Blodomloppet som blev av

Igår var det dags för Blodomloppet. Linköping har det största Blodomloppet i Sverige med ca 13 500 startande. Det är en riktig folkfest som lockar många löpare. Allt från elit till promenadare. Det är en stor happening på många företag där man blidar lag och får en pick-nickpåse efter loppet. Så även för oss på Sigma.

Jag har varit anmäld sedan länge, men har haft en tjänsteresa inplanerad så planen var inte alls att springa. Jag har därför inte alls tränat som om jag skulle springa ett millopp igår. Senast i tisdags körde jag ett hårt intervallpass. Planen var lättare träning torsdag och fredag denna vecka. Så blev resan inställd och helt plötsligt kunde jag vara med.

Velade fram och tillbaka

Jag velade en hel del onsdag och torsdag. Skulle jag starta? Benen var slitna och ömma efter intervallerna i tisdags. Jag kände mig inte alls pigg i benen. Dessutom hade jag ingen lust att maxa ett millopp där jag var säker på att jag skulle hamna långt ifrån den nivån jag vill ligga på. Samtidigt är Blodomloppet en höjdpunkt tycker jag.

En vinter utan någon löpträning att skryta med och med luftrör som fortfarande inte är helt med i matchen gjorde inte förutsättningarna så lovande. Samtidigt satt vi där med barnvakt så att både jag och Daniel kunde komma iväg och göra det vi tycker om samtidigt för en gångs skull. Dessutom var jag ändå nyfiken på hur det ligger till med löpformen. Blodomloppet är dessutom roligt att springa. En trevlig bana även om det kan vara ganska trångt emellanåt.

Inte som alla andra

Så jag bestämde mig för att starta. När jag träffade en kollega skrattade han och sade att jag inte gör som alla andra. Många anmäler sig, säger att de ska springa och så hitta de på en ursäkt för att slippa och dyker inte upp. Du gör tvärtom, sade han. Du säger att du inte vet om du ska springa och så dyker du upp. Jag funderade lite på det där och insåg att det nog handlade om att sänka kraven på mig själv. För även om jag inte har någon prestationsångest gentemot någon annan, så har jag en rejält hög gentemot mig själv. Känner någon igen det?

Planen

Jag insåg redan tidigare på dage att jag var tvungen att ha en plan redan från början. Jag var trött, sliten och långt från den form jag brukar kunna vara i. Förklaringarna kan vara många, men intervallpasset i tisdags och en vinter med hosta och utebliven löpträning är väl de stora. Så jag bestämde mig för att köra på en ganska hög nivå, men det var viktigt att hela tiden känna mig stark. Det skulle hela tiden kännas som att jag hade krafter kvar till en bra fartökning. Den känslan var mitt stora mål. Ingen mjölsyra och ingen känsla av att vilja stanna och gå. Bara mata på i ett skönt tempo, som ändå skulle vara snabbare än mitt lugna långpasstempo. Mitt ess i skjortärmen var att jag fick göra en fartökning på slutet om jag kände mig stark.

Loppet

Det gick helt enligt plan. Jag kände mig stark. Fokuserade på teknik, bra kadens och att våga följa mitt upplägg och inte ta rygg på någon. Mitt eget lopp. Jag är inte alltid så bra på det. Jag rycks gärna med, vilket ofta är bra eftersom jag sällan väggar. Det är de gångerna jag persar. Men det var ju inte målet idag. När det var ca 1,5 km kvar började jag öka. Ju närme målet jag kom, desto mer ökade jag. Jag sprang förbi många sista kilometern. Mjölksyran som annars brukar komma mycket tidigare kom först sista 800 metrarna. Med facit i hand blev Blodomloppet ett bra disponerat lopp där jag fick en bra statuskoll.


10,1 km och 54:29 stannade min klocka på. Det ger en kilometertid som faktiskt är bättre än jag trodde. Jag är inte bra löptränad än. Jag jobbar på det, men jag har en bit kvar. Jag är inte nöjd med tiden. Men jag är nöjd med upplägget och genomförandet. Idag känns kroppen piggare än innan Blodomloppet. Jag kan träna på enligt plan de kommande dagarna.

