Hej igen

Oj oj oj! Drygt två månader sedan jag skrev ett inlägg. Jag har skrivit förr att jag ska ta tag i bloggandet. Jag skriver det igen. Motivationen har ökat. Men den kommer och går. Jag har haft alldeles för mycket att göra på jobbet. Tycker om mitt jobb, men inte som det varit senaste månaderna. På resande fot varje vecka. Missat massa tid med mina små fina pojkar. När jag för en gång skull är hemma utan en massa som behöver göras så har jag inte prioriterat bloggandet.

Men jag har prioriterat om lite i min skalle nu. Jag behöver mer av skrivandet och mindre av stressen. Bristen på inlägg har även gått hand i hand med bristen på träning. Min kropp har verkligen inte varit med mig denna vår. Men det är nog ett eget inlägg.

Jag har den senaste tiden fått till träningen riktigt bra. Jag har hittat möjligheterna och inte suttit lika mycket med undanflykter. Ett exempel är igår. Jag var jättetrött efter arbetsdagen. Jag menar verkligen JÄTTETRÖTT. Så behövde vi lämna en nyckel 2 km härifrån. Daniel höll pass och jag hade tänkt försöka få med mig någon på en promenad fram och tillbaka. Men ingen nappade. Alla var typ lika trötta som jag eller hade redan varit ute. Jag ville inte gå själv. Så jag tränkte att det går snabbare om jag joggar bort.


Min kropp känns lite småsliten efter de senaste veckornas ökande av styrketräning. Så 4 km jogg var i alla fall bättre än ingenting. 500 meter hemifrån kändes allt så himla lätt. Jag sneglade på klockan och insåg att jag höll ett ganska bra tempo ändå. Så jag bestämde mig för att lämna nyckeln snabbt och så köra intervaller på hemvägen. Norska superintevaller är en riktig favorit hos mig. Det var med andra ord inte så svårt att välja vad jag skulle köra. 4 stycken 4-minutersintervaller med 3 minuters vila mellan. Tempot var helt ok även om jag har en bit kvar dit jag verkligen vill vara. Men man måste ju börja någonstans.

Det skönaste var nästan ändå att komma hem till Daniel som trodde att jag fastnat hos syrran för att snacka en halvtimma. Ingen högoddsare direkt så jag kan väl inte klandra honom. Han blev både förvånad och nöjd när han insåg vad jag gjort istället.

Jag känner mig faktiskt rätt på G, trots en motarbetande kropp de senaste månaderna. Den kanske börjar gilla läget igen.

 

Årets julbord med jobbet – ris och ros

Igår var det dags för årets julbord med jobbet. Jag äter långt ifrån allt på ett julbord, men vissa saker är verkligen favoriter. I år var vi på Mjellerumsgården och det var ett av de bättre jag ätit genom åren. Mysig stämning med en sprakande brasa, lågt i tak och känslan av att sitta i en gammal stuga från 100 år tillbaka. Vissa saker var riktigt bra, andra hade en del att önska.

Vad kunde varit bättre

  • Glöggen som serverades när vi kom serverades ur stora pumptermosar. Dessa hade det varit kaffe i innan för glöggen smakade verkligen hemskt. Jag dricker inte kaffe så jag kanske är känsligare dock. 
  • En av kvinnorna som hjälpte oss var som en småtjurig gammal tant. Inte så kul att ha att göra med. Men hon kanske hade en dålig dag bara.
  • Hur svårt ska det vara att ha lite grönt på ett julbord? En julig sallad med grönkål, apelsin, granatäpple och någon ost kanske? Det liksom lättar upp allt det tunga med julmaten.

Mina plus

  • Miljön var stämningsfull och passande för julbord. 
  • Bra utbud. Mycket spännande att smaka på. Jag åt bäver bland annat. Och som vanligt blev det mycket lax, men inget av sill eller det varma. Sill äter jag inte. Det varma hoppar jag alltid över för att orka med sötsakerna. 
  • Efterrättsbordet var riktigt bra. Marängtårtan, kolapajen och bärpajen var nog bäst. Och så skumtomtarna då.

