Olgor

Jag har ju kommit igång med intervallträningen igen. Varje onsdag erbjuds jag värsta bästa träningssällskapet med min klubb, IK NocOut.se. Jämnbra löpare är oslagbart när det kommer till intervallträning. Man ger lite extra, kan hjälpas åt att dra och det är helt enkelt roligare.

Det är otroligt lyxigt att få intervallträningen serverad. Någon annan som lägger upp passet. Det enda jag gör, förutom att se till att komma dit så pigg och fylld av energi jag kan, är att läsa på lite om passet och fundera ut vilka varvtider jag vill ligga på. När jag kommer dit pratar jag ihop mig med de jag brukar springa med och justerar eventuellt tiderna lite.

Förutom sällskapet och sparringen finns det andra fördelar med att springa med en klubb. På vintern springer vi inomhus på en 200-metersbana. Det är skönt att slippa snö, is och kyla just under intervallträningen. Man slipper stå ute och bli kall i vilan. Om man dessutom kör intervallerna på bana är tiderna från tidigare pass mer jämförbara. På sommarhalvåret springer vi dem på en 400-meters bana utomhus.

Jag tänkte framöver presentera intervallpasset för er. Ett varje vecka. Så varje onsdag kommer jag presentera kvällens pass. Vi har en förstaklassig löptränare i klubben som lägger upp passen. Han förklarar hur vi ska tänka kring och känna under passen. Om ni någon gång har vägarna förbi Linköping en onsdag kväll, kom och testa. Håkan körde Kalmar Ironman i Augusti och här kan ni läsa en intervju jag gjorde med honom inför tävlingen.

Kvällens pass – Olgor
Ikväll är det Olgor på schemat. Här kan man läsa klubbens passbeskrivning samt lite historia bakom passet om man vill det. Namnet kommer från den ryska löperskan Olga Bondarenko som använde sig av detta pass för att träna fartökningar under lopp. Det är ett tekniskt svårt intervallpass och det krävs lite träning för att få till upplägget perfekt.

Passupplägg
Passet brukar köras i 3-5 serier (vi kör 3 på passet ikväll). Varje serie är 2000 meter och inom serien är det ingen vila. Mellan serierna är det 3 minuters vila.

En serie:

400 meter – över tröskeln
400 meter – på eller under tröskeln
300 meter – över tröskeln
300 meter – på eller under tröskeln
200 meter – över tröskeln
200 meter – på eller under tröskeln
100 meter – över tröskeln
100 meter – på eller under tröskeln

Håkan ger oss dessutom 3 alternativ.

  1. Riktigt tufft som Olga körde det. Man kör så man tror man klarar 2 stycken och så kör man den tredje lite lägre tempo.
  2. Man kör så att man troligen klarar 3 serier, men inte med så mycket marginal.
  3. En jobbig men mer överkomlig variant som inte exakt blir en Olga i egentlig mening. Men lägger sig växlande med tiderna man håller när man kör 6*1 km respektiva 5*1 km.

För att läsa mer om passet, klicka in er på länken ovan och se vad Håkan har skrivit där. Av någon anledning, trots många genomförda intervallpass genom året, har jag aldrig kört Olgor tidigare. Så det ska bli en spännande upplevelse.

För min egen del ska jag under dagen fundera på mitt eget upplägg. Jag ska dessutom försöka få till en stunds sömn på lunchen så att energin är på topp ikväll.

Har ni testat Ologor någon gång? Vilka är era bästa tips?

20140522-224321-81801063.jpg

Bild lånad från klubbens facebooksida.

Bra pannbensträning

Igår var en sådan där dag när jag tänkt hinna med så mycket men tiden inte räckte till. Jag hade tänkt vara ombytt och klar för mitt löppass när Daniel kom hem från jobbet. Det var jag inte. Drog på det lite till. Kände mig inte alls laddad. Till slut var klockan så mycket att jag inte skulle hinna alls om jag inte bytte om direkt. Då tog jag mig i kragen. 

Medan klockan laddade fick jag se min Ironman-medalj hängandes på spegeln. Då taggade jag till lite ändå och gav mig iväg. 

Det blev en sån där runda man bara vill bli av med. Mörker och motvind. Seg känsla i kroppen. Ingen pepp direkt. Inget sällskap. Lite stressad över att ha en tid att passa hemma. Inte ätit tillräckligt nära passet. Ja liksom inte perfekta förutsättningar för ett bra pass helt enkelt. 

