Det här med prioriteringar


Någonstans har jag fått acceptera att denna blogg för närvarande är något som prioriteras ner. Främst av den anledningen att det finns saker i livet som är viktigare för mig att lägga min tid på. Det är min familj, min träning och mitt jobb. Det blir inte mycket tid över.

Ändå så kommer jag på mig själv med att sitta där i soffan och filosofera. Och till slut komma på mig själv med att tänka att det där skulle bli ett bra blogginlägg. Tyvärr har jag den senste tiden inte ens orkat ta fram telefonen för att skriva ett inlägg där.


Så nu viker jag ner mig och accepterar att livet är. Det som hinns med hinns med. Jag är bra ändå. Och de saker som ni aldrig får läsa om är bra som de är. Jag bara önskar att jag kunde dela med mig av dem mycket mer. Det finns så mycket jag skulle vilja göra med bloggandet

Min sommar

Min sommar har varit alldeles fantastisk. 6 långa, härliga lediga veckor har jag haft med familjen. En vecka i stugan, en vecka på Bornholm och en vecka på Öland. Och så några dagar hemma och i Vadstena. Det känns som om vi har gjort massor. Upplevt saker, slappat tillsammans och njutit av ledig tid.

Nytt hus

Dessutom har vi köpt nytt hus. Och sålt vårt radhus. Så om mindre än 2 månader flyttar vi till större. Det kommer bli så bra. Barnen får eget rum, gästrum, träningsrum i källaren, matkällare och massa annat bra. Jag längtar. Så det kommer nog ta en hel del tid de kommande veckorna. Vi har letat i flera år efter något som känns rätt och som vi är överrens om. Till slut hittade vi det.

Fullt ös i höst och vinter

I höst och vinter kommer det vara fullt ös på flera plan. Både jag och sambon kommer göra en triathlonsatsning. Vi ska köra varsitt lopp. Han har redan anmält sig till Kalmar Ironman och jag kommer med största sannolikhet anmäla mig till Jönköping 70.3 när den anmälan öppnar.

Lite fler saker har vi på gång, men det kommer mer om det snart. Vi jobbar på det. Så håll ut. Förhoppningsvis kommer min träning inför tävlingen nästa sommar medföra en hel del nya inlägg.

Julikalendern 2017

Några av er kommer kanske ihåg att Bloggar om hälsa körde Julikalendern förra året? I år kör vi den igen. Den blev lyckad och fick många av oss att göra roliga saker som vi annars inte kommit på att göra. Alla kan vara med och man lägger nivån själv. Antingen tar man en punkt per dag. Eller så försöker man beta av alla punkter under hela juli.

Så här fungerar Julikalendern

Varje dag i juli väljer man en (eller flera) valfri punkt från julikalendern som man utför. Det behöver inte vara i nummerordning. Tanken är att man ska utföra en ny punkt varje dag. Om man vill så delar man med sig i sociala medier och taggar #julikalender . Enkelt och anpassningsbart för alla.

Mina första julidagar

Mitt juli har börjat bloggfritt. Men jag har ändå hunnit med julikalendern. Dock utan direkt mycket foton. Jag har ägnat mest tid åt familj och arbete. Då kommer jag ofta av mig när det kommer till bloggen.

1 juli åt jag den somrigaste efterrätten jag vet, jordgubbar och vaniljglass. Fina Mia var över på grill och det ska såklart firas.
2 juli –  åt vi födelsedagsfrukost utomhus i härlig morgonsol. Sonen fyllde år och vi gjorde pannkaksfrukost.
3 juli – jag gav uppskattning till en kollega som hade gjort ett bra jobb.
4 juli –
Åt glass utan att få dåligt samvete. Varför ska man ha dåligt samvete för det? Då kan man lika gärna låta bli att äta den.

Ni hänger väl på? Det är inte för sent än!!! På fredag när jag har semester har jag ännu mer tid att få till massa roliga punkter.

