Ingen Halvironman i Jönköping

Jag har länge haft målet att stå på startlinjen i Jönköping Halvironman i sommar. Min vinter blev inte alls som jag tänkt. Formmässigt är jag inte alls där jag vill vara. Jag skulle med all säkerhet ta mig runt utan större problem. Inte så snabbt med ändå ta mig runt.

Men ärligt, det känns faktiskt inte alls lockande att anmäla sig bara en dryg månad innan start och känna pressen på att jobba det sista med träningen för att ta mig runt så snabbt som möjligt. Jag tränar för att det är roligt och för att jag mår bra av det. Prestation är inte mitt primära syfte, även om det är en stor del av det som motiverar mig. Så nej, det blir ingen start i Jönköping Halvironman i sommar. Jag har egentligen bestämt mig för länge sedan. Men det har tagit emot att verkligen göra det offentligt. Nästan som att jag klassas som misslyckad att jag inte startar.

Träningen i vinter

Den här vintern har varit sååå dålig när det gäller träningen. Problem med hosta har påverkat min träning mer än någonsin. Jag är inte helt bra än även om det är mycket mycket bättre. Jag har varit på läkarbesök och gjort lungröntgen som inte visade något. Man har tagit bort mina starka mediciner jag hade mot förkylningsastman och det är nästan som att det var då det vände och blev bättre. Jag har en korttidsverkande att ta vid behov. Samt en nässpray som ska ta bort den täppta känslan i näsan. En grundlig utredning väntar när kortisonet är ur kroppen.

Jag vill verkligen inte ställa mig på startlinjen och inte känna mig i form. Jag vill kunna prestera och vara nöjd efteråt. Det kräver både tid och pengar som insats för att ta sig runt en sådan utmaning. Jag tycker inte det är värt det. Många säger att tiden inte spelar någon roll, och jag håller med. Det är egentligen inte tiden det handlar om. Det är känslan att vara i form och förberedd. Jag vill känna mig redo och laddad. Inte stressad och otränad.

Vad blir det istället?

Jag har inte riktigt velat släppa tanken på att köra ett tri-lopp ändå. Kanske något som går senare så att jag har mer tid på mig att träna och komma i form. Tankarna går just nu på Tjörn Medeldistans. Jag har några klubbkompisar som ska dit. Bland annat min vapendragare från Jönköping förra året, Mia. Det skulle vara skoj. Men det ska passa med familjelivet och jobbet. Jag vill också känna att jag kan träna ordentligt innan det. Jag behöver en gång för alla bli kvitt min obekvämhet i öppet vatten.

 

Inspirationskällor

Det finns så mycket som inspirerar mig. Kanske främst människor där ute som på något sätt utstrålar en energi som smittar av sig på andra. Det kan handla om träning, hälsa, matlagning, bakning och annat pyssel. 

Denna vecka delar vi i Bloggar om hälsa med oss av vad som inspirerar oss. Hos Malin kan du få tips om hur just du kan hitta inspiration. 

Småbarnsföräldrar

Andra föräldrar med småbarn som får ihop sin vardag så bra. Människor som pusslar jobb, småbarn, mat, hem och allt annat i vardagen. Föräldrar som väljer en aktiv livsstil och får livet att gå ihop med allt vad det innebär. Jag har massor av dessa runtomkring mig. Jag läser flera bloggar i precis denna kategori. 

Prestationer

Det finns några människor runt omkring mig som inspirerar mig på ett lite annat sätt. Kvinnor vars prestationer är helt galet makalösa. De ligger i en helt annan division än mig. De genomför lopp på tider som jag inte skulle klara ens om jag gick ner 10 kilo och tränade på heltid. 

Men det som inspirerar mig är att de genomför detta trots att de är i min ålder. Inget negativt alltså. Så gamla är vi inte. Men de ger mig inspirationen att det liksom inte är för sent. Man kan peaka och persa även när man fött barn och fyllt 40. Det finns många men jag måste ändå nämna två namn. Alla kvinnor och klubbkompisar med barn och heltidsarbete. Som pusslar vardag med träning på en nivå som är Sverigetopp i sina åldersklasser. 

Susanne Bornmar som precis tagit sig under 38 på milen. Hon kom typ sjua på Lidingöloppet och bara radar upp pallplacering efter pallplacering. 