Det var också ett sådant där pass som är bra för pannbenet. Fostrande och stärkande. Ett pass som kommer göra så att andra pass känns desto roligare. 

Maraprogrammet sade 6 km på 33 minuter. Men det var för snabbt för mig idag. Jag satte som mål att hålla mig under 6-fart och det gick bra. Egentligen stod dynamisk rörlighet på schemat också men det hanns inte med. Daniel skulle iväg och jag hann nätt och jämnt duscha. Jag körde rörlighet igår så det får räknas. 

Fick du till något bra pass idag?

  

Mot Stockholm Marathon

Den här veckan drar träningsprogrammet för Stockholm marathon igång. Enligt programmet var det en vilodag igår. Men eftersom jag måste få andra delar av livet att gå ihop så börjar det redan nu med att pussla för att få in alla pass. Denna vecka finns tid för löpning måndag, onsdag, lördag och söndag. Så trots att det var segt igår när Daniel kom hem drog jag på mig kläderna och kom ut på min runda. 

Passet skulle enligt programmet vara lätta 6 km på 34-35 minuter. Det blev 6,17 km på 35 min 50 sek. Nu har jag nog inte samma fart i kroppen som programmet utgår från. Så det blev kanske inte så lätt som var tanken. Å andra sidan var det inte jättetufft heller. Farten kommer. 

Så nu är jag igång. Fast jag har inget bestämt sällskap till maran än. Så om du ska eller är sugen på att springa, hör av dig!!! 

Dessutom stod det stretch 5-10 minuter i programmet. Och efter det var dags för lucka sju i julkalendern så blev det 7 minuter stretch. 

  

Långpass med vind i håret

Det har inte varit så mycket tid för bloggen i helgen. Eller ha snarare hela veckan. Jag har prioriterat träning och en del andra saker hemma som behövt göras. Den här veckan lättar det lite. Eller jag tänker prioritera annorlunda. Behöver det. 

I lördags förmiddag fick jag till ett riktigt bra långpass med Anna. Vi tvekade lite i fredags kväll när vi hörde Helga vina utanför. Skulle man undvika skogen med nerblåsta träd och risken att det rasade mer. Eller skulle man undvika att springa på slätten där vi garanterat skulle få kämpa i en del vind trots att Helga lugnat ner sig lite. 

Vi valde att undvika skogen och samlades vid Tinnerö-parkeringen. Det var inte så kallt men blåsigt så vi gav oss iväg direkt. Båda lite osäkra på hur bra vi faktiskt hittade i området. Vi har sprungit där tidigare men bara tillsammans med folk som hittar. Idag fick vi försöka hitta själva. Kändes helt ok eftersom det i princip åt alla håll finns något som fångar upp om vi skulle hamnat snett. Några gånger försökte vi vika av för tidigt och fick vända tillbaka. Men det gick bra. 

  
Vi kom tillbaka till bilarna efter en blåsig 10-kilometersrunda. Då hade jag fem och Anna åtta kilometer kvar på dagens pass. Så vi drack lite vatten och sprang vidare åt andra hållet. Lite kaxiga efter att vi hittat runt som vi tänkt oss på den första rundan sprang vi in på en skogsväg för att se vart vi hamnade. Vi blev lite snopna när vi insåg att vi hamnade mitt i Vidingsjöspåret. Så vi trotsade efterdyningarna av stormen och sprang femman. Inte alls många träd behövde vi klättra över. 

  
Väl tillbaka vid bilarna igen hade jag fått 16 blåsiga men härliga kilometrar in på löpkontot. Trots att kroppen garanterat hade orkat Annas sista två kilometrar så klev jag av. Inte öka för mycket i distans. Kroppen ska hålla länge nu. 

Jag har fått till ännu ett pass med härligt sällskap vilken var en önskan på min vinterlista. Ni lär ska få se mer av Anna här i vinter. Båda har maran i sikte under 2016. Vi är jämna när det kommer till löpningen. Båda har samma förutsättningar med två små barn och sambos som tränar mycket. Vi ska försöka pussla ihop så många långpass vi kan. Tiden och kilometrarna flyger iväg när man har någon att prata med. 

Hur har er helg varit?