 

När livet kommer emellan

Det har varit radiotystnad från mig. Jag var så laddad och sugen på att komma igång med bloggandet. Jag är det fortfarande. Men livet kom emellan. På alla sätt och vis.

De senaste 4 veckorna har varit de konstigaste, jobbigaste och samtidigt mest spännande jag varit med om på mycket länge. Vissa saker har jag inte kunnat skriva om förrän nyligen. Andra saker har varit för känsliga för att skriva om. Men nu börjar jag landa i allt. Nu börjar jag komma ikapp mentalt och saker börjar falla på plats.

De värsta dagarna i mitt liv

Min brorson blev sjuk. Allvarligt sjuk. Jag vet inte hur mycket jag ska skriva innan han kan ge sin tillåtelse. Men det har på allvar varit en kamp mellan liv och död flera gånger de senaste veckorna. Han insjuknade hastigt i en ovanlig blodsjukdom som heter Trombotisk Trombocytopen Purpura (TTP). Det har varit så mycket oro, ångest och tårar de senaste veckorna. Jag har på allvar utan tvekan upplevt de värsta dygnen i mitt liv under den här tiden. Min kropp slog bakut. Jag kunde inte äta, inte sova, inte koncentrera mig på något.

Efter 3 veckors kamp fram och tillbaka vände det. Han svarade äntligen på behandlingen och har nu påbörjat sin resa tillbaka. Det är en lång väg kvar. Han är en krigare utan dess like, men han vägrar ge upp. All kärlek till dig älskade brorson.

Nya jobbutmaningar

Mitt i allt detta blev det klart med en ny tjänst på jobbet. Inte på heltid, men ändå nya spännande utmaningar. Jag har vetat om det ett tag och när det blev officiellt för ett par veckor sedan körde jag igång direkt.

Jag är numera Teamledare för två team på jobbet. Inget HR-ansvar, utan mer inriktning mot beläggning, resursplanering och komeptensutveckling. Se till att alla har det bra, trivs med sina arbetsuppgifter och känner sig uppskattade. Vi växer så det knakar och denna tjänst är ny. Så, tillsammans med de andra teamledarna, försöker vi ta fram processer för hur vi ska jobba inom teamen och mellan teamen. Det är hur roligt som helst. Jag har fått någon slags nytändning på att gå till jobbet igen. Jag utvecklas och får vara med och driva vår verksamhet framåt på ett helt annat sätt. Det är precis så jag vill att livet ska vara.

Husköp

Vi har letat länge. I flera år. Vi har haft krav som varit viktiga för oss. Och önskemål som varit plus. Vi har tidigare inte varit helt överrens. Jag har varit ganska kräsen och inte velat gå in i budgivningar om det inte kännts helt 100. Daniel har varit mer angelägen om att hitta ett hus som är tillräckligt bra. Jag har inte velat lämna vårt nuvarande boende för ett som inte känns helt bra. Husen vi tittat på har antingen varit för dyra, krävt för mycket renovering, legat i fel område eller varit för små. Det har liksom inte varit något som varit klockrent.


Så dök det upp för några veckor sedan. Vi gillade det ännu mer efter visningen och gav oss in i budgivningen. Och vann den. Inom ramen för vår budget. Vi kan bo kvar i samma område, riktigt nära min syster med familj till och med. Inget att renovera. En trädgård att fixa iordning, vilket jag ser fram emot. Flyttlasset går i höst och jag längtar redan. Jag visste hela tiden att det skulle vara värt att vänta. Livet fungerar så.

Så ni kanske förstår att det har varit lite annat att tänka på de senaste veckorna. Men nu börjar allt landa. Livet har nya utmaningar framöver. Det är så det fungerar. På fredag går jag på en 6 veckor lång ledighet. Vi har ett hus att sälja och en flytt att planera.

Ska bli sååå skönt att tillbringa massa lediga dagar med familjen!!!

