Tempo-KM

En race report till. Man kan tro att jag inte gör annat än att tävla. Men har blivit lite småtävlingar nu. 

Igår var det dags för tempo-KM. Tänkte kanske inte köra förrän jag såg att jag faktiskt låg sjua i klubbens triathloncup. Jag missade två deltävlingar i våras men sedan har jag kört sommarens två. Vore lite skoj att få en sista utmaning för i år innan jag går in i perioden för vinterträning. 

Solen sken vackert igår men temperaturen har blivit kallare. Det var nästan lite höstigt krispigt i luften. Det gjorde att jag funderade en vända till på kläderna. Det blev en cykeltröja över tridräkten till slut. 

Jag tog bilen till Malmslätt och cyklade därifrån. Bra med lite uppvärmning plus att det inte finns så mycket parkeringar i närheten av startplatsen. Daniel stannade hemma med barnen fast han nog gärna hade velat köra han också. Vi löser ju träningen så bra utan barnvakt. Men vi vill ju tävla båda två vilket blir svårt utan någon som tar barnen. Vi får turas om nästa år antar jag. 


Loppet igår då. Daniel hade gett mig en utmaning att snitta minst 32 km/h. Det kändes som en lagom utmaningen. Den officiella bansträckningen är 23,58 km. Tillräckligen långt för att det ska kunna bli rejält jobbigt med mjölksyra i benen. Tillräckligt kort för att man verkligen ska kunna trycka på hela tiden när man för en gångs skull inte behöver tänka på att man ska vara pigg till löpning efteråt. 

Solen sken härligt och med lätt motvind i benen satte jag fart på benen. Det kändes bra och jag kände mig ganska stark. Jag hade ju inte formtoppat på något sätt. Dessutom var det första gången på tempobanan. Jag brukar inte köra den här typen av cykling alls i vanliga fall. Så det var roligt att testa. Jag både cyklade om och blev omcyklad. 

Det finns inte så mycket att säga om loppet. Jag tryckte på tills benen stumnade. Men kanske att jag inte hade tillräckligt mycket mjölksyra för att ha tagit ut mig helt. Det var dock svårt. Det kändes som att jag inte hade så mycket mer att ge. I mål kändes dock benen pigga ganska snabbt. Jag behöver träna på denna typ av cykling helt enkelt. Lära mig hur det ska kännas i kroppen när jag går på max så att jag inte fegar. 

Idag känns dock benen ganska tunga och stumma. Det är skönt. Då vet jag att jag inte höll igen för mycket igår. Daniels utmaning då? Ja den klarade jag. Tror jag körde lite snabbare än 33 km/h till och med. Bra för att vara jag just nu. 

Tack tri-sektionen för bra arrangemang. Som vanligt!!!

Har ni kört tempolopp någon gång?

Race report – Björsäters triathlon

Tredje triathlontävlingen på en vecka. Funkar eftersom jag mer tar det som träning. Har inte så mycket att göra i toppen i alla fall. Men skoj är det ändå. Tävlar mer mot mig själv. 


Idag var mitt stora mål att ta med mig den bra känslan från torsdagens simning till tävlingen idag. Att återigen hitta ett lugn och flyt i simningen. Oavsett fart. Jag hade bytt sport-BH mot de andra tävlingarna i veckan. Våtdräkten var uppdragen så mycket att jag kunde stänga den själv. Försökte slappna av, inte stressa upp mig och när de ropade att det var en minut kvar försökte jag fokusera på djup och lugn andning. 

Det funkade!!! Något av allt funkade. Lugnt och kontrollerat crawlade jag hela simningen. Eller några tag bröstsim vid navigering blev det ibland. Men i alla fall. Jag var så glad. Navigerade lite snett en gång, men inte så farligt. Jag tog det ganska lugnt kändes det som. Nu ska jag fortsätta jobba med detta och lägga på mer fart. Så kanske jag kan kapa lite tid under nästa år. 

