Bristande motivation

Nästan alla bristande motivation någon gång. Vissa mer eller oftare än andra. Jag får ofta kommentaren att jag är duktig, inspirerande, ambitiös och så vidare. Det kanske jag är också. Oftast. Men jag får också motivationsbrist ibland. Den här vintern, främst efter nyår, har varit en stor motivationssvacka på flera plan.

  • Träningen – att vara konstant förkyld är inte positivt för motivationen.
  • Bloggen – att inte kunna träna när man skriver träningsblogg är inte heller så upplyftande direkt.
  • Läsa bloggar – att inte ha lust att blogga innebär för mig även att jag blir sämre på att läsa bloggar. Det ger mig, dumt nog, någon slags prestationsångest.
  • Viktresan är inte avslutad. Mitt omtag denna vår är inte ens påbörjad. Jag har inte haft någon som helst motivation. Men jag tänker att det hänger ihop med mina andra punkter. Så jag är på banan igen snart. Hoppas jag i alla fall.

Motivation på G

Men jag känner ändå att den kommer krypande. Motivationen alltså. Jag känner lusten komma tillbaka. Jag ska försöka att inte gå all in så att motivationen dränks i att jag vill för mycket. Så jag försöker starta med lite i taget. Små steg. Jag vill ju att detta ska blir bra.

  • Bli frisk och komma igång med träningen är nog nyckeln till det hela skulle jag säga.
  • 4 blogginlägg i veckan ska jag försöka med från och med denna vecka.
  • Jag har en del saker jag vill piffa till med bloggen. Nytt tema, ny bild, omstrukturering av kategorier och en massa annat. 2 saker i månaden känns rimligt att beta av känns det som just nu. Det kan bli annorlunga fram över. Men förhoppningsvis ska vi få ordning på min trista blogg här i vår.
  • Viktresans omstart kommer. Den kommer. Till sommaren SKA jag ha nått mitt mål. Jag måste bara gräva djupt i motivationssvackan för att komma igång.

Längtan efter vår

Idag skiner solen över Linköping och strålarna till och med värmde ansiktet en aning när jag gjorde ett ärende på lunchen förut. Jag fick knäppa upp jackan för att inte bli för varm. Det ger mig hopp och förväntan om det som komma skall.

I vanliga fall tycker jag om vintern. Långpromenader i solen när snön gnistrar och knarrar under fötterna är en favorit. Jag älskar att åka längdskidor, även om det blivit för lite av den varan sedan barnen kom. En kopp varm choklad efter ett par timmar i pulkabacken är en höjdpunkt. Jag tycker till och med om att skotta snö. Det är en speciell känsla att stå där ute i nysnön och få några minuters kroppsarbete.

Trots att jag tycker om vintern och uppskattar den så längtar extremt mycket efter våren just nu. Jag är färdig med vintern för denna gång. Varför då kanske ni undrar?

Vintern som aldrig riktigt kom

Vinter, vaddå? Det är ju knappt vinter ute. Vi har inte haft många dagar med snö som är värd namnet. Gångerna i pulkabacken kan jag räkna på en hand. En grå och trist vinter utan snö kan jag verkligen klara mig utan känns det som nu. Ska det vara vinter vill jag kunna pulsa snö och åka skidor i närheten.

001

Sjukdomstider

Ni som har småbarn vet vad jag pratar om. Under vintern är det ofrånkomligt med förkylningar, magsjukor, vattkoppor och diverse andra sjukdomar. Även om vi har förhållandevis lite vab-dagar i denna familj hittills så hittar baciller och virus hem till oss från förskolan i alla fall. Pojkarna är småsnoriga till och från och det smittar av sig på oss. Jag har haft problem med hosta i samband med förkylningar i många år. Förra året diagnostiserades jag med förkylningsastma. Det har blivit värre de senaste åren. Förmodligen eftersom jag är småsjuk mer och luftrören liksom aldrig får vila. På grund av förskolesjukor och liknande. Denna vinter har jag hostat mer eller mindre konstant sedan i november. Det blir liksom aldrig riktigt bra. Visst har jag varit träningsbar i olika grader stor del av tiden. Men jag saknar utomhusträningen. Jag älskar att springa långpass utomhus på vintern. Jag tror jag fått till 2 långpass totalt i vinter. Inte mycket att skryta med. Så nu vill jag ha vår. För av erfarenhet så borde hostan ge med sig samtidigt som det blir lite varmare i luften.

