Racereport – KM olympisk

Igår var det dags för KM i Olympisk distans. Jag har faktiskt aldrig kört ett triathlon-KM förut. Inte heller har jag testat på Olympisk distans. Jag var faktiskt ganska laddad och såg fram emot kvällen. Eftersom mormor och morfar kunde se efter barnen kunde både jag och Daniel vara med. Lyxigt att kunna åka iväg och bara fokusera på loppet. I förrgår när jag packade inför tävlingen så hittade jag min gamla nummerlapp från Ironman Kalmar 2014. då blev jag riktigt sugen på att tävla igen.


Årets stora mål, Jönköping Halvironman, är ju om 2,5 veckor. Så gårdagens tävling var mer som en genomkörare för mig. Att få träna växlingar och känna på tävling lite. Men det var även en stor mental utmaning. Jag, tillsammans med Daniel, hade satt upp en plan för hur jag skulle genomföra loppet. Jag har haft planer förut men då ändå kunnat lyssna på kroppen och frångå dem. Men igår stor jag på startlinjen, fast besluten om att följa min plan. Det skulle visa sig kräva sin kvinna. På fler än ett sätt.


KMOlympisk_1

Simningen

Målet med simningen var helt enkelt att få till en så snabb sträcka jag kunde. Med bra känsla. Jag har fortfarande en hel del ångest över att simma i öppet vatten. Eller i alla fall träna verkar det som. För under alla tävlingar jag genomfört hittils så är de känslorna borta. Då sätter tävlingsfokuset in och jag kör på. Igår hade jag dock svårt att komma in i andningen. Jag fick inte till känslan alls i början. De första 300 metrarna var en mental kamp i huvudet om att lugna ner, fokusera och hitta min egen rytm. Jag fick bröstsimma en del för att ens kunna andas. Men sedan släppte det. Så även om jag inte kom in i mitt vanliga tempo så kunde jag nöta på och crawla mig igenom resten av sträckan. Och det med en ganska behaglig känska faktiskt. Några minuter snabbare borde jag kunnat klara, men det viktigaste igår var att hitta känslan och balansen i simningen.

KMOlympisk_2

Cyklingen

Målet med cyklingen var att trycka på så mycket jag bara kunde. Eftersom jag skulle hålla igen på löpningen, så kom vi fram till att jag inte behövde spara på några krafter på cyklingen alls. Här visste jag att jag skulle få jobba med det mentala men på ett helt annat sätt. Jag har nämligen en tendens att glömma av att ta i när jag cyklar. Jag har lätt för att hitta ett behagligt tempo och sedan fastna i det. Även om jag ska göra fartökningar så kommer jag efter en stund på mig med att återigen ligga och nöta i bekvälighetszonen. Hallå liksom, det blir jag ju ingen starkare cyklist av.

Så igår hoppades jag att tävlingsnerverna skulle tagga till mig det där lilla extra. Det fungerade. Jag fick till en riktigt bra cykling. Det var en ren glädje att susa fram på tempon igår. Benen fick smaka på en kuperad bana och rejäla doser med mjölksyra. Jag fick till energiintaget riktigt bra.

KMOlympisk_4

Löpning

Löpningen ja. Våren har dominerats av en strulande sätesmuskel. Fram tills igår var mitt längsta pass typ 6 km sedan jag vet inte hur många månader. Det har känts bra de senaste veckorna. Men ordern från coachen var att ta mig igenom hela milen igår; lugnt, kontrollerat och långsamt. Långdistanstempokänsla. Kring 6-minuterstempo, inte så mycket snabbare. Jag tänkte halvmarafart så att jag kunde få in känslan inför Jönköping.

Det här visade sig vara den största mentala utmaningen den här dagen. Visserligen var benen rejält trötta efter en tuff cykling. Men jag var ändå pigg. Och lycklig över att få tävla. Sprang och filosoferade över hur mycket jag älskar triathlon. Ganska snabbt insåg jag att jag behövde kämpa för att hålla den planerade farten. Kämpa för att hålla så långsamt tempo alltså. Det kändes mycket lättare och behagligare att springa lite snabbare. Så jag gick över lite mer på känsla, även om jag höll koll på klockan så det inte gick för snabbt. Jag tog det extra lugnt i backarna. Jag tänkte att jag hela tiden skulle vara pigg nog för att heja på de jag mötte och de som sprang om. Jag växlade några ord med någon om cyklingen och peppade lite extra till de som såg slitna ut.

KMOlympisk_5

Den största utmaningen för dagen var nog att fortsätta att köra mitt race, mitt tempo och hålla min plan. När man blev omsprungen av medtävlande som höll ett tempo man lätt skulle kunnat hänga med i fick jag säga till mig själv på skarpen att det bara var dumt. Det är inte värt 2 placeringar bättre i ett KM om priset för det är att få ont och inte kunna köra i Jönköping.

Och vet ni, jag lyckades. Jag körde mitt eget race och det kändes stabilt. Lyckades motstå festelsen att göra tempoökningar. Jag joggade runt 10 km utan känningar i sätesmuskeln. Benen såhär i efterhand är stela, men det misstänker jag mest beror på den hårda cyklingen. Jag är mest nöjd över att jag lyckades hålla min plan. Att jag inte riskerade starten i Jönköping med dumdristiga beslut tagna av tävlingsdjävulen som bor någonstans inom mig. Att inte mitt rätt så hårda pannben lyckades övertala mig att köra på eftersom jag var pigg. Dessutom hade jag roligt. Riktigt roligt! Jag hittade balansen i att kunna genomföra en prestation som jag är nöjd med och den mentala utmaningen i att inte gå på för hårt.

Tack tri-sektionen med Andreras i spetsen för ett exceptionellt genomfört arrangemang!!! Och tack Robert Pettersson för dina bilder. De två översta är mina egna, resten är Robbans.

Denna vecka berör vi ämnena stabil och stolt i Bloggar om hälsa. Jag kände mig verkligen så igår. Jag är inte perfekt och har fler mål att uppnå, samtidigt försöker jag göra dem på ett bra sätt. Ett sätt som inte stressar eller får mig att må dåligt. Helena har skrivit ett riktigt bra inlägg med många kloka ord om hur hon ser på sig själv.