Maxade 400-ingar

I onsdags var det dags för intervaller igen. Jag vaknade pigg och ganska utvilad efter en bra natt. Min energi fick mig aktiv hemma där det lagades storkok, städades och busades med barn. Jag började ganska tidigt att mentalt ladda för intervallerna. Fundera på vilken nivå jag skulle lägga mig på. Hur mycket skulle jag ta ut mig? Vilka varvtider skulle jag satsa på? Fanns det några att teama ihop sig med så att man kanske kunde få lite draghjälp?

Eftersom jag fortfarande är ganska osäker på statusen velade jag lite fram och tillbaka. Till slut klickade jag mig in på klubbens hemsida och till Ceders varvtidsräknare. En funktion som hjälper till att räkna ut varvtider på ett visst sorts intervallpass eller lopp utifrån tiderna på ett annat. Jag lade in förra veckans fantastiska fyror som referenspass och så tänkte jag hjälp. Förra veckan gick ganska bra. Jag kände mig stark och pigg. Frågan är om det bara var en engångsföreteelse eller om det faktiskt är så att formen gått framåt. Jag var lite smånervös över varvtiden eftersom det ändå var ganska mycket snabbare än för två veckor sedan. Men så blev jag taggad. för några år sedan hade jag en period där jag tog det säkra före det osäkra på intervallerna. Ville så gärna hålla alla. Tyckte det var ett misslyckande att inte hålla varje gång. Att tappa fart och kanske till och med inte orka alla tänkta intervaller. Nu har jag mer inställningen att jag satsar allt. Dock lite beroende av dagsformen. Jag har tagit mig dit och då ska jag minsann ge det jag har. Det är inte hela världen om det inte håller alla gånger. Det kan man lära sig av också.

Detta har medfört att jag flera pass nu vågat pressa mig mot det maximala. När intervallerna är slut vill jag inte gå en enda meter till. Jag ser det som ett sätt att pressa mig, tänja på gränserna och utvecklas. Dessutom får sig mitt pannben välbehövliga utmaningar.

Onsdagens pass var 400-ingar. Även denna vecka är tanken att ligga över mjölksyragränsen. Vi vill träna mjölksyratåligeten och snabbheten.

400-ingar

Passet igår var 400-ingar.

3*(5*400) -alltså 3 serier med 5 st 400-ingar i varje. 1 minuts vila inom en serie. 3 minuter mellan respektive serie.

Hur gick det då? Mina tänkta 51 s/varv blev snarare 49-50 s/varv. Snabbare än jag tänkt från början. Jag kände redan efter första setet att det skulle bli en jobbig historia. Men jag ville köra på och testa mig. Utmana mig lite extra. Någon gång måste ju ribban höjas ett snäpp. Visst blev det jobbigt. I setvilan mellan serie 2 och 3 lade jag mig på tjockmattan en sväng. Benen var sååå stumma när jag skulle resa mig och ladda om. Sista serien tappadejag ett par sekunder per intervall. Men jag bet ihop, körde alla intervaller och höll ihop det ganska bra tycker jag. Jag vågade satsa och köra på. Jag tror jag hade en liten klunga efter mig som hängde i bra. Några hade krafter kvar på slutet och gick om. Det hade inte jag. Med lätt tunnelseende, illamående och ben där mjölksyran fullkomligt sprutade avslutade jag passet innan jag ramlade ihop i fosterställning på tjockmattan. Benen bar inte för nedjogg knappt.

Men jag känner mig så nöjd med passet. Jag vågade satsa och utmana mig själv. Nu har jag höjt ribban. Så länge jag får vara frisk och hel kommer jag inte sänka den igen.

Har ni lyckats maxa ett pass någon gång att ni knappt kan stå på benen efteråt?

img_6661