img_6459

Smidighet

Mycket blir smidigare när det blir varmare. Slippa ta på fleecetröja, overall, vinterkängor, vantar och mössor bara för att gå till dagis. Tänk när barnen kan ta på sig en tröja och skor och gå ut en ljummen vårdag. Att kunna vara utomhus i flera timmar utan att frysa. Eller ha altandörren öppen och barnen kan leka på baksidan medan man förbereder middagen.

img_7163.jpg

Förväntan

Med våren följer också en viss förväntan. Snart kan man ta fram racern och tempohojen igen och susa fram på landsvägarna. I år hoppas jag besegra min rädsla för att simma i öppet vatten lite till. Under våren och sommaren är vi ute mycket mer och allt blir så mycket enklare på många sätt. Jag längtar efter att kunna cykla till jobbet igen. Just nu sätter hostan stopp för det tyärr

Så trots att jag tycker om vintern så vill jag vara frisk och ha en enklare vardag just nu. Jag behöver energi och smidighet i mitt liv. Våren får därför gärna komma snart.

En strategi

En bra bit in på nya året. Jag har sedan några månader tillbaka haft fokus på att må bra och inte stressa för mycket. Att inte känna mig tvungen att hinna med allt. Vissa saker vill jag få mer tid för. Bloggandet är en av dem. Men jag insåg till slut att jag måste börja från noll och skapa mig tid att hinna skriva. Att få in det i rutinerna utan att det känns som ett måste. Dessutom har jag klart och tydligt definierat att andra saker i livet kommer högre upp på prioritetslistan. Bloggen ger mig ingen inkomst. Mer ett sätt att ventilera och reflektera över mycket. En kanal som jag saknar mer och mer. 

Det har börjat växa fram en tanke och strategi. Jag har nu bestämt mig för att testa den. Vi får se hur det går. Men förhoppningsvis får ni se lite mer av mig framöver. 

Ta hand om er!!!

Cykling i fantastisk landsbygd

Igår landade vi i Vansbro för en triathlonhelg. Daniel ska köra SM i medeldistans imorgon. Vi har hyrt ett hus tillsammans med bland annat Alle och Annie. Skönt att kunna laga mat själva. Dessutom har vi bara ett par kilometer till tävlingsområdet.

Igår gav jag mig ut på en lugn kvällslöpning och utforskade Vansbro. Rätt charmigt, men man betar av det ganska snabbt. Höll på att ge upp i förtid eftersom jag tyckte det blev tråkigt. Men så bet jag ihop och tog två extra varv runt ett stort kvarter. Så passet blev nästan som tänkt. Annie sällskapade de första kilometrarna.


Idag stod det cykel på schemat. Annie hängde med även idag. Vi cyklade nästan ett varv på morgondagens cykelbana. Vi kan konstatera att det är en ganska platt bana, så det kommer säkerligen gå ganska snabbt imorgon. Dessutom var det fantastiskt fint. Dalarna bjuder på härlig landsbygd. Små röda lador, skog, åkrar och små samhällen här och var.

Passet då? Jo 45 min lugn rull. Sedan 3*10 i tävlingsfart följt av nedrull. 40 km och 90 minuter blev sammanfattningen. Jag är inte snabb, men jag jobbar på det…

Detta pass blev även startskottet för första dagen i Bloggar om hälsas Julikalender. Idag har jag nämligen cyklat på ett ställe jag aldrig cyklart på tidigare (nr 37).

Semesterplaner

Veckans tema i Bloggar om hälsa är Semesterplaner. I år vi långledigt tillsammans hela familjen. Dryga 8 veckor har vi att hitta på saker tillsammans. Lite har vi planerat men en hel del tid är fortfarande oplanerad.

Sommarstugan

För tillfället hänger vi i stugan på en ö i Vänern. Här finns inga bilvägar och man måste ta båten dit. Här finns el men inget rinnande färskvatten i kranen. Där rinner det vatten från sjön. Det finns både utedass och mulltoa. Innedusch och utomhusdusch. Värsta lyxen. Det bästa här är att man verkligen går in i semestermode. Bekväma kläder på och osminkad hela dagarna.

