Race report Kalmar Ironman del 2

Så ringde alarmet klockan fyra i lördags morse. Cykeln och växlingspåsarna checkades in redan på fredagen. Pre racemötet och registreringen var avklarad sedan i torsdags. Så jag hade i lugn och ro kunnat ladda. Konstigt nog var jag inte speciellt nervös. Mer pirrig och förväntansfull. Jag tror det hade att göra med att min enda önskan var att njuta och ta mig runt. Inga egentliga krav på tider. Mer önskan om dem.

Så på morgonen gick jag upp och åt frukost, fixade håret, bytte om och packade ner det sista. Sedan pussade jag mina två fina och nyvakna killar hejdå innan jag åkte in mot Kalmar. Vi bodde i Lottas föräldrars hus på Oknö så det var 30-35 minuters bilfärd in.

Jag mötte upp några klubbkamrater och vi tog sällskap till växlingsområdet. Jag njöt av promenaden. Spänningen riktigt låg i luften. Laddningen i växlingsområdet gick nästan att ta på. Förväntningen hos alla. Mina medtävlande pumpade cyklar, köade till toa, fixade med energi och satte på sig våtdräkter. Vi försökte att inte stressa och gick därför ganska sent ner mot starten. Men vi kom ikapp den stora massan på vägen så vi var inte sena. I år var det nytt system på starten. Tidigare har allas tider börjat räknas när startskottet går. Alla vill i vattnet så tidigt som möjligt. Man seedar sig fel och står för långt fram. Det har varit trångt och bökigt i vattnet. I år var det vågstart. Det innebär att tiden för mig började räknas när jag gick ner i vattnet. Lisa och jag hade ungefär samma mål med simningen. Vi gissade på 1:40 ungefär och tänkte ställa oss i gruppen för 1:35. Men vi tänkte att det kanske är många bröstsimmare där så vi ställde oss nästan sista i gruppen framför.

Så gick startskottet och långsamt började ledet ringla sig mot vattnet. Precis innan vi skulle gå ner slog jag i tån på kravallstaketet så det började blöda lite. Men vad gör det? Jag kommer ha betydligt ondare senare idag tänkte jag. Min tanke med simningen var att hålla mig lugn. Simma lugnt och kontrollerat. Inte stressa på. Inte komma in i negativa tankar om att vattnet är läskigt. Inte få panik av att det är mycket folk. Och det gick hur bra som helst. Jag kom snabbt in i en bra takt. Fick ordning på andningen och en bra känsla i crawlet. Jag kände efter ett tag att trots att det inte var direkt jobbigt så flöt det nog på ganska bra. Jag behövde inte bröstsimma något för att samla nytt fokus. Jag kunde simma på och ta en boj i taget. När vi hade simmat mer än hälften kände jag mig riktigt glad. Det skulle gå vägen. Jag skulle snart vara uppe på cykeln.

Jag hade inte alls så många långpass sim i kroppen. Så axlarna blev rätt trötta. Men jag bet ihop. Lisa försvann ganska snabbt och jag hade ingen koll på om hon låg bakom eller framför. Jag hade heller inte klockan igång så jag visste inte hur långt jag simmat eller hur länge. Men jag tror det var bra. Jag kunde ha full fokus på att bara simma på.

Sommar 2014 197

Väl uppe ur vattnet var det växling till cykel som gällde. Jag tog det lugnt vid växlingen. Ingen stress. Bara behålla den bra känslan jag hade i kroppen. Njuta och fokusera. Inte glömma något. Lämna simningen bakom mig, ta med mig flytet och beta av mil efter mil på cykeln.

I början kändes allt lätt på cykeln. De första två milen kändes bra. Jag hade förväntat mig att Ölandsbron skulle vara värre än den var. Jag njöt av utsikten. Jag har inte alls fått tillräckligt många långpass på cykeln. Så det var viktigt att hålla igen för att ha krafter kvar till löpningen. Inte trycka på för hårt fast benen kändes bra. En av de sakerna som jag skulle fokusera på under cyklingen var att få i mig energi. 2 stycken halva bars i timmen plus en flaska sportdryck.  Jag körde inte med ny energi. Jag har testat dessa flera gånger förut och de har varit kanon. Lätta att få i mig. Men något hände här.