Cyklingen gick ganska bra. Den var rätt kuperad. Lite innan varvningen fick jag mjölksyra i benen och fick slå av lite. Drack lite sportdryck och fick se mig bli omkörd av några jag kört om precis innan. De fick en lucka och jag kom aldrig ikapp. Men det viktigaste var att jag kunde trampa bort syran så att den inte påverkade löpningen så mycket. 

Löpningen gick riktigt bra. Lite snabbare än både Gammalkil och KM. Jag kom nästan ikapp Maria, men hon lyckades hålla undan på upploppet. 


Jag är så himla glad och nöjd idag. Simningen hade flytet igen, jag lyckades återhämta mig från mjölksyran på cykel och löpet gick lite snabbare igen. Dessutom var det pers på Björsbanan med ungefär en minut från 2014. 

Min klocka säger totaltiden 1:03:50. Men jag tror den officiella tiden kommer vara lite långsammare. 

Tack Agge, Maria, Lisa, Tina och alla för härligt tävlingshäng idag. Tack till mina svärföräldrar som ställde upp som barnvakt eftersom sambon är på svensexa. Tack alla som var där och hejade! Det betyder så mycket!!! 

Race report – Gammalkil minitriathlon 2016

Det är skrämmande vad inläggen lyser med sin frånvaro. Jag har verkligen tagit semester från en massa måsten. Tiden läggs på familjen och så träningen såklart. Jag mår så bra av det. Men samtidigt vill jag skriva mer inlägg. 

Jag har velat ett par veckor om jag skulle köra Gammalkils minitriathlon igår eller inte. Om det fanns andra saker jag ville hellre eller var viktigare. I fredags bestämde jag mig för att köra. Ingen uppladdningsvecka blev det därför. Men jag bestämde mig för att se det som en träning mer. 

Jag mötte upp Maria från Frisk. Vi hade snackat en del om tävlingen och hon var redan anmäld. Det var mycket därför jag till slut bestämde mig för att köra. 


Vi gjorde iordning T2 som inte var på samma ställe som T1. Efter det hämtade vi cyklarna och cyklade tillsammans med Jessica mot T1 och simstarten. Det var start från land. Jag hann värma upp ett par minuter, eller ja snarare blöta våtdräkten och simma 50 meter. Mitt mål med simningen var att crawla alla 380 metrarna med bra känsla. Det gick ju åt skogen. Jag fick inget flow, ingen bra rytm. Andningen var katastrof. Jag försökte gång på gång. Sedan gav jag upp. Det slutade med att jag bröstsimmade hela. Sååå frustrerande. Jag älskar simningen i bassäng. Och jag kan inte överföra flytet och känslan till öppet vatten. Jag var inte rädd idag. Inget sådant. Jag kunde typ inte andas ordentligt. Försökte knäppa upp våtdräkten lite i vattnet, men det gick inte. Känslan var att våtdräkten liksom var för trång över bröstet. 

Simning i öppet vatten är helt klart min stora svaghet just nu. Något jag skulle behöva jobba med hela vintern egentligen. Men det går ju inte vilket är typiskt. Kan man simma i bassäng med våtdräkt om det är där problemet sitter?

Växlingen till cykel gick väl okej. Som den brukar skulle jag säga. Bara det att efter att ha bröstsimmat hela biten så hade jag fått lite mjölksyra i benen. Så de var inte så pigga till att börja med. Dessutom hade jag kommit åt knapparna på klockan och ovetandes tryckt mig förbi cyklingen. Så när jag skulle växla ut klockan på cykel blev det till löpning. Suck! Ingen bra början på denna tävling. Jag avslutade multisportpasset och satte igång ett vanligt. Då blev det såklart löpning och jag såg ingen hastighet. Struntade i det och försökte trycka på ändå. Kanske dags att skaffa cykeldator ändå? Jag har tid och sträcka på cyklingen så jag kan ju få fram ett snitt även om jag inte har gjort det än. 

Simningen blev en regnig historia. Men det gör inte mig så mycket. Det haglade till och med. 