Tri-SM i Vansbro

Imorgon lämnar vi stugan för denna gång och åker vidare mot Vansbro. Daniel ska tävla i SM i medeldistans på lördag och resten av familjen är med och supportar. Det ska bli riktigt roligt eftersom det är ett helt gäng från NocOut som ska upp och tävla. Vissa har nog dessutom riktigt bra chans på framskjutna placeringar i sina åldersklasser.

Någon mer som ska till Vansbro i helgen?

Jönköping 70.3

På söndag åker vi hemåt Linköping igen. Veckan efter Vansbro är det nämligen min tur för raceweek. Söndagen 10 juli kör jag Halvironman i Jönköping. Det kommer inte gå som jag satte upp som mål för ett år sedan. Sätesmuskeln har bråkat hela våren och löpformen är nog rätt dålig. Men jag kommer ta mig runt. Och jag ska se till att ha skoj. Min kompanjon Mia och jag åker ner redan på fredagen. Vi får en riktig helhelg med preracemöten, test av simbanan och ska insupa Ironmanatmosfären till tusen.

img_7804.jpg

Oplanerade veckor

Efter det kommer ett helt gäng med oplanerade veckor med familjen. Vi ska fixa lite hemma. Göra dagsutflykter med barnen. Njuta av ledig tid. Även om de stora tävlingarna är avklarade så blir det en del träning. Planen är att jag ska köra en lokal liten tritävling i början av augusti tillsammas med Agge som jag brukar simma med. Jag hoppas även på ett besök på Smultronstället, dit även Erika planerar att åka.

Vill ni hitta på något? Träffa oss? Hör av er! Vi har oplanerad tid.

115

Öland och Kalmar

Sista lediga veckan tillsammans styr vi kosan mot Öland och Kalmar. Vi har hyrt villavagn tillsammas med min systers familj. Den semestern avslutas med Ironmanhelgen i Kalmar där Daniel ska köra sprinten och svågern ska köra Ironman. Camilla ska också till Öland vílket hon skriver om i sina sommarplaner.

Julikalendern

Under juli kommer vi inte ha några veckoteman i Bloggar om Hälsa. Istället kommer juli fyllas med en massa roliga saker från Julikalendern. För ni har väl inte missat den? Ni hänger väl på? Välj en sak från listan varje, vilken ni vill. Kommentera gärna, blogga om det och länka till bloggaromhalsa.se eller sprid det i sociala medier med #julikalendern.

julikalendern

 

 

Smultronställe i midsommartid

I onsdags jobbade jag min officiella lediga dag innan lång ledighet. Det kan bli lite jobb nästa vecka om det krisar. Men det gör inte så mycket. 

I torsdags landade vi i stugan. Vårt smultronställe. En av sommarens absoluta höjdpunkter. På en ö utan bilvägar. Hit tar man sig enbart med båt. Väskan är till största delen packad med sköna fritidskläder och en del träningskläder. Här stänger man av vardagsstressen och försöker koppla av. Mobilen ligger ofta på ett bord någonstans och kontakten med omvärlden och sociala medier går till stor del på lågvarv. 


Med den här utsikten tar jag disken frivilligt. Här har vi OW-simning ett stenkast från huset. Perfekt för tri-galningar som oss. Så här hänger vi nu en vecka tillsammans med barnens farmor och farfar. De får åka båt, bada och leka utomhus massor. Att man konstant leta efter fästingar på sig själv och barnen är något man får ta. Här står farfar för frukosten medan alla andra får sovmorgon. Eller ja de som inte har barn som vaknar tidigt. Vi andra hjälps åt med maten resten av dagen. 


Midsommarafton igår levererade väder utan regn och med en del sol. Vi åt sill/laxlunch. Efter att alla utom jag sovit middag kom grannarna och då blev det tårta, dans runt midsommarstången och en boule-match. Kvällen avslutades med grill och sänggående något senare än min kropp behövde. Idag är jag lite trött men fick en mysmorgon ensam med minstingen. 

