När inget blev omöjligt

Jag har skrivit om min Ironman tidigare. Jag kommer säkerligen skriva om den igen. Denna vecka skriver vi om milstolpar i våra träningsresor. Jag har flera milstolpar jag skulle kunna skriva om. Men en av de större är helt klart när jag tog beslutet att jag ville genomföra en Ironman.

Jag hade under flera år varit supporter till sambon, svågern och andra vänner som körde i Kalmar. Hejat och imponerats av andras bedrifter att ens våga ställa sig på startlinjen. 2008 var mitt först år som supporter och då hade jag ingen aning om vad det innebar. Men det blir jag åtminstone delvis medveten om under dagen; när jag såg alla som kämpade. Djupt imponerad var jag. Även inspirerad att träna. Jag var dock helt övertygad om att jag aldrig skulle vare sig våga eller klara av en sådan bedrift.

Så gick åren och varje år fanns jag på plats för att heja. Det var liksom en höjdpunkt på sommaren att få komma till Kalmar och uppleva stämningen och atmosfären under tävlingen. Och för varje år som gick så var det något som väcktes till liv inom mig. Mer och mer för varje år. Först känslan av att inte tro att jag själv skulle klara det och inte ens vilja utsätta mig för det. Sedan tankar om att det vore skoj att försöka någon gång även om det ändå kändes helt galet att jag skulle klara av det. Till sist helt enkelt bestämma mig att en dag ska jag kors mållinjen som en Ironman.

Det tog några år att våga tro att jag skulle klara av det. Jag vet att jag bollade många tankar med mig själv. Hur skulle jag klara simningen? Hur hanterar man den oundvikliga smärtan? Var mitt pannben tillräckligt starkt? Jag tog varje motstånd inom mig, ett i taget och överbevisade mig själv. Utsatte mig för andra galenskaper, anmälde mig till simkurser, körde sprinttävlingar, inspirerades av andra och en massa andra saker. En dag, under en tävlingshelg med en kompis, bestämde vi oss för att köra. Sedan blev jag gravid och fick skjuta på det. Men 13 månader efter att min äldsta son föddes så stod jag där på startlinjen.

Genomförandet av tävlingen var en milstolpe i sig. Jag inser att jag är uthållig, stark och har ett pannben som klarar bra mycket mer än jag trodde för 10 år sedan. Jag är inte snabb men det spelar ingen roll. För jag kan! Detta var bara början för vad jag tänker uppleva. Jag ska fortsätta ge min kropp fysiska utmaningar. Jag älskar det. Det motiverar mig och är något som får mig att sträva framåt.

Har du någon milstolpe i ditt liv som varit avgörande när det gäller träningen? Emma skriver om hur hon vände trenden och gjorde hälsan till en central del av hennes liv. Läs också om känslan hos Charlotta när hon sprang sina första 5 kilometer.

KalmarIda

Triathlon för nybörjare – att ta steget

Välkomna till min inläggsserie om Triathlon för nybörjare. Triathlon har växt ordentligen de senaste åren. Jag kom i kontakt med det första gången för 8 år sedan då jag var åskådare på Järnmannen i Kalmar när svårgern genomförde sin första. Jag hade ingen aning om urtrustning, distanser, växlingar och så vidare. Men jag blev snabbt frälst och året efteråt genomförde jag min första minitriathlon. Sedan dess har jag fått svara på många frågor om allt mellan himmel och jord som har med triathlon att göra. Jag är väl ingen expert, men har tillräckligt bra koll för att kunna ge en hel del tips på vägen om man är sugen på att testa.

För det är precis vad många är. Samtidigt säger flera att de inte kan testa för att de inte har rätt grejer. Så föddes idéen till denna inläggsserie.

Att ta steget

Först och främst skulle jag vilja påstå att triathlon verkligen är något som de flesta kan prova på. Dock är det väl inte bara så enkelt som att snöra på sig skorna och gå ut och springa. Det krävs lite utrustning och en sjö att simma. Så jag har sammanställt några punkter som kan hjälpa till på vägen mot att våga prova på.

