Att det ska vara så svårt att bli bekväm med simningen i öppet vatten. Bassäng är inga problem alls. Där flyter det på. Simma i våtdräkt t ex i Tinnissjön går bra. Det är en konstgjord sjö i centrala Linköping för er som undrar. Men så snart jag kommer ut i en sjö så känner jag mig nervös och obekväm.

Jag har simmat ute två gånger hittills i år. Det har kännts mycket bättre än när jag tränade inför Iroman 2014. Så det kanske finns hopp. Förra helgen när vi var ute så kändes det faktiskt helt ok. Idag, när jag var iväg med Agge, så kändes det sämre igen. Jag vet inte riktigt varför. Vi simmade till och med på samma ställe som jag gjorde förra helgen. Jag har två tankar om det. Den ena är att det var kallare idag. Det brukar påverka min andning lite och. Om inte andningen sitter perfekt brukar inte det perfekta flytet infinna sig heller. Det andra är att Agge är snabb i vattnet. Idag fick jag verkligen kämpa för att hon inte skulle lyckas dra iväg för långt. Förra veckan var det lugnare simning. Det är nog nyckeln. Hitta lugnet och flytet.

Det är jag nervös över då? Det oförutsedda i vattnet. Det som kan dyka upp och överraska mig. Min största skräck är ett lik. Det spelar ingen roll att jag vet att sanolikheten är ganska liten. Börjar jag tänka på det under tiden jag simmar så känns det obehagligt. Jag är även nervös för att simma in i stenar osv också. Kanske låter fånigt, men det är som det är. Jag kan inte rå för det. Jag kan bara hoppas på att det blir bättre med tiden. Bara att ge sig ut och kämpa på. Jag är i alla fall tacksam över att jag hittills inte alls haft samma känsla under tävlingarna. Då är det massa medtävlande runt omkring som simmar på stenarna först och föser undan liken.

Hur som helst. Tack Agge för idag. Ditt sällskap är super i vattnet. Någon som är snabbare och får mig att pressa mig lite extra.

Har ni några tips på hur man kommer över ångesten när det gäller simning i öppet vatten.