Långpass med fartökning

Häromdagen skrev Ida/Träningsblogga om ursäkternas dag. Känner igen det där fenomenet. Jag har insett att jag behöver få till träningen tidigt på dagen om jag kan. Den här veckan har nog dock varit lite av ursäkternas vecka! Känns inte alls bra.

Det började med att jag körde ett benpass som gav smärtsam träningsvärk i flera dagar efter. Jag kunde inte ens föreställa mig löpning eller liknande under dagarna efter passet. Sedan har det inte blivit av. Massa andra saker som behövde göras och träningen prioriterades ner.

Men idag hade jag redan bestämt med Anna att jag skulle dyka upp på klubbens långpass i Ljung. Idag var det ett av de riktigt populära passen som Håkan har satt ihop; LSD med fartökning. LSD står for Long steady distance. Ett pass som har lite mer fokus på tävlingsfart. Tanken med passet är delvis att träna på att springa fort när man är trött, när man redan har sprungit en bit. Fartökningen ska dessutom motsvara tävlingsfarten på marathon.

Eftersom både Anna och jag håller på att jobba oss tillbaka efter förlossning så har vi lite samma utgångsläge. Har inte riktigt kommit upp i de långa distanserna och de högre farterna ännu. Vi bestämde från början att vi skulle köra med den långsammaste gruppen, även om farten var aningens för långsam. Men alternativet var lite för långt för oss, eller i alla fall mig. Upplägget som Håkan gav oss var:

Utgångsläge
Milen på 55 minuter

Upplägg
1,6 km uppvärmning
6 km i 6:54 km/h
4 km i 5:58 km/h
2,5 km nedjogg

Det blev bara Anna och jag i vår grupp så vi behövde inte hålla de exakta fartern. Vi kunde anpassa så det kändes bra. Det resulterade i att vi sprang lite snabbare än passupplägget. Vårt pass blev såhär:

1,83 km uppvärmning 6:46 km/h
5,22 km 6,28 km/h
4,08 km 5:46 km/h
2,39 nedvarvning 7:25 k/h

De här passen med klubben är verkligen toppen. Det fanns idag 7 stycken fartgrupper så det finns något för alla.

Vädret idag var verkligen underbart vinterväder. Perfekt för löpning med ett par minusgrader och strålande sol. Det var friskt i luften och det glimrade om frosten. Vinterlöpning när den är som bäst. Och vet ni jag har faktiskt redan bockat av en av punkterna i min ”vinter-bucket-list”, löpning med Anna. Dock hoppas jag på många fler. Särskilt i ett soligt och snöigt Tinnerö.

Jag hade bara mobilen med mig för att fota. Men vad gör det när Robban är med och åker runt med bilen och fotar. De två översta bilderna har jag tagit. Den sista har Robert Pettersson tagit. Tack Robban för lånet!

  12248015_10206433934419696_3643664270297023758_o

 

Löpning i blåsig höstsol

Ni kom väl ihåg att ställa tillbaka klockan natten som var? Fast idag har väl nästan alla smartphones som löser det automatiskt. Tyvärr finns inga sådana inbyggda mekanismer hos små barn. Särskilt inte de allra minsta. Så här var det uppstigning kö 04:40 för mamman i huset. Jag fick dock 40 sköna minuter till i sängen när de andra åt frukost. Vaknade av en övertrött lillebror och kunde inte somna om. Dock kände jag mig betydligt piggare och kunde planera dagen utan att känna mig som en zombie. 

Jag åt frukost och när den hade smält stack jag ut på en löptur. I ett färgsprakande, solig höstväder avverkade jag mitt hittills längsta pass sedan lillebror låg i magen. Linköping bjöd på rejäl blåst idag och löv i orange, gult och rött virvlade ner från träden på en i övrigt ganska tråkig runda miljömässigt. Men den har sina ljuspunkter och just denna dunge är en sådan. Jag älskar löpning på hösten. Luften är frisk och skön att springa i. Det är relativt enkelt att klä sig rätt. Och det känns mer kravlöst på något sätt. Inga tävlingar som hägrar än på några månader. 