Tina Fastesson som blev femte dam, tvåa i sin age group och bästa svenska på Ironman i Kalmar i augusti. Dessutom tackade hon ja till Hawaii-platsen och tog sig förra helgen i mål på Ironmantävlingen med stort I. Imponerande minst sagt. 

Kvargsekten 

Det finns några fantastiska tjejer som går under namnet kvargsekten. De har gjort liknande viktresa som jag, med samma kostcoach. Vi delar erfarenheter, recept och peppar varandra. Jag är glad att de finns när stödet behövs. Anna, Mia och Cissi är klipporna som vet precis de rätta orden när man dippar i motivationen. Löv ju girls. 




Pojkarna

Sist men inte minst. Mina två söner inspirerar mig på ett helt annat plan. För deras skull vill jag leva ett aktivt liv och vara en förebild. Dessutom motiverar de mig att vara stark, hel och frisk för att ha energi till vardagen med dem. 

Sommarens finaste träningsminne

Större delen av sommaren ligger bakom oss och hösten är helt klart i antågande. Även om solen tittar fram och värmer en hel del så är det helt klart friskare i luften. Jag blickar tillbaka på sommaren och känner mig nöjd. Det har varit en bra sommar och fylld med energi välkomnar jag nu hösten.

Denna vecka återvänder vi till sommarminnena allihopa i Bloggar om hälsa. Vi plockar fram vårt bästa träningsminne från sommaren som varit. Innan sommaren brukar jag alltid ha en massa planer på saker som jag vill göra, men det är inte alltid det blir som man tänkt sig. Man hinner inte allt man hade velat, som för Malin. Eller så lämnar man sommaren bakom sig med en hel drös med minnen som Helena.

Min träningssommar då? Den har varit bra. Min stora mål för sommaren avverkades ganska tidigt och efter det tränade jag mest efter känsla och humör. Men det finns några pass jag skulle kunna lyfta fram.

Traillöpningen i sommarstugan med Daniel var jättehärlig. Slingan var inte lång så det blev några varv. Men kroppen fullkomligt älskade att susa fram i terrängen bland rötter och blåbärsris. Jag saknade verkligen terränglöpningen och orienteringen där och då. Jag minns att jag var alldeles lycklig efteråt.

img_7896.jpg

Cykelpasset med Annie i Vansbro var fantastiskt. Dalarna bjöd på nya omgivningar och fantastiska miljöer. Dessutom trevligt sällskap, så vad kunde gå fel? Inte ens llite regn störde upplevelsen. Jag njöt verkligen av att susa fram på landsbygden, bland gårdar och skogar. Och på tempocykeln som jag verkligen älskar att cykla på.

img_7893.jpg

Simpaset när känslan kom tillbaka igen. Simningen kändes verkligen botten i början av augusti. Jag visste inte alls vad jag skulle göra. Men jag vägrade ge upp, jag bara är sådan. Så i sällskap av simstarka Agge tog jag revansch på vår KM-bana i Ljung. Det var blåsigt och stökigt i vattnet och det blev en ganska utmanande simning. Trots det hade gick jag ur vattnet med ett stort leende på läpparna. Känslan var tillbaka igen. Och jag kunde ta med mig den till tävlingen dagarna efter.

img_7800.jpg

Cykelpassen med Mia. Mia var lite min vapendragare inför Jönköping. Det var så roligt att ha någon att ha med sig under alla förberedelser. Vi fick till några riktigt härliga cykelpass i somras tillsammans. Inget sticker dock ut mer än något annat. Men jag minns dem med glädje. Hon är bra den där Mia.

img_7804.jpg

Race report – Björsäters triathlon

Tredje triathlontävlingen på en vecka. Funkar eftersom jag mer tar det som träning. Har inte så mycket att göra i toppen i alla fall. Men skoj är det ändå. Tävlar mer mot mig själv. 


Idag var mitt stora mål att ta med mig den bra känslan från torsdagens simning till tävlingen idag. Att återigen hitta ett lugn och flyt i simningen. Oavsett fart. Jag hade bytt sport-BH mot de andra tävlingarna i veckan. Våtdräkten var uppdragen så mycket att jag kunde stänga den själv. Försökte slappna av, inte stressa upp mig och när de ropade att det var en minut kvar försökte jag fokusera på djup och lugn andning. 