Jag älskar midsommar. Den är liksom något man enbart ser fram emot. Ingen stress med saker som ska fixas. Man träffar och umgås med de man tycker om. Äter gott. Och det är sommar. Malin beskrev det så bra. Det är traditionstyngt, men man är fri att skapa sina egna traditioner. Det är inte heller så kommersialiserat. Ingen köphets med julklappar eller påskgodis. 

Hade ni alla en bra midsommar?


Racereport – KM olympisk

Igår var det dags för KM i Olympisk distans. Jag har faktiskt aldrig kört ett triathlon-KM förut. Inte heller har jag testat på Olympisk distans. Jag var faktiskt ganska laddad och såg fram emot kvällen. Eftersom mormor och morfar kunde se efter barnen kunde både jag och Daniel vara med. Lyxigt att kunna åka iväg och bara fokusera på loppet. I förrgår när jag packade inför tävlingen så hittade jag min gamla nummerlapp från Ironman Kalmar 2014. då blev jag riktigt sugen på att tävla igen.


Årets stora mål, Jönköping Halvironman, är ju om 2,5 veckor. Så gårdagens tävling var mer som en genomkörare för mig. Att få träna växlingar och känna på tävling lite. Men det var även en stor mental utmaning. Jag, tillsammans med Daniel, hade satt upp en plan för hur jag skulle genomföra loppet. Jag har haft planer förut men då ändå kunnat lyssna på kroppen och frångå dem. Men igår stor jag på startlinjen, fast besluten om att följa min plan. Det skulle visa sig kräva sin kvinna. På fler än ett sätt.


KMOlympisk_1

Simningen

Målet med simningen var helt enkelt att få till en så snabb sträcka jag kunde. Med bra känsla. Jag har fortfarande en hel del ångest över att simma i öppet vatten. Eller i alla fall träna verkar det som. För under alla tävlingar jag genomfört hittils så är de känslorna borta. Då sätter tävlingsfokuset in och jag kör på. Igår hade jag dock svårt att komma in i andningen. Jag fick inte till känslan alls i början. De första 300 metrarna var en mental kamp i huvudet om att lugna ner, fokusera och hitta min egen rytm. Jag fick bröstsimma en del för att ens kunna andas. Men sedan släppte det. Så även om jag inte kom in i mitt vanliga tempo så kunde jag nöta på och crawla mig igenom resten av sträckan. Och det med en ganska behaglig känska faktiskt. Några minuter snabbare borde jag kunnat klara, men det viktigaste igår var att hitta känslan och balansen i simningen.

KMOlympisk_2

Cyklingen

Målet med cyklingen var att trycka på så mycket jag bara kunde. Eftersom jag skulle hålla igen på löpningen, så kom vi fram till att jag inte behövde spara på några krafter på cyklingen alls. Här visste jag att jag skulle få jobba med det mentala men på ett helt annat sätt. Jag har nämligen en tendens att glömma av att ta i när jag cyklar. Jag har lätt för att hitta ett behagligt tempo och sedan fastna i det. Även om jag ska göra fartökningar så kommer jag efter en stund på mig med att återigen ligga och nöta i bekvälighetszonen. Hallå liksom, det blir jag ju ingen starkare cyklist av.

Så igår hoppades jag att tävlingsnerverna skulle tagga till mig det där lilla extra. Det fungerade. Jag fick till en riktigt bra cykling. Det var en ren glädje att susa fram på tempon igår. Benen fick smaka på en kuperad bana och rejäla doser med mjölksyra. Jag fick till energiintaget riktigt bra.

KMOlympisk_4

Löpning

Löpningen ja. Våren har dominerats av en strulande sätesmuskel. Fram tills igår var mitt längsta pass typ 6 km sedan jag vet inte hur många månader. Det har känts bra de senaste veckorna. Men ordern från coachen var att ta mig igenom hela milen igår; lugnt, kontrollerat och långsamt. Långdistanstempokänsla. Kring 6-minuterstempo, inte så mycket snabbare. Jag tänkte halvmarafart så att jag kunde få in känslan inför Jönköping.