  
Jag älskar att springa i naturen även om det inte är ett måste. Men det ger mig ro i sinnet på ett helt annat sätt. Jag kom på mig skälv idag att tankarna som far genom mitt huvud när jag springer är bra mycket trevligare och mer positiva när miljöerna är tilltalande. 

Dagens pass var tänkt att bli ca 10 km och det blev det. Vanligtvis ingen långdistans för mig, men jag har en bit kvar till mitt vanligtvis. Så tanken var att springa i långdistanstempo fast det inte var så långt. 

Första 5 km var i nästan konstant motvind kändes det som. Det syntes på farten också. Då blev jag lite förbannad och när det blev medvind igen tog jag ut den känslan på farten. Så det blev lite högre intensitet än ett långdistanspass vilket inte gör så mycket eftersom jag inte fick till något löppass i fredags. 

Väl hemma igen väntade familjepusslet utan att hinna pusta ut. Daniel bytte om och sprang iväg direkt. Jag utfordrade två barn och stoppade dem i säng. Nu ska jag minsann hoppa in i en dusch. 

Hoppad ni alla har en fantastisk söndag och lika soligt och fint som vi har här. 

Intervallonsdag

Onsdagar har blivit lite urladdningens dag här hemma. Och logistikens. Både Daniel och jag plockar fram pannbenet och de pigga benen för att pressa kroppen under löpintervaller. 

Vi turas och att springa dessa med NocOut. Det är härligt att komma dit och känna energin och peppen från klubbkompisarna. Men även att få springa med andra. Det ger en sparring som är svår att få till själv. Jag har önskat att få springa de veckor som det är störst chans att Mia dyker upp. Hon ska också köra Jönköping så vi ska försöka träna ihop en del. 

Igår var det Daniels tur att åka till friidrottsarenan och slita ont. Jag betade av mina på hemmaplan medan övriga i familjen åt middag. För at vi båda ska få till dem krävs det lite planering men det går helt klart. 

Idag stod fantastiska fyror på schemat. 4*4 minuter med 4 minuters vila. Intervallen ska ligga över mjölksyratröskeln och syftet är att förbättra den maximala syreupptagningsförmågan. Jag älskar fyrorna eftersom de bara är fyra till antalet men man blir rejält trött. Ett effektivt pass med lite längre intervaller som passar mig perfekt. 

När det gäller intervaller springer man dessa med fördel med en grupp jämna. Ensam är det svårare att få samma kvalitet på passet tycker jag. Det är svårare att ge det lilla extra. När man är fler kan man hjälpas åt att hålla farten uppe. 

Igår hade jag utifrån förra veckans pass och NocOuts uträknade fått fram en tid jag borde ligga på. Jag klarade det inte riktigt. I efterhand utvärderade jag det och inser att det kanske blev ett riktigt bra pass i alla fall: 

  • Förra veckan gick över förväntan. Jag hade bra farthållare, tog ut mig maximalt och kanske lyckades överprestera lite. Om jag utgår från tiden jag hade tänkt mig förra veckan ligger gårdagens pass rätt bra. 
  • Jag körde utomhus och intervall 1 och 3 insåg jag efter ett tag var till hälften i svag uppförslutning. Ingen nackdel men det påverkar ju såklart tiden. 
  • Sprang ensam vilket gör att man måste hålla farten själv hela tiden. Svårt ibland. 
  • Jag hade två nätters dålig sömn i kroppen och kände mig seg. Det påverkar också. 
  • I uträknaren valde jag att det skulle vara ett svårt pass. Medel kanske passar mig bättre eftersom jag precis kommit igång. Det hade gjort farten mer lik den som faktiskt blev. 

Men passet blev gjort. Jag kämpade mig rejält trött och är nöjd med det. Vilan blev 3 minuter mellan intervallerna eftersom det började bli kallt ungefär efter 2,5 minuts vila. 

Efter passet var det bara att jogga hem, duscha, äta mat och natta barn innan jag hade tid med lite bloggpyssel. 

Lyckas ni ta ut er ordentligt på intervallpass ni kör själva? 