Lite sur på mig själv för att jag bara tog ett dåligt kort på första tallriken för att skicka hem. Ska det bli några spännande blogginlägg måste det bli bättring. 

Om att inte göra någonting

Jag fokuserar fortfarande mycket på återhämtning. Att få till de saker jag prioriterar. Som tid med min familj och träning. Att träffa vänner och släkt som vi inte träffat på ett tag. Och att få in mer tid för bara mig. Till exempel att bli bättre på att inte göra någonting alls. Bara ligga i soffan och kolla på tv. Måla i min målarbok eller bara sitta nära mannen i mitt liv. Det är en utmaning att inte göra något. Men samtidigt en av de sakerna som jag verkligen känner har gett resultat. Det har gett mig min energi och mitt leende tillbaka. 

Jag har helt enkelt inte haft lust att blogga den senaste tiden. Inte när jag haft tid i alla fall. Men jag är här i krokarna. Och jag har en massa inlägg i huvudet. Jag orkar bara inte strukturera upp dem just nu. 


Tid med mina pojkar ger så mycket energi. Jag älskar varje stund. I helgen var vi ute i höstvädret. Fantastiskt härligt. 

Mer respekt tack!!!

Vi måste prata om det här med respekt. Respekt för andra människor. Repsekt för den värld vi lever i. Det finns många saker att diskutera kring detta.  

Man måste inte hålla med om vad andra säger. Men man får acceptera att andra människor tycker annorlunda. Diskussioner är ju okej och ibland riktigt uppfriskande. Men att man förolämpar och är elak har jag extremt svårt för. I en diskussion visar man respekt för den man diskuterar med, oavsett åsikt. 

Min rätt

När jag tar beslut som handlar om mitt liv, min familj och liknande så tycker jag också att jag har rätt att bli bemött med respekt. Man måste inte tycka att mina beslut är det bästa. Men jag har rätt att bestämma över mig själv, mina pengar, mina barn, min arbetssituation och så vidare. Självklart tar jag vissa beslut tillsammans med andra berörda, som till exempel Daniel. Ni ska få några exempel. Vissa upplevda av mig själv, vissa av andra: 

  • När och hur vi väljer att introducera socker för våra barn har varit upp till oss. 
  • Om jag väljer att byta arbetsplats för att det är det som är det bästa för min familjesituation är det ett beslut som jag förväntar mig att folk har förståelse för. 
  • Om jag väljer att investera pengar i en verksamhet så är det mitt och Daniels beslut. Ingen annan behöver lägga sig i. 
  • Vi vet bäst själva vilket upplägg som passat oss när det gäller fördelning av föräldraledighet. Ingen annan. 

Återigen, man måste inte tycka som jag. Men vill man framföra sin åsikt gör man det hövligt och repsektfullt. Inte genom förolämpningar eller att snacka skit bakom ryggen. Undrar man över något uppskattar jag om man frågar mig innan man drar egna slutsatser.


Bloggar och troll

Idag är det lätt att vara anonym. Gömma sig bakom alias på nätet som inte alls säger något om vem man är. Trollen ploppar upp från ingenstans och beter sig som idioter rent ut sagt. Utan respekt för andra. Min bloggkollega Ida Aspviken har den senaste tiden råkar ut för flertalet kommentarer som är helt förkastliga. Förmodligen är det samma person som skriver dem. Ida skriver en blogg som verkligen inspirerar till löpning i första hand. Jag kan verkligen rekommendera den.Kommentarerna hon fått är nog inte publicerade, vilket jag tycker är bra.

Jag resonerar så här. Om jag eller andra inte möts med respekt i en kommentar, behöver inte vi heller visa respekten att publicera den. Skriv, argumentera och ifrågasätt. Men gör det hövligt och trevligt. Då kommer jag publicera, oavsett om vi delar åsikt eller inte.

Framför allt, har man gjort fel ber man om ursäkt. Har man tur är personen i fråga av den förlåtande typen och godtar ursäkten. 

Framtiden

För mig handlar detta också om framtiden. Vilket klimat vill vi att våra barn ska växa upp i? Borde vi inte förgå med gott exempel så att nästa generation lär sig att visa respekt istället för att smutskasta?

