Tidsmålet inför Jönköping Halvironman

Så här i efterhand analyserar jag en hel del. Även om jag inte pratar om det så mycket i förväg har har jag alltid uppsatta mål. När jag anmälde mig till Jönköping i höstas satte jag upp ett tidsmål som dröm. Jag ville under 6 timmar. Det kändes genomförbart men samtidigt rejält utmanande. Jag födde ju mitt andra barn i april förra året. Andra på mindre än två år. Jag visste att det inte fanns några garantier för att kroppen skulle återhämta sig lika bra som förra gången. Jag ville bygga upp ordentligt innan triathlonträningen satte igång på allvar. 

Jag räknade och jämförde tider med Kalmar. Simma under 45, cykla på 3:15 och springa på 2 timmar. Och så gärna varje gren lite snabbare för att ge marginal till växlingarna. Det kunde gå om träningen gick bra och allt stämde under tävlingen. Men det fanns inte utrymme för en vinter och vår fylld av förkylningar eller skador. Inte utrymme för steg tillbaka med tanke på graviditeter och förlossningar. 


Så kom skadan i sätesmuskeln i februari. Då var jag inte så nervös. Det var gott om tid. Men för varje vecka som gick kom tankarna mer och mer. Skulle jag behöva göra som i Kalmar två år tidigare och revidera tidsmålet? Jag vilade, blev bättre och började träna igen. Varje gång kom det tillbaka. I slutet av april, när jag drog upp skadan sista gången hade tankarna gått så långt att en start kändes hotad. Då bestämde jag mig för att försöka vila bort det och sedan bara ta mig runt om jag ens kunde stå på startlinjen. 

Jag pratade med en sjukgymnast och fick lite råd. Började göra rehabövningarna bättre. Jag vilade många veckor och kom sedan igång försiktigt. Jag joggade runt alla mina pass. Korta som långa. Inga fartökningar alls. De var förbjudna. Varken flåset eller musklerna fick sig någon utmaning under dessa pass. Men jag sprang. Och det fanns hopp. Återigen kunde jag känna att fokus låg på att jag skulle starta Jönköping, inte om. Det längsta passet innan Jönköping sedan typ januari blev till slut på 11 km. Långsamma och kontrollerade kilometrar. Men alldeles för få. Alldeles för få. 


Under de senaste månaderna med skadan har jag reviderat målet. 45 minuter på simningen kvartstod. 3:15 på cykeln blev 3:15-3:30. Kanske inte så mycket på grund av skadan. Cykelträningen hade gått bra. Men banan var backig och jag hade inte fått till så mycket sådan träning. Löpningen kändes extremt osäker. Målet var att jogga runt. Varsomhelst mellan 2-2:30 var min gissning. Förmodligen runt 2:15. 

Så när jag stod där i startfållan var målet i första hand att ta mig runt hel. Gärna under 6:30. Kunde jag ta mig under 6:15 hade jag lovat mig själv att vara rejält nöjd. Mer var inte kroppen tränad för. 

Med de tankarna påbörjade jag simningen…