  

Lyckan av total utmattning

Säger ”God natt hjärtat! Vi ses imorgon. Mamma ska iväg och springa nu”  och möts av en stor puss och ett ”Heja mamma, heja mamma!”. Stressar ut till den väntande skjutsen, pustar ut och sjunker ner i sätet. Nu kommer tankarna. Vad har jag gett mig in på? Har inte sprungit intervaller med klubben sedan jag vet inte när. Intervaller brukar va skitjobbigt. Jag har ett pannben som ibland får mig att hålla ut mer än vad kroppen kommer tycka är skönt i flera dagar efter. Eller är det vad intervaller går ut på? Pressa sig näst intill kräkningar och blodsmak i munnen? 

Bestämmer mig för att jag får hålla igen i alla fall lite. Kanske till och med borde göra det? Borde nog låta kroppen kämpa igång i sin egen takt så här första gången. Bestämmer mig för att strunta i alla andra. Springa mitt eget pass. 

Samtidigt känner jag frustrationen över att långsamma jag kommer vara ännu långsammare ett tag till. Med min andra förlossning för mindre än ett halvår sedan och fortfarande 7 kg plus på vågen så är det helt i sin ordning att jag är det. Men det känns ändå lite jobbigt mentalt. Intalar mig att någon gång måste jag komma igång och slita med blodsmak om jag ska komma tillbaka till forna glansdagar. Så ja jag ska göra så bra jag kan utifrån mig själv och min status just idag. 

Väl på plats börjar det vanliga snacket och jag inser att jag inte satt upp något fartmål idag. Vilka varvtider ska folk köra på? Finns det någon lämplig klunga att försöka ta rygg på? Robban och jag snackar om 1 minut per varv. Vi ska springa 3 set med 4 stycken 400-metersintervaller med 1 minuts vila inom varje set och 3 minuters vila mellan seten. Det målet känns ok. Lagom utmanande med tanke på intervallerna jag lyckades åstadkomma själv hemma i kvarteret förra veckan. 

Ulrika och några till pratar också om den farten och jag bestämmer mig för att lägga mig avvaktande bakom dem och känna av läget första varvet. De får en liten lucka direkt men sedan förblir avståndet stabilt. Så intervall två startar jag med dem och tar rygg. Kollar klockan och tänker att det här kommer aldrig hålla. 55 sekunder per varv. 10 sekunder snabbare per intervall än jag tänkt och det känns. Det är jobbigt redan från början. Ska det här hålla blir de 12 intervallerna ingen trivsam resa. Men jag lyckas bita mig fast. Ligger som ett litet gummiband där bakom. Håller på att tappa ibland men kopplar på pannbenet och täpper till luckan. Benen stumnar efter ett tag och jag vet att jag kommer få lida för detta imorgon. Sista intervallen tappar jag några sekunder. Men det håller. Jag lyckades ta ut mig totalt. Slaktade ben som vi brukar benämna det. 

Tyvärr ingick det inte i skjutsen att Thobbe bar mig från bilen. Men jag lyckas ta mig ur och stappla mig in. Skiner som en sol. Jag älskar den här känslan. Jag inser att det är det här som gör att frågan inte är om jag någonsin kommer tillbaka till min gamla form, utan när. 

Så nu sitter jag här morgonen efter. Med två pigga barn efter en natts dålig sömn som alltid efter sena hårda träningspass kvällen innan. Benen är tunga men det går. De ska dock få vila idag. Jag ska njuta av känslan. Känslan av att jag fortfarande vågar utmana pannbenet och springa tills benen inte bär… 

Jag ska dessutom bli bättre på att fota. Bjuder er på en gammal bild så länge.  

  

Vinterns innomhuscykling planeras

Jag sitter här med en kopp te vid köksbordet. För en gång skull bloggandes framför datorn. Det blir mycket via telefonen nu för tiden. Utanför är det en frisk höstdag och det är ganska skönt att dra på raggsockorna och mysa inne. Jag har ständigt en massa saker som jag behöver göra. Som jag vill göra. Jag har rationaliserat bort en del engagemang som inte längre ger mig så mycket tillbaka.