Jag tog först lite av en macka jag hade med mig. Sedan en halv bar och sportdryck. Och nästa direkt kom strulet. Jag fick ont i magen. Sådär ont som när man har majsjuka på gång. Det kändes som att jag skulle få stanna och kräkas. Jag höll det i schack och efter en kisspaus och bara sportdryck på en timma lugnade det sig. Men blev inte riktigt bra. De känningar jag brukar ha i ryggen ibland gjorde sig påminda ett tag. Känslan var inte alls bra. Och då hade jag inte ens kommit halvvägs. Modet började svikta lite. Sen kom motvinden. Och Lisa flög förbi som om hon hade medvind. Jag försökte hålla henne i sikte framför mig hela tiden. Det fick mig att tänka på lite annat. Så det gick lite bättre ett tag. De bars som fanns i depåerna fick mycket bättre så jag började äta dem istället även om magen protesterade. Daniel hade präntat in ganska bra att jag måste få i mig energi. Hela tiden. Inte missa. Inte missa. Inte göra en David. Vid sista depån innan Ölandsbron tog jag en gel och vatten istället. Och vilken energi jag fick. Jag kom ikapp Lisa och förbi. Även om jag visste att det inte skulle hålla i längden så försökte jag hålla farten uppe. Ta mig så långt jag kunde med den bra känslan i kroppen innan det dalade igen.

Det kändes ganska ok ändå. Vid 13 mil var min plan att börja slå av lite. Att samla krafter inför löpningen. Ungefär då susade starka Lisa förbi mig igen och jag tänkte att nu såg jag henne för sista gången. Jag höll fast vid min plan. Försökte bara ta mig framåt. Trots en mage som inte ville vara med. Här började benen och knäna ömma av alla mil. Och nu kom känslan av att jag inte alls säkert skulle ta mig i mål. Om det är 4-5 mil kvar på cykeln och ben och knän inte alls vill cykla mer, hur ska jag då ta mig runt ett marathon? Jag började fundera på om det fanns tid för mig att hinna gå runt. Jag ville så gärna ha den där medaljen. Och all tid jag försakat med Vilmer för att jag måste träna. Jag vill inte att det skulle vara ett misslyckande. Jag bet ihop för min lille sons skull. För Daniels skull. För alla andra som ställt upp och passat Vilmer så att vi kan träna. För min syster som lämnat familj hemma och åkt ner för att heja på mig. Och för alla andra supportrar som väntade inne i Kalmar. Jag var gråtfärdig den sista milen in. Det kändes som alla hade cyklat förbi och jag var helt sist. Med en riktigt dålig känsla i kroppen rullade jag in för växling. Samtidigt kändes det skönt att få gå av cykeln. Räta på kroppen. Göra något annat.

Och jag tänkte att en ren misärcykling inte ska knäcka mig så lätt. Mitt pannben är starkare än så. Jag tänker inte ge mig utan kamp… Så det så…

Sommar 2014 206

Race report Kalmar Ironman del 1

Jag gjorde det! Jag tog mig runt Ironman Kalmar! Det var slitigt och väldigt känslofyllt! Här kommer en ganska så lång race report. Eventuellt uppdelat i flera inlägg för er skull. Men jag tar det från början.

Egentligen började min tanke om Ironman redan i maj 2012 under en träningshelg med Alexandra. Vi sade att vi ville göra en Ironman. Sedan har det där legat i bakhuvudet och skumpat runt. Redan då var dock störst fokus på vår kamp om att blir tre i familjen. Hösten det året blev jag gravid med Vilmer och han föddes sommaren 2013. Det året var vi nere i Kalmar för att heja på alla grymma klubbkompisar. Vilmer var 5-6 veckor och redan innan hade jag skjutit planen på IM2014 till 2015 istället. Men något hände på expo-området det året. Jag blev taggad. Daniel och jag diskuterade och vi kom fram till att 2014 ändå passade familjen ganska bra. Så jag anmälde mig.

