Race report Jönköping 70.3 del 1 – innan start

Igår var det dags. Det jag tränat för det senaste halvåret –  Jönköping 70.3. Eller en Halvironman då. En dag med både leenden och tårar, energi och utmattning, glädje och lite tårar. Men jag tänker inte börja med loppet. En tävling som den här kräver en hel del förberedelser. Jag har skrivit om dem innan. Men jag tänker fortsätta med att skriva klart om dem. 

Provsimning av banan

I lördags morse, dagen innan tävlingen, mötte jag och Mia upp Lisa för att provsimma lite av simbanan. Det var en fantastisk morgon med sol och lugnt vatten. Jag fick direkt en bra känsla i simningen och kände förhoppning inför tävlingsdagen. Jag känner ju inte direkt förutsättningslös kärlek till simning i öppet vatten ännu. Även om jag inte ger upp hoppet. 

Dock strulade min klocka. Jag hade helgen till ära plockat fram min gamla Garmin eftersom den har multisport-funktion vilket passar ypperligt för tri-tävlingar. Klockan stängde bara av sig hela tiden. Trots att jag laddat den började den blinka om dåligt batteri. Det har hänt en gång tidigare och då fungerade det med att rensa historiken. Eftersom Daniel och prinsarna bestämt sig för att komma och sova över sista natten så kunde ju Daniel ta med sig sin klocka ner. Så var det löst. 


Efter simningen begav vi oss av mot hotellet för att fixa iordning det sista innan cykel check in. Då passerade vi en kille som kraschat på cykel och inväntade ambulans med honom. Ingen tävlande dock. 

Checka in cyklarna

När vi äntligen kom tillbaka dubbelkollade vi att allt fanns i påsarna innan vi gick mot växlingsområdet för att checka in cyklarna. Då märkte jag att jag inte kunde svänga åt höger. Upptäckte att fästet som bromsklossarna sitter på tog emot ramen och gjort en liten skada i lacken. Jag hade haft inne cykeln i veckan för att fixa med bromsarna så att jag kunde ha Daniels värsting-hjul på under tävlingen. Något måste ha hänt när vi fraktade cyklarna för jag cyklade ju på fredagsmorgonen. Men det här fanns inte en chans att jag kunde cykla med. Kände stressen och paniken. Ringde Daniel för råd. Kom då på att det fanns cykelservice på Expo-området så jag traskade dit. De såg att bromsen var för löst spänd, eller hur man nu ska förklara. Cykel-mekar-termer är inte min styrka. Killen gjorde en justering och jag gick ut igen. Testade bromsen lite, det knäppte till och var tillbaka i samma läge. Blev rejält osäker på start här. Gick in igen och fick hjälp en gång till. De sade att det såg ut att vara en märklig konstruktion med små marginaler. Men de drog åt, jag provcyklade och det kändes bra. Drog en stor lättnadens suck och gick till växlingsområdet. 

Väl där gick allt bra. Vi hade ju besökt det redan dagen innan så vi hade koll och det gick snabbt. Efter det åt vi lunch med Lisa, Andreas och Oliver. Det blev kycklingspett och ris på Grekiska kolgrillsbaren. Riktigt gott!!! 

Reka cykelbana

Mätta och nöjda tog vi vägen förbi expoområdet för att shoppa lite. Det blev två linnen. Jag träffade även på Bloggar om hälsa-vännen Maria och hennes familj en sväng. Kul att träffa dem igen. Det var ett tag sedan. Efter det gick vi till hotellet tajmat med att mina tre hjärtan anlände. Jag hjälpte dem med grejerna innan jag och Mia tog bilen för att reka lite av cykelbanan. I efter cirka 6 kilometer skulle det komma en backe som alla pratade om. Brant, jobbig och mjölksyrasprutande ryktades det om. Så vi ville se den så vi kunde se vad vi hade framför oss. Ni vet kunna förbereda sig på mjölksyrafest och stumma ben redan i förväg. En perfekt grej att drömma mardrömmar om natten innan tävlingen. Vi hittade rätt till slut och kunde konstatera att det handlade om en 3 km lång och seg backe, dock inte jättebrant. Trivsam skojade Mia lite senare. Döjobbig kände jag och insåg att jag hade för lite backträning i benen.