Men en sak som jag verkligen brinner för är min klubb, IK NocOut.se. Det finns så många underbara eldssjälar i den klubben som ger av sin energi och sin tid för att alla medlemmar ska få möjlighet till grymma, uppstyrda och utmanande träningspass. Styrelsen som roddar det administrativa. Sektionsledare som ser till att verksamheten rullar.

Min del är en liten liten del. Men ack så rolig. Jag har hand om vinterns innomhusspinningpass. Gör schema, bokar lokal, fixar instruktörer, lägger ut anmälningslistor. Just detta sitter jag med här hemma just nu. Har mailat runt och gjort en plan som nu ska fyllas med tider och människor som kan ge av sin dyrbara tid och leda ett gäng träningssugna galningar i en varm och svettig spinninglokal.

Så just nu riktigt rycker det i spinningbenen. Jag längtar efter att köra ett pass. Men under tiden jag varit borta har vi fått nytt program för musiken och nya cyklar. Så jag måste sätta mig in i det innan jag är redo att leda en klass på gymmet. Hoppas det blir av snart bara. För jag läääängtar!

Om ni får önska en låt att köra vinterns spinning till. Vilken skulle det vara? Hjälp mig med tips här i kommentarerna!

IMG_5129

Premiären avklarad 

Har ni någon gång tänkt att något verkar tråkigt men sedan visar det sig vara ganska kul? Man drar sig för att testa för att det finns likvärdiga alternativ. I detta fall har jag länge varit medveten om att alternativen är lite mer ineffektiva. De kräver mer tid runtomkring av mig. Så med två barn och ett mål nästa år som kräver sin träning var det nu oundvikligt. 

Det var liksom dags att sätta sig på sadeln en trappa upp och köra livets första cykelpass på trainern. Och det var rätt roligt. Skönt med smidig träning. Jag satte på en film och körde ett kortare intervallpass eftersom jag skulle iväg på återträff med klassen från universitetet på kvällen. Det kändes bra och jag känner att jag längtar lite till nästa gång. Bra betyg. 

På kvällen lämnade jag båda barnen och sambo hemma några timmar för middag på stan med gamla klassen från Liu. Vi var på Pinchos och åt vilket jag aldrig varit förut. Jag gillade det verkligen. Skönt att koppla bort mammaledighetslivet och träningsfokuset och prata gamla minnen med trevligt folk. Det ger energi av en annan dimension. Nu kunde ju lilleman inte äta ersättning hela kvällen så jag åkte hem tidigt vilket var rätt skönt. 

  

Materialsport

Ja triathlon är helt klart en riktig materialsport. Med tre grenar finns det mycket att plöja ner pengar i. Jag har en hel del saker redan men vissa saker behöver uppdateras och en sak behöver köpas till. Jag hade tänkt köpa en redan till Kalmar förra året. Men snåljåpen i mig tänkte om vilket jag kanske ångrade lite i efterhand. Men det är mycket pengar. Helt klart det en triathlet lägger mest pengar på. En ny cykel. En tempohoj ska nu inhandlas. 

Jag vet eventuellt vad jag vill ha redan. Men jag ska inte utesluta något. Tänk om någon kunde ge mig värsta bästa cykeln bara så där. Sååå om ni har mycket pengar som ni inte vet vad ni ska göra av så kan ni alltid sponsra en föräldraledig bloggande nybliven tvåbarnsmamma som brinner för träning. Hon är inte direkt snabb eller snygg heller. Men hon gör det med hjärtat. Hahaha så kom igen nu!!! 

Nej men allvarligt. Om ni har några tips på prisvärda bra cyklar så tipsa mig gärna. Vilket är ditt favoritmärke/modell som jag inte får missa att spana in? Du kanske rentav har en begagnad pärla i förrådet som du har tänkt sälja?

För övrigt behöver jag då kanske införskaffa en ny hjälm som matchar cykeln. Och en ny baddräkt eftersom den andra är så sliten att man snart ser huden genom det svarta. Så för alla andras skull ska jag piffa upp mig i bassängen. Löparskor blir det väl ett par nya till våren också. Annars sliter jag på det jag har. Uppdateringar får ske när jag börjat jobba igen. Man blir inte miljonär gällande pengar på att vara hemma. Men miljardär på känslor och kärlek blir man däremot. 