Hösten kom jag igång med träningen ganska lugnt. Började jogga ca 3 månader efter förlossningen. Körde mycket träning som vad anpassad för nyblivna mammor. Efter nyår satte jag igång mer med Ironmanträningen. Det gick kanon. Löpningen låg jag långt före fas med och allt kändes toppen. Sedan kom mars och med det en lång period av förkylningar. Vilmer, Daniel och jag smittade om varandra med halsont mellan mars och juni. Hela tiden. Jag kan inte minnas att vi var friska alla tre samtidigt någon gång under dessa 3,5 månader. Det kanske låter konstigt, men räddningen var att Vilmer fick sin andra öroninflammation och en kur penicillin. Efter den har vi varit friska allihopa. Hela familjen. Hela den fantastiska sommaren.

Så min vår som skulle vara fylld av långpass och mycket träning blev istället ganska hattig på träningsfronten. Det var frustrerande och irriterande. Jag missade mycket mängdträning och fick inte alls till de långpassen jag behövde. Jag kände ärligt talat flera gånger att starten i Kalmar var i fara om det inte släppte snart.

Så kom alltså den stora dagen. Jag ställde mig på startlinjen i lördags. Taggad och peppad. Jag såg verkligen fram emot detta. Jag visste att det skulle göra ont. Jag visste att det skulle bli jobbigt. Men detta var ju en dröm. En stor dröm som jag äntligen hade chansen att genomföra. Förutsättningarna fick mig att ändra mitt mål med loppet. Från ett tidsmål till att främst ta mig runt. Att få passera mållinjen som en Ironman. Att få ta emot medalj och finishertröja. Även om tidsmålet för ett år sedan var helt annorlunda så växte det ändå fram ett mål i år. Inte så att jag skulle vara besviken om jag inte klarade det så länge jag tog mig runt. Men mer för att det motiverar och inspirerar mig att ha ett mål. Det taggar mig på banan. Så med Daniels hjälp kom vi fram till ett mål som var realistiskt. Under 14  ville jag. Ett rimligt mål om jag hade en bra dag, om utrustning inte strulade och om energiintaget gick som det skulle. Ca 1:45 på simningen. Under 7 timmar på cykeln. Under 5 timmar på löpningen. Och så 15 minuter på växlingar. Kunde jag bara hålla det skulle det gå vägen. Lisa och jag hade ungefär samma mål. Det kändes bra och peppande. Jag ville helt enkelt inte släppa henne för mycket framför mig. Hon har tränat bättre än jag har vilket är imponerande och inspirerande.

Mina tankar innan var ungefär följande:

Simningen ska jag bara ta mig igenom. Öppet vatten är inte riktigt min grej. 1:45 är jag nöjd med.

Cyklingen på under 7 timmar borde fungera. Inte ta ut benen. Rulla på och passa på att fylla på med energi.

Löpningen under 5 timmar var det jag trodde skulle bli tuffast att klara. Jag visste att jag måste hålla mig löpandes så länge som möjligt. Fylla på med energi. Inte gå i onödan. Här kunde hela tidsmålet gå åt skogen om jag inte hade krafter kvar.

Hur gick det då?… Fortsättning följer…

IMKalmar_logo

 

 

Race report Björsäter triathlon

I lördags var det dags för årets första triathlontävling för min del. Egentligen har jag inte alls tränat för sprint. Jag har inte tränat snabbhet. Inga intervaller. Inga kortare tröskelpass. Så förväntningarna på dagen var att få lite triträning i kroppen. Brickträning. Växlingsträning. Tanken var också att ha roligt så att ångesten inför IM Kalmar kan dämpas lite. Jag ville ha med mig en bra och rolig känsla in i de två sista veckorna innan den stora dagen.

Jag velade in i det sista om jag skulle simma med våtdräkt eller inte. Jag har ingen koll på hur mycket snabbare jag är med våtdräkt. Skulle den extra tiden det tar att få av sig våtdräkten vägas upp av att jag blev snabbare i vattnet? Jag hade ingen aning. Det som avgjorde var att jag ville få till ett lopp som materiellt kommer vara så likt Ironman som möjligt. Därför valde jag att köra med våtdräkt. Det var ganska mycket folk i starten. Jag har trott att jag skulle få panik av sådant, men jag krigade på som alla andra och lyckades hålla mig lugn och simmandes. Simningen gick nog faktiskt över förväntan. Jag har ingen tid på den än. Växlingen gick också ok förutom att jag lyckades fippla bort nummerlappen så att jag glömde sätta den på mig. Jag har ingen koll på hur jag låg till efter simningen.

