Racereport – KM olympisk

Igår var det dags för KM i Olympisk distans. Jag har faktiskt aldrig kört ett triathlon-KM förut. Inte heller har jag testat på Olympisk distans. Jag var faktiskt ganska laddad och såg fram emot kvällen. Eftersom mormor och morfar kunde se efter barnen kunde både jag och Daniel vara med. Lyxigt att kunna åka iväg och bara fokusera på loppet. I förrgår när jag packade inför tävlingen så hittade jag min gamla nummerlapp från Ironman Kalmar 2014. då blev jag riktigt sugen på att tävla igen.


Årets stora mål, Jönköping Halvironman, är ju om 2,5 veckor. Så gårdagens tävling var mer som en genomkörare för mig. Att få träna växlingar och känna på tävling lite. Men det var även en stor mental utmaning. Jag, tillsammans med Daniel, hade satt upp en plan för hur jag skulle genomföra loppet. Jag har haft planer förut men då ändå kunnat lyssna på kroppen och frångå dem. Men igår stor jag på startlinjen, fast besluten om att följa min plan. Det skulle visa sig kräva sin kvinna. På fler än ett sätt.


KMOlympisk_1

Simningen

Målet med simningen var helt enkelt att få till en så snabb sträcka jag kunde. Med bra känsla. Jag har fortfarande en hel del ångest över att simma i öppet vatten. Eller i alla fall träna verkar det som. För under alla tävlingar jag genomfört hittils så är de känslorna borta. Då sätter tävlingsfokuset in och jag kör på. Igår hade jag dock svårt att komma in i andningen. Jag fick inte till känslan alls i början. De första 300 metrarna var en mental kamp i huvudet om att lugna ner, fokusera och hitta min egen rytm. Jag fick bröstsimma en del för att ens kunna andas. Men sedan släppte det. Så även om jag inte kom in i mitt vanliga tempo så kunde jag nöta på och crawla mig igenom resten av sträckan. Och det med en ganska behaglig känska faktiskt. Några minuter snabbare borde jag kunnat klara, men det viktigaste igår var att hitta känslan och balansen i simningen.

KMOlympisk_2

Cyklingen

Målet med cyklingen var att trycka på så mycket jag bara kunde. Eftersom jag skulle hålla igen på löpningen, så kom vi fram till att jag inte behövde spara på några krafter på cyklingen alls. Här visste jag att jag skulle få jobba med det mentala men på ett helt annat sätt. Jag har nämligen en tendens att glömma av att ta i när jag cyklar. Jag har lätt för att hitta ett behagligt tempo och sedan fastna i det. Även om jag ska göra fartökningar så kommer jag efter en stund på mig med att återigen ligga och nöta i bekvälighetszonen. Hallå liksom, det blir jag ju ingen starkare cyklist av.

Så igår hoppades jag att tävlingsnerverna skulle tagga till mig det där lilla extra. Det fungerade. Jag fick till en riktigt bra cykling. Det var en ren glädje att susa fram på tempon igår. Benen fick smaka på en kuperad bana och rejäla doser med mjölksyra. Jag fick till energiintaget riktigt bra.

KMOlympisk_4

Löpning

Löpningen ja. Våren har dominerats av en strulande sätesmuskel. Fram tills igår var mitt längsta pass typ 6 km sedan jag vet inte hur många månader. Det har känts bra de senaste veckorna. Men ordern från coachen var att ta mig igenom hela milen igår; lugnt, kontrollerat och långsamt. Långdistanstempokänsla. Kring 6-minuterstempo, inte så mycket snabbare. Jag tänkte halvmarafart så att jag kunde få in känslan inför Jönköping.

Det här visade sig vara den största mentala utmaningen den här dagen. Visserligen var benen rejält trötta efter en tuff cykling. Men jag var ändå pigg. Och lycklig över att få tävla. Sprang och filosoferade över hur mycket jag älskar triathlon. Ganska snabbt insåg jag att jag behövde kämpa för att hålla den planerade farten. Kämpa för att hålla så långsamt tempo alltså. Det kändes mycket lättare och behagligare att springa lite snabbare. Så jag gick över lite mer på känsla, även om jag höll koll på klockan så det inte gick för snabbt. Jag tog det extra lugnt i backarna. Jag tänkte att jag hela tiden skulle vara pigg nog för att heja på de jag mötte och de som sprang om. Jag växlade några ord med någon om cyklingen och peppade lite extra till de som såg slitna ut.

KMOlympisk_5

Den största utmaningen för dagen var nog att fortsätta att köra mitt race, mitt tempo och hålla min plan. När man blev omsprungen av medtävlande som höll ett tempo man lätt skulle kunnat hänga med i fick jag säga till mig själv på skarpen att det bara var dumt. Det är inte värt 2 placeringar bättre i ett KM om priset för det är att få ont och inte kunna köra i Jönköping.

