Fullspäckad helg

Helgen som var har varit lite smått galen. Mindre gemensam familjetid än vanligt tyvärr. Däremot har jag fått gjort flera måsten som är bra mycket svårare eller rent av helt omöjliga att få gjorda med två barn i släptåg. Det börjar enklare att göra saker helt utan barn nu när lillebror äter mer vanlig mat någon gång om dagen. Det är skönt att kunna dela på ansvaret för barnen mer igen. Att inte känna sig så stressad. 

I lördags var jag äntligen hos frissan. Det blev både klippning och färg. Jag vet inte om jag har landat helt i färgen ännu. Kanske skulle valt min andra tanke. Men nu blev det så här. I vissa ljus är det snygg i andra är jag mer skeptisk. 

  
När det gäller träningen har den blivit av men inte i den mängd jag hade tänkt. I lördags stod ett trainerpass på schemat. Jag kom igång så sent. Lördag kväll och trött var inte bästa motivationen. Kände mig stressad att komma igång och hittade ingen bra runda på simulatorn. Tänkte ge upp efter nästan 25 minuter. Gick till och med av cykeln. Pratade en halv minut med Daniel. Fick lite mer pepp och körde 10 minuter till. Benen kändes tunga hela tiden. Fick kämpa rejält även på låga växlar. Men det kommer bli bra. Bara att ta nya tag. 

Igår var det löpning. Men först var jag och gjorde lite ärenden som stått på listan ett tag. Skönt att beta av det. Eftersom D har simning på söndagar hade jag en tid att passa. Så tänkta 10 km blev 8,4 och jag klev innanför dörren med ett par minuter till godo. Det var ett skönt pass. Hittade direkt en skön lunk med en perfekt känsla för långpass. Det går inte snabbt men det är helt oviktigt på långpassen. Nu ska jag bara fortsätta öka så att jag är redo för starten av maraprogrammet 7 december. 

Hoppas er helg varit bra! Nu kickar vi igång en ny vecka. 

Lyckan av total utmattning

Säger ”God natt hjärtat! Vi ses imorgon. Mamma ska iväg och springa nu”  och möts av en stor puss och ett ”Heja mamma, heja mamma!”. Stressar ut till den väntande skjutsen, pustar ut och sjunker ner i sätet. Nu kommer tankarna. Vad har jag gett mig in på? Har inte sprungit intervaller med klubben sedan jag vet inte när. Intervaller brukar va skitjobbigt. Jag har ett pannben som ibland får mig att hålla ut mer än vad kroppen kommer tycka är skönt i flera dagar efter. Eller är det vad intervaller går ut på? Pressa sig näst intill kräkningar och blodsmak i munnen? 

Bestämmer mig för att jag får hålla igen i alla fall lite. Kanske till och med borde göra det? Borde nog låta kroppen kämpa igång i sin egen takt så här första gången. Bestämmer mig för att strunta i alla andra. Springa mitt eget pass. 

Samtidigt känner jag frustrationen över att långsamma jag kommer vara ännu långsammare ett tag till. Med min andra förlossning för mindre än ett halvår sedan och fortfarande 7 kg plus på vågen så är det helt i sin ordning att jag är det. Men det känns ändå lite jobbigt mentalt. Intalar mig att någon gång måste jag komma igång och slita med blodsmak om jag ska komma tillbaka till forna glansdagar. Så ja jag ska göra så bra jag kan utifrån mig själv och min status just idag. 

Väl på plats börjar det vanliga snacket och jag inser att jag inte satt upp något fartmål idag. Vilka varvtider ska folk köra på? Finns det någon lämplig klunga att försöka ta rygg på? Robban och jag snackar om 1 minut per varv. Vi ska springa 3 set med 4 stycken 400-metersintervaller med 1 minuts vila inom varje set och 3 minuters vila mellan seten. Det målet känns ok. Lagom utmanande med tanke på intervallerna jag lyckades åstadkomma själv hemma i kvarteret förra veckan. 

Ulrika och några till pratar också om den farten och jag bestämmer mig för att lägga mig avvaktande bakom dem och känna av läget första varvet. De får en liten lucka direkt men sedan förblir avståndet stabilt. Så intervall två startar jag med dem och tar rygg. Kollar klockan och tänker att det här kommer aldrig hålla. 55 sekunder per varv. 10 sekunder snabbare per intervall än jag tänkt och det känns. Det är jobbigt redan från början. Ska det här hålla blir de 12 intervallerna ingen trivsam resa. Men jag lyckas bita mig fast. Ligger som ett litet gummiband där bakom. Håller på att tappa ibland men kopplar på pannbenet och täpper till luckan. Benen stumnar efter ett tag och jag vet att jag kommer få lida för detta imorgon. Sista intervallen tappar jag några sekunder. Men det håller. Jag lyckades ta ut mig totalt. Slaktade ben som vi brukar benämna det. 

