När inget blev omöjligt

Jag har skrivit om min Ironman tidigare. Jag kommer säkerligen skriva om den igen. Denna vecka skriver vi om milstolpar i våra träningsresor. Jag har flera milstolpar jag skulle kunna skriva om. Men en av de större är helt klart när jag tog beslutet att jag ville genomföra en Ironman.

Jag hade under flera år varit supporter till sambon, svågern och andra vänner som körde i Kalmar. Hejat och imponerats av andras bedrifter att ens våga ställa sig på startlinjen. 2008 var mitt först år som supporter och då hade jag ingen aning om vad det innebar. Men det blir jag åtminstone delvis medveten om under dagen; när jag såg alla som kämpade. Djupt imponerad var jag. Även inspirerad att träna. Jag var dock helt övertygad om att jag aldrig skulle vare sig våga eller klara av en sådan bedrift.

Så gick åren och varje år fanns jag på plats för att heja. Det var liksom en höjdpunkt på sommaren att få komma till Kalmar och uppleva stämningen och atmosfären under tävlingen. Och för varje år som gick så var det något som väcktes till liv inom mig. Mer och mer för varje år. Först känslan av att inte tro att jag själv skulle klara det och inte ens vilja utsätta mig för det. Sedan tankar om att det vore skoj att försöka någon gång även om det ändå kändes helt galet att jag skulle klara av det. Till sist helt enkelt bestämma mig att en dag ska jag kors mållinjen som en Ironman.

Det tog några år att våga tro att jag skulle klara av det. Jag vet att jag bollade många tankar med mig själv. Hur skulle jag klara simningen? Hur hanterar man den oundvikliga smärtan? Var mitt pannben tillräckligt starkt? Jag tog varje motstånd inom mig, ett i taget och överbevisade mig själv. Utsatte mig för andra galenskaper, anmälde mig till simkurser, körde sprinttävlingar, inspirerades av andra och en massa andra saker. En dag, under en tävlingshelg med en kompis, bestämde vi oss för att köra. Sedan blev jag gravid och fick skjuta på det. Men 13 månader efter att min äldsta son föddes så stod jag där på startlinjen.

Genomförandet av tävlingen var en milstolpe i sig. Jag inser att jag är uthållig, stark och har ett pannben som klarar bra mycket mer än jag trodde för 10 år sedan. Jag är inte snabb men det spelar ingen roll. För jag kan! Detta var bara början för vad jag tänker uppleva. Jag ska fortsätta ge min kropp fysiska utmaningar. Jag älskar det. Det motiverar mig och är något som får mig att sträva framåt.

Har du någon milstolpe i ditt liv som varit avgörande när det gäller träningen? Emma skriver om hur hon vände trenden och gjorde hälsan till en central del av hennes liv. Läs också om känslan hos Charlotta när hon sprang sina första 5 kilometer.

KalmarIda