Tempo-KM

En race report till. Man kan tro att jag inte gör annat än att tävla. Men har blivit lite småtävlingar nu. 

Igår var det dags för tempo-KM. Tänkte kanske inte köra förrän jag såg att jag faktiskt låg sjua i klubbens triathloncup. Jag missade två deltävlingar i våras men sedan har jag kört sommarens två. Vore lite skoj att få en sista utmaning för i år innan jag går in i perioden för vinterträning. 

Solen sken vackert igår men temperaturen har blivit kallare. Det var nästan lite höstigt krispigt i luften. Det gjorde att jag funderade en vända till på kläderna. Det blev en cykeltröja över tridräkten till slut. 

Jag tog bilen till Malmslätt och cyklade därifrån. Bra med lite uppvärmning plus att det inte finns så mycket parkeringar i närheten av startplatsen. Daniel stannade hemma med barnen fast han nog gärna hade velat köra han också. Vi löser ju träningen så bra utan barnvakt. Men vi vill ju tävla båda två vilket blir svårt utan någon som tar barnen. Vi får turas om nästa år antar jag. 


Loppet igår då. Daniel hade gett mig en utmaning att snitta minst 32 km/h. Det kändes som en lagom utmaningen. Den officiella bansträckningen är 23,58 km. Tillräckligen långt för att det ska kunna bli rejält jobbigt med mjölksyra i benen. Tillräckligt kort för att man verkligen ska kunna trycka på hela tiden när man för en gångs skull inte behöver tänka på att man ska vara pigg till löpning efteråt. 

Solen sken härligt och med lätt motvind i benen satte jag fart på benen. Det kändes bra och jag kände mig ganska stark. Jag hade ju inte formtoppat på något sätt. Dessutom var det första gången på tempobanan. Jag brukar inte köra den här typen av cykling alls i vanliga fall. Så det var roligt att testa. Jag både cyklade om och blev omcyklad. 

Det finns inte så mycket att säga om loppet. Jag tryckte på tills benen stumnade. Men kanske att jag inte hade tillräckligt mycket mjölksyra för att ha tagit ut mig helt. Det var dock svårt. Det kändes som att jag inte hade så mycket mer att ge. I mål kändes dock benen pigga ganska snabbt. Jag behöver träna på denna typ av cykling helt enkelt. Lära mig hur det ska kännas i kroppen när jag går på max så att jag inte fegar. 

Idag känns dock benen ganska tunga och stumma. Det är skönt. Då vet jag att jag inte höll igen för mycket igår. Daniels utmaning då? Ja den klarade jag. Tror jag körde lite snabbare än 33 km/h till och med. Bra för att vara jag just nu. 

Tack tri-sektionen för bra arrangemang. Som vanligt!!!

Har ni kört tempolopp någon gång?

Race report – Björsäters triathlon

Tredje triathlontävlingen på en vecka. Funkar eftersom jag mer tar det som träning. Har inte så mycket att göra i toppen i alla fall. Men skoj är det ändå. Tävlar mer mot mig själv. 


Idag var mitt stora mål att ta med mig den bra känslan från torsdagens simning till tävlingen idag. Att återigen hitta ett lugn och flyt i simningen. Oavsett fart. Jag hade bytt sport-BH mot de andra tävlingarna i veckan. Våtdräkten var uppdragen så mycket att jag kunde stänga den själv. Försökte slappna av, inte stressa upp mig och när de ropade att det var en minut kvar försökte jag fokusera på djup och lugn andning. 

Det funkade!!! Något av allt funkade. Lugnt och kontrollerat crawlade jag hela simningen. Eller några tag bröstsim vid navigering blev det ibland. Men i alla fall. Jag var så glad. Navigerade lite snett en gång, men inte så farligt. Jag tog det ganska lugnt kändes det som. Nu ska jag fortsätta jobba med detta och lägga på mer fart. Så kanske jag kan kapa lite tid under nästa år. 

Cyklingen gick ganska bra. Den var rätt kuperad. Lite innan varvningen fick jag mjölksyra i benen och fick slå av lite. Drack lite sportdryck och fick se mig bli omkörd av några jag kört om precis innan. De fick en lucka och jag kom aldrig ikapp. Men det viktigaste var att jag kunde trampa bort syran så att den inte påverkade löpningen så mycket. 