Tankar framåt efter Blodomloppet

Resultatet och loppet igår satte igång lite tankar. Vad vill jag framåt? Det börjar kännas lockande att sätta upp lite mål nu efter Blodomloppet igår? Hur hårt ska jag spänna bågen. Tankar om Linköpings halvmarathon redan nästa helg började gro. Där har jag inte landat än på långa vägar. Önskan att ta mig under 50 minuter på milen igen är stor. KM 10 000 på bana i september med ett persförsök lockar rejält. Ska jag våga satsa på mjölksyrafest då? Ett löplopp i oktober vore skoj också. Men finns det några roliga halvmaror kvar i Sverige?

Jag har inte alls bestämt mig för något. Det ska passa in i lite andra planer, familjetid och sambons önskan om lopp också. Har ni några tips och råd till mig?

Löpning på våren

Löpning på våren är fantastisk på många sätt. Löpning är fantastiskt på många sätt. Men på våren är den nästan magisk i mina ögon. Sommaren kommer inte långt där efter.

Förväntan och ljus

På våren kan lägga den kalla, snöiga, blåsiga och mörka vinterlöpningen bakom sig. Det finns härlig vinterlöpning också, men den kan aldrig slå vårens pass. På våren kan man se naturen vakna till liv. Träden slår ut, marken blir grön, blommorna letar sig upp ur marken och fågelkvitter är som ljuv musik i öronen. För att inte tala om alla dofter; syrén, hägg, nyklippt gräs, grilldoft och ett ljummet sommarregn. Ja till och med doften från gödslet på åkrarna får det att pirra i kroppen på mig. Förväntningarnas tid. Känslan av att ha flera månader av värme och ljus framför sig.

Jag som är mörkrädd har helt plötsligt många fler timmar på dygnet som jag kan slappna av ordentligt när jag springer. Klockan nio på kvällen är det fortfarande ljust och man möter andra som promenerar eller går.

Löpning i värme och sol

Dessutom älskar jag att träna i shorts och linne. Tur för mig att det på senare år kommit fler och fler shorts med innerbyxa som är vettiga. Eller jag kanske bara har missat dem innan. Men jag trivs inte så bra i korta tights och på sommaren går längre varianter bort.

För mig som tydligen har luftrör som inte gillar kyla så är detta även tiden då det vänder för mig. Nu kan jag börja träna mer som jag verkligen vill träna. UTOMHUS.

Solen skiner ute. Det är snarare sommar än vår visserligen. Jag har fikarast på jobbet och jag längtar ut på en löprunda. Jag har ett långpass planerat någon av dagarna i helgen och jag ser verkligen fram emot det. Att i långsamt tempo njuta av omgivningarna. Utan musik i öronen. Redo för en massa intryck.

Vilken årstid tycker ni bäst om när det gäller löpning?

 

Fuck cancer

Ibland är livet tufft mot oss. Ger oss en käftsmäll så att vi vaknar upp till en smärtsam verklighet. Och när det till slut har landat inser vi att vi kanske har det tyngsta framför oss även om mardrömmen redan är här.

För ett par veckor sedan sprang jag ett ideellt engagerat välgörenhetslopp till förmån för Cancerfonden. Samma dag som två nära personer till mig till slut förlorade sin mamma i kampen mot cancern. När jag fick beskedet på morgonen kom tårarna och tomheten.

Tårarna på kinden föll för att två fantastiska ungdomar har nu förlorat sin största trygghet i livet. För att de nu inte längre har sin mamma att krama när livet är tufft. Eller att visa sin stolthet för när de lyckats.