Efter lite slapp på hotellrummet gick vi och åt en fantastisk god pasta på Freddies. Det blir många nya restauranger dessa dagar om man tänker på julikalendern i bloggnätverket. Alltid trevligt ju. Men vi åt upp och gick direkt tillbaka för de sista förberedelserna på hotellet. 

Vi packade väskorna för att kunna åka checka ut snabbt på morgonen. Gjorde i ordning de vita påsarna med det vi ville ha efter loppet. Blandade sportdrycken som skulle sitta på cykeln. Vi duschade, rakade benen, målade naglarna och färgade ögonfransar och bryn. Kan låta fåfängt. Men sådant gör jag sällan annars och det är precis sådana saker som får mig att slappna av och inte bli så nervös. Perfekt uppladdning. Även om jag inte skulle va så snabb skulle jag va snygg. Eller ja något sådant. 

Tävlingsdagen

Natten var bra. Jag vaknad med lite fjärilar i magen. Vi vaknade i tid. Åt en frukost med ostkaka, nutellamackor, frukt och annat gott. Fullproppade med kolhydrater packade vi in våra saker i bilen innan vi begav oss till växlingsområdet. 


Först skulle jag pumpa däcket och eftersom jag hade Daniels hjul hade han visat mig hur det funkade med ventilförlängaren vid punktering. Nu satt översta delen löst och jag fick inte dit den. Det visade sig att den satt upp och ner. Hahaha snacka om nerver. Jag preparerade cykeln med flaskorna, snackade med lite folk, önskade lycka till, gick på toa och försökte ladda. Slöt upp med ett gäng grymma tjejer och började kränga på mig korvskinnet, eller ja våtdräkten. Speakern, som för övrigt var grym, tog denna bild på oss. Några minuter senare hade vi lämnat växlingsområdet och begett oss mot starten. 


Starten går till så att man självseedar sig genom att ställa sig vid förväntad simtid. Klockan börjar rulla när man kliver i vattnet. Det fungerar fantastiskt bra och gör att trängseln i starten och vattnet är mycket mindre. 

Jag stod med Lisa, Jessica, Fredrik och några till. Jag hade inte träffat Daniel och barnen på morgonen. Tittade efter dem men såg dem inte. Så stod de plötsligt där. Precis vid en öppning till fållan. Jag kunde glida ut och ge dem varsin puss. Det kändes bra i hjärtat. 

Tankarna inför simningen kändes ganska bra. Jag hade provsimmat vattnet dagen innan. Det var bra temperatur, rullande start och halva distansen jag körde i Kalmar för två år sedan. Distansen kändes under kontroll. Det som skulle kunna ställa till det var känslan i vattnet, trängsel och att bli störd av andra medtävlande. 

Så fick vi plötsligt gå i. Loppet var igång…

På plats i Jönköping

Igår packade jag och Mia in alla våra grejer i bilen och åkte ner till Jönköping. Jag lämnade sambo och barn hemma och gick in i bubblan helt. Jönköping ligger bara dryga timmen från Linköping så det är ett bra avstånd. Man kan i princip glömma något hemma och hinner hämta det. Jag har dock inte kommit på något än som tur är. 


När vi kom ner checkade vi in på hotellet och lämnade cyklarna på rummet innan vi gav oss av till expoområdet för registrering. Vi hade räknat med mer köer och lite mer stress. Men det gick smidigt. Så nu är ryggsäcken uthämtad och armbandet på armen. Startnummer 380 har jag om man vill följ mig imorgon. 


Efter registrering gick vi direkt till preracemötet. Det innebär en genomgång av regler. Men även en hel del pepp och tips som kan vara värdefullt att ha med sig. Imorgon har 76% av startfältet aldrig startar i en Ironmantävling förut. Det är tydligen rekord. 

