Bidra till Musikhjälpen 2015

Jag har funderat på det tidigare år men aldrig riktigt tagit tag i det. En egen digital insamlingsbössa till Musikhjälpen. I år står glasburen på torget här i Linköping under perioden 13-19 december. Det känns då extra aktuellt att starta en egen insamling. Imorgon går med andra ord programledarna Gina Dirawi, Kodjo Akolor och Linnea Henriksson in i buren för att stanna där under hela veckan. Företag och organisationer på orten engagerar sig. Event skapas till höger och vänster. Pengar skänks för en god sak. Jag är lite delaktig i ett annat initiativ lokalt här på orten, men jag vill nå ut lite längre än så. Programmet bygger på musik som lyssnarna önskar och är ett samarbete P3, Sveriges radio, Radiohjälpen och SVT.

Musikhjalpen2015

Temat i år är klimatrelaterade katastrofer. 100 miljoner hade de senaste fem åren tvingats fly sina hem på grund av katastrofer som är klimatrealterade. Det kan vara allt från torka och översvämningar till stormar och tsunamis. Nästan varje dag sker en naturkatastrof någonstans i världen. Med vår insats kan vi hjälpa utsatta områden att vara bättre förberedda för detta och just katastrofförebyggande arbete är något som FN nu satsar på. Ni Musikhjälpens hemsida.

Ingen ska behöva fly undan klimatet

För att nå ut mer än lokalt har jag nu startat en digital insamlingsbössa i bloggens namn, Mitt aktiva liv. Nu hoppas jag ni vill hjälpa mig att bidra lite extra. Många små bidrag kan faktiskt göra skillnad. Jag tänkte samtidigt göra något roligt av det. Så jag utmanar er lite och hoppas ni hakar på. På det sätt som passar er.

  • Skänk en krona per sprungen, promenerad eller cyklad kilometer.
  • Sänk en tia per utfört pass.
  • Skänk en tjuga om ni stannar kvar på soffan istället för att träna.
  • En femma per pepparkaka.
  • Eller helt enkelt en summa bara för att ni kan och vill.

Ja ni förstår själva principen. Det är upp till er. Skriv gärna i kommentarerna hur ni tänker bidra. Om ni sedan bloggar om det så hör av er. Får jag in lite härliga berättelser kommer de återges här på bloggen.

Ni kan börja redan nu. Ni behöver inte vänta till sista dagen heller. In med pengar efter varje pass så ökar bössan lite hela tiden. Så kom igen nu! Låt oss hjälpas åt att hjälpa. Att engagera oss i andra människor och sprida kärlek i världen.

Hjälp mig gärna att sprida detta! Det vore roligt om insamlingen kunde dra in i alla fall lite pengar. 

Och glöm inte kommentera vilken utmaning ni ger er själva!

MH15

Ett ångestfyllt men rätt avslut

Häromdagen tog jag ett beslut jag gått och funderat på ett tag. Jag slutar instruera spinning på Campushallen. Det har varit ångest och gråa hår under processen att ta beslutet.

Jag lämnar ett grymt gym med ett galet stort utbud precis när det händer häftiga grejer där. Nya cyklar, ny pumputrustning och massa nyheter i gymet. Spännande pass som jag inte hunnit testa på. Så även om jag på ett sätt inte känner mig helt färdig med Campushallen, så vet jag att jag gör helt rätt.

Beslutet har växt fram under lång tid. Redan det halvåret jag körde när V var liten kände jag att det var för mycket planering och logistik för att få det att gå ihop. Dessutom ska Daniel köra SM nästa år och kommer behöva sin planerade träning. Det tar mig en timma enkel resa med buss till Campushallen. Det ligger på andra sidan stan. Det tar sin lilla tid med cykel också. Och bilen vill jag ta så lite som möjligt.

Så jag har tagit detta beslut för familjens skull. Och för min och Daniels tränings skull. Det är ett vettigt beslut. Rätt beslut. Jag vet det.

Vad händer istället då? Om jag har tur kan jag fortsätta instruera även framöver. Men det är inget helt klart ännu. Tids nog ska ni få veta.

Spinning salen

Överst på min bucket-list

För er som inte redan har förstått det så är jag sedan en tid tillbaka en del av ett inspirationsnätverk för bloggare som skriver om hälsa och träning. Varje vecka bloggar vi gemensamt om ett ämne. Ett koncept som jag verkligen gillar. Dels får jag skriva om saker jag annars kanske inte hade skrivit om, dels får jag läsa en massa härliga inlägg från de andra.

