Fantastiska Lotta

Förra våren startade jag lite smått med två inlägg som jag kallade 15 sekunder i rampljuset. Där fick ni läsa om min kära sambo Daniel och fantastiska syster Cissi. Det var alldeles för länge sedan jag lät ytterligare en person stå i rampljuset här på bloggen. Jag skriver mycket om mig själv, men jag vore ingenting utan de fantastiska människor jag omger mig med. De ger mig energi och ett roligt och spännande liv. Vissa människor kommer och går i livet. Andra stannar kvar länge.

Lotta lärde jag känna genom hennes sambo Mattias. På ett studentarrangemang, över åtskilliga glas vin, med 0% träning inblandat, hade vi en kväll att minnas och där vi kallade varandra syrran hela kvällen. Sen sågs vi nog inte mer än hastigt till och från under ett par år. Sen kom det något tillfälle (kommer inte ihåg riktigt när, var och hur) som vi kom på att vi hade träningen gemensamt. Vi började träna ihop. Nu är hon och Mattias ett regelbundet inslag hemma i Tallboda. Inte bara när det gäller träning.

 Lotta är en av de personer jag känner som alltid ger mängder med energi. Är jag ledsen och lite nere så är ett par timmar med Lotta en av de bästa medicinerna. Hon fixar, donar och hittar på roliga saker. Hon är omtänksam, engagerad och bryr sig om alla i omgivningen. Jag hoppas att alla har förmånen att ha en Lotta i sin omgivning.

Hon är både en fantastisk vän och en grym träningskompis. Vi såpass jämna på det vi håller på med att vi alltid kan träna tillsammans. Är det inte jag som är pigg så är det Lotta som drar mig runt på intervallerna. Dessutom har vi från och med ett par månader tillbaka kort på samma gym. Så jag hoppas på trevligt sällskap på CH under hösten.

För att toppa det berättade Lotta igår att hon och Mattias bestämt sig för att stanna i stan i åtminstone 2 år till. Det gjorde mig glad hela dagen igår!

Allra käraste syster…

Nummer två ut i rampljuset är en person som imponerade starkt på mig under årets första månader. En person som har visat prov på stark motivation och beslutsamhet. I mars för ett år sedan kom hennes lilla prins till världen. Den sötaste av prinsar och hon är den bästaste av mammor och den mest fantastiska av systrar.

Efter graviditeten gick hon inte ner mer än några kilon. Så bestämde hon sig för att ta tag i det och den 1 januari i år käkade vi en nyårspizza med henne sen körde hon igång med Itrims rivstart den 2 januari. Idag, några månader senare, månader med Itrims måltidsersättningar, shaker, bars, soppor och allt möjligt, äter hon nu vanlig mat igen. Omkring 20 kg lättare och jättefin. Hon har alltid varit fin. Men nu ser hon hälsosam och fin ut på ett annat sätt. Hon har några kilon till hon vill gå ner, men vem har inte det 😉 Nu har hon kommit igång med träningen på ett helt annat sätt. Med nya löparskor inköpta har hon nu börjat springa igen. Jag ser fram emot att både träna och genomföra lopp med henne.

Hon är inspration för mig och jag önskar lite att hon hade haft tid att skriva ner sina upplevelser. Vissa dagar när jag har pratat med henne har det varit motigt. Hon har haft ont i magen och varit så hungrig att hon vill gråta. Och så har hon samtidigt varit världens bästa mamma åt sin lille son som flänger runt och kräver uppmärksamhet som aldrig förr. Ändå har hon bitit ihop och klarat det med bravur. Hon har tittat på när hela familjen med våra föräldrar smaskat pizza och hon har varit på 3 rättersmiddag med vänner och tittat på när alla andra äter. En gång i januari ringde jag henne, det hade precis snöat en del. Hon väntade på att hennes sambo skulle komma hem från jobbet. Då ska jag gå ut och skotta när han äter, sade hon, för jag klarar inte av att se honom äta. Det är för jobbigt för jag är så hungrig. Det säger en hel del om hennes vilja av stål under de här veckorna…

Nu har det gått ett tag och vikten står still. Vilket i sig är en bedrift när man går på så extrem diet. I juni är det dags för tjejvättern för henne och en kompis. Jag ska stå bredvid och heja som aldrig förr. Det kommer gå galant!!!

Jag älskar dig syster! Du är bäst!!!

Här kommer en efterbild som jag vet att jag får lägga upp. Jag har inte fått ok på någon förebild, så det lägger jag bara upp efter hennes godkännande 🙂

Daniel

Först ut i rampljuset blir min sambo Daniel. Han är den person jag lever mitt liv med. Vi träffades för lite mer än 2 år sedan och har nog insett att vi är lika galna och knäppa båda två för att stå ut med varandra.

Daniel och jag har ett stort gemensamt intresse och det är träningen. När vi träffades höll han på med kickboxning plus att han sprang lite. Den perioden sprang jag ganska mycket själv och vi började springa tillsammans. Även om jag då hade en liten chans att orka med honom på långdistanspass i början så har jag inte en chans nu. När han slutade med kickboxningen började vi träna mer tillsammans. Min systers sambo (Per) som nog kan räkna sig till skaran triathleter med 3 fullföljda Järnmannen-tävlingar inspirerade nog en hel del också. Nu är det just Järnmannen som ligger i fokus för Daniels del. Han har det senaste året haft problem med ett knä, men nu ser vi ljuset i tunneln och han har äntligen kunnat börja springa igen. Hösten och vintern har fokuserats på simningen och där har det verkligen gått framåt. Han verkar ha hyfsat lätt för det mesta han gör i idrottsväg.

Så även om han numera tränar mer med Per än med mig så är han ändå en av de som peppar mig mest när det gäller träning. Jag vet att han står med hejarop när jag ger mig iväg och färdig mat när jag kommer hem, jag försöker göra samma sak för honom.

Livet vore bra mycket tråkigare utan Daniel!!!

15 sekunder i rampljuset

Jag har tänkt börja med ett litet tema på min blogg närmsta tiden. Det handlar om de personer som på något sätt bidrar till det aktiva liv jag lever. Personer som jag blir peppad och inspirerad av. Personer jag tränar med och som jag umgås med. Personer som ligger mig varmt om hjärtat. Så håll utkik, här kommer snart synas fler personer än jag. Vissa av dem har jag redan skrivit om, andra är personer som påverkar mig mer än det kanske syns här. Kanske ska tillägga att alla kort som jag lägger på personer har jag fått ok på innan, antingen från dem själva (eller deras föräldrar om de är för små). Undantag för eventuella bilder på folksamlingar eller liknande.

Om ni som läser bloggen är nyfiken på någon person jag skriver om kan ni alltid önska en presentation 🙂