Bra betyg. 

På kvällen lämnade jag båda barnen och sambo hemma några timmar för middag på stan med gamla klassen från Liu. Vi var på Pinchos och åt vilket jag aldrig varit förut. Jag gillade det verkligen. Skönt att koppla bort mammaledighetslivet och träningsfokuset och prata gamla minnen med trevligt folk. Det ger energi av en annan dimension. Nu kunde ju lilleman inte äta ersättning hela kvällen så jag åkte hem tidigt vilket var rätt skönt.