Växlingen till löp gick nog ganska bra. Har ingen tid där heller. Här fick jag igång klockan som jag skulle i alla fall. Jag visste sedan innan att löpningen är rätt kuperad och det stämde ju. Jag försökte hålla igen med tanke på sätet. Samtidigt ville jag hålla upp farten lite i alla fall. Tycker jag lyckades ganska bra. Jag har en bra bit kvar till en riktigt bra men samtidigt uppnåbar löpform. Men det är ingen stress dit tänker jag. 


Över lag vet jag inte riktigt om jag är nöjd eller inte. Tiden är ok men jag kan bättre. Det var för mycket som inte gick som det skulle idag. Samtidigt är jag nöjd över att jag körde eftersom jag vet flera saker jag måste jobba med. De är ibland svåra att identifiera på träning. Målet är nog ändå att göra en ordentlig förbättring till nästa år. 

Tack Maria för trevligt häng idag. Bra jobbat!!! Här finns hennes race report om någon vill läsa. 

Race report Jönköping 70.3 del 3 – reflektioner

Nästan två veckor har gått sedan jag lycklig korsade mållinjen i Jönköping. Nöjd och lycklig över ett lopp som verkligen gått över förväntan. Jag njuter fortfarande över hur bra det gick och kommer göra det länge. 

Samtidigt har jag börjat analysera och reflektera över loppet. Vad gick bra? Vad kan jag förbättra? Hur ställer jag detta i jämförelse med andra prestationer?

Prestationen

Jag är så extremt nöjd med det jag lyckades prestera utifrån de förutsättningar jag har haft. Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera på hur det hade gått om jag kunnat löpträna som planerat? Denna vår var jag inte ens i närheten av det. Samtidigt kanske cykelformen varit sämre om jag haft mer tid för löpträning. Det är omöjligt att veta. Men både roligt och nyttigt att reflektera över eftersom jag vill bli bättre på det jag gör. 

Jämför jag med Kalmar Ironman 2014 är jag mer nöjd över tiden nu. Jag kom under 6 timmar vilket jag inte trodde på själv ens. När det gäller Kalmar är jag mer nöjd över prestationen att ens ta mig runt. En halv Ironman har hela tiden känts genomförbar på ett annat sätt. 


Simningen

När det gäller simningen har jag så mycket att förbättra. Samtidigt gör de grejerna kanske inte så mycket på totaltiden. Knappast ens 10 minuter. Samtidigt är ju en minut en minut. 

Jag behöver simma mer öppet vatten. Bli bekväm med det. Det är nyckeln till snabbare tider på tävlingarna. Träning i bassäng går bra. Där kan jag nöta teknik och fart utan rädsla. Bassängträningen älskar jag. 

Cyklingen

Även om cyklingen kändes jättebra under loppet finns det saker att jobba med här också. Jag skulle definitivt kunna köra mer backträning. Det skulle göra mig starkare på en bana som Jönköping. 

Dessutom vill jag känna mig mer trygg i allt det tekniska runt cykeln. Laga punktering, fixa enklare saker med bromsar och liknande. Så fort cykeln strular är jag nästan nollställd. 

Dessutom skulle det vara bra att kunna kissa på cykeln. Haha. Låter lite konstigt kanske. Men många triathleter gör det. Då skulle jag spara in några minuter på toabesök. Och dessutom inte behöva trampa igång kroppen efter ett heller. Men jag har försökt. Det är svårt. 

Löpningen

Den här grenen har jag koll på. Jag kommer ju från orienteringen. Först och främst behöver en stark kropp som håller. Så jag kan vara skadefri. När jag kommit dit vill jag bli snabbare. Mer intervaller och tröskelpass står på schemat så småningom. Men först ska jag bli hel och stark. 

Arrangemanget

Jönköping var verkligen en väl anordnad tävling. Man kan inte tro att det var första gången man var en IM 70.3. Visst finns det alltid saker man kan önska. Men det är inga stora grejer. Får jag bestämma och om allt klaffar står jag på startlinjen även nästa år. 

Stort tack till

Daniel för all support och stöd under året. Ovärdeligt. 