Efter mötet gick vi och åt. I år fick man en matbiljett som fungerade på 7 restauranger. Bara att välja. Vi åt pasta med kycklinggryta på Esters kök. Jättegod mat men för lite. Jag blev inte riktigt mätt. 

Efter maten gick vi och kollade in växlingsområdet. Vi hade tur, för man fick gå in och kolla. Jag har verkligen jättetur med placeringen av cykeln. Nästan längst ut på en rad kanske 15-20 meter från cykel ut. Jag vill helst ha cykeln nära där man ska ut/in på cyklingen. Ju mindre man behöver springa med cykeln i växlingsområdet desto bättre. 

Sedan åt vi glass innan vi gick ner till simstarten igen. Vi kollade återigen in simbanan lite. Den känns bra. Man simmar i en rektangel. Den känns helt klart inte extremt lång och man såg hela banan. 


Till slut hamnade vi på hotellrummet. Där packade vi påsarna och fixade i ordning cyklarna innan vi slappade och sov. 

Idag ska vi simma lite av banan och sedan checka in cyklarna. Efter det är de flesta förberedelserna avklarade. Då börjar den sista delen av förberedelserna. Jag är faktiskt inte så nervös. Jag ska väl kunna ta mig i mål även om löpningen kommer gå bra mycket långsammare än jag hoppats på. 

Håll en tumme eller två för mig imorgon! 

När inget blev omöjligt

Jag har skrivit om min Ironman tidigare. Jag kommer säkerligen skriva om den igen. Denna vecka skriver vi om milstolpar i våra träningsresor. Jag har flera milstolpar jag skulle kunna skriva om. Men en av de större är helt klart när jag tog beslutet att jag ville genomföra en Ironman.

Jag hade under flera år varit supporter till sambon, svågern och andra vänner som körde i Kalmar. Hejat och imponerats av andras bedrifter att ens våga ställa sig på startlinjen. 2008 var mitt först år som supporter och då hade jag ingen aning om vad det innebar. Men det blir jag åtminstone delvis medveten om under dagen; när jag såg alla som kämpade. Djupt imponerad var jag. Även inspirerad att träna. Jag var dock helt övertygad om att jag aldrig skulle vare sig våga eller klara av en sådan bedrift.

Så gick åren och varje år fanns jag på plats för att heja. Det var liksom en höjdpunkt på sommaren att få komma till Kalmar och uppleva stämningen och atmosfären under tävlingen. Och för varje år som gick så var det något som väcktes till liv inom mig. Mer och mer för varje år. Först känslan av att inte tro att jag själv skulle klara det och inte ens vilja utsätta mig för det. Sedan tankar om att det vore skoj att försöka någon gång även om det ändå kändes helt galet att jag skulle klara av det. Till sist helt enkelt bestämma mig att en dag ska jag kors mållinjen som en Ironman.

Det tog några år att våga tro att jag skulle klara av det. Jag vet att jag bollade många tankar med mig själv. Hur skulle jag klara simningen? Hur hanterar man den oundvikliga smärtan? Var mitt pannben tillräckligt starkt? Jag tog varje motstånd inom mig, ett i taget och överbevisade mig själv. Utsatte mig för andra galenskaper, anmälde mig till simkurser, körde sprinttävlingar, inspirerades av andra och en massa andra saker. En dag, under en tävlingshelg med en kompis, bestämde vi oss för att köra. Sedan blev jag gravid och fick skjuta på det. Men 13 månader efter att min äldsta son föddes så stod jag där på startlinjen.

Genomförandet av tävlingen var en milstolpe i sig. Jag inser att jag är uthållig, stark och har ett pannben som klarar bra mycket mer än jag trodde för 10 år sedan. Jag är inte snabb men det spelar ingen roll. För jag kan! Detta var bara början för vad jag tänker uppleva. Jag ska fortsätta ge min kropp fysiska utmaningar. Jag älskar det. Det motiverar mig och är något som får mig att sträva framåt.