Veckans ämne är Överst på min bucket-list. Konstigt nog har jag som listmänniska aldrig skrivit någon bucketlist, precis som Ida – Träningsblogga. Jag har nog mer kört med stilen: det här vill jag göra, hur ska jag nå det? Och när en sak är uppnådd tar jag sikte på nästa. Fast å andra sidan kan man nog säga att jag under några år hade en ensam sak på min bucket-list utan att tänkta att det var just en bucket-list. En utmaning som halvt om halvt kändes omöjlig för en medioker vardagsmotionär som börjar bli lite till åren. Det var att göra en Ironman. 2014 bockade jag av det på min lista och efter det har det av förklarliga själ kanske inte varit fokus på att hitta något nytt halvgalet mål som triggar igång min motivation och träningsdjävul. Visst jag har mål för nästa år, men de känns inte så utmanande att de kvalar in till förstaplatsen. Malin skriver om fjällöpning som jag också skulle vilja göra någon gång.

När vi fick ämnet började jag först fundera på vad en bucket-list är. Vad kvalar in där? Ja allt jag själv vill kom jag ganska snabbt till. Men hur ska jag kunna välja något som är överst? Så läste jag några andra inlägg och insåg att de tänkte i banorna om jag hade obegränsat med resurser skulle jag… Och då blev det lite lättare.

En dröm som växt fram nu efter att jag fått barn är att skapa något eget. En egen försörjning. Där jag kan bestämma mer över min själv och min tid. Samtidigt stormtrivs jag med mitt yrke och har svårt att se att jag ska sluta med det. Jag är lite av en trygghetsnarkoman på ett sätt och inte på ett annat. Jag föredrar tryggheten i ett fast jobb, med fast inkomst och jag älskar hemmalivet med min familj. Samtidigt känner jag suget efter mer flexibilitet så att jag kan frigöra mer tid för familj och träning. Det känns som att detta fortfarande bara är ett rosa fluffigt moln som jag funderar på när jag ska sova.

En lite mer konkret dröm jag har är att skaffa mig lite mer konkret kunskap inom idrott och hälsa. Jag drömmer om att utbilda mig inom vissa områden och det finns några utbildningar jag suktar efter. Det här tror jag nog att jag så småningom kommerta tag i  och sätta mig lite i skolbänken igen. På hobbynivå i första hand. När andra går kurser i matlagning eller språk, så går jag en löptränarkurs eller PT-utbildning.

Allt det här är drömmar som jag funderar mycket på. Fast som ändå på sitt sätt känns görbara. Och så finns den där drömmen uppe på toppen. Drömmen som känns som en extra utmaning på flera plan, men som triggar mig. En dröm som en medelmåttig medioker vardagsmotionär måste snäppa upp sig många steg för att uppnå. En dröm där det verkligen skulle underlätta med obegränsade resurser. Ironman på Hawaii. Ögonen lyser och hornen växer när jag tänker på det. Någon gång kanske… In my wildest dreams…

IMG_4750

 

 

Lyckan av total utmattning

Säger ”God natt hjärtat! Vi ses imorgon. Mamma ska iväg och springa nu”  och möts av en stor puss och ett ”Heja mamma, heja mamma!”. Stressar ut till den väntande skjutsen, pustar ut och sjunker ner i sätet. Nu kommer tankarna. Vad har jag gett mig in på? Har inte sprungit intervaller med klubben sedan jag vet inte när. Intervaller brukar va skitjobbigt. Jag har ett pannben som ibland får mig att hålla ut mer än vad kroppen kommer tycka är skönt i flera dagar efter. Eller är det vad intervaller går ut på? Pressa sig näst intill kräkningar och blodsmak i munnen? 

Bestämmer mig för att jag får hålla igen i alla fall lite. Kanske till och med borde göra det? Borde nog låta kroppen kämpa igång i sin egen takt så här första gången. Bestämmer mig för att strunta i alla andra. Springa mitt eget pass. 

Samtidigt känner jag frustrationen över att långsamma jag kommer vara ännu långsammare ett tag till. Med min andra förlossning för mindre än ett halvår sedan och fortfarande 7 kg plus på vågen så är det helt i sin ordning att jag är det. Men det känns ändå lite jobbigt mentalt. Intalar mig att någon gång måste jag komma igång och slita med blodsmak om jag ska komma tillbaka till forna glansdagar. Så ja jag ska göra så bra jag kan utifrån mig själv och min status just idag. 