Det funkade!!! Något av allt funkade. Lugnt och kontrollerat crawlade jag hela simningen. Eller några tag bröstsim vid navigering blev det ibland. Men i alla fall. Jag var så glad. Navigerade lite snett en gång, men inte så farligt. Jag tog det ganska lugnt kändes det som. Nu ska jag fortsätta jobba med detta och lägga på mer fart. Så kanske jag kan kapa lite tid under nästa år. 

Cyklingen gick ganska bra. Den var rätt kuperad. Lite innan varvningen fick jag mjölksyra i benen och fick slå av lite. Drack lite sportdryck och fick se mig bli omkörd av några jag kört om precis innan. De fick en lucka och jag kom aldrig ikapp. Men det viktigaste var att jag kunde trampa bort syran så att den inte påverkade löpningen så mycket. 

Löpningen gick riktigt bra. Lite snabbare än både Gammalkil och KM. Jag kom nästan ikapp Maria, men hon lyckades hålla undan på upploppet. 


Jag är så himla glad och nöjd idag. Simningen hade flytet igen, jag lyckades återhämta mig från mjölksyran på cykel och löpet gick lite snabbare igen. Dessutom var det pers på Björsbanan med ungefär en minut från 2014. 

Min klocka säger totaltiden 1:03:50. Men jag tror den officiella tiden kommer vara lite långsammare. 

Tack Agge, Maria, Lisa, Tina och alla för härligt tävlingshäng idag. Tack till mina svärföräldrar som ställde upp som barnvakt eftersom sambon är på svensexa. Tack alla som var där och hejade! Det betyder så mycket!!! 

Jag och demonerna i öppet vatten

Det här med min simning. Det är liksom ett problem för mig just nu. Jag får inte till det i öppet vatten riktigt. Jag funderar och analyserar massor för tillfället. Det är ett problem jag verkligen hoppas jag kan lösa.

Om man blickar tillbaka kan jag sammanfatta det med att jag ännu inte någonsin har varit helt bekväm med simning i öppet vatten. Simma i bassäng går hur bra som helst. Simningen under Ironman i Kalmar för två år sedan var nog min bästa OW-simning någonsin. Då tänkte jag att det kanske hade släppt. Sedan blev jag gravid och simmade inte öppet vatten på över 1,5 år. I Jököping i år gick det förhållandevis helt okej, även om det finns en del att önska från den simningen.

Efter Jönköping, på de två tävlingar jag varit med i hittills ha simningen varit katastrof. Jag har inte alls fått till känslan i kroppen. Andningen har inte fungerat alls och jag har mestadels fått bröstsimma. Det går långsammare och tröttar ut benen, så det är inte optimalt. På Sprint-KM i tisdags blev det bättre efter att jag knäppt upp våtdräkten.

Läs mer:
>> Race report – Jönköping 70.3
>> Race report – Gammalkil
>> Race raport – Sprint-KM

img_8213.jpg

Vad är det som går fel?

Jag har tänkt, funderat och analyserat detta flera gånger varje dag sedan Gammalkil minitriathlon för en vecka sedan. Jag har främst bollat med Daniel, men även en del andra runt omkring. Jag har fått en massa tips som jag har tagit til mig. Jag ska har börjat testa lite och i torsdags fick jag till en riktigt bra simning tillsammas med Agge. Om jag bara kan få med mig den känslan framåt nu kanske problemet är löst. Det känns inte som att jag är lika rädd längre. Men jag får inte till andningen.

De analyser jag gjort, delvis utifrån tips från andra, är några stycken:

  • För lite OW-träning: Detta är förmodligen en av orsakerna. Jag har tränat för lite i öppet vatten. Det spelar ju ingen roll hur bekväm eller snabb jag är i bassängen om jag ändå inte kan överföra det till öppet vatten-simningen. Här är min plan helt enkelt att träna mer OW.
  • Våtdräkten är för liten: Känslan i andningen är att våtdräkten är för trång. Det blev bättre när jag knäppte upp den hela vägen i ryggen på KM. Men så kan jag ju inte ha det. För två år sedan kunde jag dra upp dragkedjan i ryggen själv. I år har jag behövt hjälp. Jag har ju några kilon kvar som jag ska få bort under hösten. Sedan borde den passa bättre.
  • Våtdräkten sitter fel: Daniel undrade om jag verkligen drar upp den ordentligt. Jag trodde jag gjorde det. I torsdags när jag simmade med Agge så testade jag att dra upp den överdrivet mycket. Resultatet blev att jag dels klarade att stänga den själv och dels gick simningen riktigt bra. Kanske en bidragande orsak
  • Fel våtdräkt: Mattias Törnqvist i klubben sade att han haft samma problem när han hade en våtdräkt av samma märke som jag har. Jag har ju haft en bra känsla i denna tidigare. Men det finns nog våtdräkter som passar mig bättre helt klart. Kanske att det blir en ny till nästa säsong.
  • Vatten i våtdräkten: Jag brukar släppa in vatten i våtdräkten under uppvärmningen för att minska chocken av kallt vatten. Det ska jag inte säker Daniel. Då blir det ju mer som ska ha plats inne i våtdräkten. Så det gjorde jag inte i torsdags och då gic det ju bra. Så det slutar jag med helt enkelt.
  • Val av sport-BH: Kanske låter konstigt men både i Gammalkil och på KM hade jag en sport-BH som sitter åt lite mer. I Kalmar och Jönköping har jag haft en annan. Testade med den i torsdags när det gick bättre. Kör med den idag också.
  • Träningssät: Det finns en del i själva träningen att göra tror jag också. Jag fick tips om att träna swimrun. Då börjar man ju simma med högre puls och kroppen får träna på det. Dessutom behöver jag enligt Daniel träna hårdare, tuffare pass. Så han får vl se till att jag gör det.

Har ni några fler tips till mig? Fler saker som kan tänkas påverka känslan i vattnet och svårigheten att andras när våtdräkten är på?

Idag är det dags för Björsäters triathlon. Jag hoppas på en bättre simning än förra Gammalkil och KM. Jag tar med mig förändringarna från i torsdags och sänker kraven. Min tanke var ett tag att köra utan våtdräkt, men så blir det inte.

Race report – Gammalkil minitriathlon 2016

Det är skrämmande vad inläggen lyser med sin frånvaro. Jag har verkligen tagit semester från en massa måsten. Tiden läggs på familjen och så träningen såklart. Jag mår så bra av det. Men samtidigt vill jag skriva mer inlägg. 

Jag har velat ett par veckor om jag skulle köra Gammalkils minitriathlon igår eller inte. Om det fanns andra saker jag ville hellre eller var viktigare. I fredags bestämde jag mig för att köra. Ingen uppladdningsvecka blev det därför. Men jag bestämde mig för att se det som en träning mer. 

Jag mötte upp Maria från Frisk. Vi hade snackat en del om tävlingen och hon var redan anmäld. Det var mycket därför jag till slut bestämde mig för att köra. 


Vi gjorde iordning T2 som inte var på samma ställe som T1. Efter det hämtade vi cyklarna och cyklade tillsammans med Jessica mot T1 och simstarten. Det var start från land. Jag hann värma upp ett par minuter, eller ja snarare blöta våtdräkten och simma 50 meter. Mitt mål med simningen var att crawla alla 380 metrarna med bra känsla. Det gick ju åt skogen. Jag fick inget flow, ingen bra rytm. Andningen var katastrof. Jag försökte gång på gång. Sedan gav jag upp. Det slutade med att jag bröstsimmade hela. Sååå frustrerande. Jag älskar simningen i bassäng. Och jag kan inte överföra flytet och känslan till öppet vatten. Jag var inte rädd idag. Inget sådant. Jag kunde typ inte andas ordentligt. Försökte knäppa upp våtdräkten lite i vattnet, men det gick inte. Känslan var att våtdräkten liksom var för trång över bröstet. 

Simning i öppet vatten är helt klart min stora svaghet just nu. Något jag skulle behöva jobba med hela vintern egentligen. Men det går ju inte vilket är typiskt. Kan man simma i bassäng med våtdräkt om det är där problemet sitter?

Växlingen till cykel gick väl okej. Som den brukar skulle jag säga. Bara det att efter att ha bröstsimmat hela biten så hade jag fått lite mjölksyra i benen. Så de var inte så pigga till att börja med. Dessutom hade jag kommit åt knapparna på klockan och ovetandes tryckt mig förbi cyklingen. Så när jag skulle växla ut klockan på cykel blev det till löpning. Suck! Ingen bra början på denna tävling. Jag avslutade multisportpasset och satte igång ett vanligt. Då blev det såklart löpning och jag såg ingen hastighet. Struntade i det och försökte trycka på ändå. Kanske dags att skaffa cykeldator ändå? Jag har tid och sträcka på cyklingen så jag kan ju få fram ett snitt även om jag inte har gjort det än. 