Har du någon milstolpe i ditt liv som varit avgörande när det gäller träningen? Emma skriver om hur hon vände trenden och gjorde hälsan till en central del av hennes liv. Läs också om känslan hos Charlotta när hon sprang sina första 5 kilometer.

KalmarIda

Överst på min bucket-list

För er som inte redan har förstått det så är jag sedan en tid tillbaka en del av ett inspirationsnätverk för bloggare som skriver om hälsa och träning. Varje vecka bloggar vi gemensamt om ett ämne. Ett koncept som jag verkligen gillar. Dels får jag skriva om saker jag annars kanske inte hade skrivit om, dels får jag läsa en massa härliga inlägg från de andra.

Veckans ämne är Överst på min bucket-list. Konstigt nog har jag som listmänniska aldrig skrivit någon bucketlist, precis som Ida – Träningsblogga. Jag har nog mer kört med stilen: det här vill jag göra, hur ska jag nå det? Och när en sak är uppnådd tar jag sikte på nästa. Fast å andra sidan kan man nog säga att jag under några år hade en ensam sak på min bucket-list utan att tänkta att det var just en bucket-list. En utmaning som halvt om halvt kändes omöjlig för en medioker vardagsmotionär som börjar bli lite till åren. Det var att göra en Ironman. 2014 bockade jag av det på min lista och efter det har det av förklarliga själ kanske inte varit fokus på att hitta något nytt halvgalet mål som triggar igång min motivation och träningsdjävul. Visst jag har mål för nästa år, men de känns inte så utmanande att de kvalar in till förstaplatsen. Malin skriver om fjällöpning som jag också skulle vilja göra någon gång.

När vi fick ämnet började jag först fundera på vad en bucket-list är. Vad kvalar in där? Ja allt jag själv vill kom jag ganska snabbt till. Men hur ska jag kunna välja något som är överst? Så läste jag några andra inlägg och insåg att de tänkte i banorna om jag hade obegränsat med resurser skulle jag… Och då blev det lite lättare.

En dröm som växt fram nu efter att jag fått barn är att skapa något eget. En egen försörjning. Där jag kan bestämma mer över min själv och min tid. Samtidigt stormtrivs jag med mitt yrke och har svårt att se att jag ska sluta med det. Jag är lite av en trygghetsnarkoman på ett sätt och inte på ett annat. Jag föredrar tryggheten i ett fast jobb, med fast inkomst och jag älskar hemmalivet med min familj. Samtidigt känner jag suget efter mer flexibilitet så att jag kan frigöra mer tid för familj och träning. Det känns som att detta fortfarande bara är ett rosa fluffigt moln som jag funderar på när jag ska sova.

En lite mer konkret dröm jag har är att skaffa mig lite mer konkret kunskap inom idrott och hälsa. Jag drömmer om att utbilda mig inom vissa områden och det finns några utbildningar jag suktar efter. Det här tror jag nog att jag så småningom kommerta tag i  och sätta mig lite i skolbänken igen. På hobbynivå i första hand. När andra går kurser i matlagning eller språk, så går jag en löptränarkurs eller PT-utbildning.

Allt det här är drömmar som jag funderar mycket på. Fast som ändå på sitt sätt känns görbara. Och så finns den där drömmen uppe på toppen. Drömmen som känns som en extra utmaning på flera plan, men som triggar mig. En dröm som en medelmåttig medioker vardagsmotionär måste snäppa upp sig många steg för att uppnå. En dröm där det verkligen skulle underlätta med obegränsade resurser. Ironman på Hawaii. Ögonen lyser och hornen växer när jag tänker på det. Någon gång kanske… In my wildest dreams…

IMG_4750

 

 

Mitt livs träningsresa

Egentligen känns det som om fokus idag har varit på annat än just detta inlägg. Det tragiska som hänt i Paris har tagit upp mycket av mina tankar. Jag har kramat om mina pojkar lite extra och funderat på vilken värld de har fötts in i. Hur världen kommer vara om 20 år när de börjar bli vuxna. Samtidigt har jag för andra helgen i rad åkt på magsjuka/matförgiftning. Jag har vilat mycket. Inte alls sugen på att göra någonting. Men nu har jag piggnat till och tänkte att det illdåd som orsakats av några få människor i Paris inte ska få stoppa det jag vill skriva. Det blir som att de vinner lite då. Så här bjuder jag er på min resa i träningsvärlden från att jag var liten till idag.