Jag försökte få upp farten på cykeln så gott det gick. Jag har inte cyklat så mycket fartpass så det var lite lurigt. Svårt att hitta den bra nivån. Visste inte alls hur mycket jag skulle våga satsa samtidigt som jag hade krafter kvar till löpningen. Jag blev omcyklad av en tjej som jag sedan såg framför mig en bit hela cyklingen. När vi närmade oss vändpunkten började jag möta de som låg framför. Jag tycker jag räknade till kanske 5-6 tjejer. Men jag kan ha haft helt fel. Jag tänkte i alla fall att det inte var hela världen om jag inte körde ikapp tjejen framför. Vad gör det för skillnad att komma sexa, sjua eller åtta? Jag valde att cykla smart och se till att ha krafter kvar till löpningen.

Löpningen kändes också bra. Lite trötta ben efter cykeln, men inte så att jag stumnade. Ingen motståndare i sikte vare sig framåt eller bakåt. Det var bara att hålla ihop och ta sig i mål. Jag ökade lite sista 1,5 kilometern. Benen var med mig.

Väl i mål fick jag veta att jag kom fyra?!?!?!? Jag fattade inte riktigt att jag kunde räknat så fel. Var det någon ung kille som sett feminin ut? Eller var det tjejer som tävlade i lag framför mig? Eller växlade jag förbi dem mellan cykeln och löpning. Hur som helst. Med facit i hand. Hade jag vetat att jag hade pallplatsen framför mig hade jag nog gjort en chansning på att dra ikapp redan på cyklingen. Men det är lätt att vara efterklok. Jag kunde jag ju inte veta det. Jag är ooootroligt nöjd med att komma 4 av 44 startande. Jag som inte ens är tränad för dessa distanser.

Och roligt var det. Jag ska försöka att kapsla in denna känsla och ta med mig ner till Kalmar. Det kommer bli en helt annan fysisk utmaning. Men jag tar ändå med mig det positiva. Det var skoj att för en gångs skull kunna få till en bra placering också.

Björs2

Björs1

 

Ändrade planer

Jag hade tänkte köra medeldistans i Karlstad idag. Befinner mig i stugan med familjen och det är inte ens en timmas resa dit. Men det blev inte så. Jag valde att spendera tid tillsammans med de som betyder mest av allt i hela världen för mig.

Dessutom tränar jag på ganska så bra här. Så det blir bra vilket som. Men en tävling är i och för sig alltid en tävling. Dock så måste man ibland prioritera och välja. Jag valde bort lopp idag.

Jag har haft en härlig dag. Soligt och varmt. Mys och bus med sonen. Fika med lite öbor. Lite styrka och rörlighet är det enda jag har tränat. Nu är svärfar och Daniel ute och fiskar. Vilmer sover gott. Jag och svärmor sitter i kvällsolen och njuter av en härlig sommarkväll. Livet är riktigt bra här ute…

Bilder kommer…

Mer utmaningar i sommar

Jahaja… i år skulle jag bara köra Kalmar Ironman. Så har alltid varit tanken. Kanske någon minitriatlhon.

Men så dyker de upp. Utmaningarna. Möjligheterna. Känslorna att göra det lilla extra nu när jag faktiskt kan och har möjlighet. Så som det ser ut nu så kommer det bli ett par extra inslag på tävlingsfronten. Mycket för att det passar in i vårt semesterschema. Och det kommer bli grymt.

Söndagen den 20 juli funderar jag på att köra medeldistans i Karlstad. Vi är i stugan just då och det är inte så långt att åka dit då. Medeldistans innebär en Halv Ironman i distanser.

Dessutom vill Daniel och jag köra Farleden den 27 juli. Det är en swimrun-tävling som låter riktigt skoj. Här är barnvakt ett måste för att vi ska få ihop det. Men min snälla syster ställer upp bara de är hemma då. Annars får det lösa sig på annat sätt-

Cykellycka på Halvvättern

Vilken avslutning på en bra träningsvecka. Idag var det dags för Halvvättern. Mia och jag åkte iväg i god tid för att sätta upp NocOut-flaggorna, hämta nummerlappar och kolla in mässtältet. Robban #stilpolisen” gjorde oss sällskap och såg till att jag inte gjorde någora ödestigra inköp som skulle medföra felmatchning när det gäller cykeletikett.