Simningen blev en regnig historia. Men det gör inte mig så mycket. Det haglade till och med. 

Växlingen till löp gick nog ganska bra. Har ingen tid där heller. Här fick jag igång klockan som jag skulle i alla fall. Jag visste sedan innan att löpningen är rätt kuperad och det stämde ju. Jag försökte hålla igen med tanke på sätet. Samtidigt ville jag hålla upp farten lite i alla fall. Tycker jag lyckades ganska bra. Jag har en bra bit kvar till en riktigt bra men samtidigt uppnåbar löpform. Men det är ingen stress dit tänker jag. 


Över lag vet jag inte riktigt om jag är nöjd eller inte. Tiden är ok men jag kan bättre. Det var för mycket som inte gick som det skulle idag. Samtidigt är jag nöjd över att jag körde eftersom jag vet flera saker jag måste jobba med. De är ibland svåra att identifiera på träning. Målet är nog ändå att göra en ordentlig förbättring till nästa år. 

Tack Maria för trevligt häng idag. Bra jobbat!!! Här finns hennes race report om någon vill läsa. 

Race report Jönköping 70.3 del 3 – reflektioner

Nästan två veckor har gått sedan jag lycklig korsade mållinjen i Jönköping. Nöjd och lycklig över ett lopp som verkligen gått över förväntan. Jag njuter fortfarande över hur bra det gick och kommer göra det länge. 

Samtidigt har jag börjat analysera och reflektera över loppet. Vad gick bra? Vad kan jag förbättra? Hur ställer jag detta i jämförelse med andra prestationer?

Prestationen

Jag är så extremt nöjd med det jag lyckades prestera utifrån de förutsättningar jag har haft. Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera på hur det hade gått om jag kunnat löpträna som planerat? Denna vår var jag inte ens i närheten av det. Samtidigt kanske cykelformen varit sämre om jag haft mer tid för löpträning. Det är omöjligt att veta. Men både roligt och nyttigt att reflektera över eftersom jag vill bli bättre på det jag gör. 

Jämför jag med Kalmar Ironman 2014 är jag mer nöjd över tiden nu. Jag kom under 6 timmar vilket jag inte trodde på själv ens. När det gäller Kalmar är jag mer nöjd över prestationen att ens ta mig runt. En halv Ironman har hela tiden känts genomförbar på ett annat sätt. 


Simningen

När det gäller simningen har jag så mycket att förbättra. Samtidigt gör de grejerna kanske inte så mycket på totaltiden. Knappast ens 10 minuter. Samtidigt är ju en minut en minut. 

Jag behöver simma mer öppet vatten. Bli bekväm med det. Det är nyckeln till snabbare tider på tävlingarna. Träning i bassäng går bra. Där kan jag nöta teknik och fart utan rädsla. Bassängträningen älskar jag. 

Cyklingen

Även om cyklingen kändes jättebra under loppet finns det saker att jobba med här också. Jag skulle definitivt kunna köra mer backträning. Det skulle göra mig starkare på en bana som Jönköping. 

Dessutom vill jag känna mig mer trygg i allt det tekniska runt cykeln. Laga punktering, fixa enklare saker med bromsar och liknande. Så fort cykeln strular är jag nästan nollställd. 

Dessutom skulle det vara bra att kunna kissa på cykeln. Haha. Låter lite konstigt kanske. Men många triathleter gör det. Då skulle jag spara in några minuter på toabesök. Och dessutom inte behöva trampa igång kroppen efter ett heller. Men jag har försökt. Det är svårt. 

Löpningen

Den här grenen har jag koll på. Jag kommer ju från orienteringen. Först och främst behöver en stark kropp som håller. Så jag kan vara skadefri. När jag kommit dit vill jag bli snabbare. Mer intervaller och tröskelpass står på schemat så småningom. Men först ska jag bli hel och stark. 

Arrangemanget

Jönköping var verkligen en väl anordnad tävling. Man kan inte tro att det var första gången man var en IM 70.3. Visst finns det alltid saker man kan önska. Men det är inga stora grejer. Får jag bestämma och om allt klaffar står jag på startlinjen även nästa år. 