Det här visade sig vara den största mentala utmaningen den här dagen. Visserligen var benen rejält trötta efter en tuff cykling. Men jag var ändå pigg. Och lycklig över att få tävla. Sprang och filosoferade över hur mycket jag älskar triathlon. Ganska snabbt insåg jag att jag behövde kämpa för att hålla den planerade farten. Kämpa för att hålla så långsamt tempo alltså. Det kändes mycket lättare och behagligare att springa lite snabbare. Så jag gick över lite mer på känsla, även om jag höll koll på klockan så det inte gick för snabbt. Jag tog det extra lugnt i backarna. Jag tänkte att jag hela tiden skulle vara pigg nog för att heja på de jag mötte och de som sprang om. Jag växlade några ord med någon om cyklingen och peppade lite extra till de som såg slitna ut.

KMOlympisk_5

Den största utmaningen för dagen var nog att fortsätta att köra mitt race, mitt tempo och hålla min plan. När man blev omsprungen av medtävlande som höll ett tempo man lätt skulle kunnat hänga med i fick jag säga till mig själv på skarpen att det bara var dumt. Det är inte värt 2 placeringar bättre i ett KM om priset för det är att få ont och inte kunna köra i Jönköping.

Och vet ni, jag lyckades. Jag körde mitt eget race och det kändes stabilt. Lyckades motstå festelsen att göra tempoökningar. Jag joggade runt 10 km utan känningar i sätesmuskeln. Benen såhär i efterhand är stela, men det misstänker jag mest beror på den hårda cyklingen. Jag är mest nöjd över att jag lyckades hålla min plan. Att jag inte riskerade starten i Jönköping med dumdristiga beslut tagna av tävlingsdjävulen som bor någonstans inom mig. Att inte mitt rätt så hårda pannben lyckades övertala mig att köra på eftersom jag var pigg. Dessutom hade jag roligt. Riktigt roligt! Jag hittade balansen i att kunna genomföra en prestation som jag är nöjd med och den mentala utmaningen i att inte gå på för hårt.

Tack tri-sektionen med Andreras i spetsen för ett exceptionellt genomfört arrangemang!!! Och tack Robert Pettersson för dina bilder. De två översta är mina egna, resten är Robbans.

Denna vecka berör vi ämnena stabil och stolt i Bloggar om hälsa. Jag kände mig verkligen så igår. Jag är inte perfekt och har fler mål att uppnå, samtidigt försöker jag göra dem på ett bra sätt. Ett sätt som inte stressar eller får mig att må dåligt. Helena har skrivit ett riktigt bra inlägg med många kloka ord om hur hon ser på sig själv.

 

 

 

 

 

Måndag med ös

Idag är det måndag och arbetsdag. Jag har inte jobbat en måndag sedan februari 2015. Jag har ju gått upp till heltid nu i juni. Första måndagen var dock nationaldagen.

Ni följer väl med oss i Bloggar om hälsa och #positivstart som Emma och Victoria drog igång? Min måndag kunde inte ha börjat bättre. Eller den var nästan som den var tänkt i alla fall. Agge fick ställa in vår gymdejt eftersom hennes lilla dotter varit vaken mycket i natt.

Men i övrigt stod cykeln i hallen när jag gick upp i morse. Det var bara att sätta på sig träningskläderna, packa ner maten och cykla mot jobbet. Det blev ett stopp på gymmet för 50 minuters överkroppsstyrka och rehab för sätet. Sedan cyklade jag vidare mot jobbet och duschade där.


Gympasset idag gick faktiskt riktigt bra. Jag kunde öka på flera och var taggad nog att utmana mig lite extra. Vi får väl se om jag får någon skön träningsvärk imorgon som belöning.

Idag blir det att jobba lite extra innan jag trampar hemåt. Även på hemvägen stannar jag till på gymmet. Denna gång för att hålla spinningpass. Efter det ska jag trampa snabbt hem för att kunna se slutet på Sverie-matchen.

Jag älskar sådana här dagar. Massor blir gjort. Effektivt att inte behöva åka hem emellan eftersom det kostar tid. MEN jag sörjer att jag inte får träffa mina barn i vaket tillstånd idag. Samtidigt jobbar jag extra idag och kan ta ut det en annan dag istället.