Tårarna på min kind föll också för en mamma som inte längre får följa sina barns resa genom livet, vilket är min största fasa. Men hon ska veta att vi är många som kommer finnas där för dem. Att se till att de hamnar rätt i livet. Att de har någon som stöttar dem när livet är hårt. Någon som beundrar och hejar på dem i deras framgång. Hos oss har de alltid ett öppet hem när de behöver det.

Vi har sedan en tid tillbaka insett att den dagen inte var så långt bort. Men det gör den inte mindre smärtsam. Min syster och jag reste samma dag hem till Degerfors där vi har våra rötter. Här har vi vår barndom och våra egna minnen av en person som inte längre finns bland oss. Även om de minnena främst är från mer än tio år tillbaka. Här finns nu även våra fina brorsbarn som nu behöver all support vi kan ge för att ta dem igenom det förmodligen värsta de varit med om. Det är för dem de flesta tårarna rinner.

Kvällen i Degerfors innehöll många tårar men även många skratt. Det kändes bra att kunna vara där med dem. Även om allt känns mörkt nu, så känns det hopfullt. De tar sig igenom detta. Dels för att de har ett bra nät omkring dem som kommer hjälpa dem med allt. Men främst för att de är två starka individer. Mogna personer som står med fötterna på jorden. Deras mamma har gett dem alla förutsättningar för att gå igenom livets svårigheter utan att gå under.

På bilden: Min brorsdotter Lisa med halsbandet hennes mamma bar när hon somnade in. 

Min värsta mardröm

Samtidigt följer jag en blogg som skrivs av Nina, en gammal vän och arbetskamrat till mig. Vi har inte så mycket kontakt nu. Vi är lika gamla och hon har två små barn i ungefär samma åldrar som mina. Hon och fick diagnosen bröstcancer för två år sedan. Idag läste jag ett inlägg som fick tårarna att rinna. Där skriver hon att hon vet att hon lever på lånad tid och att hon kommer dö i förtid. Att hennes största oro är hur hennes man och barn kommer få det när hon inte finns hos dem längre. Det som är hennes vardag är min i särklass största fasa och värsta mardröm. Fruktan att inte få se mina barn växa upp. Att inte få bli gammal tillsammans med Daniel. Att ryckas ifrån livet alldeles för tidigt. Jag hoppas så innerligt att Nina har många år kvar än.

Spring för rosa bandet

Så på något sätt känns ett Rosa oktober extremt aktuellt för mig just nu. Det finns så många sätt man kan bidra på. Man kan köpa rosa band, skänka pengar via galor eller det jag tänker haka på; Spring för rosa bandet. För varje sprungen kilometer under oktober månad kommer jag skänka 5 kronor. Häng på du också! Välj belopp själv. Gör din egen twist och variant. Bidra med hjärta, kropp och själ.

Forskningen gör skillnad. 8000 kvinnor får diagnosen bröstcancer per år. Det är den vanligaste cancerformen hos kvinnor. Överlevnaden har ökat de senaste decennierna och idag överlever över 80%. (Källa: www.cancerfonden.se)

Forskningen gör skillnad.

 

Idag vågade jag spänna bågen lite extra

Jag vet inte hur många gånger jag har sprungit intervaller och efteråt känt att jag kunnat ge liiiite till. Att jag gått ifrån passet med pigga ben och känslan av att kunna springa en intervall till. Då brukar Daniel säga till mig att jag måste våga utmana. Att inte vara rädd för att ge lite för mycket istället för lite för lite.

PASSET

Veckans intervallpass från coach D var upplagt såhär:

Uppvärmning 2 km
2*1000 m – 4:55-5:00-fart
6*500 m – 4:50-4:55-fart
Nedjogg 2 km

Vi vill fortfarande hålla lite koll på min sätesmuskel och inte öka farterna för mycket för snabbt. Men idag när det kändes lätt och starkt på uppvärmningen bestämde jag mig för att spänna bågen och utmana tiderna lite. Givetvis under kontroll och med uppmärksamhet på den gamla skadan.