Pausar stressen en stund

Den här helgen släpper jag stressen hemma. Inga måsten. Inga saker som ens kan betas av. Ingen tvätt. Ingen städning. För jag kan helt enkelt inte. Jag har tagit med familjen hem till Degerfors. Hem till mina barndoms kvarter. Till mitt föräldrahem. Vi kom redan igår. Och direkt började jag känna mig lugnare. Stressen som gnagt senaste veckorna liksom parkerade jag hemma i huset. Så välbehövligt. 

Idag har jag till och med fått till ett träningspass. Första denna vecka. Inte bra alls. Jag har tusen anledningar till det. Vissa bra, andra inte. Men jag blickar framåt. Nya tag. Vända på träningsmisären. 

Löppasset idag gick genom min barndoms håla. Förbi mina gamla skolor. Fotbollsarenan där jag lagt många timmar utan att bli speciellt bra. I ett ganska novembergrått Degerfors fick jag känslan av hus som förfaller och en bygd som inte alls lever på samma sätt som jag minns det. Men det kanske är just mitt minne det är fel på. Det kanske alltid har varit såhär? 

Jag fick höra klockan som ringde in från rast vid min gamla lågstadieskola. Jag sprang längs älven där man cyklat åtskilliga gånger till skolan. Nedför Svartåbacken men uppför Medborgarbacken. 

Det var ett ganska tungt pass för kroppen. Jag kände av de senaste dagarnas stress. Kroppen var liksom inte med mig. Stumma ben och dåligt flyt. Men det blev ändå en 7 km återresa i tiden. 

   
 

Långpass med fartökning

Häromdagen skrev Ida/Träningsblogga om ursäkternas dag. Känner igen det där fenomenet. Jag har insett att jag behöver få till träningen tidigt på dagen om jag kan. Den här veckan har nog dock varit lite av ursäkternas vecka! Känns inte alls bra.

Det började med att jag körde ett benpass som gav smärtsam träningsvärk i flera dagar efter. Jag kunde inte ens föreställa mig löpning eller liknande under dagarna efter passet. Sedan har det inte blivit av. Massa andra saker som behövde göras och träningen prioriterades ner.

Men idag hade jag redan bestämt med Anna att jag skulle dyka upp på klubbens långpass i Ljung. Idag var det ett av de riktigt populära passen som Håkan har satt ihop; LSD med fartökning. LSD står for Long steady distance. Ett pass som har lite mer fokus på tävlingsfart. Tanken med passet är delvis att träna på att springa fort när man är trött, när man redan har sprungit en bit. Fartökningen ska dessutom motsvara tävlingsfarten på marathon.

Eftersom både Anna och jag håller på att jobba oss tillbaka efter förlossning så har vi lite samma utgångsläge. Har inte riktigt kommit upp i de långa distanserna och de högre farterna ännu. Vi bestämde från början att vi skulle köra med den långsammaste gruppen, även om farten var aningens för långsam. Men alternativet var lite för långt för oss, eller i alla fall mig. Upplägget som Håkan gav oss var:

Utgångsläge
Milen på 55 minuter

Upplägg
1,6 km uppvärmning
6 km i 6:54 km/h
4 km i 5:58 km/h
2,5 km nedjogg

Det blev bara Anna och jag i vår grupp så vi behövde inte hålla de exakta fartern. Vi kunde anpassa så det kändes bra. Det resulterade i att vi sprang lite snabbare än passupplägget. Vårt pass blev såhär:

1,83 km uppvärmning 6:46 km/h
5,22 km 6,28 km/h
4,08 km 5:46 km/h
2,39 nedvarvning 7:25 k/h

De här passen med klubben är verkligen toppen. Det fanns idag 7 stycken fartgrupper så det finns något för alla.

Vädret idag var verkligen underbart vinterväder. Perfekt för löpning med ett par minusgrader och strålande sol. Det var friskt i luften och det glimrade om frosten. Vinterlöpning när den är som bäst. Och vet ni jag har faktiskt redan bockat av en av punkterna i min ”vinter-bucket-list”, löpning med Anna. Dock hoppas jag på många fler. Särskilt i ett soligt och snöigt Tinnerö.

Jag hade bara mobilen med mig för att fota. Men vad gör det när Robban är med och åker runt med bilen och fotar. De två översta bilderna har jag tagit. Den sista har Robert Pettersson tagit. Tack Robban för lånet!

