Ett av mina mål för 2016 är att tappa mina sista graviditetskilon. Det ska dessutom inte ta hela året. Jag tillhör den där skaran som inte går ner speciellt mycket under amning. Det är som att kroppen krampaktigt håller tag om de extra depåerna i tron om att den lilla alien som växt inne i kroppen ska äta tills det inte finns något kvar. Särskilt runt magen sitter det. När jag har slutat amma finns det heller ingen extra energikrävande process som kan ge viktnedgången en extra skjuts. Nu är jag ensam i kampen. Jag har dock gjort denna resa en gång tidigare och det gick snabbt och hyfsat smärtfritt under coachning av Ninni.
Nu är inte denna blogg någon viktminskningsblogg och kommer aldrig bli det heller. Min vikt har aldrig varit fokus i mitt liv. Jag är övertygad om att jag inte skulle leva ett hälsosamt liv om jag lät fokusering på min vikt styra min vardag. Det var många år sedan jag var smal med rutor på magen och jag har varit nöjd och lycklig för det.
Just nu känns det som att det råder lite tabu i bloggvärlden att skriva om sin vikt och viktnedgång. Man ska vara nöjd och lycklig med den man är, oavsett vad man väger. Det vackra sitter på insidan och kroppen är en fantastisk mekanism som inte behöver påfrestas av diverse bantningskurer. Har man dessutom fött barn ska man vara stolt över det kroppen har presterat. Man ska snällt accepterat att kroppen lagt på sig några kilon på vägen och ta det som en gåva och en ständig påminnelse att den har fött barn till världen. Jag håller ju med om detta. Vi kvinnor borde bli nöjdare och mer stolta över oss som vi faktiskt är. Inte jämföra med andra utan se till oss själva.
Samtidigt förstår jag känslan som så många kvinnor känner när de inte längre kommer i sina gamla kläder. När jeansen inte går att stänga för att magen är som en bulldeg xxl. Jag förstår känslan de får när de ser sig i spegeln och inte ser en stark utan plufsig människa som mest ser trött och glåmig ut. Jag förstår, för jag har varit där själv till och från hela hösten.
MEN detta behöver betyda att jag inte mår bra. Jag är sjukt stolt över min kropp och vad den har åstakommit i livet. Jag är imponerad över vad den har visat att den klarar av. Jag älskar den precis som den är, med eller utan bulldeg. Så kom inte med förmaningar om att jag borde njuta istället för att fokusera på att gå ner i vikt. Jag njuter. Njuter av mina barn, mitt liv, av att komma igång med träning igen, av att äta god mat och en massa annat.
Så varför gör jag det här då? Det finns flera anledningar. Jag vill ha en hälsosammare kropp fysiskt. Jag har träningsmässiga mål i mitt liv där varje extra kilo faktiskt är en påfrestning och en skaderisk för kroppen. Det är stor skillnad på att släpa runt 10, 15 eller 20 extra kilon på ett marathon eller en Ironman. Denna anledning är nog den enda som gör att jag i tolv veckor framåt kommer titta på siffran på vågen. När jag är i mål med viktnedgången så släpper jag vågen. Då kommer fokus enbart vara att ha en stark kropp som orkar med träning och vardag. Jag gör det också just för att ge min kropp bättre förutsättningar att faktiskt bli den starka och grymma kropp som jag vet att den är innerst inne. Kroppen ska orka med många år till. Jag vill vara en aktiv och stark mamma som är en förebild för barnen. Jag vill dessutom slippa slänga ut tusenlappar på en ny garderob.
Ni kommer få följa delar av min resa de kommande tolv veckorna. Inga siffor och inga kilon, för de är inte det viktiga. Det viktiga för mig med bloggandet är att visa att jag gör en hälsosam viktminskning. Inga dieter, ingen svält, inget maniskt uteslutande av kolhydrater eller liknande. Jag kommer utesluta sockret och en hel del gluten. Men i övrigt kommer jag äta det mesta. Mitt minne från resan med Ninni förra gången var att jag var konstant mätt.
Det finns så mycket jag skulle vilja diskutera kring viktnedgångar, hälsosamma kroppar, ohälsa, felaktigt viktfokus och liknande. Men för att inte detta ska bli en roman så lämnar jag det till kommande inlägg.
Hur går dina tankar kring detta?