Löpningen gick riktigt bra. Lite snabbare än både Gammalkil och KM. Jag kom nästan ikapp Maria, men hon lyckades hålla undan på upploppet. 


Jag är så himla glad och nöjd idag. Simningen hade flytet igen, jag lyckades återhämta mig från mjölksyran på cykel och löpet gick lite snabbare igen. Dessutom var det pers på Björsbanan med ungefär en minut från 2014. 

Min klocka säger totaltiden 1:03:50. Men jag tror den officiella tiden kommer vara lite långsammare. 

Tack Agge, Maria, Lisa, Tina och alla för härligt tävlingshäng idag. Tack till mina svärföräldrar som ställde upp som barnvakt eftersom sambon är på svensexa. Tack alla som var där och hejade! Det betyder så mycket!!! 

Race report – Sprint-KM

Jag har haft gårdagens sprint-KM i åtanke ett tag men inte vetat om jag ska köra. Daniel hade förtur, men bestämde sig häromdagen för att inte köra. Jag kände att hg behövde simningen eftersom dem har börjat gå sämre. Så efter att ha vilat en stund på soffan igår bestämde jag mig för att starta. Då var det två timmar till start. Tack vara bra teamwork här hemma hann vi i god tid. 

Cirka 50 stycken var vi som stod på startlinjen ute i Ljung denna fantastiskt vackra men blåsiga tisdagskväll. Jag kände mig sugen på simningen. Svårt att inte göra det i denna miljö. 

Foto: Andreas Fröberg


Jag försökte lägga upp en plan för hur jag skulle få simningen att gå bättre än i lördags. KM var sprint-distans och därför 750 meter. Det tyckte jag bara var bra. Gick det alldeles för dåligt hade jag tänkt bröstsimma runt och sedan gå av. 

Foto: Robert Pettersson

Jag joggade lite på land för att få upp pulsen lite. Sedan gick jag ner i vattnet och simmade lite. Då kändes det bra och jag blev lite lugnare. När starten gick kunde jag crawla kanske 75 meter. Sedan kom samma känsla tillbaka som jag hade i lördags. Tina, som jag annars brukar kunna simma jämt med, försvann direkt. Jag kämpade med att försöka få ordning på andningen men inget hjälpte. Första rundningen på vår KM-bana är en flytbrygga. När vi rundade dem klättrade jag upp på stegen och öppnade upp våtdräkten hela vägen ner. De som rundade bryggan samtidigt som mig fick en lucka. Väl i vattnet kändes det bättre. Jag kunde börja crawla direkt igen. Visserligen varvat med lite bröstsim. Men mest crawl. Jag var ikapp de andra halvvägs till den andra bojen som skulle rundas innan vi vände upp mot stranden igen. När jag gick upp ur vattnet kände jag mig mest frustrerad och ledsen. 

Foto: Robert Pettersson

Växlingen till cykeln gick okej. Kände mig ganska yr och fipplade väl lite. Men jag kom iväg och tänkte att nu är det bara att ösa på. Cyklingen och löpningen behärskar jag. Det var en slitig cykling. På de öppna och lite plattare partierna var det kraftig sid- eller motvind. När medvinden kom var det kuperat istället. Så benen fick jobba hela tiden. Inte mycket vila. Dessutom är det så att jag cyklar som bäst när jag ser någon framför mig. Jag glömmer nästan att trycka på annars. Därför kändes det som att jag egentligen gav riktigt så mycket jag kunde förrän starka Christina susade förbi. Jag lyckades hålla fast vid henne skapligt sista varvet.

Foto: Robert Pettersson

Växlingen till löpningen gick bra. Nu väntade 5 km löpning. Jag hade bestämt mig för att försöka trycka på ytterligare lite denna gång. Sätet har ju inte strulat något på ett tag även om det ibland känns lite stelt. Som vanligt när jag har tryckt på ordentligt på cykeln var det stumma ben som trippade iväg. Men jag såg direkt att jag faktiskt lyckades hålla uppe tempot ganska bra. Så jag bestämde mig för att testa att försöka hålla det så. Sätet kändes bra, men jag kände efter hela tiden för att kunna slå av på takten i tid. Men det höll. Och när jag gick i mål gjorde jag det faktiskt med känslan att jag nog inte kunnat pressa så extremt mycket mer. Jag är nog inte bättre löpare än så här just nu. Men utan någon som helst fartträning det senaste halvåret känns det ändå bra. Det finns fart att träna upp. Christina? Ja henne såg jag bara ryggen på. Hon är en riktigt snabb löpare så henne hade jag inte räknat med att hinna med. 