Barnen för att ni finns och berikar mitt liv med glädje och energi. 

Mia för att du gjort just resan mot Jönköping roligare med träningssällskap och rumssällskap nere i Jönköping. Alla dina frågor var bra för mig också. Då fick jag reflektera över dem också. Tror det var därför jag kände mig så lugn och förberedd mestadels av tiden. 

Alla supportrar runt banan. Mina föräldrar och syster med familj som kommit för att heja. Alla klubbkompisar och övrig publik. Ni var fantastiska!!!

Race report Jönköping 70.3 del 1 – innan start

Igår var det dags. Det jag tränat för det senaste halvåret –  Jönköping 70.3. Eller en Halvironman då. En dag med både leenden och tårar, energi och utmattning, glädje och lite tårar. Men jag tänker inte börja med loppet. En tävling som den här kräver en hel del förberedelser. Jag har skrivit om dem innan. Men jag tänker fortsätta med att skriva klart om dem. 

Provsimning av banan

I lördags morse, dagen innan tävlingen, mötte jag och Mia upp Lisa för att provsimma lite av simbanan. Det var en fantastisk morgon med sol och lugnt vatten. Jag fick direkt en bra känsla i simningen och kände förhoppning inför tävlingsdagen. Jag känner ju inte direkt förutsättningslös kärlek till simning i öppet vatten ännu. Även om jag inte ger upp hoppet. 

Dock strulade min klocka. Jag hade helgen till ära plockat fram min gamla Garmin eftersom den har multisport-funktion vilket passar ypperligt för tri-tävlingar. Klockan stängde bara av sig hela tiden. Trots att jag laddat den började den blinka om dåligt batteri. Det har hänt en gång tidigare och då fungerade det med att rensa historiken. Eftersom Daniel och prinsarna bestämt sig för att komma och sova över sista natten så kunde ju Daniel ta med sig sin klocka ner. Så var det löst. 


Efter simningen begav vi oss av mot hotellet för att fixa iordning det sista innan cykel check in. Då passerade vi en kille som kraschat på cykel och inväntade ambulans med honom. Ingen tävlande dock. 

Checka in cyklarna

När vi äntligen kom tillbaka dubbelkollade vi att allt fanns i påsarna innan vi gick mot växlingsområdet för att checka in cyklarna. Då märkte jag att jag inte kunde svänga åt höger. Upptäckte att fästet som bromsklossarna sitter på tog emot ramen och gjort en liten skada i lacken. Jag hade haft inne cykeln i veckan för att fixa med bromsarna så att jag kunde ha Daniels värsting-hjul på under tävlingen. Något måste ha hänt när vi fraktade cyklarna för jag cyklade ju på fredagsmorgonen. Men det här fanns inte en chans att jag kunde cykla med. Kände stressen och paniken. Ringde Daniel för råd. Kom då på att det fanns cykelservice på Expo-området så jag traskade dit. De såg att bromsen var för löst spänd, eller hur man nu ska förklara. Cykel-mekar-termer är inte min styrka. Killen gjorde en justering och jag gick ut igen. Testade bromsen lite, det knäppte till och var tillbaka i samma läge. Blev rejält osäker på start här. Gick in igen och fick hjälp en gång till. De sade att det såg ut att vara en märklig konstruktion med små marginaler. Men de drog åt, jag provcyklade och det kändes bra. Drog en stor lättnadens suck och gick till växlingsområdet. 

Väl där gick allt bra. Vi hade ju besökt det redan dagen innan så vi hade koll och det gick snabbt. Efter det åt vi lunch med Lisa, Andreas och Oliver. Det blev kycklingspett och ris på Grekiska kolgrillsbaren. Riktigt gott!!! 