Tårar

Idag har vi hållit händer och varit varandra nära. Många tårar har trillat. Idag har kärleken flödat och många minnen kommit fram ut glömskan. 

Idag har jag sett två fantastiska unga människor ta farväl av sin mamma. Den person som var deras klippa och trygghet i livet. Personen som alltid funnits där för dem. Som stöttat dem genom motgångar och uppmuntrat dem till framgång. 

Mitt i all sorg och bland alla tårar finns ändå framtiden. För vissa ser den nu annorlunda ut. Några kommer ha det jobbigt ett tag framöver. Tillvaron kommer ha berg och dalar. Förändringen är framtvingad men kommer ändå bli bra. I det svåra förs människor närmre varandra och man finner styrka i de relationer som fortfarande finns kvar. 

Jag önskar att jag haft ett sista samtal med Anita innan sjukdomen vann den långa kampen. Då skulle jag sagt att hon sett till att Lisa och Linus kommer klara sig bra även när hon inte finns hos dem längre. Hon har gett dem en styrka och sunda värderingar att hantera motgångar och utmaningar. Jag skulle även säga att hos mig är de alltid välkomna. Här finns trygghet och kärlek. En axel att gråta mot och en faster som är stolt över dem även om det inte kan mätas med sin egen mamma. Jag skulle vilja säga att hennes barn har ett stort skyddsnät runt omkring som ställer upp med allt. Anita jag hoppas du ser att dina barn har det bra även om de har en stor sorg utan dig. Att de fortsätter leva även om saknaden efter dig ibland är förlamande. 

Sådana här dagar tänker jag mycket på livet. Att jag är lyckligt lottad. Hur viktigt det är att omge mig med människor som ger mig energi, styrka och glädje. Jag tänker också på relationer. Vilka relationer jag vill vårda extra och vilka jag inte borde lägga mer energi på. Även på relationer som jag saknar. Människor som av någon anledning inte har så stor plats i min tillvaro längre, fast de betyder mycket för mig. Dagar som denna tänker jag att jag ska lägga gammal stolthet och lathet bakom mig och återuppta dessa relationer. En dag kanske jag får ångra att jag inte har gjort det. 

Inspirationskällor

Det finns så mycket som inspirerar mig. Kanske främst människor där ute som på något sätt utstrålar en energi som smittar av sig på andra. Det kan handla om träning, hälsa, matlagning, bakning och annat pyssel. 

Denna vecka delar vi i Bloggar om hälsa med oss av vad som inspirerar oss. Hos Malin kan du få tips om hur just du kan hitta inspiration. 

Småbarnsföräldrar

Andra föräldrar med småbarn som får ihop sin vardag så bra. Människor som pusslar jobb, småbarn, mat, hem och allt annat i vardagen. Föräldrar som väljer en aktiv livsstil och får livet att gå ihop med allt vad det innebär. Jag har massor av dessa runtomkring mig. Jag läser flera bloggar i precis denna kategori. 

Prestationer

Det finns några människor runt omkring mig som inspirerar mig på ett lite annat sätt. Kvinnor vars prestationer är helt galet makalösa. De ligger i en helt annan division än mig. De genomför lopp på tider som jag inte skulle klara ens om jag gick ner 10 kilo och tränade på heltid. 

Men det som inspirerar mig är att de genomför detta trots att de är i min ålder. Inget negativt alltså. Så gamla är vi inte. Men de ger mig inspirationen att det liksom inte är för sent. Man kan peaka och persa även när man fött barn och fyllt 40. Det finns många men jag måste ändå nämna två namn. Alla kvinnor och klubbkompisar med barn och heltidsarbete. Som pusslar vardag med träning på en nivå som är Sverigetopp i sina åldersklasser. 

Susanne Bornmar som precis tagit sig under 38 på milen. Hon kom typ sjua på Lidingöloppet och bara radar upp pallplacering efter pallplacering. 

Tina Fastesson som blev femte dam, tvåa i sin age group och bästa svenska på Ironman i Kalmar i augusti. Dessutom tackade hon ja till Hawaii-platsen och tog sig förra helgen i mål på Ironmantävlingen med stort I. Imponerande minst sagt. 