 

Hej igen

Oj oj oj! Drygt två månader sedan jag skrev ett inlägg. Jag har skrivit förr att jag ska ta tag i bloggandet. Jag skriver det igen. Motivationen har ökat. Men den kommer och går. Jag har haft alldeles för mycket att göra på jobbet. Tycker om mitt jobb, men inte som det varit senaste månaderna. På resande fot varje vecka. Missat massa tid med mina små fina pojkar. När jag för en gång skull är hemma utan en massa som behöver göras så har jag inte prioriterat bloggandet.

Men jag har prioriterat om lite i min skalle nu. Jag behöver mer av skrivandet och mindre av stressen. Bristen på inlägg har även gått hand i hand med bristen på träning. Min kropp har verkligen inte varit med mig denna vår. Men det är nog ett eget inlägg.

Jag har den senaste tiden fått till träningen riktigt bra. Jag har hittat möjligheterna och inte suttit lika mycket med undanflykter. Ett exempel är igår. Jag var jättetrött efter arbetsdagen. Jag menar verkligen JÄTTETRÖTT. Så behövde vi lämna en nyckel 2 km härifrån. Daniel höll pass och jag hade tänkt försöka få med mig någon på en promenad fram och tillbaka. Men ingen nappade. Alla var typ lika trötta som jag eller hade redan varit ute. Jag ville inte gå själv. Så jag tränkte att det går snabbare om jag joggar bort.


Min kropp känns lite småsliten efter de senaste veckornas ökande av styrketräning. Så 4 km jogg var i alla fall bättre än ingenting. 500 meter hemifrån kändes allt så himla lätt. Jag sneglade på klockan och insåg att jag höll ett ganska bra tempo ändå. Så jag bestämde mig för att lämna nyckeln snabbt och så köra intervaller på hemvägen. Norska superintevaller är en riktig favorit hos mig. Det var med andra ord inte så svårt att välja vad jag skulle köra. 4 stycken 4-minutersintervaller med 3 minuters vila mellan. Tempot var helt ok även om jag har en bit kvar dit jag verkligen vill vara. Men man måste ju börja någonstans.

Det skönaste var nästan ändå att komma hem till Daniel som trodde att jag fastnat hos syrran för att snacka en halvtimma. Ingen högoddsare direkt så jag kan väl inte klandra honom. Han blev både förvånad och nöjd när han insåg vad jag gjort istället.

Jag känner mig faktiskt rätt på G, trots en motarbetande kropp de senaste månaderna. Den kanske börjar gilla läget igen.

 

Årets julbord med jobbet – ris och ros

Igår var det dags för årets julbord med jobbet. Jag äter långt ifrån allt på ett julbord, men vissa saker är verkligen favoriter. I år var vi på Mjellerumsgården och det var ett av de bättre jag ätit genom åren. Mysig stämning med en sprakande brasa, lågt i tak och känslan av att sitta i en gammal stuga från 100 år tillbaka. Vissa saker var riktigt bra, andra hade en del att önska.

Vad kunde varit bättre

  • Glöggen som serverades när vi kom serverades ur stora pumptermosar. Dessa hade det varit kaffe i innan för glöggen smakade verkligen hemskt. Jag dricker inte kaffe så jag kanske är känsligare dock. 
  • En av kvinnorna som hjälpte oss var som en småtjurig gammal tant. Inte så kul att ha att göra med. Men hon kanske hade en dålig dag bara.
  • Hur svårt ska det vara att ha lite grönt på ett julbord? En julig sallad med grönkål, apelsin, granatäpple och någon ost kanske? Det liksom lättar upp allt det tunga med julmaten.

Mina plus

  • Miljön var stämningsfull och passande för julbord. 
  • Bra utbud. Mycket spännande att smaka på. Jag åt bäver bland annat. Och som vanligt blev det mycket lax, men inget av sill eller det varma. Sill äter jag inte. Det varma hoppar jag alltid över för att orka med sötsakerna. 
  • Efterrättsbordet var riktigt bra. Marängtårtan, kolapajen och bärpajen var nog bäst. Och så skumtomtarna då.

