Blodomloppet som blev av

Igår var det dags för Blodomloppet. Linköping har det största Blodomloppet i Sverige med ca 13 500 startande. Det är en riktig folkfest som lockar många löpare. Allt från elit till promenadare. Det är en stor happening på många företag där man blidar lag och får en pick-nickpåse efter loppet. Så även för oss på Sigma.

Jag har varit anmäld sedan länge, men har haft en tjänsteresa inplanerad så planen var inte alls att springa. Jag har därför inte alls tränat som om jag skulle springa ett millopp igår. Senast i tisdags körde jag ett hårt intervallpass. Planen var lättare träning torsdag och fredag denna vecka. Så blev resan inställd och helt plötsligt kunde jag vara med.

Velade fram och tillbaka

Jag velade en hel del onsdag och torsdag. Skulle jag starta? Benen var slitna och ömma efter intervallerna i tisdags. Jag kände mig inte alls pigg i benen. Dessutom hade jag ingen lust att maxa ett millopp där jag var säker på att jag skulle hamna långt ifrån den nivån jag vill ligga på. Samtidigt är Blodomloppet en höjdpunkt tycker jag.

En vinter utan någon löpträning att skryta med och med luftrör som fortfarande inte är helt med i matchen gjorde inte förutsättningarna så lovande. Samtidigt satt vi där med barnvakt så att både jag och Daniel kunde komma iväg och göra det vi tycker om samtidigt för en gångs skull. Dessutom var jag ändå nyfiken på hur det ligger till med löpformen. Blodomloppet är dessutom roligt att springa. En trevlig bana även om det kan vara ganska trångt emellanåt.

Inte som alla andra

Så jag bestämde mig för att starta. När jag träffade en kollega skrattade han och sade att jag inte gör som alla andra. Många anmäler sig, säger att de ska springa och så hitta de på en ursäkt för att slippa och dyker inte upp. Du gör tvärtom, sade han. Du säger att du inte vet om du ska springa och så dyker du upp. Jag funderade lite på det där och insåg att det nog handlade om att sänka kraven på mig själv. För även om jag inte har någon prestationsångest gentemot någon annan, så har jag en rejält hög gentemot mig själv. Känner någon igen det?

Planen

Jag insåg redan tidigare på dage att jag var tvungen att ha en plan redan från början. Jag var trött, sliten och långt från den form jag brukar kunna vara i. Förklaringarna kan vara många, men intervallpasset i tisdags och en vinter med hosta och utebliven löpträning är väl de stora. Så jag bestämde mig för att köra på en ganska hög nivå, men det var viktigt att hela tiden känna mig stark. Det skulle hela tiden kännas som att jag hade krafter kvar till en bra fartökning. Den känslan var mitt stora mål. Ingen mjölsyra och ingen känsla av att vilja stanna och gå. Bara mata på i ett skönt tempo, som ändå skulle vara snabbare än mitt lugna långpasstempo. Mitt ess i skjortärmen var att jag fick göra en fartökning på slutet om jag kände mig stark.

Loppet

Det gick helt enligt plan. Jag kände mig stark. Fokuserade på teknik, bra kadens och att våga följa mitt upplägg och inte ta rygg på någon. Mitt eget lopp. Jag är inte alltid så bra på det. Jag rycks gärna med, vilket ofta är bra eftersom jag sällan väggar. Det är de gångerna jag persar. Men det var ju inte målet idag. När det var ca 1,5 km kvar började jag öka. Ju närme målet jag kom, desto mer ökade jag. Jag sprang förbi många sista kilometern. Mjölksyran som annars brukar komma mycket tidigare kom först sista 800 metrarna. Med facit i hand blev Blodomloppet ett bra disponerat lopp där jag fick en bra statuskoll.


10,1 km och 54:29 stannade min klocka på. Det ger en kilometertid som faktiskt är bättre än jag trodde. Jag är inte bra löptränad än. Jag jobbar på det, men jag har en bit kvar. Jag är inte nöjd med tiden. Men jag är nöjd med upplägget och genomförandet. Idag känns kroppen piggare än innan Blodomloppet. Jag kan träna på enligt plan de kommande dagarna.

Tankar framåt efter Blodomloppet

Resultatet och loppet igår satte igång lite tankar. Vad vill jag framåt? Det börjar kännas lockande att sätta upp lite mål nu efter Blodomloppet igår? Hur hårt ska jag spänna bågen. Tankar om Linköpings halvmarathon redan nästa helg började gro. Där har jag inte landat än på långa vägar. Önskan att ta mig under 50 minuter på milen igen är stor. KM 10 000 på bana i september med ett persförsök lockar rejält. Ska jag våga satsa på mjölksyrafest då? Ett löplopp i oktober vore skoj också. Men finns det några roliga halvmaror kvar i Sverige?

Jag har inte alls bestämt mig för något. Det ska passa in i lite andra planer, familjetid och sambons önskan om lopp också. Har ni några tips och råd till mig?