Jag kommer från en familj där träningen inte tog speciellt stor plats alls när jag var liten. Mina äldre bröder spelade fotboll och familjen åkte en del längdskidor och skridskor på vintrarna. Det är i alla fall så jag kommer ihåg det. Jag gick nog på någon barngymnastik när jag var liten också.

Det som fick mig att börja träna var därför ingen förebild i den egna familjen. Men jag kommer från en bruksort med klassiska fotbollsanor, Deferfors. Så när några pappor drog ihop ett flicklag och alla tjejer runtomkring mig började spela så var inte jag sen att hänga på. Två år senare testade jag på orientering. Ärligt talat kommer jag inte ihåg vad eller vem som fick mig att börja, för inga av mina kompisar höll på. Orienteringen blev liksom lite av en annan värld för mig. Helt andra människor än de jag umgicks med på fritiden. Inga klasskompisar. Jag älskade det direkt. Friheten, naturen, den individuella prestationen, löpningen, det taktiska tänkadet och spännande resor till läger och tävlingar. Jag träffade vänner långt utanför lilla Degerfors. Vissa av dem har jag kontakt med än idag.

logotype

Fotbollen blev en del av mitt liv riktigt länge. Jag hade några års uppehåll under univsersitetsstudierna. Men sedan blev jag meddragen av några vänner till ett nystartat lag här i Linköping. Jag var aldrig särskilt duktig på fotboll egentligen. Orienteringen gav mig en grym kondition som gjorde att jag utan problem orkade springa fram och tillbaka hela matcherna. Det jag saknade i teknik kompenserade jag nog ganska bra i envishet.

Om jag var halvbra på fotboll var jag nog ganska lovande i orientering. Jag kunde springa långt och länge och älskade utmaningen med karta och kompass. Så kom jag upp i de kritiska tonåren. Mitt flicklag splittrades och jag började spela med ett lag som var ganska bra. Jag hade träffat en kille vars pappa tränade det här laget. Här började fotbollen ta mer tid. Fotbollen, gymnasiestuderna och den första lite mer seriösa pojkvännen gjorde att jag ställdes inför ett val. Fotboll eller orientering? En sport där jag var medioker eller en där jag hade en liten framtid i alla fall? Jag kom bland annat femma på O-ringen ett år vilket kanske säger några av er någonting. Här föll jag för grupptrycket och gjorde ett av de få val jag faktiskt har ångrat efteråt. Jag valde fotbollen.

Efter gymnasiet fortsatte jag med fotbollen samtidigt som jag studerade i Karlstad och bodde i Degerfors. Jag hoppade av studierna och fick ett jobb. Här någonstans hittade jag gymmen och passträningen. Jag gick på mitt första spinningpass och var fast direkt. Jag minns att man när man kom in i salen tog ett mjukt sadelskydd och satte på sadeln för att det inte skulle bli så ömt i rumpan. Fotbollen fanns kvar vid sidan av. Så flyttade jag till Linköping och började studera. Fotbollen lades på hyllan och spinning, pump och löpning var min huvudsakliga träning. Vissa perioder tränade jag inte mycket alls.

Så en dag började jag och min syster prata om Tjejklassikern. Jag var inte sen att haka på och vi blev ett ganska stort gäng som gjorde den. Samma helg som jag avslutade halvklassikern påbörjade jag Klassikerhalvan under Lidingöloppshelgen.  Jag anmälde mig till mitt första Göteborgsvarv. Sprang lite smålopp. Och jag älskade denna typ av träning.