Lite sur på mig själv för att jag bara tog ett dåligt kort på första tallriken för att skicka hem. Ska det bli några spännande blogginlägg måste det bli bättring. 

Om att inte göra någonting

Jag fokuserar fortfarande mycket på återhämtning. Att få till de saker jag prioriterar. Som tid med min familj och träning. Att träffa vänner och släkt som vi inte träffat på ett tag. Och att få in mer tid för bara mig. Till exempel att bli bättre på att inte göra någonting alls. Bara ligga i soffan och kolla på tv. Måla i min målarbok eller bara sitta nära mannen i mitt liv. Det är en utmaning att inte göra något. Men samtidigt en av de sakerna som jag verkligen känner har gett resultat. Det har gett mig min energi och mitt leende tillbaka. 

Jag har helt enkelt inte haft lust att blogga den senaste tiden. Inte när jag haft tid i alla fall. Men jag är här i krokarna. Och jag har en massa inlägg i huvudet. Jag orkar bara inte strukturera upp dem just nu. 


Tid med mina pojkar ger så mycket energi. Jag älskar varje stund. I helgen var vi ute i höstvädret. Fantastiskt härligt. 

Mer respekt tack!!!

Vi måste prata om det här med respekt. Respekt för andra människor. Repsekt för den värld vi lever i. Det finns många saker att diskutera kring detta.  

Man måste inte hålla med om vad andra säger. Men man får acceptera att andra människor tycker annorlunda. Diskussioner är ju okej och ibland riktigt uppfriskande. Men att man förolämpar och är elak har jag extremt svårt för. I en diskussion visar man respekt för den man diskuterar med, oavsett åsikt. 

Min rätt

När jag tar beslut som handlar om mitt liv, min familj och liknande så tycker jag också att jag har rätt att bli bemött med respekt. Man måste inte tycka att mina beslut är det bästa. Men jag har rätt att bestämma över mig själv, mina pengar, mina barn, min arbetssituation och så vidare. Självklart tar jag vissa beslut tillsammans med andra berörda, som till exempel Daniel. Ni ska få några exempel. Vissa upplevda av mig själv, vissa av andra: 

  • När och hur vi väljer att introducera socker för våra barn har varit upp till oss. 
  • Om jag väljer att byta arbetsplats för att det är det som är det bästa för min familjesituation är det ett beslut som jag förväntar mig att folk har förståelse för. 
  • Om jag väljer att investera pengar i en verksamhet så är det mitt och Daniels beslut. Ingen annan behöver lägga sig i. 
  • Vi vet bäst själva vilket upplägg som passat oss när det gäller fördelning av föräldraledighet. Ingen annan. 

Återigen, man måste inte tycka som jag. Men vill man framföra sin åsikt gör man det hövligt och repsektfullt. Inte genom förolämpningar eller att snacka skit bakom ryggen. Undrar man över något uppskattar jag om man frågar mig innan man drar egna slutsatser.


Bloggar och troll

Idag är det lätt att vara anonym. Gömma sig bakom alias på nätet som inte alls säger något om vem man är. Trollen ploppar upp från ingenstans och beter sig som idioter rent ut sagt. Utan respekt för andra. Min bloggkollega Ida Aspviken har den senaste tiden råkar ut för flertalet kommentarer som är helt förkastliga. Förmodligen är det samma person som skriver dem. Ida skriver en blogg som verkligen inspirerar till löpning i första hand. Jag kan verkligen rekommendera den.Kommentarerna hon fått är nog inte publicerade, vilket jag tycker är bra.

Jag resonerar så här. Om jag eller andra inte möts med respekt i en kommentar, behöver inte vi heller visa respekten att publicera den. Skriv, argumentera och ifrågasätt. Men gör det hövligt och trevligt. Då kommer jag publicera, oavsett om vi delar åsikt eller inte.

Framför allt, har man gjort fel ber man om ursäkt. Har man tur är personen i fråga av den förlåtande typen och godtar ursäkten. 