Kvargsekten 

Det finns några fantastiska tjejer som går under namnet kvargsekten. De har gjort liknande viktresa som jag, med samma kostcoach. Vi delar erfarenheter, recept och peppar varandra. Jag är glad att de finns när stödet behövs. Anna, Mia och Cissi är klipporna som vet precis de rätta orden när man dippar i motivationen. Löv ju girls. 




Pojkarna

Sist men inte minst. Mina två söner inspirerar mig på ett helt annat plan. För deras skull vill jag leva ett aktivt liv och vara en förebild. Dessutom motiverar de mig att vara stark, hel och frisk för att ha energi till vardagen med dem. 

Viktresan utan siffror

Ni som läste min blogg i våras vet att jag då gjorde en viktresa för att bli av med mina graviditetskilon. Medvetet skrev jag inte så mycket om själva resan eftersom jag inte har som syfte att låta detta bli en blogg med fokus på min vikt och viktminskning. Inte illa ment mot dessa bloggar men det är inte min grej. 

Hur gick det då? Jag har ju inte skrivit något om det alls. Men jag tänkte ge er en uppdatering. Min resa är inte över. Igår påbörjade jag det som förhoppningsvis blir sista delen. 

Jag började min resa 1 januari och ungefär vid påsk tror jag att jag nådde målet. Då var jag nere på inskrivningsvikten vid min andra graviditet. Efter det dalade motivationen lite. Jag tror det mycket berodde på att jag hade nått mitt mål. Jag var liksom mentalt förberedd på att nå hit men hade inte funderat mer. Det var inga problem att hålla vikten. Jag gick till och med ner ett par kilon till. Men det var inte samma snabba resultat längre. Kanske hade jag hamnat på en platå. 

Detta var absolut inga problem för mig. Jag har en långsiktig vision med min vikt och kropp. Siffran på vågen är inte allt. Inte hela sanningen. Jag vill nå ett hållbart resultat och en kropp som jag trivs med.

Midsommarveckan var jag hos Ninni igen. Tanken har hela tiden varit att den träffen skulle vara min utcheckning. Då skulle jag vara i mål och nöjd. Då skulle jag lämna viktnedgång bakom mig. Men jag var inte nöjd. Jag kände att min kropp inte var färdig. Jag ville tappa mer kilon. För mig är målet en stark och hälsosam kropp framför en smal och slank. Men med tanke på att jag vill bli starkare och snabbare inom triathlon så kommer en viktnedgång hjälpa mig där. 

Så träffen hos Ninni blev en delavstämning. Det var bra. Jag hade inte varit där alls sedan jag skrev in mig allra första gången. Så siffrorna vi kunde jämföra med var ganska gamla. Men resultatet ändå talande. Min muskelmassa hade t ex ökat med 3,3 kg och min fettprocent minskat med 12,6%.

Jag åkte från Ninni över lag nöjd. Men ändå lite besviken. Jag hade önskat att målet var uppnått. Men jag visste samtidigt att motivationen måste finnas till 200% om jag ska nå dit jag vill. Så jag bestämde mig för att ta mina 8 veckors semester innan sista rycket gjordes. 

Igår var semestern slut. I söndags skickade jag till Ninni att jag var redo. Nu ville jag igång igen. Så igår påbörjade jag en ny 12-veckorsperiod. Hårt fokus, bra kost, mycket träning. Mer om det här kommer. Men som vanligt utesluter jag nog siffrorna. 

Vill ni veta något speciellt om min resa?

Tempo-KM

En race report till. Man kan tro att jag inte gör annat än att tävla. Men har blivit lite småtävlingar nu. 

Igår var det dags för tempo-KM. Tänkte kanske inte köra förrän jag såg att jag faktiskt låg sjua i klubbens triathloncup. Jag missade två deltävlingar i våras men sedan har jag kört sommarens två. Vore lite skoj att få en sista utmaning för i år innan jag går in i perioden för vinterträning. 

Solen sken vackert igår men temperaturen har blivit kallare. Det var nästan lite höstigt krispigt i luften. Det gjorde att jag funderade en vända till på kläderna. Det blev en cykeltröja över tridräkten till slut. 