Reka cykelbana

Mätta och nöjda tog vi vägen förbi expoområdet för att shoppa lite. Det blev två linnen. Jag träffade även på Bloggar om hälsa-vännen Maria och hennes familj en sväng. Kul att träffa dem igen. Det var ett tag sedan. Efter det gick vi till hotellet tajmat med att mina tre hjärtan anlände. Jag hjälpte dem med grejerna innan jag och Mia tog bilen för att reka lite av cykelbanan. I efter cirka 6 kilometer skulle det komma en backe som alla pratade om. Brant, jobbig och mjölksyrasprutande ryktades det om. Så vi ville se den så vi kunde se vad vi hade framför oss. Ni vet kunna förbereda sig på mjölksyrafest och stumma ben redan i förväg. En perfekt grej att drömma mardrömmar om natten innan tävlingen. Vi hittade rätt till slut och kunde konstatera att det handlade om en 3 km lång och seg backe, dock inte jättebrant. Trivsam skojade Mia lite senare. Döjobbig kände jag och insåg att jag hade för lite backträning i benen.

Efter lite slapp på hotellrummet gick vi och åt en fantastisk god pasta på Freddies. Det blir många nya restauranger dessa dagar om man tänker på julikalendern i bloggnätverket. Alltid trevligt ju. Men vi åt upp och gick direkt tillbaka för de sista förberedelserna på hotellet. 

Vi packade väskorna för att kunna åka checka ut snabbt på morgonen. Gjorde i ordning de vita påsarna med det vi ville ha efter loppet. Blandade sportdrycken som skulle sitta på cykeln. Vi duschade, rakade benen, målade naglarna och färgade ögonfransar och bryn. Kan låta fåfängt. Men sådant gör jag sällan annars och det är precis sådana saker som får mig att slappna av och inte bli så nervös. Perfekt uppladdning. Även om jag inte skulle va så snabb skulle jag va snygg. Eller ja något sådant. 

Tävlingsdagen

Natten var bra. Jag vaknad med lite fjärilar i magen. Vi vaknade i tid. Åt en frukost med ostkaka, nutellamackor, frukt och annat gott. Fullproppade med kolhydrater packade vi in våra saker i bilen innan vi begav oss till växlingsområdet. 


Först skulle jag pumpa däcket och eftersom jag hade Daniels hjul hade han visat mig hur det funkade med ventilförlängaren vid punktering. Nu satt översta delen löst och jag fick inte dit den. Det visade sig att den satt upp och ner. Hahaha snacka om nerver. Jag preparerade cykeln med flaskorna, snackade med lite folk, önskade lycka till, gick på toa och försökte ladda. Slöt upp med ett gäng grymma tjejer och började kränga på mig korvskinnet, eller ja våtdräkten. Speakern, som för övrigt var grym, tog denna bild på oss. Några minuter senare hade vi lämnat växlingsområdet och begett oss mot starten. 


Starten går till så att man självseedar sig genom att ställa sig vid förväntad simtid. Klockan börjar rulla när man kliver i vattnet. Det fungerar fantastiskt bra och gör att trängseln i starten och vattnet är mycket mindre. 

Jag stod med Lisa, Jessica, Fredrik och några till. Jag hade inte träffat Daniel och barnen på morgonen. Tittade efter dem men såg dem inte. Så stod de plötsligt där. Precis vid en öppning till fållan. Jag kunde glida ut och ge dem varsin puss. Det kändes bra i hjärtat. 

Tankarna inför simningen kändes ganska bra. Jag hade provsimmat vattnet dagen innan. Det var bra temperatur, rullande start och halva distansen jag körde i Kalmar för två år sedan. Distansen kändes under kontroll. Det som skulle kunna ställa till det var känslan i vattnet, trängsel och att bli störd av andra medtävlande. 

Så fick vi plötsligt gå i. Loppet var igång…

Överst på min bucket-list

För er som inte redan har förstått det så är jag sedan en tid tillbaka en del av ett inspirationsnätverk för bloggare som skriver om hälsa och träning. Varje vecka bloggar vi gemensamt om ett ämne. Ett koncept som jag verkligen gillar. Dels får jag skriva om saker jag annars kanske inte hade skrivit om, dels får jag läsa en massa härliga inlägg från de andra.

