Mitt livs träningsresa

Egentligen känns det som om fokus idag har varit på annat än just detta inlägg. Det tragiska som hänt i Paris har tagit upp mycket av mina tankar. Jag har kramat om mina pojkar lite extra och funderat på vilken värld de har fötts in i. Hur världen kommer vara om 20 år när de börjar bli vuxna. Samtidigt har jag för andra helgen i rad åkt på magsjuka/matförgiftning. Jag har vilat mycket. Inte alls sugen på att göra någonting. Men nu har jag piggnat till och tänkte att det illdåd som orsakats av några få människor i Paris inte ska få stoppa det jag vill skriva. Det blir som att de vinner lite då. Så här bjuder jag er på min resa i träningsvärlden från att jag var liten till idag.

Jag kommer från en familj där träningen inte tog speciellt stor plats alls när jag var liten. Mina äldre bröder spelade fotboll och familjen åkte en del längdskidor och skridskor på vintrarna. Det är i alla fall så jag kommer ihåg det. Jag gick nog på någon barngymnastik när jag var liten också.

Det som fick mig att börja träna var därför ingen förebild i den egna familjen. Men jag kommer från en bruksort med klassiska fotbollsanor, Deferfors. Så när några pappor drog ihop ett flicklag och alla tjejer runtomkring mig började spela så var inte jag sen att hänga på. Två år senare testade jag på orientering. Ärligt talat kommer jag inte ihåg vad eller vem som fick mig att börja, för inga av mina kompisar höll på. Orienteringen blev liksom lite av en annan värld för mig. Helt andra människor än de jag umgicks med på fritiden. Inga klasskompisar. Jag älskade det direkt. Friheten, naturen, den individuella prestationen, löpningen, det taktiska tänkadet och spännande resor till läger och tävlingar. Jag träffade vänner långt utanför lilla Degerfors. Vissa av dem har jag kontakt med än idag.

logotype

Fotbollen blev en del av mitt liv riktigt länge. Jag hade några års uppehåll under univsersitetsstudierna. Men sedan blev jag meddragen av några vänner till ett nystartat lag här i Linköping. Jag var aldrig särskilt duktig på fotboll egentligen. Orienteringen gav mig en grym kondition som gjorde att jag utan problem orkade springa fram och tillbaka hela matcherna. Det jag saknade i teknik kompenserade jag nog ganska bra i envishet.

Om jag var halvbra på fotboll var jag nog ganska lovande i orientering. Jag kunde springa långt och länge och älskade utmaningen med karta och kompass. Så kom jag upp i de kritiska tonåren. Mitt flicklag splittrades och jag började spela med ett lag som var ganska bra. Jag hade träffat en kille vars pappa tränade det här laget. Här började fotbollen ta mer tid. Fotbollen, gymnasiestuderna och den första lite mer seriösa pojkvännen gjorde att jag ställdes inför ett val. Fotboll eller orientering? En sport där jag var medioker eller en där jag hade en liten framtid i alla fall? Jag kom bland annat femma på O-ringen ett år vilket kanske säger några av er någonting. Här föll jag för grupptrycket och gjorde ett av de få val jag faktiskt har ångrat efteråt. Jag valde fotbollen.

Efter gymnasiet fortsatte jag med fotbollen samtidigt som jag studerade i Karlstad och bodde i Degerfors. Jag hoppade av studierna och fick ett jobb. Här någonstans hittade jag gymmen och passträningen. Jag gick på mitt första spinningpass och var fast direkt. Jag minns att man när man kom in i salen tog ett mjukt sadelskydd och satte på sadeln för att det inte skulle bli så ömt i rumpan. Fotbollen fanns kvar vid sidan av. Så flyttade jag till Linköping och började studera. Fotbollen lades på hyllan och spinning, pump och löpning var min huvudsakliga träning. Vissa perioder tränade jag inte mycket alls.

Så en dag började jag och min syster prata om Tjejklassikern. Jag var inte sen att haka på och vi blev ett ganska stort gäng som gjorde den. Samma helg som jag avslutade halvklassikern påbörjade jag Klassikerhalvan under Lidingöloppshelgen.  Jag anmälde mig till mitt första Göteborgsvarv. Sprang lite smålopp. Och jag älskade denna typ av träning.

Min syster träffade sin nuvarande man och det var han som fick in mig på triathlon. Jag visste nog knappt att sporten existerade. Men min syster ringde en dag och sade att Per skulle köra Järnmannen i Kalmar och de skulle åka samma dag. Ville jag följa med? Jetleggad efter att precis kommit hem från Beijing tvekade jag lite innan jag sade ja. Ledbruten efter ett par nätter i tält upplevde jag för första gången fascinationen med triathlon. Fanns det vanliga svenssons som orkade genomföra detta? Jag var imponerad och minns att jag tänkte att jag aldrig någonsin skulle klara av det. Men där väcktes nog samtidigt en hemlig dröm. Året efter hade jag träffat Daniel och vi följde med tillsammans och testade sprinten. Båda tyckte det var riktigt roligt. Jag var med och hejade på Per i flera år och efter varje gång ändrades min inställning. Från att det hade känts totalt omöjlgt för mig och att jag aldrig kunde föreställa mig att korsa mållinjen på en Ironmandistans något år, blev inställningen mer och mer att det är en dröm som jag någon gång hoppas få uppfylla. Daniel vågade lite mer och startade både 2011 och 2012.

Här någonstans blev jag även kontaktad av Helen på Campushallen som hade läst mitt blogginlägg om en dröm jag hade. Här började min karriär som spinninginstruktör. Något jag älskar och inte ångrat en dag.

Så kom då den där sommaren. Jag hade 5-6 veckor tidigare fött vår äldsta son. Jag var inte i direkt någon storform. Vi var nere i Kalmar för att heja på vänner som körde. Peppad av Daniel bestämde jag mig för att 2014 kör jag. Vi hade fler barn i åtanke och jag ville inte att det skulle gå för många år. Så fast jag ännu inte kommit igång med träningen efter förlossningen anmälde jag mig. Det blev ett intressant år. Jag lärde mig massor om min kropp och min förmåga. Våren var hemsk med flera omgångar förkylningar som påverkade min träning extremt mycket. Jag fick lägga alla tidsmål åt sidan och bara sikta på att ta mig runt. Det fanns stunder jag tvekade på om jag skulle kunna starta över huvud taget. Men jag ställde mig på startlinjen efter att ha haft friska 1,5 månader innan tävlingen. Jag över mållinjen kom jag. En känsla av lycka och eufori som än idag ger mig rysningar och tårar i ögonen. Min racereport kan ni läsa här, här och här. Som om prestationen att ta sig runt inte vore tillräcklig visade det sig att jag oventandes hade en fripassagerare med mig på vägen. Vår alldeles egen lilla Ironbaby.

Läs mer hos Ida och hennes resa om varför löpträningen nu är en så stor del av hennes liv. Helena har precis som jag utbildat sig till spinningsintruktör.

Sommar 2014 023

Fantastiska tjejer efter Lidingötjejlopp 2008