Mias och mitt mål var att cykla under 6 timmar. Oscar från Campushallen slog följe med oss mot det målet. Vi rullade iväg och försökte hålla rullfart på 27 km/h hela tiden. I Vadstena stig min mamma, pappa och syster med familj. Det ger skön energi. Det var ganska mycket vind mest hela tiden och fram till Omberg tyckte jag att det var ganska tungt. Jag kände att det skulle bli en slitig dag. Väl framme vid Omberg väntade oss en rejäl stigning och efter det ett parti med sköna utförskörningar. Det gick bra förutom en man som försökte ta sig in i vår lilla klunga och var totalt livsfarlig. Men vi lyckades skaka oss av honom efter ett tag.

Efter en kort paus för toa och energi vid 50 km (inte depån) så hade jag svårt att komma igång. Jag tappade Mia och Oscar lite och så fastnade jag bakom en bil som försökte köra o men tjej som låg mitt i vägen. Sedan blev det för slitigt att köra ikapp dem. Då började jag ställa mig in på att cykla 10 mil utan dem. Men jag fick draghjälp ett par mil med ett par som höll perfekt tempo. Så jag kom ikapp. Men då hade Mias knä börjat göra ont. Men vi kämpade på och trots motvind så klarade vi målet och körde in på 5:45. Jag kan inte vara annat än nöjd.

Halvvättern är ett fantastiskt lopp. Härliga omgivningar. Ängar med vallmo, kor som betar och glada människor som hejar efter vägen. Vi hade en fantastisk tur idag. Jag är helt slut nu och orkar inte skriva mer idag.

Tack Mia och Oscar för sällskap i Världsklass!!!

Nu ska jag sova! Kram och godnatt!!!

Träningstävling triathlon

I söndags var jag fortfarande frisk och kunde träna. En bra dag då jag körde en träningstävling i triathlon. Jag hade egentligen inga fler förväntningar än att få en bra genomkörare och få känna på lite status när det gäller grenarna. Så utan förväntningar cyklade jag dit. Med blandade känslor trampade jag hemåt igen… Jag tar det från början.

Solen sken när jag vaknade. Jag var ganska trött efter att ha varit på möhippa dagen innan och Vilmer vaknade tidigt och var hungrig. Men han åt och somnade om efter ett tag och jag kunde sova lite till. Med 5 km till tävlingen var det perfekt avstång för att cykla dit som uppvärmning. Och på vägen började jag ställa in mig på vad jag skulle göra. Vad jag ville ha ut av tävlingen. Jag började förbereda mig mentalt.

Simsträckan var 1000 m i 50-metersbassäng utomhus. Jag har ju en ny våtdräkt som Daniel har vunnit åt mig. Den var dock inte invigd ännu. Jag var lite nervös inför det momentet. Det kändes helt klart annorlunda med våtdräkt. Dessutom har jag prioriterat ner simträningen en del under våren eftersom jag kännt att jag velat cykla och springa. Så det var kanske inte så konstigt att det tog mig 500 m att komma in i något som ens kan kallas i närheten av flyt. Det kändes stressat och andningen var inte alls som den brukar. Jag försökte fokusera på en längd i taget bara. Och rätt som det var var jag klar.

Cyklingen kändes kanske ok. Men i mitten kände jag av min rygg igen. Det blir nästan som sendrag i ryggen. Det gör ganska ont, men jag kan cykla vidare. Dock kan jag inte ta några djupa andetag och inte heller trycka på och höja tempot. Så jag lyckades inte hålla undan. Utan blev ikappåkt och frånåkt. Det var kort cykling och min skalle undrar hur fasen det ska gå i 18 mil i augusti.

Löpningen var det som kändes bäst i söndags helt klart. Inga konstigheter. Det var varmt. Men benen kändes lätta och det var inte alls så stumt att gå från cykel till löp som det brukar vara. Inte för att jag hade något att sätta emot när det gäller farten mot de som var framför mig. Det var starka tjejer som låg framför. Starka och snabba.

