Det här med öppet vatten

Att det ska vara så svårt att bli bekväm med simningen i öppet vatten. Bassäng är inga problem alls. Där flyter det på. Simma i våtdräkt t ex i Tinnissjön går bra. Det är en konstgjord sjö i centrala Linköping för er som undrar. Men så snart jag kommer ut i en sjö så känner jag mig nervös och obekväm.

Jag har simmat ute två gånger hittills i år. Det har kännts mycket bättre än när jag tränade inför Iroman 2014. Så det kanske finns hopp. Förra helgen när vi var ute så kändes det faktiskt helt ok. Idag, när jag var iväg med Agge, så kändes det sämre igen. Jag vet inte riktigt varför. Vi simmade till och med på samma ställe som jag gjorde förra helgen. Jag har två tankar om det. Den ena är att det var kallare idag. Det brukar påverka min andning lite och. Om inte andningen sitter perfekt brukar inte det perfekta flytet infinna sig heller. Det andra är att Agge är snabb i vattnet. Idag fick jag verkligen kämpa för att hon inte skulle lyckas dra iväg för långt. Förra veckan var det lugnare simning. Det är nog nyckeln. Hitta lugnet och flytet.


Det är jag nervös över då? Det oförutsedda i vattnet. Det som kan dyka upp och överraska mig. Min största skräck är ett lik. Det spelar ingen roll att jag vet att sanolikheten är ganska liten. Börjar jag tänka på det under tiden jag simmar så känns det obehagligt. Jag är även nervös för att simma in i stenar osv också. Kanske låter fånigt, men det är som det är. Jag kan inte rå för det. Jag kan bara hoppas på att det blir bättre med tiden. Bara att ge sig ut och kämpa på. Jag är i alla fall tacksam över att jag hittills inte alls haft samma känsla under tävlingarna. Då är det massa medtävlande runt omkring som simmar på stenarna först och föser undan liken.

Hur som helst. Tack Agge för idag. Ditt sällskap är super i vattnet. Någon som är snabbare och får mig att pressa mig lite extra.

Har ni några tips på hur man kommer över ångesten när det gäller simning i öppet vatten.

Utanför bekvämlighetszonen

Det här med att utmana sig själv, gå utanför boxen. Jag blir peppad av det. Dock inte när det gäller vad som helst. Men så fick jag chansen och tog den. Utanför bekvämlighetszonen och mentalt utmanande.

I veckan gick det ut en förfrågan bland instruktörerna på gymmet om att hålla i uppvärmningen på Linköpings halvmarathon. Jag tackade nej av två anledningar. Daniel skulle springa så jag hade med andra ansvar för barnen. Dessutom är jag inte en av de där klämkäcka instruktörerna som tjoar och tjimmar under passen. Så jag kände väl att det inte riktigt var min grej.

Så i fredags efter morgonpasset visade det sig att verkligen ingen kunde ta det. Så med hjälp av barnens farfar som barnvakt så kunde jag ställa upp. Det var en konstig känsla i kroppen. Lite nervöst men ändå inte. Jag visste att jag skulle ro iland det, men frågan var hur bekväm jag skulle känna mig på en scen framför ett antal hundra människor. Ensam.

Hur det gick är det kanske inte upp till mig att bedöma. Men det kändes helt ok. Och det var faktiskt riktigt skoj. Det var roligt att utmana sig lite mentalt. Göra något man inte så ofta får chansen till och aldrig trodde att man skulle ställa upp på.


Efteråt var det lyxigt värre. Eftersom barnens farfar hade tid att stanna lite längre kunde jag i lugn och ro titta på loppet. Jag kunde se Daniels start, två passeringar under loppet och även målgången. Tack farfar för den lyxen.

Harni gjort något utanför er comfortzone någon gång?

Igår fick jag även till två riktigt bra träningspass. Dels kunde jag fördubbla löpsträckan utan känningar sätet. Dels fick jag en fantastisk cykelrunda på 64 km på kvällen tillsammans med fina Mia. VI körde Stureforsbacken 6 gånger och sedan rullade vi en extrarunda hemåt. Men det var trötta ben som fick kämpa rejält för att hänga med starka Mia.