Men jag var faktiskt riktigt sugen på ett snabbt pass utanför bekvämlighetszonen idag. Jag har bara två löppass på schemat denna vecka. Det kan till och med dröja en hel vecka till innan jag har möjlighet att springa igen. Så jag har tid för återhämtning.

HUR GICK DET?

Tiderna under uppvärmning och nedvarvning är egentligen inte så viktiga. De har sitt syfte oavsett hur snabbt eller långsamt de går.

Tusingarna låg mellan 4:30-4:35 och femhundringarna mellan 4:22-4:30 ungefär. Efter den fjärde femhundringen kom kvittot på att jag tagit ut mig rejält. Då började jag känna mig lite illamående, mjölksyran sprutade i benen och kändes nästan i armarna till och med. Jag bara längtade efter att få ge mig och vänta tillbaka. Men jag bet ihop och försökte att inte tänka mer än en intervall framåt. Sista intervallen orkade jag inte ens hålla tempo. Den gick i 4:44. Alltså långsammre än tusingarna.

VAD TAR JAG MED MIG?

Visst det kan ses som ett misslyckande att inte orka hålla ihop passet. Men jag ser det som ett stort kliv framåt. Vi har fått ett kvitto på vart min kapacitet ligger utan en skada som hämmar mig. Jag är glad att jag pressade mig till max eftersom det ger mig bättre rikttider framöver på intervaller. Det blir lättare för coach D att ge mig rätt farter på olika pass. Det var också en bra utmaning för pannbenet. Det är ju ganska starkt sedan innan, men det kan alltid bli bättre.

Vågar ut utmana pannbenet och pressa dig ordentligt?


 

Sommarens finaste träningsminne

Större delen av sommaren ligger bakom oss och hösten är helt klart i antågande. Även om solen tittar fram och värmer en hel del så är det helt klart friskare i luften. Jag blickar tillbaka på sommaren och känner mig nöjd. Det har varit en bra sommar och fylld med energi välkomnar jag nu hösten.

Denna vecka återvänder vi till sommarminnena allihopa i Bloggar om hälsa. Vi plockar fram vårt bästa träningsminne från sommaren som varit. Innan sommaren brukar jag alltid ha en massa planer på saker som jag vill göra, men det är inte alltid det blir som man tänkt sig. Man hinner inte allt man hade velat, som för Malin. Eller så lämnar man sommaren bakom sig med en hel drös med minnen som Helena.

Min träningssommar då? Den har varit bra. Min stora mål för sommaren avverkades ganska tidigt och efter det tränade jag mest efter känsla och humör. Men det finns några pass jag skulle kunna lyfta fram.

Traillöpningen i sommarstugan med Daniel var jättehärlig. Slingan var inte lång så det blev några varv. Men kroppen fullkomligt älskade att susa fram i terrängen bland rötter och blåbärsris. Jag saknade verkligen terränglöpningen och orienteringen där och då. Jag minns att jag var alldeles lycklig efteråt.

img_7896.jpg

Cykelpasset med Annie i Vansbro var fantastiskt. Dalarna bjöd på nya omgivningar och fantastiska miljöer. Dessutom trevligt sällskap, så vad kunde gå fel? Inte ens llite regn störde upplevelsen. Jag njöt verkligen av att susa fram på landsbygden, bland gårdar och skogar. Och på tempocykeln som jag verkligen älskar att cykla på.

img_7893.jpg

Simpaset när känslan kom tillbaka igen. Simningen kändes verkligen botten i början av augusti. Jag visste inte alls vad jag skulle göra. Men jag vägrade ge upp, jag bara är sådan. Så i sällskap av simstarka Agge tog jag revansch på vår KM-bana i Ljung. Det var blåsigt och stökigt i vattnet och det blev en ganska utmanande simning. Trots det hade gick jag ur vattnet med ett stort leende på läpparna. Känslan var tillbaka igen. Och jag kunde ta med mig den till tävlingen dagarna efter.