Just nu tävlar jag mest mot mig själv. Mot känslan att någon gång få kliva över mållinjen nöjd. Och detta är kanske den tuffaste motståndaren jag har. Jag hittar alltid något som jag tycker kunde ha gått bättre. I söndags var det ganska mycket. Men samtidigt vet jag att det är Kalmar som gäller. Jag tar lärdom av tävlingen i söndags. Jag har analyserat den i flera dagar. Jag tar med mig en sak från varje gren:

Simning: Öppet vatten skrämmer mig. Jag måste bli vän med våtdräkt, sjöar och trängsel. Det är  bara att öva, öva, öva. Distansen skrämmer mig inte så mycket bara jag får igång samma flyt på OW som jag har i bassängen.
Cykel: Distans, distans, distans. Jag måste ut på så många långpass som möjligt helt enkelt. Måste orka trampa på länge. Det är många timmar som ska spenderas på cykeln i Kalmar. Och då ska jag helst inte vara helt slut efteråt. Jag måste även uppdatera min cykelutrustning gällande hjälm, glasögon och lagningsgrejer. Dessutom måste jag öva på att laga punkteringar.
Löpning: Här tar jag med mig en lätt och bra känsla. Med pigga ben som trots värme ändå kunde hålla farten uppe. Men jag måste även här få till några riktigt bra distanspass. Distans, distans, distans!!!

Nu verkar ju min kropp ge mig extra utmaningar längs vägen. Halsont och hosta är ingen bra grej när man hade tänkt sig en träningshelg. 1000 m simning är allt jag avverkat hitills. Lugna 1000 m. Med bra känska och bra flyt. Måste bara komma på hur jag ska kunna ta med mig den ut i sjöarna i sommar. Känslan av att jag kan ligga där och ta armtag efter armtag…

10271339_10202752125576776_5701524476875203898_o

10380730_10202752141577176_1062718312612715912_o

10403825_10202752142297194_1118504322612790374_o

1402237_10202752152177441_1197945738134001966_o

Blodomloppet check

Det här med att springa lopp. Och inställningen inför det. Känslan av vilken nivå man ska lägga ska på. Och vilka förväntningar som är rimligt.

Idag åkte jag till blodomloppet med blandade känslor. Delvis var jag förväntansfull. Jag har ändå sprungit en del under vintern. Har ganska ok med kilometrar på kontot. Och jag har tappat 6 kg på några veckor. Det är ger ändå bra förutsättningar.
Men å andra sida har jag inte tränat för så korta distanser som 10 km. Inte så mycket intervaller. Och så värmen. Den har lamslagit mig hela dagen. Jag var som en mör zombie. Trött och sliten. Ville mest vara hemma och mysa i soffa.

Men jag tog mig samman. Käkade lite. Pussade på mina killar och cyklade iväg. Snackade lite med klubbkompisarna innan. Joggade lite. Besökte toaletten. Drog mig mot startfållan.

När startskottet gick satsade jag på att få ett skönt flyt. Men ändå med lite tryck i steget. Det kändes piggt och bra trots värmen. Och det höll i sig. Ända till ca 5-6 km. Så kom det lite backar. Och värmen började kännas av. Tempot sjönk rejält. Jag hade 3-4 tuffa kilometrar som helt förstörde det som kunde blivit något bra. För de sista 3 kunde jag skruva upp tempot igen.

I mål kände jag mig både nöjd och missnöjd. Nöjd för att tiden 52:32 ändå är ett slags kvitto på att jag är på god väg tillbaka. Nöjd för att jag på något sätt ändå höll ihop och kunde få till en fartökning.

Missnöjd för att det hade varit grymt att gå ner mot 50. Jag hade det i mig idag om det inte varit för värmen tror jag. Men så kan det vara. Det var en faktor idag som skulle övervinnas.

Stort tack till alla som stod längs vägen och hejade. Det ger energi. Man fyrar av ett leende och tar ett extra skutt.
Och tack till Martin för lånet av bilderna. Hoppas det är ok att jag lånar.