Min syster träffade sin nuvarande man och det var han som fick in mig på triathlon. Jag visste nog knappt att sporten existerade. Men min syster ringde en dag och sade att Per skulle köra Järnmannen i Kalmar och de skulle åka samma dag. Ville jag följa med? Jetleggad efter att precis kommit hem från Beijing tvekade jag lite innan jag sade ja. Ledbruten efter ett par nätter i tält upplevde jag för första gången fascinationen med triathlon. Fanns det vanliga svenssons som orkade genomföra detta? Jag var imponerad och minns att jag tänkte att jag aldrig någonsin skulle klara av det. Men där väcktes nog samtidigt en hemlig dröm. Året efter hade jag träffat Daniel och vi följde med tillsammans och testade sprinten. Båda tyckte det var riktigt roligt. Jag var med och hejade på Per i flera år och efter varje gång ändrades min inställning. Från att det hade känts totalt omöjlgt för mig och att jag aldrig kunde föreställa mig att korsa mållinjen på en Ironmandistans något år, blev inställningen mer och mer att det är en dröm som jag någon gång hoppas få uppfylla. Daniel vågade lite mer och startade både 2011 och 2012.

Här någonstans blev jag även kontaktad av Helen på Campushallen som hade läst mitt blogginlägg om en dröm jag hade. Här började min karriär som spinninginstruktör. Något jag älskar och inte ångrat en dag.

Så kom då den där sommaren. Jag hade 5-6 veckor tidigare fött vår äldsta son. Jag var inte i direkt någon storform. Vi var nere i Kalmar för att heja på vänner som körde. Peppad av Daniel bestämde jag mig för att 2014 kör jag. Vi hade fler barn i åtanke och jag ville inte att det skulle gå för många år. Så fast jag ännu inte kommit igång med träningen efter förlossningen anmälde jag mig. Det blev ett intressant år. Jag lärde mig massor om min kropp och min förmåga. Våren var hemsk med flera omgångar förkylningar som påverkade min träning extremt mycket. Jag fick lägga alla tidsmål åt sidan och bara sikta på att ta mig runt. Det fanns stunder jag tvekade på om jag skulle kunna starta över huvud taget. Men jag ställde mig på startlinjen efter att ha haft friska 1,5 månader innan tävlingen. Jag över mållinjen kom jag. En känsla av lycka och eufori som än idag ger mig rysningar och tårar i ögonen. Min racereport kan ni läsa här, här och här. Som om prestationen att ta sig runt inte vore tillräcklig visade det sig att jag oventandes hade en fripassagerare med mig på vägen. Vår alldeles egen lilla Ironbaby.

Läs mer hos Ida och hennes resa om varför löpträningen nu är en så stor del av hennes liv. Helena har precis som jag utbildat sig till spinningsintruktör.

Sommar 2014 023

Fantastiska tjejer efter Lidingötjejlopp 2008

Novemberplanen i fem punkter

Nu är det ny månad och vad passar bättre än nya tag och lite fokus. Först och främst ska jag bli frisk. Hade storslagna planer på mycket styrka och långa löppass. Men om jag känner min kropp rätt kommer hostan som vanligt sitta i ett par veckor. Så det blir till att skapa en back up-plan.

  • Styrkan ska jag igång med så snart alla symptom utom hostan är borta. Då blir det prio på att få all planerad styrka utförd. Den är viktig.
  • Promenader med barnvagnen ska jag kunna börja med ganska snart.
  • Löpning. När hostan är borta ska jag bygga distans på löpningen igen.
  • Simningen måste komma igång. Viktigt.
  • Maten stramas åt lite nu. Jag har ett upplägg som ska ge mig resultat i träningen. I november ska det upplägget följas hårdare men med hänsyn till att jag ammar en del fortfarande.

Nu håller vi tummarna för en frisk månad med mycket träning. November är ju annars kanske inte den mest spännande månaden vädermässigt. Men det kan man bota med te, julmusik och tända ljus när man är hemma.