img_7800.jpg

Cykelpassen med Mia. Mia var lite min vapendragare inför Jönköping. Det var så roligt att ha någon att ha med sig under alla förberedelser. Vi fick till några riktigt härliga cykelpass i somras tillsammans. Inget sticker dock ut mer än något annat. Men jag minns dem med glädje. Hon är bra den där Mia.

img_7804.jpg

Äntligen lite fart

Min löpning i våras präglades ju av en strulande sätesmuskel. Jag vilade, började försiktigt och så kom det tillbaka när jag ökade farten. 3 gånger fick jag ont och var tvungen att vila. Sista gången tror jag inte jag sprang på 6 veckor. Verkligen den uppladdning man inte behöver inför en Halvironman. 

Men vilan hjälpte sista gången. Vila tillsammans med rehab och stretch. Dessutom körde jag inga mer fartpass innan tävlingen. Jönköping gick bra. Jag hade nästan förväntat mig ett bakslag då också och redan accepterat att resten av sommaren skulle vara utan löpning. 

Eftersom sätet höll vågade jag mig på några mindre tri-tävlingar. Kortare distanser som gjorde att löpningen var kortare. Då vågade jag trycka på lite mer än tidigare. Sätet höll för det också. 

Så nu beslutade jag och Daniel att vi kan börja lägga in fartpass och intervaller även på träning. Om än dock försiktigt i början. Äntligen kan jag på riktigt börja jobba mot att bli snabbare. Eftersom jag ”bara” ska göra en halvironman igen nästa sommar behöver inte långpassen vara så långa i vinter. Jag ska istället försöka bli snabbare på halvmaradistansen. 

Igår hade jag första intervallpasset på schemat. Egentligen inte ett fullt pass eftersom vi fortfarande vill testa lite vad jag håller för. Passet var upplagt såhär. 

2 km uppvärmning

3*1000 m i 4:55-5:00-fart

2 km nedjogg

Jag sprang i spåret vilket inte innebär en flack bana. Nackdelen är att farterna mellan intervallerna inte blir helt jämförbara. Fördelarna är dock så många fler. Underlaget är skonsamt, man blir starkare av backarna och härlig miljö att springa i. Mina intervaller landade på 4:52, 5:01 och 4:57. Den andra var helt klart mest uppför. 


Jag kände mig ganska tung i kroppen när jag sprang iväg. Det brukar vara så de första dagarna när jag ställer om kroppen efter en period med lite mer kolhydrater än vanligt. Men jag bet ihop och lyckades leverera de farter som coach D förväntade sig. 

Det är fantastiskt skönt att kunna dra på lite igen. Vi ska skynda långsamt med intervallerna nu framöver. Jag är nästan helt bra i sätet. Smärtan är borta. Lite stelhet kvar bara. Jag vill inte ha ett bakslag till nu. 

Kvällens middag blev lax med ugnsrostade rotfrukter, broccoli och haricot verts. Ingen restauranguppläggning. Men vem har tid med det när man bara möter sambon i dörren och har två små prinsar som hänger runt fötterna så fort man står i köket. Gott och hälsosamt var det ändå. 

Vad tränade ni igår? Åt ni något gott efteråt?


Ingen halvmara i juni

Igår var en riktigt energikrävande dag. En som läggs till handlingarna som en mindre bra dag. När Daniel kom hem från jobbet var jag helt slut mentalt. Då hade jag dessutom en kväll med dubbla träningspass inplanerat. Dagen fick dock ändå ett helt ok avslut.

Avstår Linköpings halvmarathon
Dagens största energibov var nog beslutet att avstå Linköpings halvmarathon och alla tankar kring det. Inget svårt beslut i sig. Jag vet att det är det rätta. Men det är ändå en omställning och något som resulterar i besvikelse och frustration.

Jag pratade med en sjukgymnast på Motions- och idrottsskadeenheten i Linköping. Han rekommenderade att jag vilar 3-4 veckor från löpningen. Sedan börja lugnt igen. Mitt problem har ju varit att jag inte kan springa hårdare pass, för då får jag ont igen. Men bara jag är smärtfri i vardagen så går lugna pass bra. Så min strategi får bli att bygga lugn distans när jag kommer igång med löpningen igen.