Stort tack till

Daniel för all support och stöd under året. Ovärdeligt. 

Barnen för att ni finns och berikar mitt liv med glädje och energi. 

Mia för att du gjort just resan mot Jönköping roligare med träningssällskap och rumssällskap nere i Jönköping. Alla dina frågor var bra för mig också. Då fick jag reflektera över dem också. Tror det var därför jag kände mig så lugn och förberedd mestadels av tiden. 

Alla supportrar runt banan. Mina föräldrar och syster med familj som kommit för att heja. Alla klubbkompisar och övrig publik. Ni var fantastiska!!!

Tidsmålet inför Jönköping Halvironman

Så här i efterhand analyserar jag en hel del. Även om jag inte pratar om det så mycket i förväg har har jag alltid uppsatta mål. När jag anmälde mig till Jönköping i höstas satte jag upp ett tidsmål som dröm. Jag ville under 6 timmar. Det kändes genomförbart men samtidigt rejält utmanande. Jag födde ju mitt andra barn i april förra året. Andra på mindre än två år. Jag visste att det inte fanns några garantier för att kroppen skulle återhämta sig lika bra som förra gången. Jag ville bygga upp ordentligt innan triathlonträningen satte igång på allvar. 

Jag räknade och jämförde tider med Kalmar. Simma under 45, cykla på 3:15 och springa på 2 timmar. Och så gärna varje gren lite snabbare för att ge marginal till växlingarna. Det kunde gå om träningen gick bra och allt stämde under tävlingen. Men det fanns inte utrymme för en vinter och vår fylld av förkylningar eller skador. Inte utrymme för steg tillbaka med tanke på graviditeter och förlossningar. 


Så kom skadan i sätesmuskeln i februari. Då var jag inte så nervös. Det var gott om tid. Men för varje vecka som gick kom tankarna mer och mer. Skulle jag behöva göra som i Kalmar två år tidigare och revidera tidsmålet? Jag vilade, blev bättre och började träna igen. Varje gång kom det tillbaka. I slutet av april, när jag drog upp skadan sista gången hade tankarna gått så långt att en start kändes hotad. Då bestämde jag mig för att försöka vila bort det och sedan bara ta mig runt om jag ens kunde stå på startlinjen. 

Jag pratade med en sjukgymnast och fick lite råd. Började göra rehabövningarna bättre. Jag vilade många veckor och kom sedan igång försiktigt. Jag joggade runt alla mina pass. Korta som långa. Inga fartökningar alls. De var förbjudna. Varken flåset eller musklerna fick sig någon utmaning under dessa pass. Men jag sprang. Och det fanns hopp. Återigen kunde jag känna att fokus låg på att jag skulle starta Jönköping, inte om. Det längsta passet innan Jönköping sedan typ januari blev till slut på 11 km. Långsamma och kontrollerade kilometrar. Men alldeles för få. Alldeles för få. 


Under de senaste månaderna med skadan har jag reviderat målet. 45 minuter på simningen kvartstod. 3:15 på cykeln blev 3:15-3:30. Kanske inte så mycket på grund av skadan. Cykelträningen hade gått bra. Men banan var backig och jag hade inte fått till så mycket sådan träning. Löpningen kändes extremt osäker. Målet var att jogga runt. Varsomhelst mellan 2-2:30 var min gissning. Förmodligen runt 2:15. 

Så när jag stod där i startfållan var målet i första hand att ta mig runt hel. Gärna under 6:30. Kunde jag ta mig under 6:15 hade jag lovat mig själv att vara rejält nöjd. Mer var inte kroppen tränad för. 

Med de tankarna påbörjade jag simningen… 

Race report Jönköping 70.3 del 1 – innan start

Igår var det dags. Det jag tränat för det senaste halvåret –  Jönköping 70.3. Eller en Halvironman då. En dag med både leenden och tårar, energi och utmattning, glädje och lite tårar. Men jag tänker inte börja med loppet. En tävling som den här kräver en hel del förberedelser. Jag har skrivit om dem innan. Men jag tänker fortsätta med att skriva klart om dem. 

Provsimning av banan

I lördags morse, dagen innan tävlingen, mötte jag och Mia upp Lisa för att provsimma lite av simbanan. Det var en fantastisk morgon med sol och lugnt vatten. Jag fick direkt en bra känsla i simningen och kände förhoppning inför tävlingsdagen. Jag känner ju inte direkt förutsättningslös kärlek till simning i öppet vatten ännu. Även om jag inte ger upp hoppet. 