  1. Bestäm dig för att du ska testa. När väl beslutet är taget, börja fundera på fortsättningen. Om man börjar tänka tidigare kanske det känns lite meckigt med utrustning, växlingar osv.
  2. Sänk kraven och ha som mål och inställning att bara ha roligt. Ta de första gångerna som ett sätt att lära sig.
  3. Fundera på utrustning – börja med den utrustning du har hemma eller kan låna ihop. Gå inte och köp en massa prylar som du sedan inte kommer använda om du inte fortsätter med triathlon. Är det varmt i vattnet kan man simma utan våtdräkt. Cyklingen kan genomföras på de flesta cyklar. Löparskor har många hemma. Klocka är inget måste.
  4. Sök upp en nybörjarträning. Detta är inget måste. Du kan absolut leta upp en sjö och utföra detta själv. Men många triathlonklubbar har nybörjarträningar som är roliga och lärorika. Här får man en massa tips och sällskap av andra. Man brukar till exempel gå igenom lite om växlingar och liknande.
  5. Ta dig iväg och testa! På nybörjarträningarna kommer det finnas fler nybörjare. Fler som inte har en aning och som är lika nyfikna som du är. Det värsta som kan hända är att du inte tycker det är roligt. Chansen finns dock att du blir mer sugen och att du till sommaren vågar dig på att testa en tävling.
  6. Tävlingartill dig som är nybörjare tipsar jag starkt om att leta upp någon liten triathlontävling i närheten av där du bor. Runtomkring Linköping finns det flera mini-triathlon där man kör distanserna: simning 3-400 meter, ca 2 mil cykling och 4-5 km löpning. Små byar som anordnar små, charmiga lopp fullt av motionärer utan våtdräkt och på vardagscyklar. Det är så roligt och ger verkligen mersmak!!!

Så alla ni som är sugna, våga testa!

Bor ni i Linköping med omnejd så kan jag tipsa om NocOut’s triathlonträningar. Vi brukar ha några nybörjartillfällen. Men man är givetvis välkommen på de andra också. Hör av er till mig om ni har fler frågor!!!

Björs2

Så mycket tankar så lite tid

Det känns som om tidsbrist på något sätt är genomgående bland många i min närhet just nu. Jag har så mycket som behöver göras, måste göras och som jag vill göra. Jag har sedan några veckor helt enkelt konstaterat att tiden räcker inte till.

Det är en ångestladdad känsla och vissa saker försöker jag förtränga för att inte behöva tänka på dem. Jag skjuter beslut och saker på framtiden även om de kanske skulle vara snabbt avklarade.

Saker som verkligen måste göras blir såklart gjorda eftersom jag helt enkelt prioriterar dem. Jag vet att det skulle bli ohållbart om jag inte får vissa saker gjorda.

  • Handla, laga mat, ta hand om och umgås med familjen, tvätta, städa (till en viss nivå) har alltid hög prioritering.
  • Träna prioriteras också ganska högt eftersom jag mår bättre och orkar mer med allt annat om jag får mina endorfinkickar.
  • Jobbet. Jag jobbar bara 2 dagar i veckan just nu. Jag har arbete för att fylla hela veckor och folk drar i mig från alla håll och kanter. Jag försöker jobba helger och kvällar för att hinna med så mycket som möjligt. Inser att det inte kommer hålla i längden.

Alltså jag får saker gjorda. Hela tiden är jag på gång med något. Frågan är dock om detta kan effektiviseras på något sätt. Vissa saker har till min stora förtvivlanverkligen fått sjunka långt ner på priolistan.

  • Bloggen! Det kryllar ju inte direkt av nya inlägg här. Även om jag tränar och är aktiv i allra högsta grad så hinner jag inte skriva om det. Hur mycket jag än vill och längtar efter det. Jag har en massa inläggsidéer i utkaststadiet.
  • Dessutom är nya bloggdesignen inte klar heller. Här sitter jag fast med nytt foto. Jag vet inte ens vem som kan hjälpa mig med ett nytt, snyggt foto som jag kan ha på bloggen. Jag har inte fått ordning på statistiken eller SEO eller fast jag vill, vill, vill. Och jag får ångest när jag tänker på det, så jag skjuter det på framtiden också.
  • Hemmet. Jag gör det som måste göras hemma och kanske lite till. Men mer hinns inte med. Fast vi har en massa vi borde göra om vi vill kunna sälja och flytta till större. Detta har dock kommit igång. Men det stressar mig också. Vi vill flytta snart, men vi har en massa som måste göras.
  • Tid för avkoppling och vila är nästan obefintlig. Hinner inte läsa böcker. Längtar efter ett bad. Har inte målat i min målarbok på flera veckor. Dock så prioriterar jag mys med grabbarna hemma och det ger mig en hel del energi.

Jag inser att detta inte är hållbart. Något måste göras. Jag måste göra upp en plan för hur jag ska hinna med saker jag vill göra. Känslan i kroppen är att det kryper i benen. Jag har inte fått till fokusen på kosten efter påsken än, vilket stör mig. Om det här inte får ett stopp känns det som om jag för första gången i livet är nära väggen. Så nu är det jag som sätter mig och gör en plan. Det ska prioriteras och redovisas imorgon för er.

Ge mig tips på vägen. Hur gör ni för att hinna med allt? Hur prioriterar ni bort saker? Jag känner mig trött, tom, stressad och orkeslös.

img_6738