Framtiden

För mig handlar detta också om framtiden. Vilket klimat vill vi att våra barn ska växa upp i? Borde vi inte förgå med gott exempel så att nästa generation lär sig att visa respekt istället för att smutskasta?

Tårar

Idag har vi hållit händer och varit varandra nära. Många tårar har trillat. Idag har kärleken flödat och många minnen kommit fram ut glömskan. 

Idag har jag sett två fantastiska unga människor ta farväl av sin mamma. Den person som var deras klippa och trygghet i livet. Personen som alltid funnits där för dem. Som stöttat dem genom motgångar och uppmuntrat dem till framgång. 

Mitt i all sorg och bland alla tårar finns ändå framtiden. För vissa ser den nu annorlunda ut. Några kommer ha det jobbigt ett tag framöver. Tillvaron kommer ha berg och dalar. Förändringen är framtvingad men kommer ändå bli bra. I det svåra förs människor närmre varandra och man finner styrka i de relationer som fortfarande finns kvar. 

Jag önskar att jag haft ett sista samtal med Anita innan sjukdomen vann den långa kampen. Då skulle jag sagt att hon sett till att Lisa och Linus kommer klara sig bra även när hon inte finns hos dem längre. Hon har gett dem en styrka och sunda värderingar att hantera motgångar och utmaningar. Jag skulle även säga att hos mig är de alltid välkomna. Här finns trygghet och kärlek. En axel att gråta mot och en faster som är stolt över dem även om det inte kan mätas med sin egen mamma. Jag skulle vilja säga att hennes barn har ett stort skyddsnät runt omkring som ställer upp med allt. Anita jag hoppas du ser att dina barn har det bra även om de har en stor sorg utan dig. Att de fortsätter leva även om saknaden efter dig ibland är förlamande. 

Sådana här dagar tänker jag mycket på livet. Att jag är lyckligt lottad. Hur viktigt det är att omge mig med människor som ger mig energi, styrka och glädje. Jag tänker också på relationer. Vilka relationer jag vill vårda extra och vilka jag inte borde lägga mer energi på. Även på relationer som jag saknar. Människor som av någon anledning inte har så stor plats i min tillvaro längre, fast de betyder mycket för mig. Dagar som denna tänker jag att jag ska lägga gammal stolthet och lathet bakom mig och återuppta dessa relationer. En dag kanske jag får ångra att jag inte har gjort det. 

Inspirationskällor

Det finns så mycket som inspirerar mig. Kanske främst människor där ute som på något sätt utstrålar en energi som smittar av sig på andra. Det kan handla om träning, hälsa, matlagning, bakning och annat pyssel. 

Denna vecka delar vi i Bloggar om hälsa med oss av vad som inspirerar oss. Hos Malin kan du få tips om hur just du kan hitta inspiration. 

Småbarnsföräldrar

Andra föräldrar med småbarn som får ihop sin vardag så bra. Människor som pusslar jobb, småbarn, mat, hem och allt annat i vardagen. Föräldrar som väljer en aktiv livsstil och får livet att gå ihop med allt vad det innebär. Jag har massor av dessa runtomkring mig. Jag läser flera bloggar i precis denna kategori. 

Prestationer

Det finns några människor runt omkring mig som inspirerar mig på ett lite annat sätt. Kvinnor vars prestationer är helt galet makalösa. De ligger i en helt annan division än mig. De genomför lopp på tider som jag inte skulle klara ens om jag gick ner 10 kilo och tränade på heltid. 

Men det som inspirerar mig är att de genomför detta trots att de är i min ålder. Inget negativt alltså. Så gamla är vi inte. Men de ger mig inspirationen att det liksom inte är för sent. Man kan peaka och persa även när man fött barn och fyllt 40. Det finns många men jag måste ändå nämna två namn. Alla kvinnor och klubbkompisar med barn och heltidsarbete. Som pusslar vardag med träning på en nivå som är Sverigetopp i sina åldersklasser. 