Dock strulade min klocka. Jag hade helgen till ära plockat fram min gamla Garmin eftersom den har multisport-funktion vilket passar ypperligt för tri-tävlingar. Klockan stängde bara av sig hela tiden. Trots att jag laddat den började den blinka om dåligt batteri. Det har hänt en gång tidigare och då fungerade det med att rensa historiken. Eftersom Daniel och prinsarna bestämt sig för att komma och sova över sista natten så kunde ju Daniel ta med sig sin klocka ner. Så var det löst. 


Efter simningen begav vi oss av mot hotellet för att fixa iordning det sista innan cykel check in. Då passerade vi en kille som kraschat på cykel och inväntade ambulans med honom. Ingen tävlande dock. 

Checka in cyklarna

När vi äntligen kom tillbaka dubbelkollade vi att allt fanns i påsarna innan vi gick mot växlingsområdet för att checka in cyklarna. Då märkte jag att jag inte kunde svänga åt höger. Upptäckte att fästet som bromsklossarna sitter på tog emot ramen och gjort en liten skada i lacken. Jag hade haft inne cykeln i veckan för att fixa med bromsarna så att jag kunde ha Daniels värsting-hjul på under tävlingen. Något måste ha hänt när vi fraktade cyklarna för jag cyklade ju på fredagsmorgonen. Men det här fanns inte en chans att jag kunde cykla med. Kände stressen och paniken. Ringde Daniel för råd. Kom då på att det fanns cykelservice på Expo-området så jag traskade dit. De såg att bromsen var för löst spänd, eller hur man nu ska förklara. Cykel-mekar-termer är inte min styrka. Killen gjorde en justering och jag gick ut igen. Testade bromsen lite, det knäppte till och var tillbaka i samma läge. Blev rejält osäker på start här. Gick in igen och fick hjälp en gång till. De sade att det såg ut att vara en märklig konstruktion med små marginaler. Men de drog åt, jag provcyklade och det kändes bra. Drog en stor lättnadens suck och gick till växlingsområdet. 

Väl där gick allt bra. Vi hade ju besökt det redan dagen innan så vi hade koll och det gick snabbt. Efter det åt vi lunch med Lisa, Andreas och Oliver. Det blev kycklingspett och ris på Grekiska kolgrillsbaren. Riktigt gott!!! 

Reka cykelbana

Mätta och nöjda tog vi vägen förbi expoområdet för att shoppa lite. Det blev två linnen. Jag träffade även på Bloggar om hälsa-vännen Maria och hennes familj en sväng. Kul att träffa dem igen. Det var ett tag sedan. Efter det gick vi till hotellet tajmat med att mina tre hjärtan anlände. Jag hjälpte dem med grejerna innan jag och Mia tog bilen för att reka lite av cykelbanan. I efter cirka 6 kilometer skulle det komma en backe som alla pratade om. Brant, jobbig och mjölksyrasprutande ryktades det om. Så vi ville se den så vi kunde se vad vi hade framför oss. Ni vet kunna förbereda sig på mjölksyrafest och stumma ben redan i förväg. En perfekt grej att drömma mardrömmar om natten innan tävlingen. Vi hittade rätt till slut och kunde konstatera att det handlade om en 3 km lång och seg backe, dock inte jättebrant. Trivsam skojade Mia lite senare. Döjobbig kände jag och insåg att jag hade för lite backträning i benen.

Efter lite slapp på hotellrummet gick vi och åt en fantastisk god pasta på Freddies. Det blir många nya restauranger dessa dagar om man tänker på julikalendern i bloggnätverket. Alltid trevligt ju. Men vi åt upp och gick direkt tillbaka för de sista förberedelserna på hotellet. 

Vi packade väskorna för att kunna åka checka ut snabbt på morgonen. Gjorde i ordning de vita påsarna med det vi ville ha efter loppet. Blandade sportdrycken som skulle sitta på cykeln. Vi duschade, rakade benen, målade naglarna och färgade ögonfransar och bryn. Kan låta fåfängt. Men sådant gör jag sällan annars och det är precis sådana saker som får mig att slappna av och inte bli så nervös. Perfekt uppladdning. Även om jag inte skulle va så snabb skulle jag va snygg. Eller ja något sådant. 

