Tack för att du finns här

Den här veckan har det cirkulerat tacktal runtom i bloggnätverket. Det finns många jag skulle vilja tacka för så mycket. Människor som ställer upp på olika sätt. Personer som inspirerar och utmanar mig. De som ger energi bara av att finnas till, till exempel mina fina söner. Maria har också två små pojkar hemma och hon skriver fina ord om dem. 

Flera i nätverket har tackat sig själva vilket jag också skulle kunna och behöva. Det är ju trots allt jag som får det att hända. Men samtidigt har jag en liten tvist med mig själv just nu som jag måste reda ut. 

Just nu känner jag att jag vill tacka min största stöttepelare i tillvaron just nu. Min sambo Daniel. Han är världens bästa pappa till våra barn. Ställer upp utan att gnälla när jag ska flänga runt på diverse saker. Står med maten klar klockan 20 på kvällen fast jag lovat att komma hem tidigt och natta barnen. Helgen som varit har han tagit hand om båda barnen när jag tränat, bakat julgodis med vänner och varit på glöggkväll med NocOut. Han är ett perfekt bollplank när det gäller min träning. Främst cykel och simningen kanske. Han peppar och inspirerar mig. Säger att jag är fin som jag är fast jag inte är överrens med min kropp just nu. Han piskar lite extra när latmasken kommer fram. Och lagar gudomligt god mat. Han är sig själv och det älskar jag honom för. Det finns så mycket jag kan säga om denna fantastiska man. Och det bästa, han är min. Vi kompletterar varandra så bra. Ger varandra utrymme att förverkliga våra drömmar båda två. 

Jag älskar dig Daniel!!!

  
Charlotta tackar något helt annat hos sig. Något som jag också älskar …