Väl på plats börjar det vanliga snacket och jag inser att jag inte satt upp något fartmål idag. Vilka varvtider ska folk köra på? Finns det någon lämplig klunga att försöka ta rygg på? Robban och jag snackar om 1 minut per varv. Vi ska springa 3 set med 4 stycken 400-metersintervaller med 1 minuts vila inom varje set och 3 minuters vila mellan seten. Det målet känns ok. Lagom utmanande med tanke på intervallerna jag lyckades åstadkomma själv hemma i kvarteret förra veckan. 

Ulrika och några till pratar också om den farten och jag bestämmer mig för att lägga mig avvaktande bakom dem och känna av läget första varvet. De får en liten lucka direkt men sedan förblir avståndet stabilt. Så intervall två startar jag med dem och tar rygg. Kollar klockan och tänker att det här kommer aldrig hålla. 55 sekunder per varv. 10 sekunder snabbare per intervall än jag tänkt och det känns. Det är jobbigt redan från början. Ska det här hålla blir de 12 intervallerna ingen trivsam resa. Men jag lyckas bita mig fast. Ligger som ett litet gummiband där bakom. Håller på att tappa ibland men kopplar på pannbenet och täpper till luckan. Benen stumnar efter ett tag och jag vet att jag kommer få lida för detta imorgon. Sista intervallen tappar jag några sekunder. Men det håller. Jag lyckades ta ut mig totalt. Slaktade ben som vi brukar benämna det. 

Tyvärr ingick det inte i skjutsen att Thobbe bar mig från bilen. Men jag lyckas ta mig ur och stappla mig in. Skiner som en sol. Jag älskar den här känslan. Jag inser att det är det här som gör att frågan inte är om jag någonsin kommer tillbaka till min gamla form, utan när. 

Så nu sitter jag här morgonen efter. Med två pigga barn efter en natts dålig sömn som alltid efter sena hårda träningspass kvällen innan. Benen är tunga men det går. De ska dock få vila idag. Jag ska njuta av känslan. Känslan av att jag fortfarande vågar utmana pannbenet och springa tills benen inte bär… 

Jag ska dessutom bli bättre på att fota. Bjuder er på en gammal bild så länge.  

  

Planering för två

Jag och Daniel har ju planerat vår träning ganska mycket nu för att hinna få till både pass och familjetid. För familjen är ju trots allt viktigast. Det här är första veckan vi kör efter schemat. Vi testar och känner av det. 

Det är inte jättemycket utrymme för flexibilitet. Men det måste vara så för att vi ska få ihop allt. Däremot måste vi vara toleranta för och medvetna om att vi kommer vara tvungna att ställa in, flytta eller ändra på pass. Bara att inse. Barnen kommer alltid gå först om det behövs. Och ibland finns andra saker i livet som måste få tid och utrymme. 

Såhär mot slutet av första veckan har det redan märkts av. Jag fick skjuta på torsdagens styrka och körde den efter gårdagens planerade och genomförda löppass. Daniel har gymmet planerat på måndagar. Han behöver dit eftersom vikterna vi har hemma inte är tillräckliga för honom i marklyft och knäböj. Så kom han på att om han kan åka en halvtimma tidigare till simningen på fredagar så hinner han köra det i gymmet de har tillgång till där. På det här sätter effektiviserar vi och lämnar utrymme för med familjetid och extra träningspass. Det kommer säker bli fler ändringar av detta slag framöver. Vi kommer komma in i rutinerna mer och så kommer våra träningsbehov delvis ändras med tiden allteftersom det närmar sig tävling. 

Löpningen är inte konstigheter att få till. Inte styrkan heller, så länge vikterna räcker till mig. Cykelträningen ska nog också gå bra med trainerpass blandat med spinning. Det som blir utmaningen är att få iväg mig att simma. Det blir liksom en större maskin eftersom det ska tajmas med Daniel och familjen. Å andra sidan har jag nöjt mig med ett pass i veckan så det ska nog gå. 

Just nu är jag riktigt motiverad. Men jag antar att det kommer gå upp och ner det också. Det gäller att hålla motivationen uppe så mycket jag kan. Men det kan helt klart bli en utmaning emellanåt. 

Idag är tanken att jag ska genomföra mitt livs första trainerpass. Men det hänger på om D hinner hem innan jag ska iväg. För ikväll ska jag för första gången lämna mina tre pojkar hemma själva med nattningsproceduren. Jag ska på återförening med min gamla klass på universitetet. Ska bli riktigt skoj. Många har jag inte träffat på flera år. 

Har jag förresten sagt att vi har ett litet projekt på gång här hemma? En relativt oanvänd yta här hemma ska förvandlas till myshörna nu när storebror tagit sängen som stått där. 

