Ingen halvmara i juni

Igår var en riktigt energikrävande dag. En som läggs till handlingarna som en mindre bra dag. När Daniel kom hem från jobbet var jag helt slut mentalt. Då hade jag dessutom en kväll med dubbla träningspass inplanerat. Dagen fick dock ändå ett helt ok avslut.

Avstår Linköpings halvmarathon
Dagens största energibov var nog beslutet att avstå Linköpings halvmarathon och alla tankar kring det. Inget svårt beslut i sig. Jag vet att det är det rätta. Men det är ändå en omställning och något som resulterar i besvikelse och frustration.

Jag pratade med en sjukgymnast på Motions- och idrottsskadeenheten i Linköping. Han rekommenderade att jag vilar 3-4 veckor från löpningen. Sedan börja lugnt igen. Mitt problem har ju varit att jag inte kan springa hårdare pass, för då får jag ont igen. Men bara jag är smärtfri i vardagen så går lugna pass bra. Så min strategi får bli att bygga lugn distans när jag kommer igång med löpningen igen.

Tempo, mjölksyra, intervaller och flås får jag träna på cykeln nu fram till Jönköping. Det ska gå det också. Alla annan träning än löpningen får och ska jag träna som vanligt.

Strech och rebahövningar kommer bli en central del i vägen mot Jönköping nu. Jag har gjort det fram tills nu också, men inte alls så mycket som jag borde. Jag har en hel del övningar som sjukgymnasten tyckte lät bra. Så jag ska köra vidare med dem.

Daniel och jag har en plan för hur jag ska bygga upp och bli smärtfri. Hur jag ska kunna löpträna som vanligt igen. Jag längtar så efter det. Hade sett fram emot en vår med mycket löpning. Jag får spara det till nästa vår. Tur att jag har Daniel som peppar mig. Annars hade jag nog brutit ihop i soffan igår kväll.

Positiv energi
Jag hade dock en bra dag på många sätt ändå igår. TIllfällen som ger massor med energi och som gjorde att jag ändå kunde somna med ro i själen och förväntan inför det jag har framför mig.

Jag hann med en kopp förmiddagste hos fina Lotta som går hemma och väntar på sitt andra barn. Dessutom hade jag en dag hemma med mina två små prisnar. De ger verkligen en massa härlig energi även om de gnäller och busar en till vansinne ibland.

Spinningpasset på kvällen var precis vad jag behövde som avslut. Jag gick in i salen trött och opeppad. Men med grymma deltagare taggar man till. De antog varenda utmaning jag hade i bakfickan till dem. Efter spinningen fick jag till ett bra rehabpass med efterföljande strech.

20121030-060605.jpg

Status på löpning och rumpa

Min löpning denna vår har inte alls blivit som jag tänkt mig. Jag försöker att inte gräma mig för mycket över det. Det är som det är och det kunde helt klart varit värre. Det är inte många veckor jag inte kunnat springa alls. Men på grund av känningar i sätesmuskeln har löpningen ändå varit begränsad. Jag kan springa lugna pass och ganska långa utan att få ont. Det känns mer som att sätet är ansträngt och stramar. Det blir inte värre så länge jag håller nere tempot. Men jag får inte till några hårdare pass. Flåset får sig inte den träningen jag skulle vilja. Jag blir således inte snabbare heller och får kanske revidera min plan med Linköpings halvmarathon om knappa 2 månader.

Förra veckan blev det ingen löpning eftersom jag fokuserade på jobbet. Men denna vecka tänker jag att jag ska få till den som planerat. Det blir en utmaning eftersom sambon är bortrest en del. Men jag har en plan.

Daniel håller just nu på att utbilda sig till löpcoach. Han har gått första steget och ska gå andra nu till helgen. Därför har han fått i uppdrag att planera min träning fram till halvmaran. Igår var första passet på hans plan. Progressig fartökning stod på schemat idag. Eftersom vi inte visste statusen på sätesmuskeln rikigt så var jag lite försiktig med tempot. Passet blev så här:

2,3 km uppvärmning i mitt långdistanstempo (ca 6-6:15 km/h)
1 km 5:43 km/h
1 km 5:34 km/h
1 km 5:23 km/h
1 km 5:15 km/h
2,2 km nedvavning i samma fart som uppvärmningen

Sammanfattningsvis. Första 4 kilometrarna kände jag ingenting i sätesmuskeln. De två andra fartökningarna kändes det lite ansträngt men inte mer. Inte ont eller så. Men jag hade order hemifrån att det inte fick göra ont. Så intervallerna var egentligen inte så jobbiga när det kommer till hastighet och flås. Jag hade kunnat ta i hårdare om jag varit helt. Men det känns ändå som det går framåt. Det är skönt att jag ändå kan springa även om jag måste ta det lugnt.

Hur går det för er där ute?