Tempo, mjölksyra, intervaller och flås får jag träna på cykeln nu fram till Jönköping. Det ska gå det också. Alla annan träning än löpningen får och ska jag träna som vanligt.

Strech och rebahövningar kommer bli en central del i vägen mot Jönköping nu. Jag har gjort det fram tills nu också, men inte alls så mycket som jag borde. Jag har en hel del övningar som sjukgymnasten tyckte lät bra. Så jag ska köra vidare med dem.

Daniel och jag har en plan för hur jag ska bygga upp och bli smärtfri. Hur jag ska kunna löpträna som vanligt igen. Jag längtar så efter det. Hade sett fram emot en vår med mycket löpning. Jag får spara det till nästa vår. Tur att jag har Daniel som peppar mig. Annars hade jag nog brutit ihop i soffan igår kväll.

Positiv energi
Jag hade dock en bra dag på många sätt ändå igår. TIllfällen som ger massor med energi och som gjorde att jag ändå kunde somna med ro i själen och förväntan inför det jag har framför mig.

Jag hann med en kopp förmiddagste hos fina Lotta som går hemma och väntar på sitt andra barn. Dessutom hade jag en dag hemma med mina två små prisnar. De ger verkligen en massa härlig energi även om de gnäller och busar en till vansinne ibland.

Spinningpasset på kvällen var precis vad jag behövde som avslut. Jag gick in i salen trött och opeppad. Men med grymma deltagare taggar man till. De antog varenda utmaning jag hade i bakfickan till dem. Efter spinningen fick jag till ett bra rehabpass med efterföljande strech.

20121030-060605.jpg

Status på löpning och rumpa

Min löpning denna vår har inte alls blivit som jag tänkt mig. Jag försöker att inte gräma mig för mycket över det. Det är som det är och det kunde helt klart varit värre. Det är inte många veckor jag inte kunnat springa alls. Men på grund av känningar i sätesmuskeln har löpningen ändå varit begränsad. Jag kan springa lugna pass och ganska långa utan att få ont. Det känns mer som att sätet är ansträngt och stramar. Det blir inte värre så länge jag håller nere tempot. Men jag får inte till några hårdare pass. Flåset får sig inte den träningen jag skulle vilja. Jag blir således inte snabbare heller och får kanske revidera min plan med Linköpings halvmarathon om knappa 2 månader.

Förra veckan blev det ingen löpning eftersom jag fokuserade på jobbet. Men denna vecka tänker jag att jag ska få till den som planerat. Det blir en utmaning eftersom sambon är bortrest en del. Men jag har en plan.

Daniel håller just nu på att utbilda sig till löpcoach. Han har gått första steget och ska gå andra nu till helgen. Därför har han fått i uppdrag att planera min träning fram till halvmaran. Igår var första passet på hans plan. Progressig fartökning stod på schemat idag. Eftersom vi inte visste statusen på sätesmuskeln rikigt så var jag lite försiktig med tempot. Passet blev så här:

2,3 km uppvärmning i mitt långdistanstempo (ca 6-6:15 km/h)
1 km 5:43 km/h
1 km 5:34 km/h
1 km 5:23 km/h
1 km 5:15 km/h
2,2 km nedvavning i samma fart som uppvärmningen

Sammanfattningsvis. Första 4 kilometrarna kände jag ingenting i sätesmuskeln. De två andra fartökningarna kändes det lite ansträngt men inte mer. Inte ont eller så. Men jag hade order hemifrån att det inte fick göra ont. Så intervallerna var egentligen inte så jobbiga när det kommer till hastighet och flås. Jag hade kunnat ta i hårdare om jag varit helt. Men det känns ändå som det går framåt. Det är skönt att jag ändå kan springa även om jag måste ta det lugnt.

Hur går det för er där ute?