Veckans ämne är Överst på min bucket-list. Konstigt nog har jag som listmänniska aldrig skrivit någon bucketlist, precis som Ida – Träningsblogga. Jag har nog mer kört med stilen: det här vill jag göra, hur ska jag nå det? Och när en sak är uppnådd tar jag sikte på nästa. Fast å andra sidan kan man nog säga att jag under några år hade en ensam sak på min bucket-list utan att tänkta att det var just en bucket-list. En utmaning som halvt om halvt kändes omöjlig för en medioker vardagsmotionär som börjar bli lite till åren. Det var att göra en Ironman. 2014 bockade jag av det på min lista och efter det har det av förklarliga själ kanske inte varit fokus på att hitta något nytt halvgalet mål som triggar igång min motivation och träningsdjävul. Visst jag har mål för nästa år, men de känns inte så utmanande att de kvalar in till förstaplatsen. Malin skriver om fjällöpning som jag också skulle vilja göra någon gång.

När vi fick ämnet började jag först fundera på vad en bucket-list är. Vad kvalar in där? Ja allt jag själv vill kom jag ganska snabbt till. Men hur ska jag kunna välja något som är överst? Så läste jag några andra inlägg och insåg att de tänkte i banorna om jag hade obegränsat med resurser skulle jag… Och då blev det lite lättare.

En dröm som växt fram nu efter att jag fått barn är att skapa något eget. En egen försörjning. Där jag kan bestämma mer över min själv och min tid. Samtidigt stormtrivs jag med mitt yrke och har svårt att se att jag ska sluta med det. Jag är lite av en trygghetsnarkoman på ett sätt och inte på ett annat. Jag föredrar tryggheten i ett fast jobb, med fast inkomst och jag älskar hemmalivet med min familj. Samtidigt känner jag suget efter mer flexibilitet så att jag kan frigöra mer tid för familj och träning. Det känns som att detta fortfarande bara är ett rosa fluffigt moln som jag funderar på när jag ska sova.

En lite mer konkret dröm jag har är att skaffa mig lite mer konkret kunskap inom idrott och hälsa. Jag drömmer om att utbilda mig inom vissa områden och det finns några utbildningar jag suktar efter. Det här tror jag nog att jag så småningom kommerta tag i  och sätta mig lite i skolbänken igen. På hobbynivå i första hand. När andra går kurser i matlagning eller språk, så går jag en löptränarkurs eller PT-utbildning.

Allt det här är drömmar som jag funderar mycket på. Fast som ändå på sitt sätt känns görbara. Och så finns den där drömmen uppe på toppen. Drömmen som känns som en extra utmaning på flera plan, men som triggar mig. En dröm som en medelmåttig medioker vardagsmotionär måste snäppa upp sig många steg för att uppnå. En dröm där det verkligen skulle underlätta med obegränsade resurser. Ironman på Hawaii. Ögonen lyser och hornen växer när jag tänker på det. Någon gång kanske… In my wildest dreams…

IMG_4750

 

 

Materialsport

Ja triathlon är helt klart en riktig materialsport. Med tre grenar finns det mycket att plöja ner pengar i. Jag har en hel del saker redan men vissa saker behöver uppdateras och en sak behöver köpas till. Jag hade tänkt köpa en redan till Kalmar förra året. Men snåljåpen i mig tänkte om vilket jag kanske ångrade lite i efterhand. Men det är mycket pengar. Helt klart det en triathlet lägger mest pengar på. En ny cykel. En tempohoj ska nu inhandlas. 

Jag vet eventuellt vad jag vill ha redan. Men jag ska inte utesluta något. Tänk om någon kunde ge mig värsta bästa cykeln bara så där. Sååå om ni har mycket pengar som ni inte vet vad ni ska göra av så kan ni alltid sponsra en föräldraledig bloggande nybliven tvåbarnsmamma som brinner för träning. Hon är inte direkt snabb eller snygg heller. Men hon gör det med hjärtat. Hahaha så kom igen nu!!! 