Foto: Andreas Fröberg


Min fina familj var med och hejade. Det är alltid roligt och ger massor med energi. Dessutom är Daniel världens bästa bollplank när det gäller triathlon. Särskilt simningen.

Race report Jönköping 70.3 del 2 – Loppet


Eftersom jag hällt en flaska vatten innanför våtdräkten är kroppen lite förberedd. Glider ner i vattnet och simmar iväg. Som ett under kommer jag in i en skön känsla och ett bra flyt direkt. Jag har sett ut lite delpunkter redan innan. Bron är den första. Den kommer efter kanske 300 meter. Fram dit går det faktiskt riktigt bra. En del folk men ingen känsla av trängsel. 

Vid bron känns det som att det tjocknar på med folk. Jag kan inte riktigt simma förbi som jag vill. Dessutom är det lite småvågigt och rörigt i vattnet. Lite svårandat nästan. Precis när jag ska andas får jag en smäll i huvudet. Det får man räkna med i dessa sammanhang och jag har fått det förut utan att det har gjort så mycket. Men denna gång gör smällen så att jag trycks ner mitt i andningen. Jag får en rejäl kallsup och det känns som jag knappt kan andas. Behöver stanna upp men blir nästan påsimmad hela tiden. Känner paniken komma. Tittar på bojen långt bort som ska rundas. Jag är inte ens i närheten av halvvägs till uppgång. Det här klommer aldrig gå. Jag vill bara ge upp och bryta tävlingen. Allt fokus och allt flyt är borta. Helt borta. Jag blir både ledsen och förbannad på en gång. Ser en funktionär på en bräda en liten bit bort. Simmar dit och häver mig upp. Man får vila där om man behöver. Släpper upp våtdräkten, pratar lite med honom och försöker hitta nytt lugn och fokus. Tänker på cyklingen och löpningen som jag så gärna vill genomföra. Och på alla där på land som är där för att heja på mig. Ligger väl där 2-3 minuter innan jag hittar lugn nog att ge mig iväg. Bröstsimmar halvvägs till vändningsbojen i väntan på att rädslan ska försvinna. Det går långsammare än crawl men jag tar mig framåt i alla fall. Trängseln lättar efter en stund. Men vattnet känns svajigt och oroligt. Jag tar några crawltag och det känns helt okej. Jag börjar hitta ett skapligt lugn i alla fall. Men jag har tappat tid. Jag är riktigt besviken. Det känns som om mitt tidsmål håller på att rinna bort på grund av detta. Jag tror att marginalerna är ganska små. 


Så rundar jag äntligen den stora bojen längst bort och tar sikte på den andra. Dit går det snabbt och snart har jag näsan vänd mot bron igen. Nu börjar en period med helt galet dålig navigering. Vad håller jag på med? Tycker kanske man borde haft en boj till innan bron. Men när bron börjar komma närmre blir det bättre och nu går det riktigt bra igen. Jag avslutar de sista 400 m med samma sköna känsla som de första 300. 

Äntligen är jag framme vid rampen. Tar mig upp ur vattnet och ser Lisa precis framför mig. Kan inte ha gjort en urusel simning om hon är där. Hon är stabil i vattnet. Peppar henne lite och springer förbi mot cykeln. Får flera hejarop från klubbkompisar. Ser mamma och pappa och känner tårar i ögonen av lättnad. För att jag klarat simningen, inte brutit ihop helt och gått av. Mer hejarop från klubbkompisar och annan publik. Med ett stort leende i ansiktet springer jag där på den blå mattan. Med våtdräkten vid midjan och ringar efter glasögonen runt ögonen. Lycklig och glad. Trots ångesten för simning i öppet vatten så älskar jag triathlon. För har jag bara kommit upp ur vattnet är det bara roligheter kvar. 