Susanne Bornmar som precis tagit sig under 38 på milen. Hon kom typ sjua på Lidingöloppet och bara radar upp pallplacering efter pallplacering. 

Tina Fastesson som blev femte dam, tvåa i sin age group och bästa svenska på Ironman i Kalmar i augusti. Dessutom tackade hon ja till Hawaii-platsen och tog sig förra helgen i mål på Ironmantävlingen med stort I. Imponerande minst sagt. 

Kvargsekten 

Det finns några fantastiska tjejer som går under namnet kvargsekten. De har gjort liknande viktresa som jag, med samma kostcoach. Vi delar erfarenheter, recept och peppar varandra. Jag är glad att de finns när stödet behövs. Anna, Mia och Cissi är klipporna som vet precis de rätta orden när man dippar i motivationen. Löv ju girls. 




Pojkarna

Sist men inte minst. Mina två söner inspirerar mig på ett helt annat plan. För deras skull vill jag leva ett aktivt liv och vara en förebild. Dessutom motiverar de mig att vara stark, hel och frisk för att ha energi till vardagen med dem. 

Viktresan utan siffror

Ni som läste min blogg i våras vet att jag då gjorde en viktresa för att bli av med mina graviditetskilon. Medvetet skrev jag inte så mycket om själva resan eftersom jag inte har som syfte att låta detta bli en blogg med fokus på min vikt och viktminskning. Inte illa ment mot dessa bloggar men det är inte min grej. 

Hur gick det då? Jag har ju inte skrivit något om det alls. Men jag tänkte ge er en uppdatering. Min resa är inte över. Igår påbörjade jag det som förhoppningsvis blir sista delen. 

Jag började min resa 1 januari och ungefär vid påsk tror jag att jag nådde målet. Då var jag nere på inskrivningsvikten vid min andra graviditet. Efter det dalade motivationen lite. Jag tror det mycket berodde på att jag hade nått mitt mål. Jag var liksom mentalt förberedd på att nå hit men hade inte funderat mer. Det var inga problem att hålla vikten. Jag gick till och med ner ett par kilon till. Men det var inte samma snabba resultat längre. Kanske hade jag hamnat på en platå. 

Detta var absolut inga problem för mig. Jag har en långsiktig vision med min vikt och kropp. Siffran på vågen är inte allt. Inte hela sanningen. Jag vill nå ett hållbart resultat och en kropp som jag trivs med.

Midsommarveckan var jag hos Ninni igen. Tanken har hela tiden varit att den träffen skulle vara min utcheckning. Då skulle jag vara i mål och nöjd. Då skulle jag lämna viktnedgång bakom mig. Men jag var inte nöjd. Jag kände att min kropp inte var färdig. Jag ville tappa mer kilon. För mig är målet en stark och hälsosam kropp framför en smal och slank. Men med tanke på att jag vill bli starkare och snabbare inom triathlon så kommer en viktnedgång hjälpa mig där. 

Så träffen hos Ninni blev en delavstämning. Det var bra. Jag hade inte varit där alls sedan jag skrev in mig allra första gången. Så siffrorna vi kunde jämföra med var ganska gamla. Men resultatet ändå talande. Min muskelmassa hade t ex ökat med 3,3 kg och min fettprocent minskat med 12,6%.

Jag åkte från Ninni över lag nöjd. Men ändå lite besviken. Jag hade önskat att målet var uppnått. Men jag visste samtidigt att motivationen måste finnas till 200% om jag ska nå dit jag vill. Så jag bestämde mig för att ta mina 8 veckors semester innan sista rycket gjordes. 

Igår var semestern slut. I söndags skickade jag till Ninni att jag var redo. Nu ville jag igång igen. Så igår påbörjade jag en ny 12-veckorsperiod. Hårt fokus, bra kost, mycket träning. Mer om det här kommer. Men som vanligt utesluter jag nog siffrorna. 

Vill ni veta något speciellt om min resa?