Nej men allvarligt. Om ni har några tips på prisvärda bra cyklar så tipsa mig gärna. Vilket är ditt favoritmärke/modell som jag inte får missa att spana in? Du kanske rentav har en begagnad pärla i förrådet som du har tänkt sälja?

För övrigt behöver jag då kanske införskaffa en ny hjälm som matchar cykeln. Och en ny baddräkt eftersom den andra är så sliten att man snart ser huden genom det svarta. Så för alla andras skull ska jag piffa upp mig i bassängen. Löparskor blir det väl ett par nya till våren också. Annars sliter jag på det jag har. Uppdateringar får ske när jag börjat jobba igen. Man blir inte miljonär gällande pengar på att vara hemma. Men miljardär på känslor och kärlek blir man däremot. 

Bjuder er på en bild av min racer-pärla som gjorde mig sällskap i Kalmar. 

  

Handuppräckning

Mitt mål är som ni vet att springa Stockholm marathon 2016. Lotta har tänkt hänga på och det känns grymt att vi äntligen får ett ordentligt mål tillsammans. 

Men hur kul vore det inte om vi vore ett stort gäng som satsade? I Kalmar Ironman startar det nästa vecka nästan 70 NocOutare. Vilken grej. Vilken upplevelse som väntar. Man kan inte bli annat än inspirerad. 

Så ska vi inte dra ihop ett stort gäng och köra i Stockholm nästa år? Vilka hänger på??? Kom igen nu!!! 🙂

7 december börjar marathon.se sitt program inför Stockholm. 26 veckor långt. Jag kommer köra efter det i alla fall. 

VM i Motala

Imorgon händer det något häftigt i triathlon-Sverige. VM i långdistans går av stapeln i Motala. Min klubb NocOut har grymma Fredrik Carlén med i landslaget så det blir spännande att följa elitklassen. Dessutom har Sverige som hemmanation passat på att skicka över 300 age-group deltagare. Så många fler klubbkompisar kommer starta imorgon. 

Självklart ska vi dit och titta med hela familjen. Heja fram våra klubbkompisar och de andra svenskarna. Men det är inte utan att man undrar hur det hade varit att själv få stå på startlinjen. För jag hade haft en plats om det inte varit för graviditeten. Min tid i Kalmar har räckt för att kvala in som en av deltagarna i min åldersgrupp. Tänk er, en VM-start. Att få representera Sverige. Så en once-in-a-lifetimeupplevelse byttes ut mot ett litet magiskt överraskande mirakel. Jag skulle inte byta för allt i världen. Jag ångrar verkligen ingenting. Men jag kan ändå inte låta bli att tänka att det ska vara så typiskt att det krockar just denna gång. 

För Daniel känns det nog värre. För honom är det skador som orsakat att han inte hade meriter att kvala in med ens. Han som haft möjligheten att verkligen kunna stå där i en blågul tridräkt imorgon. Men vi kommer igen. Vi har många härliga år kvar som age group-triathleter. Drömmen för båda är väl Hawaii, även om det är mest troligt att Daniel är den som kvalar dit. 

Imorgon kommer jag stå där längs med banan och heja mig hes!!! Det kommer bli spännande och grymt!!!

  

Race report Ironman Kalmar del 3

Jag tog det lugnt i växlingsområdet efter cyklingen. Benen ville inte alls springa till omklädningstältet så jag hängde upp cykeln och gick. Satte mig ner och bytte om. Smorde inte lite mer vaselin. Försökte fokusera. Och lämnade tältet. Tänkte att jag kan ju testa att lunka på lite i alla fall och se om benen bär. Och de gjorde de. Ganska så snabbt för att vara jag också. Jag hittade ganska snabbt en bra känsla. Jag har ju haft bra bricklöp under sommaren och så även denna gång. De stumma benen och ömmande knäna kändes inte av alls. När jag sprang igenom staden fick jag massor av energi från alla åskådare. Personer jag inte kände ropade Heja Ida! Heja NocOut! Så stod de där. Daniel och Vilmer. Hejandes! Då kom nästan tårarna. Och lättnaden. Känslan att det ändå kan gå vägen. Och direkt efteråt beslutsamheten att det SKA gå vägen. Jag ska ta mig i mål. Jag ska ha den där medaljen.