Tävlingsdagen

Natten var bra. Jag vaknad med lite fjärilar i magen. Vi vaknade i tid. Åt en frukost med ostkaka, nutellamackor, frukt och annat gott. Fullproppade med kolhydrater packade vi in våra saker i bilen innan vi begav oss till växlingsområdet. 


Först skulle jag pumpa däcket och eftersom jag hade Daniels hjul hade han visat mig hur det funkade med ventilförlängaren vid punktering. Nu satt översta delen löst och jag fick inte dit den. Det visade sig att den satt upp och ner. Hahaha snacka om nerver. Jag preparerade cykeln med flaskorna, snackade med lite folk, önskade lycka till, gick på toa och försökte ladda. Slöt upp med ett gäng grymma tjejer och började kränga på mig korvskinnet, eller ja våtdräkten. Speakern, som för övrigt var grym, tog denna bild på oss. Några minuter senare hade vi lämnat växlingsområdet och begett oss mot starten. 


Starten går till så att man självseedar sig genom att ställa sig vid förväntad simtid. Klockan börjar rulla när man kliver i vattnet. Det fungerar fantastiskt bra och gör att trängseln i starten och vattnet är mycket mindre. 

Jag stod med Lisa, Jessica, Fredrik och några till. Jag hade inte träffat Daniel och barnen på morgonen. Tittade efter dem men såg dem inte. Så stod de plötsligt där. Precis vid en öppning till fållan. Jag kunde glida ut och ge dem varsin puss. Det kändes bra i hjärtat. 

Tankarna inför simningen kändes ganska bra. Jag hade provsimmat vattnet dagen innan. Det var bra temperatur, rullande start och halva distansen jag körde i Kalmar för två år sedan. Distansen kändes under kontroll. Det som skulle kunna ställa till det var känslan i vattnet, trängsel och att bli störd av andra medtävlande. 

Så fick vi plötsligt gå i. Loppet var igång…

På plats i Jönköping

Igår packade jag och Mia in alla våra grejer i bilen och åkte ner till Jönköping. Jag lämnade sambo och barn hemma och gick in i bubblan helt. Jönköping ligger bara dryga timmen från Linköping så det är ett bra avstånd. Man kan i princip glömma något hemma och hinner hämta det. Jag har dock inte kommit på något än som tur är. 


När vi kom ner checkade vi in på hotellet och lämnade cyklarna på rummet innan vi gav oss av till expoområdet för registrering. Vi hade räknat med mer köer och lite mer stress. Men det gick smidigt. Så nu är ryggsäcken uthämtad och armbandet på armen. Startnummer 380 har jag om man vill följ mig imorgon. 


Efter registrering gick vi direkt till preracemötet. Det innebär en genomgång av regler. Men även en hel del pepp och tips som kan vara värdefullt att ha med sig. Imorgon har 76% av startfältet aldrig startar i en Ironmantävling förut. Det är tydligen rekord. 

Efter mötet gick vi och åt. I år fick man en matbiljett som fungerade på 7 restauranger. Bara att välja. Vi åt pasta med kycklinggryta på Esters kök. Jättegod mat men för lite. Jag blev inte riktigt mätt. 

Efter maten gick vi och kollade in växlingsområdet. Vi hade tur, för man fick gå in och kolla. Jag har verkligen jättetur med placeringen av cykeln. Nästan längst ut på en rad kanske 15-20 meter från cykel ut. Jag vill helst ha cykeln nära där man ska ut/in på cyklingen. Ju mindre man behöver springa med cykeln i växlingsområdet desto bättre. 

Sedan åt vi glass innan vi gick ner till simstarten igen. Vi kollade återigen in simbanan lite. Den känns bra. Man simmar i en rektangel. Den känns helt klart inte extremt lång och man såg hela banan. 


Till slut hamnade vi på hotellrummet. Där packade vi påsarna och fixade i ordning cyklarna innan vi slappade och sov. 

Idag ska vi simma lite av banan och sedan checka in cyklarna. Efter det är de flesta förberedelserna avklarade. Då börjar den sista delen av förberedelserna. Jag är faktiskt inte så nervös. Jag ska väl kunna ta mig i mål även om löpningen kommer gå bra mycket långsammare än jag hoppats på. 

Håll en tumme eller två för mig imorgon!