Handuppräckning

Mitt mål är som ni vet att springa Stockholm marathon 2016. Lotta har tänkt hänga på och det känns grymt att vi äntligen får ett ordentligt mål tillsammans. 

Men hur kul vore det inte om vi vore ett stort gäng som satsade? I Kalmar Ironman startar det nästa vecka nästan 70 NocOutare. Vilken grej. Vilken upplevelse som väntar. Man kan inte bli annat än inspirerad. 

Så ska vi inte dra ihop ett stort gäng och köra i Stockholm nästa år? Vilka hänger på??? Kom igen nu!!! 🙂

7 december börjar marathon.se sitt program inför Stockholm. 26 veckor långt. Jag kommer köra efter det i alla fall. 

Inlägg 30 – Länkkärlek

Min kärlek Daniel har en blogg som inte uppdaterats på två år. Den dagen han börjar skriva igen ska han få ett eget inlägg. 

Jag läser en hel del bloggar. Vissa mer kända än andra. Det kan växla snabbt vilka bloggar jag läser just nu. De jag för närvarande kan tipsa om är:

Klottrat av Lotta – min fina vän Lotta som just nu gör samma resa mot IM Kalmar som jag gjorde för ett år sedan. Hon skriver personligt med stooooor humor. 
Liltraining – jag har aldrig träffat Maria personligen. Men känner igen mig mycket i det hon skriver. Blivande tvåbarnsmamma, löpare och stor inspiratör med sin mammaträning och Bootrun. 
Sara och Jessica som båda är välkända bloggare. De inspirerar mycket. Har enligt mig sunda värderingar. 

Linda Jonsson – för inspiration på flera plan. 

Malin Wollin – älskar hennes sätt att skriva och vara sig själv!!! 
Baka sockerfritt – denna kommer jag börja lusläsa. Jag älskar att baka och behöver ta mig i kragen. 

Inlägg 28 – Därför skriver jag

Jag har alltid älskat att skriva och läsa. Att utrycka mig i ord och förmedla en känsla. Tanken med just bloggen är mycket att ventilera mina tankar. Ett sätt att bearbeta och strukturera tankar, mål och idéer. 

En för mig positiv sak som kommer lite på köpet är att jag faktiskt lyckas inspirera andra. Åtminstone är det vad några säger till mig. 

Jag försöker att inte försköna min tillvaro. Samtidigt väljer jag aktivt att inte publicera mina barn här. Jag skriver om dem men inga bilder med ansikten. Detta för att de inte vet vad det innebär och inte kan säga ifrån. 

Jag skriver helt enkelt för att det är en del av den jag är!!!

Inlägg 27 – Om tio år

Om tio år är mina barn så stora att träningen kan ta lite mer plats i mitt liv igen. Då tänker jag att jag har gjort en eller flera Ironman igen. Jag tänker också att vi återigen kan resa runt och springa lopp eller delta i triathlontävlingar. Både jag och min sambo har drömmar om Hawaii. Att han kommer dit någon gång tvivlar jag inte på. Jag får det nog svårare. Men drömma kan man alltid.

Jag hoppas också jag har testat lite ultralöpning om tio år. Det är en liten dröm jag har. Att testa vad kroppen klarar av. Hur långt jag kan pressa mitt pannben.

Jag hoppas jag fortfarande leder spinningpass. Men jag hoppas också jag har vidareutbildat mig och breddat mig till att ha mer utbildning på mammaträning. Men allra mest hoppas jag på en löpcoachutbildning. Inget av dessa drömmar är omöjligheter. Jag ska bara prioritera och planera in dem i livet.

Det viktigaste för mig är dock att jag är stark och frisk om tio år. Att jag kan träna även om det inte blir de saker jag hoppas på idag.

Inlägg 26 – Utomlandsträning

Jag har på senare år alltid packat ner träningskläder när jag ska ut och resa. Jag gör gärna ett besök i hotellgymmet om det finns något. Men det allra bästa sättet att via träning uppleva ett nytt resmål är en löptur enligt mig. Eftersom jag oftast reser till varmare breddgrader blir det ofta morgonlöpning eftersom det är svalast då. Så en uppsättning löparkläder görs det numera alltid plats för i resväskan.

Jag minns speciellt ett pass barfotaintervaller på standen på Kreta med Daniel för några år sedan. Inspirerande och nytt med strandlöpning för mig.

20120807-063709.jpg

Förra våren var jag på jobbkonferens i Granada. Då blev det ett pass med en kollega genom staden och runt Alhambra. Helt fantastiskt. Och en härlig start på en konferensdag.

20140519-150629-54389217.jpg

20140519-150631-54391285.jpg