När jag passerade NocOut-tältet på Ängöleden fick jag en massa hejarop från klubbkompisarna. Då kändes det så lätt. Jag bara log. Lycklig över att cyklingen var över och min favoritgren nu skulle bära mig över mållinjen. Där stod Cissi som kommit med tåget från Linköping. Lotta sprang med mig några meter och jag fick spy galla över cyklingen. Och berätta hur lätt kroppen kändes i löpningen. Då lade jag definitivt misären på cyklingen bakom mig och blickade bara framåt. En liten bit i taget.

På något märkligt och underbart sätt tog jag mig hela tiden framåt. Springandes. Mitt mantra var lätta ben, trippa fram, lätt känsla i kroppen, håll dig springandes Ida, inte gå mer än i depåerna. Första depån sprang jag rakt igenom. Jag hade fyllt på med energi på cykeln. Andra depån drack jag lite springandes. Sedan gick jag igenom alla andra utom de tre sista. Jag försökte dela upp löpningen i mindre delar. Fullt medveten om att jag med största sannolikhet skulle få gå stora delar av sista varvet. Första 5 km var bara att få igång kroppen. Sedan tog jag sikte på att hålla mig springandes 10 km. Därefter varva vid målet som var kanske 14 km. Efter det blev målet att springa fram till halvmaran. Sedan 28 km, varva igen och under sista varvet att hela tiden springa/lunka fram till nästa depå. Någon gång gick jag 50-100 meter efter depån också. Men jag insåg att jag lunkade bra mycket snabbare än jag gick så jag sprang. Jag ville korsa mållinjen så snart som möjligt. Och på något mirakulöst sätt gick det. Jag passerade flera klubbkompisar som kämpade hårt, men som visserligen låg varv före mig. När jag precis gått ut på sist varvet träffade jag Daniel, Vilmer och min syster. Då fick jag veta att jag simmat på 1:30!!! Haha bara det gav energi. Jag kände mig grym och bra.

När det var 5-6 km kvar började jag fundera på tiden. Om jag behöll samma lunkande tempo som då och gå genom depåerna skulle jag inte klara mig under 5 timmar. Jag måste öka. Jag försökte öka lite smått och lade mig precis på gränsen. När vi fått sista bandet och det var knappt 3 km kvar bestämde jag mig för att inte gå genom några fler depåer. Jag drack lite sportdryck i farten bara. Lite innan skylten för 40 km tänkte jag att nu testar jag benen. Jag ökar. Och vilken fart jag fick. Jag fullkomligt flög fram. Förbi massor av medtävlande. Däribland Lisa som jag försökte skrika lite på och peppa. Och farten höll. Ända in i mål. Genom ett bubblande Kalmar. Förbi hejande människor. Alla lyfte fram mig När jag svängde upp över målrakan kände jag mig sååå stark. Jag bara ökade och ökade. Och när jag korsade mållinjen kom tårarna. Jag hade klarat det. Jag är en Ironman. Min dröm.

Tiderna då? Visst klarade jag maran under 5 timmar. 4:58:56 kom jag in på. Simningen vet ni redan. 1:30:30. Misärcyklingen blev över 7 timmar men det är glömt nu. Tack vare snabba växlingar trots att jag tog det lugnt så blev totaltiden 13:47:53. Jag klarade målet med 14 timmar och jag är inte annat än nöjd. Lycklig över att det höll. Lycklig övet att pannbenet var starkare än ömmande ben.

Detta var för mig en extremt utmanande och känslosam upplevelse. Det var häftigt, magiskt, roligt, utmanande, kämpigt, slitigt, smärtsamt och så mycket mer känslor att jag fortfarande fäller en tår när jag tänker på det. Om jag kommer göra det igen? Jag hoppas det!!!

 

Sommar 2014 241Sommar 2014 268 Sommar 2014 269 Sommar 2014 273