  20140130-082057.jpg

Tips inför Ironman – Andreas Alle Weckfors

Alle är PT’n och coachen som gjort en Ironmandistans i Barcelona. Han representerade Sverige i långdistanstriathlon i Motala tidigare i år. Han är killen som gillar att ha fingret med i alla kakburkar. Fixar och trixar med diverse aktiviteter. Han är en av skaparna bakom Linköpings halvmarathon. De här tipsen vill han ge er:

Simning
Vare sig du siktar på 65 eller 105 min simning så är tipset att ta det lugnt inledningsvis viktigt. Är du rutinerad ow-simmare se till att hitta fötter att ligga på men tappa inte navigeringen för det. Är du ny ow-simmare, ta gärna lite mer fritt vatten och gör ditt race. 1-2 extra minuter kan göra mycket för resten av loppet. Navigera regelbundet.

Växling
Dagarna innan loppet ska du växlingsträna. Vad du gör efter respektive gren. När ska du börja ta av dig våtdräkten, när ska du ta av dig cykelskorna, på cykeln eller i växlingstältet. Timman innan start går du igenom rutinen i huvudet i välingsområdet flera gånger. Vart du kommer upp ur vattnet, vad du tar på dig efter sim och efter cykeln. Fokusera och gå in i bubblan. När du väl har simmat och tar dig fram till din växlingspåse är du väldigt snurrig och yr. Allt du tränat på innan ska sitta i ryggmärgen. Jag rekommenderar att du har en liten flaska med gel+vatten i växlingspåsen ur vattnet som du häller i dig för att snabbt få i dig energi efter simmomentet. De 15 sek är väl investerade.

Cykling
Det är triathlon, inte ett cykellopp. Lägg nu upp hela loppet så du kan disponera varje gren så bra som möjligt. Dvs gärna 10 min långsammare cykling och du kan springa i mål. Än att pressa det där extra på cykeln så du får gå halva löpningen. Det är ingen rolig upplevelse. De flesta cyklar på 5-6 h och det är lång tid. Se till att sträcka på dig emellanåt och få i dig energin. Minst 100 gr kolhydrater/h. Fördela det på bars, gels, sportdryck. Ha en ramväska där du smidigt kan plocka upp bars och gels. Träna de sista passen på att dricka i tempoposition, ta upp och sätta ner flaskan i tempoposition. Så du blir bekväm. Men använd även dessa sekundrar till att sträcka på dig. Du kommer att få dippar, det är bara att ta sig igenom dem. Fokusera på nästa krön, nästa energiintag, nästa milpassering ect. Snart får du springa.

Löpning
Det är fortfarande ett triathlonlopp. Bara för att du är bra på att springa betyder inte det att du kan översätta dina havmaratider till detta lopp. Du kommer aldrig vara närheten av din tröskelzon, däremot kommer ditt pannben få visa sin hårdhet. Om du inte siktar på en tid under 9 h så ta det lugnt vid vätskestationerna, gå 10-15 sek och få i dig energin. Dessa 3-4 min är värdefulla sista milen. Med tanke på att du har varit aktiv i så många timmar behöver du koffein för att dels få huvudet att tänka lite klarare. Sasta på gels med koffein blandat med vatten. Ät det som din mage klarar av för stunden. Salt/mineraltabletter är att rekommendera både på cykeln och löpningen. Njut av publikens hejarop och tillåt dig att ta gåpauser. Hitta ett tempo som funkar för dagen. Dina uträknade km-splittar kommer inte stämma. Förskjut dina kramper så långt som möjligt genom kontinuerligt energiintag. För krampen kommer komma. Njut av stunden, tänk tillbaka på mörka och kalla januariträningar. Plocka fram stunder som lyfter dig lite extra. Varför du gör just det här. Det är idag du ska visa det. Kanske inte för alla andra, men för dig själv. Sträck på händerna vid målgång och var nöjd. Detta var det du klarade prestera för dagen. Njut av en persbärs och sedan vila.

Alle