Jag tog bilen till Malmslätt och cyklade därifrån. Bra med lite uppvärmning plus att det inte finns så mycket parkeringar i närheten av startplatsen. Daniel stannade hemma med barnen fast han nog gärna hade velat köra han också. Vi löser ju träningen så bra utan barnvakt. Men vi vill ju tävla båda två vilket blir svårt utan någon som tar barnen. Vi får turas om nästa år antar jag. 


Loppet igår då. Daniel hade gett mig en utmaning att snitta minst 32 km/h. Det kändes som en lagom utmaningen. Den officiella bansträckningen är 23,58 km. Tillräckligen långt för att det ska kunna bli rejält jobbigt med mjölksyra i benen. Tillräckligt kort för att man verkligen ska kunna trycka på hela tiden när man för en gångs skull inte behöver tänka på att man ska vara pigg till löpning efteråt. 

Solen sken härligt och med lätt motvind i benen satte jag fart på benen. Det kändes bra och jag kände mig ganska stark. Jag hade ju inte formtoppat på något sätt. Dessutom var det första gången på tempobanan. Jag brukar inte köra den här typen av cykling alls i vanliga fall. Så det var roligt att testa. Jag både cyklade om och blev omcyklad. 

Det finns inte så mycket att säga om loppet. Jag tryckte på tills benen stumnade. Men kanske att jag inte hade tillräckligt mycket mjölksyra för att ha tagit ut mig helt. Det var dock svårt. Det kändes som att jag inte hade så mycket mer att ge. I mål kändes dock benen pigga ganska snabbt. Jag behöver träna på denna typ av cykling helt enkelt. Lära mig hur det ska kännas i kroppen när jag går på max så att jag inte fegar. 

Idag känns dock benen ganska tunga och stumma. Det är skönt. Då vet jag att jag inte höll igen för mycket igår. Daniels utmaning då? Ja den klarade jag. Tror jag körde lite snabbare än 33 km/h till och med. Bra för att vara jag just nu. 

Tack tri-sektionen för bra arrangemang. Som vanligt!!!

Har ni kört tempolopp någon gång?

Race report – Björsäters triathlon

Tredje triathlontävlingen på en vecka. Funkar eftersom jag mer tar det som träning. Har inte så mycket att göra i toppen i alla fall. Men skoj är det ändå. Tävlar mer mot mig själv. 


Idag var mitt stora mål att ta med mig den bra känslan från torsdagens simning till tävlingen idag. Att återigen hitta ett lugn och flyt i simningen. Oavsett fart. Jag hade bytt sport-BH mot de andra tävlingarna i veckan. Våtdräkten var uppdragen så mycket att jag kunde stänga den själv. Försökte slappna av, inte stressa upp mig och när de ropade att det var en minut kvar försökte jag fokusera på djup och lugn andning. 

Det funkade!!! Något av allt funkade. Lugnt och kontrollerat crawlade jag hela simningen. Eller några tag bröstsim vid navigering blev det ibland. Men i alla fall. Jag var så glad. Navigerade lite snett en gång, men inte så farligt. Jag tog det ganska lugnt kändes det som. Nu ska jag fortsätta jobba med detta och lägga på mer fart. Så kanske jag kan kapa lite tid under nästa år. 

Cyklingen gick ganska bra. Den var rätt kuperad. Lite innan varvningen fick jag mjölksyra i benen och fick slå av lite. Drack lite sportdryck och fick se mig bli omkörd av några jag kört om precis innan. De fick en lucka och jag kom aldrig ikapp. Men det viktigaste var att jag kunde trampa bort syran så att den inte påverkade löpningen så mycket. 

Löpningen gick riktigt bra. Lite snabbare än både Gammalkil och KM. Jag kom nästan ikapp Maria, men hon lyckades hålla undan på upploppet. 


Jag är så himla glad och nöjd idag. Simningen hade flytet igen, jag lyckades återhämta mig från mjölksyran på cykel och löpet gick lite snabbare igen. Dessutom var det pers på Björsbanan med ungefär en minut från 2014. 

Min klocka säger totaltiden 1:03:50. Men jag tror den officiella tiden kommer vara lite långsammare. 