Bjuder er på en bild av min racer-pärla som gjorde mig sällskap i Kalmar. 

  

Kalmarmagi

Vi har landat i Kalmar. Tidigare idag svängde vi återigen in på Ängöleden för att tillbringa en helg i full triathlonanda. Jag har idag träffat härliga Maria och hennes härliga familj. Vi har aldrig träffats förut och fått kontakt via sociala medier. Vissa klickar man med direkt. Andra inte. Det här var ett positivt möte!!!

Hela Kalmar andas triathlon. Alla pratar Ironman. Magin finns mitt ibland oss. Man ser klubbkläder, Ironmanryggsäckar och armband överallt. Människor joggar, cyklar och simmar. Det liksom bubblar av förväntan och nervositet. Men än är det två dagar kvar. Idag hämtar de flesta ut sitt startkit och går på preracemötet. 

Jag och Daniel går här och avundas alla. Vi vill också. Båda två. Det liksom suger i IM-tarmen. Jag vill bara beställa en cool tempocykel och anmäla mig till nästa år när vi kommer hem. Nästan. Jag vet vilken tid det tar. Tid från familj och barn. Jag är inte beredd att lägga ner den tiden nu när de är så små. Men jag vill ändå. Tänk om någon kunde se till att jag hade detta som mitt jobb 🙂

Men ändå kan jag inte annat är känna pirret i magen och veta att ikväll i växlingsområdet är det lugnet före stormen… 

   

  

VM i Motala

Imorgon händer det något häftigt i triathlon-Sverige. VM i långdistans går av stapeln i Motala. Min klubb NocOut har grymma Fredrik Carlén med i landslaget så det blir spännande att följa elitklassen. Dessutom har Sverige som hemmanation passat på att skicka över 300 age-group deltagare. Så många fler klubbkompisar kommer starta imorgon. 

Självklart ska vi dit och titta med hela familjen. Heja fram våra klubbkompisar och de andra svenskarna. Men det är inte utan att man undrar hur det hade varit att själv få stå på startlinjen. För jag hade haft en plats om det inte varit för graviditeten. Min tid i Kalmar har räckt för att kvala in som en av deltagarna i min åldersgrupp. Tänk er, en VM-start. Att få representera Sverige. Så en once-in-a-lifetimeupplevelse byttes ut mot ett litet magiskt överraskande mirakel. Jag skulle inte byta för allt i världen. Jag ångrar verkligen ingenting. Men jag kan ändå inte låta bli att tänka att det ska vara så typiskt att det krockar just denna gång. 

För Daniel känns det nog värre. För honom är det skador som orsakat att han inte hade meriter att kvala in med ens. Han som haft möjligheten att verkligen kunna stå där i en blågul tridräkt imorgon. Men vi kommer igen. Vi har många härliga år kvar som age group-triathleter. Drömmen för båda är väl Hawaii, även om det är mest troligt att Daniel är den som kvalar dit. 

Imorgon kommer jag stå där längs med banan och heja mig hes!!! Det kommer bli spännande och grymt!!!

  

Mer utmaningar i sommar

Jahaja… i år skulle jag bara köra Kalmar Ironman. Så har alltid varit tanken. Kanske någon minitriatlhon.

Men så dyker de upp. Utmaningarna. Möjligheterna. Känslorna att göra det lilla extra nu när jag faktiskt kan och har möjlighet. Så som det ser ut nu så kommer det bli ett par extra inslag på tävlingsfronten. Mycket för att det passar in i vårt semesterschema. Och det kommer bli grymt.

Söndagen den 20 juli funderar jag på att köra medeldistans i Karlstad. Vi är i stugan just då och det är inte så långt att åka dit då. Medeldistans innebär en Halv Ironman i distanser.

Dessutom vill Daniel och jag köra Farleden den 27 juli. Det är en swimrun-tävling som låter riktigt skoj. Här är barnvakt ett måste för att vi ska få ihop det. Men min snälla syster ställer upp bara de är hemma då. Annars får det lösa sig på annat sätt-