Växlingen går bra. Ett toabesök innan jag tar min älskade cykel och påbörjar cyklingen. Efter dryga 6 km kommer den omtalade backen. Jag är fokuserad på att hitta mitt eget flyt. Trampa mig upp meter för meter. Helst utan mjölksyra. Det går över förväntan. Backen är inte alls så farlig som jag föreställt mig. Efter backen följer 8 mil i böljande småländskt landskap. En fantastiskt rolig, vacker och härlig cykelbana. Den är definitivt rätt kuperad men på något sätt ger nedförskörningarna fart och kraft som jag får med mig bra när det går uppför. 

När jag kommer upp för monsterbacken i början visar klockan att jag har en medelfart på 24,9 km/h. Då sätter jag ett mål att försöka arbeta mig upp så nära 30 km/h som möjligt. Energiintaget går bra. Benen känns starka. Jag gjorde rätt som inte tog på cykeltröja och armvärmare. Jag tänker gång på gång att det är så himla roligt. Den roligaste cyklingen jag gjort. Stort plus för att vägarna var avstängda. Att man tryggt kunde rulla längs de vackra vägarna. Det var inte jättemycket publik ute men de som stod längs vägen hejade massor. Jag rullar in till växlingen och kommer in på 3:03. Ett toastopp kanske gjorde att jag missade drömmålet. Men vad gör det när man räknat med 3:15-3:30 någonstans. Jag är jättenöjd så långt.  

Elna satt längs vägen och tog jättefina bilder. Jag lånar en på min urstarka klubbkompis Mattias. Som för övrigt vann sin age group och nu har ett fint pris som pryder köksbordet hemma. 

Ytterligare ett toabesök i växlingen som för övrigt går utan problem. Jag springer iväg och försöker direkt hitta ett tempo som känns lätt och avslappnat. Brukar försöka hitta farten utan att titta på klockan i början. Känslan är viktigare. Benen är som vanligt lite slitna efter cyklingen. Men så ska det väl vara. Tittar på klockan och inser att det går snabbare än jag trott jag klarar efter den här våren. Med den här farten skulle jag kunna sätta ett bra pers på halvmaran. Men jag vet att jag inte har distansen i benen. Jag vet att benen har sprungit för få långpass för att det ska hålla hela vägen. 
Överallt får man hejarop från en grym publik. Överallt står det NocOutare som hejar fram en. Min familj ser jag flera gånger. Daniel och barnen på lite olika ställen. Föräldrarna och syster med familj vid en kyrka. Jag kommer på mig själv med att le som ett fån flera gånger. Jag High-fivar med syskonbarnen och njuter. 


Bild lånad från NocOut, tagen av Oliver Wettergren

Precis som jag misstänker håller inte tempot hela vägen. Men jag tänkte i början att det kommer gå tungt de sista 5-6 kilometrarna, oavsett hur snabbt det har gått dit. Så jag körde på så länge det höll. Mycket riktigt, med kanske 6-7 kilometer kvar orkar jag inte hålla tempot riktigt. Då börjar benen bli rejält trötta. Lisa passerar mig och ser hur pigg och stark ut som helst. Jag har inte en chans att hålla hennes rygg. 


Nu börjar jag kolla på klockan och fundera lite. När jag inser att sub 6 finns inom räckhåll bränner tårarna i ögonen. Hur är det möjligt? Men det är en bit kvar. Håll ihop nu Ida. Inte gå. Håll dig springande! Snart inser jag att även sub 2 på halvmaran kan gå. Men marginalerna är mindre dit. Och nu är benen rejält trötta. Jag försöker hålla farten uppe. Bestämmer mig i förväg för vart fartökningen ska börja. Kör enligt plan. Ökar farten rejält. Passerar rätt många deltagare men orkar inte le mot någon. Fokuserar på varje steg, på att andas och på det som hägrar någon kilometer fram. Målet. När jag kommer in i Rådhusparken  spricker jag upp i ett leende. Så länge min klocka stämmer kommer jag ta både sub 6 på loppet och sub 2 på halvmaran. 

Jag korsar mållinjen och tårarna rinner. Jag stannar klockan på 5:55. Vet inte hur exakt tiden är men under 6 timmar borde jag vara. Funktionärerna ser mina tårar, tittar lite extra och då ler och gråter jag på samma gång. Möter upp Daniel och barnen och gråter igen. Det här fanns knappt i min fantasti att det gick att nå i år. Inte när jag varit skadad sedan i februari. Sub 6 känns som en dröm och jag lyckades. 

