Tankar inför kommande säsong

Förra veckan skrev jag ett inlägg om min katastrofala vinter som tyvärr kommer påverka kommande säsong på ett eller annat sätt. Som ett straff för att jag gnällde lite så var det dags för typ bihåleinflammation i helgen. Det sprängde och tryckte i huvudet och under mitt högra öga. Jag hade hoppats att det skulle ha vänt förra veckan. Men jag får väl stå ut med någon vecka till. Det har börjat bli lite bättre i alla fall.

Tack för all pepp och respons på mitt förra blogginlägg. Tack för att ni tror på mig och försöker peppa mig att jag visst kommer klara av Jönköping i sommar. Jag har tänkt en hel del på det de senaste dagarna och kommit fram till att jag inte har ändrat min inställning till om jag ska starta eller inte.

Så för er alla som försöker övertala mig om att jag visst ska anmäla mig; så här resonerar jag.

Tid

Jönköping ligger i början av juli. Det är knappt 4 månader kvar dit. Det är inte jättemycket tid att träna upp mig för att kunna stå på startlinjen och genomföra en tävling som jag kan känna mig nöjd med. Jag har missat hela grundträningsperioden vilket kan ses som katastrofalt för kommande säsong. Jag har inte tränat alls mycket i vinter på grund av förklyningar till höger och vänster. Det är inte alls vad jag tänkt mig och det stressar mig lite. Jag vill kunna känna mig förberedd och nöjd med mina förberedelser.

Pengar

Just Jönköping Halvironman kostar ju en del i startavgift eftersom det är en Ironmantävling. Vill jag verkligen lägga ut de pengarna om jag inte kan stå på startlinjen och känna mig glad och förväntasfull? Är det då inte bättre att välja en annan medeldistanstävling som ligger flera veckor senare och är både billigare och ger mig mer träningstid? Det är inte så att jag inte har råd, för det har jag. Det handlar om vad jag vill lägga mina pengar på.

Mål

Mitt mål som jag satte upp i höstas har jag reviderat. Det kommer jag ha som mål den gången jag kan stå på startlinjen med de förberedelserna jag vill ha. Men jag har ändå sagt till mig själv att om jag inte tror att jag kan stå på startlinjen i Jönköping och slå personbästa så ska jag inte anmäla mig dit. Jag vet att saker kan hända på vägen efter jag anmält mig. Saker kan hända under loppet. Men det är saker jag inte kan påverka just nu. Om jag anmäler mig kommer jag såklart köra så länge jag är frisk även om jag inte kan slå PB. Nu handlar mitt tänkt på om jag ska anmäla mig eller inte.

Rådfrågning

Jag vet vad jag vill. Jag vet vad jag tror att jag klarar av. Men den här vintern har rubbat min självkänsla lite på flera plan. Så jag rådfrågade helt enkelt en person i min närhet som har bra koll på triathlon och träning. Dessutom känner han mig utan och innan. Han vet vad jag går för. Jag frågade min sambo om han tror jag kan stå på startlinjen i Jönköping och slå tiden från förra året om jag kommer igång med träningen snart. Hans svar var ett solklart ja. Men med tillägget att jag måste träna smart. Jag får lägga passen som körs bara för att de är roliga åt sidan och fokuera på pass som har som syfte att klara mitt mål. Det köper jag till 100%.

Så om jag bara blir frisk snart så kommer jag nog anmäla mig. För jag vill köra just Jönköping. Jag älskar Ironmanbubblan. Jag vill uppleva den igen och igen och igen. Så om allt går som går jag vill står jag på startlinjen i Jönköping den 9 juli och hoppas på ett PB.

 

 

Det här med öppet vatten

Att det ska vara så svårt att bli bekväm med simningen i öppet vatten. Bassäng är inga problem alls. Där flyter det på. Simma i våtdräkt t ex i Tinnissjön går bra. Det är en konstgjord sjö i centrala Linköping för er som undrar. Men så snart jag kommer ut i en sjö så känner jag mig nervös och obekväm.