Hur ser er måndag ut?

Det här med öppet vatten

Att det ska vara så svårt att bli bekväm med simningen i öppet vatten. Bassäng är inga problem alls. Där flyter det på. Simma i våtdräkt t ex i Tinnissjön går bra. Det är en konstgjord sjö i centrala Linköping för er som undrar. Men så snart jag kommer ut i en sjö så känner jag mig nervös och obekväm.

Jag har simmat ute två gånger hittills i år. Det har kännts mycket bättre än när jag tränade inför Iroman 2014. Så det kanske finns hopp. Förra helgen när vi var ute så kändes det faktiskt helt ok. Idag, när jag var iväg med Agge, så kändes det sämre igen. Jag vet inte riktigt varför. Vi simmade till och med på samma ställe som jag gjorde förra helgen. Jag har två tankar om det. Den ena är att det var kallare idag. Det brukar påverka min andning lite och. Om inte andningen sitter perfekt brukar inte det perfekta flytet infinna sig heller. Det andra är att Agge är snabb i vattnet. Idag fick jag verkligen kämpa för att hon inte skulle lyckas dra iväg för långt. Förra veckan var det lugnare simning. Det är nog nyckeln. Hitta lugnet och flytet.


Det är jag nervös över då? Det oförutsedda i vattnet. Det som kan dyka upp och överraska mig. Min största skräck är ett lik. Det spelar ingen roll att jag vet att sanolikheten är ganska liten. Börjar jag tänka på det under tiden jag simmar så känns det obehagligt. Jag är även nervös för att simma in i stenar osv också. Kanske låter fånigt, men det är som det är. Jag kan inte rå för det. Jag kan bara hoppas på att det blir bättre med tiden. Bara att ge sig ut och kämpa på. Jag är i alla fall tacksam över att jag hittills inte alls haft samma känsla under tävlingarna. Då är det massa medtävlande runt omkring som simmar på stenarna först och föser undan liken.

Hur som helst. Tack Agge för idag. Ditt sällskap är super i vattnet. Någon som är snabbare och får mig att pressa mig lite extra.

Har ni några tips på hur man kommer över ångesten när det gäller simning i öppet vatten.

Utanför bekvämlighetszonen

Det här med att utmana sig själv, gå utanför boxen. Jag blir peppad av det. Dock inte när det gäller vad som helst. Men så fick jag chansen och tog den. Utanför bekvämlighetszonen och mentalt utmanande.

I veckan gick det ut en förfrågan bland instruktörerna på gymmet om att hålla i uppvärmningen på Linköpings halvmarathon. Jag tackade nej av två anledningar. Daniel skulle springa så jag hade med andra ansvar för barnen. Dessutom är jag inte en av de där klämkäcka instruktörerna som tjoar och tjimmar under passen. Så jag kände väl att det inte riktigt var min grej.

Så i fredags efter morgonpasset visade det sig att verkligen ingen kunde ta det. Så med hjälp av barnens farfar som barnvakt så kunde jag ställa upp. Det var en konstig känsla i kroppen. Lite nervöst men ändå inte. Jag visste att jag skulle ro iland det, men frågan var hur bekväm jag skulle känna mig på en scen framför ett antal hundra människor. Ensam.

Hur det gick är det kanske inte upp till mig att bedöma. Men det kändes helt ok. Och det var faktiskt riktigt skoj. Det var roligt att utmana sig lite mentalt. Göra något man inte så ofta får chansen till och aldrig trodde att man skulle ställa upp på.


Efteråt var det lyxigt värre. Eftersom barnens farfar hade tid att stanna lite längre kunde jag i lugn och ro titta på loppet. Jag kunde se Daniels start, två passeringar under loppet och även målgången. Tack farfar för den lyxen.

Harni gjort något utanför er comfortzone någon gång?

Igår fick jag även till två riktigt bra träningspass. Dels kunde jag fördubbla löpsträckan utan känningar sätet. Dels fick jag en fantastisk cykelrunda på 64 km på kvällen tillsammans med fina Mia. VI körde Stureforsbacken 6 gånger och sedan rullade vi en extrarunda hemåt. Men det var trötta ben som fick kämpa rejält för att hänga med starka Mia.