Och vet ni, jag lyckades. Jag körde mitt eget race och det kändes stabilt. Lyckades motstå festelsen att göra tempoökningar. Jag joggade runt 10 km utan känningar i sätesmuskeln. Benen såhär i efterhand är stela, men det misstänker jag mest beror på den hårda cyklingen. Jag är mest nöjd över att jag lyckades hålla min plan. Att jag inte riskerade starten i Jönköping med dumdristiga beslut tagna av tävlingsdjävulen som bor någonstans inom mig. Att inte mitt rätt så hårda pannben lyckades övertala mig att köra på eftersom jag var pigg. Dessutom hade jag roligt. Riktigt roligt! Jag hittade balansen i att kunna genomföra en prestation som jag är nöjd med och den mentala utmaningen i att inte gå på för hårt.

Tack tri-sektionen med Andreras i spetsen för ett exceptionellt genomfört arrangemang!!! Och tack Robert Pettersson för dina bilder. De två översta är mina egna, resten är Robbans.

Denna vecka berör vi ämnena stabil och stolt i Bloggar om hälsa. Jag kände mig verkligen så igår. Jag är inte perfekt och har fler mål att uppnå, samtidigt försöker jag göra dem på ett bra sätt. Ett sätt som inte stressar eller får mig att må dåligt. Helena har skrivit ett riktigt bra inlägg med många kloka ord om hur hon ser på sig själv.

 

 

 

 

 

Prestation, mål och inspiration

Nu måste vi bara prata lite om det här med prestation.

Är det så viktigt att prestera? Att hela tiden förbättra sig och utvecklas? Eller kan det bli för mycket? Kan det bli en träningshets som i sin tur blir en negativ spiral? Är det viktigt att vara bättre än andra? Är det verkligen så hemskt att bara mysträna det man tycker är kul ett par gånger i veckan och vara nöjd med det? Är det skillnad på elit och motionär?

Jag har tänkt mycket på det här den senaste tiden och känner att jag faktiskt har ändrat mig lite. Kanske handlar det om mognad eller om att jag helt enkelt har börjat accepterat mina begränsningar.

För mig är det periodvis viktigt att prestera. Eller det blir en morot för utveckling och förbättring. En måttstock för att den träning jag gör är rätt. Dessutom peppar och motiverar det mig. Det gör träningen rolig. Jag är dock noga med att sätta upp prestationen/målet utifrån mina egna förutsättningar oavsett vad andra runtomkring mig har för mål eller anser om mina. Tidsram, familjeliv, träningsmöjligheter, eventuella skador och en massa andra saker spelar in här. Förut hade jag en viss tendens att dras med i andras mål. Att triggas av att springa ett lopp på en viss tid eller träna på ett visst sätt fast det kanske inte var det mest optimala för mig.

IMG_4976

Den här tjejen inspirerar min simning <3

Jag har också på ett sätt slutat att mäta och jämföra mig med andra när det handlar om prestation. Jag försöker bara se till mig själv och tävla mot mig själv. Dock så taggas jag av strävan att bli lite snabbare så att jag kan simma lika snabbt som Lotta även om jag inte störs det minsta av vetskapen om att det aldrig kommer hända. Eller varför inte vara lika stark på cykel som Lisa eller en annan Lotta? När det handlar om löpning kan jag bara drömma och se mig om i stjärnorna att vara lika snabb som Susanne i klubben. Jag inspireras av dessa starka kvinnor, men accepterar och har inga problem med att jag har mina begränsningar. För mig är det inte längre viktigt att vara bättre än andra, men starkare och snabbare personer inspirerar mig att utvecklas och bli bättre än jag tidigare varit. Det känns som en befrielse att ha landat i det tankesättet. Det har givit mig mer ro att fokusera på mig själv och min träning. På det jag vill göra och tycker är roligt. Men kanske främst det jag och min kropp behöver för att nå de mål jag vill uppnå.

Så vikten av prestation ska vi inte förminska. Den kan föra otroligt mycket positivt med sig. Men om man inte är medveten om sin egen kapacitet och förmåga kan det kanske bli negativt. Då finns kanske risken att man fastnar i en ohälsosam träningshets där kraven är mycket högra än vad som är rimligt. Om man verkligen vill slå en person som är bättre, men man inte når dit, vad händer då? Hur påverkar det den mentala biten? Självförtroendet och motivationen? Vad händer med kroppen om detta leder till att man pressar sig för hårt? Är det då skadorna och sjukdomarna kommer?

Men vi ska inte heller glömma vikten och det positiva i att träna utan krav heller. Jag tror att alla människor (kanske elit undantaget) mår bra av det ibland. Det behöver ju inte betyda att man ska dra ner på träningen eller släppa fokus på saker som kroppen mår bra av. Men man behöver inte alltid träna för att bli snabbare eller starkare. Man kan träna för att man mår bra av tillståndet just där och då. Jag kallar det mysträning. Där löppassen inte sker utifrån ett planerat schema utan jag kan gå ut och jogga 5 kilometer i lugn takt bara för att få frisk luft, njuta av naturen och rensa tankarna lite.

Vad vill jag ha sagt då? Gör det som passar dig. Det som triggar och motiverar dig till en träning som du mår bra av. Som din kropp mår bra av. Se bara till att du är medveten om vad du gör. Lyssna på kroppen. Ge den utmaningar när förutsättningarna är rätt. Ge den prestationslös träning när den behöver det. Hitta balansen och det hälsosamma i det du gör. Vad som är det för någon annan behöver inte alls vara samma sak för dig.

Var rädda om er där ute!

Sommar 2014 023