  
 

Rehab för sätesmuskeln

Som jag redan skrivit har jag känningar i min sätesmuskel igen. Jag var riktigt frustrerad i fredags. Reda förra gången, för några veckor sedan, plockade jag fram ett träningspass med rehab för sätesmuskeln som jag hittat hos Creativ Friskvård. Jag har hört bra om Pierre Söderfjord som har skrivit det, även om jag inte har träffat honom själv någon gång. Dessutom fick jag en 3D-övning av bästa PT-Camilla i fredags som jag har lagt till. Så 3-4 gånger denna veckan är planen att jag ska göra följande:

  • Knäböj med armarna rakt ut, 1*10
  • Höftresningar höger/vänster 1*10
  • Good Morning, 1*10
  • Liggande benlyft ut åt sidan, båda benen 1*20
  • Bäckenbottenlyft 1*20
  • Camillas 3D-övning, båda benen, 1*10 (varje dag)
  • Stretch av säte, baksida lå, utsida lår och ljumskar (varje dag)

I programmet står även cykel 20-30  minuter varje dag. Men här får det bli lite utifrån övriga aktiviteter. Vissa dagar håller jag spinning och vissa dagar kan det bli promenad eller trainer.

Pierre skriver om de vanligaste orsakerna till ond sätesmuskel. Till exempel dålig blodcirkulation om man sitter still mycket. Men även det som jag är helt övertygad om är anledningen för mig. Jag är löpare och mina muskler i det partiet har helt enkelt blivit korta och stela. Dessutom har jag senaste 2 månaderna ökat intensiteten på löpningen. De två senaste gångerna jag sprang intervaller vågade jag verkligen köra så hårt jag kunde nästan. På en 200-metersbana innomhus lutar kurvorna och det blir ojämn belastning för kroppen. Dessutom var Camilla inne på att två graviditeter på två år också har sin del med i det hela. Det tar tid att stärka upp partier i kroppen som varit utsatta för allt vad en graviditet innebär. Höften och bäckenet har ju varit utsatt för stora påfrestningar två gånger utan att kanske helt hinna återhämta sig emellan.

Glädjande nog så rekommenderar man inte längre att vila bord det onda. Pierre skriver till och med att detta kan fördröja läkprocessen. Man ska göra det man kan av sina vanliga aktiviteter eftersom det ökar rörligheten i höft och säte. Så nu lyssnar jag på kroppen och undviker hård löpning ett tag. Även annat som jag känner gör att jag får ondare igen.

Jag har kört rehab och stretch ordentligt i helgen och redan igår började det kännas rejält mycket bättre. Stor skillnad mot förra gången då jag inte tog tag i rehaben. Att jag inte vet bättre? Nästan så man skäms lite. Jag tror också att jag låter innomhusintervallerna ligga åt sidan. Jag kör på med egen löpning tills vi går ut istället.

Har du någon super-duper-bra övning för just rehab eller prehab av sätesmuskeln som jag borde köra? Det kan vara styrkeövning, rörlighet eller strech.

036

 

Äntligen lite långt igen

Söndagar är min planerade dag för långdistanspass löpning. Dock har några förkylningar och hosta gjort mina luftrör extra känsliga mot löpning i kyla i vinter. Men bättre mediciner och lite mildare vänder gjorde att jag idag vågade testa. Jag har inte sprungit längre än 7-8 km sedan 5 december. Då blev det 16 km. 

Idag var målet 12 lugna, behagliga och kontrollerade kilometrar. Vilket det blev också. Trots att Daniel tyckte jag legat för högt i puls känner jag knappt av att jag sprungit så här ett par timmar efteråt. Nu vet jag att de längre distanserna finns i kroppen. Så nu bygger jag vidare på detta. 3 månader kvar till Linköpings halvmarathon. 

För en vecka sedan fyllde jag år. Då fick jag en ny klocka av min älskade sambo. Idag var den med på sitt tredje pass. Än är jag inte redo för en recension. Men det kommer.