Jag har simmat ute två gånger hittills i år. Det har kännts mycket bättre än när jag tränade inför Iroman 2014. Så det kanske finns hopp. Förra helgen när vi var ute så kändes det faktiskt helt ok. Idag, när jag var iväg med Agge, så kändes det sämre igen. Jag vet inte riktigt varför. Vi simmade till och med på samma ställe som jag gjorde förra helgen. Jag har två tankar om det. Den ena är att det var kallare idag. Det brukar påverka min andning lite och. Om inte andningen sitter perfekt brukar inte det perfekta flytet infinna sig heller. Det andra är att Agge är snabb i vattnet. Idag fick jag verkligen kämpa för att hon inte skulle lyckas dra iväg för långt. Förra veckan var det lugnare simning. Det är nog nyckeln. Hitta lugnet och flytet.


Det är jag nervös över då? Det oförutsedda i vattnet. Det som kan dyka upp och överraska mig. Min största skräck är ett lik. Det spelar ingen roll att jag vet att sanolikheten är ganska liten. Börjar jag tänka på det under tiden jag simmar så känns det obehagligt. Jag är även nervös för att simma in i stenar osv också. Kanske låter fånigt, men det är som det är. Jag kan inte rå för det. Jag kan bara hoppas på att det blir bättre med tiden. Bara att ge sig ut och kämpa på. Jag är i alla fall tacksam över att jag hittills inte alls haft samma känsla under tävlingarna. Då är det massa medtävlande runt omkring som simmar på stenarna först och föser undan liken.

Hur som helst. Tack Agge för idag. Ditt sällskap är super i vattnet. Någon som är snabbare och får mig att pressa mig lite extra.

Har ni några tips på hur man kommer över ångesten när det gäller simning i öppet vatten.

Utanför bekvämlighetszonen

Det här med att utmana sig själv, gå utanför boxen. Jag blir peppad av det. Dock inte när det gäller vad som helst. Men så fick jag chansen och tog den. Utanför bekvämlighetszonen och mentalt utmanande.

I veckan gick det ut en förfrågan bland instruktörerna på gymmet om att hålla i uppvärmningen på Linköpings halvmarathon. Jag tackade nej av två anledningar. Daniel skulle springa så jag hade med andra ansvar för barnen. Dessutom är jag inte en av de där klämkäcka instruktörerna som tjoar och tjimmar under passen. Så jag kände väl att det inte riktigt var min grej.

Så i fredags efter morgonpasset visade det sig att verkligen ingen kunde ta det. Så med hjälp av barnens farfar som barnvakt så kunde jag ställa upp. Det var en konstig känsla i kroppen. Lite nervöst men ändå inte. Jag visste att jag skulle ro iland det, men frågan var hur bekväm jag skulle känna mig på en scen framför ett antal hundra människor. Ensam.

Hur det gick är det kanske inte upp till mig att bedöma. Men det kändes helt ok. Och det var faktiskt riktigt skoj. Det var roligt att utmana sig lite mentalt. Göra något man inte så ofta får chansen till och aldrig trodde att man skulle ställa upp på.


Efteråt var det lyxigt värre. Eftersom barnens farfar hade tid att stanna lite längre kunde jag i lugn och ro titta på loppet. Jag kunde se Daniels start, två passeringar under loppet och även målgången. Tack farfar för den lyxen.

Harni gjort något utanför er comfortzone någon gång?

Igår fick jag även till två riktigt bra träningspass. Dels kunde jag fördubbla löpsträckan utan känningar sätet. Dels fick jag en fantastisk cykelrunda på 64 km på kvällen tillsammans med fina Mia. VI körde Stureforsbacken 6 gånger och sedan rullade vi en extrarunda hemåt. Men det var trötta ben som fick kämpa rejält för att hänga med starka Mia.