Fuck cancer

Ibland är livet tufft mot oss. Ger oss en käftsmäll så att vi vaknar upp till en smärtsam verklighet. Och när det till slut har landat inser vi att vi kanske har det tyngsta framför oss även om mardrömmen redan är här.

För ett par veckor sedan sprang jag ett ideellt engagerat välgörenhetslopp till förmån för Cancerfonden. Samma dag som två nära personer till mig till slut förlorade sin mamma i kampen mot cancern. När jag fick beskedet på morgonen kom tårarna och tomheten.

Tårarna på kinden föll för att två fantastiska ungdomar har nu förlorat sin största trygghet i livet. För att de nu inte längre har sin mamma att krama när livet är tufft. Eller att visa sin stolthet för när de lyckats.

Tårarna på min kind föll också för en mamma som inte längre får följa sina barns resa genom livet, vilket är min största fasa. Men hon ska veta att vi är många som kommer finnas där för dem. Att se till att de hamnar rätt i livet. Att de har någon som stöttar dem när livet är hårt. Någon som beundrar och hejar på dem i deras framgång. Hos oss har de alltid ett öppet hem när de behöver det.

Vi har sedan en tid tillbaka insett att den dagen inte var så långt bort. Men det gör den inte mindre smärtsam. Min syster och jag reste samma dag hem till Degerfors där vi har våra rötter. Här har vi vår barndom och våra egna minnen av en person som inte längre finns bland oss. Även om de minnena främst är från mer än tio år tillbaka. Här finns nu även våra fina brorsbarn som nu behöver all support vi kan ge för att ta dem igenom det förmodligen värsta de varit med om. Det är för dem de flesta tårarna rinner.

Kvällen i Degerfors innehöll många tårar men även många skratt. Det kändes bra att kunna vara där med dem. Även om allt känns mörkt nu, så känns det hopfullt. De tar sig igenom detta. Dels för att de har ett bra nät omkring dem som kommer hjälpa dem med allt. Men främst för att de är två starka individer. Mogna personer som står med fötterna på jorden. Deras mamma har gett dem alla förutsättningar för att gå igenom livets svårigheter utan att gå under.

På bilden: Min brorsdotter Lisa med halsbandet hennes mamma bar när hon somnade in. 

Min värsta mardröm

Samtidigt följer jag en blogg som skrivs av Nina, en gammal vän och arbetskamrat till mig. Vi har inte så mycket kontakt nu. Vi är lika gamla och hon har två små barn i ungefär samma åldrar som mina. Hon och fick diagnosen bröstcancer för två år sedan. Idag läste jag ett inlägg som fick tårarna att rinna. Där skriver hon att hon vet att hon lever på lånad tid och att hon kommer dö i förtid. Att hennes största oro är hur hennes man och barn kommer få det när hon inte finns hos dem längre. Det som är hennes vardag är min i särklass största fasa och värsta mardröm. Fruktan att inte få se mina barn växa upp. Att inte få bli gammal tillsammans med Daniel. Att ryckas ifrån livet alldeles för tidigt. Jag hoppas så innerligt att Nina har många år kvar än.

Spring för rosa bandet

Så på något sätt känns ett Rosa oktober extremt aktuellt för mig just nu. Det finns så många sätt man kan bidra på. Man kan köpa rosa band, skänka pengar via galor eller det jag tänker haka på; Spring för rosa bandet. För varje sprungen kilometer under oktober månad kommer jag skänka 5 kronor. Häng på du också! Välj belopp själv. Gör din egen twist och variant. Bidra med hjärta, kropp och själ.

Forskningen gör skillnad. 8000 kvinnor får diagnosen bröstcancer per år. Det är den vanligaste cancerformen hos kvinnor. Överlevnaden har ökat de senaste decennierna och idag överlever över 80%. (Källa: www.cancerfonden.se)

Forskningen gör skillnad.