20140522-224321-81801063.jpg

20140522-224320-81800662.jpg

KM 1500

Igår var det KM 1500 på Folkungavallen med NocOut. Det sista utomhus-KM’et i år för vår del. Mitt allra första KM för i år. Den sista tävlingen som arrangeras på Folkungavallen någonsin eftersom den snart ska rivas. Så det var en historisk kväll på många sätt.

Hur gick det då? 1500 är en distans som jag tror att jag inte har någon tid på innan. Så trots den sämre formen så hade jag ett PB att sätta denna kväll. Fick frågan om mitt mål och svarade sanningsenligt att jag inte hade något. Medvetet. Eftersom jag inte direkt kört något hårt fartpass efter förlossningen än så har jag ingen som helst koll på vad jag har för farter i kroppen. Det är liksom lite som att börja om just nu. Skaffa nya referenstider för alla intervaller. Inte jämföra för mycket med förra året. Mer har 2012’s tider som ett mål och en morot. Så att sätta ett mål denna kväll hade kunnat vara vansinne. Men under uppvärmningen resonerade jag mig ändå fram till en tid som det vore skönt att ta. Och det var under 5 min/km, vilket är en måltid på 7:30. Jag sprang tusingarna långsammare för några veckor sedan.

Jag bestämde mig innan för att verkligen köra på Håkans tips. Våga gå ut långsamt för att inte vägga och tappa de sista varven. Våga fega helt enkelt!!! 1500 är en tuff och svår distans. Så lång att man inte kan maxa hela tiden. Men så kort att man inte får gå ut för lugnt heller. Jag öppnade försiktigt. Släppte tidigt ryggar som var på gränsen till för snabba. Hittade känslan som jag vet kan ta mig långt. Det var ansträngande men jag hade kraft till ökning. När nästan halva distansen var avklarad var jag uppe i ryggarna jag släppte i början. En tjej släppte direkt och jag lade mig i rygg på Ulrika. Hela tiden visade klockan under 5km-tempo. Jag tänkte att det kan gå om jag inte överskattat min förmåga helt. Med ett varv kvar ökade jag och fick direkt en lucka till Ulrika och kunde kontrollerat gå i mål på 7:01:99. Bra marginal till 7:30 med andra ord.

Jag är nöjd. Visst att det inte går så snabbt än. Men jag får inte glömma att jag födde barn för drygt 3 månader sedan. Jag hade inte fått springa på 11 månader när jag startade igen. Hade jag inte tappat under den tiden hade det varit ett mirakel. Förra årets tider ger mig, som jag redan skrivit, ett mål att kämpa mot.

20131011-064909.jpg

Löpartankar

Jag är igång med träningen. Inte som vanligt kanske. Men jag kan träna allt. Jag har gjort återintåg i bassängen. Jag har kört ett par egna pass på spinningcykel. Jag har saknat det rejält. Det är skönt att vara igång igen. Men allra härligast just nu är det att snöra på sig löparskorna och ge sig ut i spåret. Ensam eller med sällskap. Lugn pratjogg eller tempo med mycket flås. Det spelar ingen roll. Jag njuter av varje steg.

Jag har än så länge inget större mål med löpningen än att komma ut. Långsamt arbeta upp löpstyrkan igen. Vänja kroppen, muskler och leder med löpningen. Under september försökte jag komma ut två gånger i veckan. Nu är det oktober och jag har tre gånger i veckan som mål. Under helgen försöker jag få till ett lite längre pass. I övrigt har jag inga krav. Inte än. Men det kommer. Jag vill njuta av det. Göra det som känns bra och roligt. Slutmålet med all träning just nu är ju Ironman i Kalmar 2014. Men jag kommer inte börja trappa upp distanserna riktigt än. 10-12 km ska de ligga på i oktober. Inte öka för mycket. Vara snäll mot kroppen.

Ikväll är det NocOut’s KM på 1500 meter. Jag har tänkt köra faktiskt. Utan krav. Men mer som att ta det som ett tempopass. Få upp  lite fart i benen. Få flåsa lite. Jag hoppas jag får se många av er på Folkungavallen ikväll. Som deltagare eller supporter. Gammal som ung. Snabb som långsam. NocOut är klubben för alla. Är du inte medlem? Kom ändå. Heja och känn stämningen. Kanske bli medlem?

nocout