Tack Agge, Maria, Lisa, Tina och alla för härligt tävlingshäng idag. Tack till mina svärföräldrar som ställde upp som barnvakt eftersom sambon är på svensexa. Tack alla som var där och hejade! Det betyder så mycket!!! 

Race report – Sprint-KM

Jag har haft gårdagens sprint-KM i åtanke ett tag men inte vetat om jag ska köra. Daniel hade förtur, men bestämde sig häromdagen för att inte köra. Jag kände att hg behövde simningen eftersom dem har börjat gå sämre. Så efter att ha vilat en stund på soffan igår bestämde jag mig för att starta. Då var det två timmar till start. Tack vara bra teamwork här hemma hann vi i god tid. 

Cirka 50 stycken var vi som stod på startlinjen ute i Ljung denna fantastiskt vackra men blåsiga tisdagskväll. Jag kände mig sugen på simningen. Svårt att inte göra det i denna miljö. 

Foto: Andreas Fröberg


Jag försökte lägga upp en plan för hur jag skulle få simningen att gå bättre än i lördags. KM var sprint-distans och därför 750 meter. Det tyckte jag bara var bra. Gick det alldeles för dåligt hade jag tänkt bröstsimma runt och sedan gå av. 

Foto: Robert Pettersson

Jag joggade lite på land för att få upp pulsen lite. Sedan gick jag ner i vattnet och simmade lite. Då kändes det bra och jag blev lite lugnare. När starten gick kunde jag crawla kanske 75 meter. Sedan kom samma känsla tillbaka som jag hade i lördags. Tina, som jag annars brukar kunna simma jämt med, försvann direkt. Jag kämpade med att försöka få ordning på andningen men inget hjälpte. Första rundningen på vår KM-bana är en flytbrygga. När vi rundade dem klättrade jag upp på stegen och öppnade upp våtdräkten hela vägen ner. De som rundade bryggan samtidigt som mig fick en lucka. Väl i vattnet kändes det bättre. Jag kunde börja crawla direkt igen. Visserligen varvat med lite bröstsim. Men mest crawl. Jag var ikapp de andra halvvägs till den andra bojen som skulle rundas innan vi vände upp mot stranden igen. När jag gick upp ur vattnet kände jag mig mest frustrerad och ledsen. 

Foto: Robert Pettersson

Växlingen till cykeln gick okej. Kände mig ganska yr och fipplade väl lite. Men jag kom iväg och tänkte att nu är det bara att ösa på. Cyklingen och löpningen behärskar jag. Det var en slitig cykling. På de öppna och lite plattare partierna var det kraftig sid- eller motvind. När medvinden kom var det kuperat istället. Så benen fick jobba hela tiden. Inte mycket vila. Dessutom är det så att jag cyklar som bäst när jag ser någon framför mig. Jag glömmer nästan att trycka på annars. Därför kändes det som att jag egentligen gav riktigt så mycket jag kunde förrän starka Christina susade förbi. Jag lyckades hålla fast vid henne skapligt sista varvet.

Foto: Robert Pettersson

Växlingen till löpningen gick bra. Nu väntade 5 km löpning. Jag hade bestämt mig för att försöka trycka på ytterligare lite denna gång. Sätet har ju inte strulat något på ett tag även om det ibland känns lite stelt. Som vanligt när jag har tryckt på ordentligt på cykeln var det stumma ben som trippade iväg. Men jag såg direkt att jag faktiskt lyckades hålla uppe tempot ganska bra. Så jag bestämde mig för att testa att försöka hålla det så. Sätet kändes bra, men jag kände efter hela tiden för att kunna slå av på takten i tid. Men det höll. Och när jag gick i mål gjorde jag det faktiskt med känslan att jag nog inte kunnat pressa så extremt mycket mer. Jag är nog inte bättre löpare än så här just nu. Men utan någon som helst fartträning det senaste halvåret känns det ändå bra. Det finns fart att träna upp. Christina? Ja henne såg jag bara ryggen på. Hon är en riktigt snabb löpare så henne hade jag inte räknat med att hinna med. 

Foto: Andreas Fröberg


Min fina familj var med och hejade. Det är alltid roligt och ger massor med energi. Dessutom är Daniel världens bästa bollplank när det gäller triathlon. Särskilt simningen.