Tyvärr ingick det inte i skjutsen att Thobbe bar mig från bilen. Men jag lyckas ta mig ur och stappla mig in. Skiner som en sol. Jag älskar den här känslan. Jag inser att det är det här som gör att frågan inte är om jag någonsin kommer tillbaka till min gamla form, utan när. 

Så nu sitter jag här morgonen efter. Med två pigga barn efter en natts dålig sömn som alltid efter sena hårda träningspass kvällen innan. Benen är tunga men det går. De ska dock få vila idag. Jag ska njuta av känslan. Känslan av att jag fortfarande vågar utmana pannbenet och springa tills benen inte bär… 

Jag ska dessutom bli bättre på att fota. Bjuder er på en gammal bild så länge.  

  

Planering för två

Jag och Daniel har ju planerat vår träning ganska mycket nu för att hinna få till både pass och familjetid. För familjen är ju trots allt viktigast. Det här är första veckan vi kör efter schemat. Vi testar och känner av det. 

Det är inte jättemycket utrymme för flexibilitet. Men det måste vara så för att vi ska få ihop allt. Däremot måste vi vara toleranta för och medvetna om att vi kommer vara tvungna att ställa in, flytta eller ändra på pass. Bara att inse. Barnen kommer alltid gå först om det behövs. Och ibland finns andra saker i livet som måste få tid och utrymme. 

Såhär mot slutet av första veckan har det redan märkts av. Jag fick skjuta på torsdagens styrka och körde den efter gårdagens planerade och genomförda löppass. Daniel har gymmet planerat på måndagar. Han behöver dit eftersom vikterna vi har hemma inte är tillräckliga för honom i marklyft och knäböj. Så kom han på att om han kan åka en halvtimma tidigare till simningen på fredagar så hinner han köra det i gymmet de har tillgång till där. På det här sätter effektiviserar vi och lämnar utrymme för med familjetid och extra träningspass. Det kommer säker bli fler ändringar av detta slag framöver. Vi kommer komma in i rutinerna mer och så kommer våra träningsbehov delvis ändras med tiden allteftersom det närmar sig tävling. 

Löpningen är inte konstigheter att få till. Inte styrkan heller, så länge vikterna räcker till mig. Cykelträningen ska nog också gå bra med trainerpass blandat med spinning. Det som blir utmaningen är att få iväg mig att simma. Det blir liksom en större maskin eftersom det ska tajmas med Daniel och familjen. Å andra sidan har jag nöjt mig med ett pass i veckan så det ska nog gå. 

Just nu är jag riktigt motiverad. Men jag antar att det kommer gå upp och ner det också. Det gäller att hålla motivationen uppe så mycket jag kan. Men det kan helt klart bli en utmaning emellanåt. 

Idag är tanken att jag ska genomföra mitt livs första trainerpass. Men det hänger på om D hinner hem innan jag ska iväg. För ikväll ska jag för första gången lämna mina tre pojkar hemma själva med nattningsproceduren. Jag ska på återförening med min gamla klass på universitetet. Ska bli riktigt skoj. Många har jag inte träffat på flera år. 

Har jag förresten sagt att vi har ett litet projekt på gång här hemma? En relativt oanvänd yta här hemma ska förvandlas till myshörna nu när storebror tagit sängen som stått där. 

Status löpning

Jag har inte skrivit något om min löpning på ett tag nu. Det var fullt upp runt Kalmar och innan dess var jag osäker på status.

Det flöt på bra med löpningen. Jag tog det försiktigt. I intervaller som jag ökade på lite i taget. Så var jag ute på en långpromenad med barnvagnen. Och löppasset efter det fick jag känningar i knäna. Det kändes inte som om det var något skadat, mer som det gör när det ömmar lite efter ett riktigt långpass. Ömt när man går i trappor. Jag vilade en vecka och testade igen och då var det borta. Förmodligen sade knäna ifrån och behövde extra vila. Sedan dess har jag inte känt av något alls. Det går bra med löpningen, förutom att jag har haft lite konstiga känningar i halsen och snuva senaste veckan. Så jag har avstått träning. Bara lite core/balansövningar hemma. Jag har liksom inte bråttom med något. Jag ska bygga långsamt. Hålla mig hel och frisk. Och njuta av att kunna träna.

Jag har kommit så långt att jag nu springer ett varv i spåret i sträck. Det går inte jättesnabbt men det känns toppen. Jag har en bit kvar till farter jag är nöjd med. Men det är bara att hålla i så kommer de av sig självt.

Man kan inte annat än älska löpning!!!

IMG_5220