Äntligen lite långt igen

Söndagar är min planerade dag för långdistanspass löpning. Dock har några förkylningar och hosta gjort mina luftrör extra känsliga mot löpning i kyla i vinter. Men bättre mediciner och lite mildare vänder gjorde att jag idag vågade testa. Jag har inte sprungit längre än 7-8 km sedan 5 december. Då blev det 16 km. 

Idag var målet 12 lugna, behagliga och kontrollerade kilometrar. Vilket det blev också. Trots att Daniel tyckte jag legat för högt i puls känner jag knappt av att jag sprungit så här ett par timmar efteråt. Nu vet jag att de längre distanserna finns i kroppen. Så nu bygger jag vidare på detta. 3 månader kvar till Linköpings halvmarathon. 

För en vecka sedan fyllde jag år. Då fick jag en ny klocka av min älskade sambo. Idag var den med på sitt tredje pass. Än är jag inte redo för en recension. Men det kommer. 

  

Långpass med vind i håret

Det har inte varit så mycket tid för bloggen i helgen. Eller ha snarare hela veckan. Jag har prioriterat träning och en del andra saker hemma som behövt göras. Den här veckan lättar det lite. Eller jag tänker prioritera annorlunda. Behöver det. 

I lördags förmiddag fick jag till ett riktigt bra långpass med Anna. Vi tvekade lite i fredags kväll när vi hörde Helga vina utanför. Skulle man undvika skogen med nerblåsta träd och risken att det rasade mer. Eller skulle man undvika att springa på slätten där vi garanterat skulle få kämpa i en del vind trots att Helga lugnat ner sig lite. 

Vi valde att undvika skogen och samlades vid Tinnerö-parkeringen. Det var inte så kallt men blåsigt så vi gav oss iväg direkt. Båda lite osäkra på hur bra vi faktiskt hittade i området. Vi har sprungit där tidigare men bara tillsammans med folk som hittar. Idag fick vi försöka hitta själva. Kändes helt ok eftersom det i princip åt alla håll finns något som fångar upp om vi skulle hamnat snett. Några gånger försökte vi vika av för tidigt och fick vända tillbaka. Men det gick bra. 

  
Vi kom tillbaka till bilarna efter en blåsig 10-kilometersrunda. Då hade jag fem och Anna åtta kilometer kvar på dagens pass. Så vi drack lite vatten och sprang vidare åt andra hållet. Lite kaxiga efter att vi hittat runt som vi tänkt oss på den första rundan sprang vi in på en skogsväg för att se vart vi hamnade. Vi blev lite snopna när vi insåg att vi hamnade mitt i Vidingsjöspåret. Så vi trotsade efterdyningarna av stormen och sprang femman. Inte alls många träd behövde vi klättra över. 

  
Väl tillbaka vid bilarna igen hade jag fått 16 blåsiga men härliga kilometrar in på löpkontot. Trots att kroppen garanterat hade orkat Annas sista två kilometrar så klev jag av. Inte öka för mycket i distans. Kroppen ska hålla länge nu. 

Jag har fått till ännu ett pass med härligt sällskap vilken var en önskan på min vinterlista. Ni lär ska få se mer av Anna här i vinter. Båda har maran i sikte under 2016. Vi är jämna när det kommer till löpningen. Båda har samma förutsättningar med två små barn och sambos som tränar mycket. Vi ska försöka pussla ihop så många långpass vi kan. Tiden och kilometrarna flyger iväg när man har någon att prata med. 

Hur har er helg varit?

Löpning i blåsig höstsol

Ni kom väl ihåg att ställa tillbaka klockan natten som var? Fast idag har väl nästan alla smartphones som löser det automatiskt. Tyvärr finns inga sådana inbyggda mekanismer hos små barn. Särskilt inte de allra minsta. Så här var det uppstigning kö 04:40 för mamman i huset. Jag fick dock 40 sköna minuter till i sängen när de andra åt frukost. Vaknade av en övertrött lillebror och kunde inte somna om. Dock kände jag mig betydligt piggare och kunde planera dagen utan att känna mig som en zombie. 

Jag åt frukost och när den hade smält stack jag ut på en löptur. I ett färgsprakande, solig höstväder avverkade jag mitt hittills längsta pass sedan lillebror låg i magen. Linköping bjöd på rejäl blåst idag och löv i orange, gult och rött virvlade ner från träden på en i övrigt ganska tråkig runda miljömässigt. Men den har sina ljuspunkter och just denna dunge är en sådan. Jag älskar löpning på hösten. Luften är frisk och skön att springa i. Det är relativt enkelt att klä sig rätt. Och det känns mer kravlöst på något sätt. Inga tävlingar som hägrar än på några månader. 

  
Jag älskar att springa i naturen även om det inte är ett måste. Men det ger mig ro i sinnet på ett helt annat sätt. Jag kom på mig skälv idag att tankarna som far genom mitt huvud när jag springer är bra mycket trevligare och mer positiva när miljöerna är tilltalande. 

Dagens pass var tänkt att bli ca 10 km och det blev det. Vanligtvis ingen långdistans för mig, men jag har en bit kvar till mitt vanligtvis. Så tanken var att springa i långdistanstempo fast det inte var så långt. 

Första 5 km var i nästan konstant motvind kändes det som. Det syntes på farten också. Då blev jag lite förbannad och när det blev medvind igen tog jag ut den känslan på farten. Så det blev lite högre intensitet än ett långdistanspass vilket inte gör så mycket eftersom jag inte fick till något löppass i fredags. 

Väl hemma igen väntade familjepusslet utan att hinna pusta ut. Daniel bytte om och sprang iväg direkt. Jag utfordrade två barn och stoppade dem i säng. Nu ska jag minsann hoppa in i en dusch. 

Hoppad ni alla har en fantastisk söndag och lika soligt och fint som vi har här.