Som på moln går jag mot athletes garden. Eller ja stapplar snarare. För benen är trötta. De kommer göra ont de kommande dagarna. Men vad gör det? Jag känner mig grym. Det kommer vara värt varenda plåga. Inget kan få mig på dåligt humör nu. Varken iskalla duschar eller långa matköer…

En cykeltur med magi

Det finns riktigt tunga grispass som man bara vill ska vara slut. Och så finns de där fantastiskt härliga och magiska passen som man vill ska vara i all evighet. Förra fredagen fick jag till ett sådant.

Det var första utomhuspasset med nya tempocykeln. Hade bara testat den kort på trainern innan. Jag hade förstklassigt sällskap av Mia som körde tempopremiär.

Vädret var helt perfekt. Det blåste inte så mycket. Solen värmde utan att vara gassande. Kroppen kändes pigg även om vi inte höll något högt tempo. Tanken var att vänja kroppen vid en ny cykel och en ny sittställning.

Första delen kördes på en ganska trafikerad väg. Så där fick vi ta det lugnt. Men sedan svängde vi av och körde på en mindre väg bort till Ekenäs slott via Bankekind. En liten väg. Verkligen på landet. Tror det kom 5 bilar på hela vägen fram och tillbaka. Lite hus här och var. Kohagar och en glittrande sjö. Doft av grönska, natur och skog. Och så det pampiga och vackra slottet där vi vände.

Jag var så fylld av energi när jag kom hem. Jag fick massa härlig energi från pratstunden med fina Mia. Dessutom fick jag ren njutning och egentid när vi på tillbakavägen körde själva en stund.

Jag vill bara ha fler sådana här pass. De får mig att må så bra.

IMG_7562magisk cykling

Frustration

Idag vaknar jag med frustration i kroppen. Ingen bra känsla och helt onödigt. Anledningarna är flera.

Tid, jag vill ha mera tid. Det känns ständigt som jag inte hinner avsluta något och som det alltid dyker upp viktiga saker som måste göras. Jag vill ha mer tid för återhämtning av mig själv. Det mentala. Tid där det inte finns måsten. Jag gillar ju högt tempo. Det ger mig energi och framåtanda. Men ibland är de så mycket runtomkring att det liksom suger musten ur mig. Men snart är det vår. Då kan man sitta ute i värmande sol och ta en kopp te när man behöver koppla av lite. Det brukar ge lite extra kraft. Mer tid med familjen vill jag ha de dagar jag jobbar också. 

Frustrationen gäller även min sätesmuskel. Jag kände av den efter ett löppass för några veckor sedan. Men det blev snabbt bättre. När jag kom igång med löpningen efter en lättare förkylning så kände jag inget. I onsdags sprang jag intervaller igen och det gick bra. Igår hade jag ont. Hur ska jag veta att jag borde vila mer från hård löpning om jag inte känner något under passet??? Men visst jag har slarvat med rehab denna gång och i morgon är det jag som plockar fram övningarna och kör.

Sedan har vikten hamnat på en platå. En segdragen, tråkig platå. Resan fram hit har varit ganska enkel. Jag har gått ner rätt många kilon betydligt snabbare än jag hade tänkt. Mitt ursprungliga mål är fortfarande nåbart, trots en 3-veckors stillastående vikt. Men jag måste lyckas hitta balansen igen. Hittills har jag ganska enkelt gått ner utan att vara exakt med mängder och vikter i kostschemat. Nu kanske jag får strama åt lite och köra riktigt strikt ett tag för att kroppen ska fatta. Kan det vara så att min kropp har vant sig vid mängderna och de behöver justeras? Jag ska ge det ett försök till dock innan jag drar igång den karusellen.

Egentligen gör det ju inget. Jag vet att det blir så här. Min kropp gjorde så här sist också. Ungefär när jag gått ner lika många kilon. Med skillnaden att då var jag i princip i mål redan och kunde plana ut. Nu vill jag ner mer. Och jag vill liksom ha det gjort. Bakom mig. Jag vill vara nöjd och få ett annat fokus på kosten än viktnedgång. Jag kommer fortfarande att äta som jag gör nu, men ändå lite annorlunda.

Men först ska jag njuta av en trevlig after work med gymgänget ikväll. Ser fram emot det. Till och med ett glas vin ska det bli för jag fick skjuts in.