  12248015_10206433934419696_3643664270297023758_o

 

Mitt livs träningsresa

Egentligen känns det som om fokus idag har varit på annat än just detta inlägg. Det tragiska som hänt i Paris har tagit upp mycket av mina tankar. Jag har kramat om mina pojkar lite extra och funderat på vilken värld de har fötts in i. Hur världen kommer vara om 20 år när de börjar bli vuxna. Samtidigt har jag för andra helgen i rad åkt på magsjuka/matförgiftning. Jag har vilat mycket. Inte alls sugen på att göra någonting. Men nu har jag piggnat till och tänkte att det illdåd som orsakats av några få människor i Paris inte ska få stoppa det jag vill skriva. Det blir som att de vinner lite då. Så här bjuder jag er på min resa i träningsvärlden från att jag var liten till idag.

Jag kommer från en familj där träningen inte tog speciellt stor plats alls när jag var liten. Mina äldre bröder spelade fotboll och familjen åkte en del längdskidor och skridskor på vintrarna. Det är i alla fall så jag kommer ihåg det. Jag gick nog på någon barngymnastik när jag var liten också.

Det som fick mig att börja träna var därför ingen förebild i den egna familjen. Men jag kommer från en bruksort med klassiska fotbollsanor, Deferfors. Så när några pappor drog ihop ett flicklag och alla tjejer runtomkring mig började spela så var inte jag sen att hänga på. Två år senare testade jag på orientering. Ärligt talat kommer jag inte ihåg vad eller vem som fick mig att börja, för inga av mina kompisar höll på. Orienteringen blev liksom lite av en annan värld för mig. Helt andra människor än de jag umgicks med på fritiden. Inga klasskompisar. Jag älskade det direkt. Friheten, naturen, den individuella prestationen, löpningen, det taktiska tänkadet och spännande resor till läger och tävlingar. Jag träffade vänner långt utanför lilla Degerfors. Vissa av dem har jag kontakt med än idag.

logotype

Fotbollen blev en del av mitt liv riktigt länge. Jag hade några års uppehåll under univsersitetsstudierna. Men sedan blev jag meddragen av några vänner till ett nystartat lag här i Linköping. Jag var aldrig särskilt duktig på fotboll egentligen. Orienteringen gav mig en grym kondition som gjorde att jag utan problem orkade springa fram och tillbaka hela matcherna. Det jag saknade i teknik kompenserade jag nog ganska bra i envishet.

Om jag var halvbra på fotboll var jag nog ganska lovande i orientering. Jag kunde springa långt och länge och älskade utmaningen med karta och kompass. Så kom jag upp i de kritiska tonåren. Mitt flicklag splittrades och jag började spela med ett lag som var ganska bra. Jag hade träffat en kille vars pappa tränade det här laget. Här började fotbollen ta mer tid. Fotbollen, gymnasiestuderna och den första lite mer seriösa pojkvännen gjorde att jag ställdes inför ett val. Fotboll eller orientering? En sport där jag var medioker eller en där jag hade en liten framtid i alla fall? Jag kom bland annat femma på O-ringen ett år vilket kanske säger några av er någonting. Här föll jag för grupptrycket och gjorde ett av de få val jag faktiskt har ångrat efteråt. Jag valde fotbollen.

Efter gymnasiet fortsatte jag med fotbollen samtidigt som jag studerade i Karlstad och bodde i Degerfors. Jag hoppade av studierna och fick ett jobb. Här någonstans hittade jag gymmen och passträningen. Jag gick på mitt första spinningpass och var fast direkt. Jag minns att man när man kom in i salen tog ett mjukt sadelskydd och satte på sadeln för att det inte skulle bli så ömt i rumpan. Fotbollen fanns kvar vid sidan av. Så flyttade jag till Linköping och började studera. Fotbollen lades på hyllan och spinning, pump och löpning var min huvudsakliga träning. Vissa perioder tränade jag inte mycket alls.

Så en dag började jag och min syster prata om Tjejklassikern. Jag var inte sen att haka på och vi blev ett ganska stort gäng som gjorde den. Samma helg som jag avslutade halvklassikern påbörjade jag Klassikerhalvan under Lidingöloppshelgen.  Jag anmälde mig till mitt första Göteborgsvarv. Sprang lite smålopp. Och jag älskade denna typ av träning.

Min syster träffade sin nuvarande man och det var han som fick in mig på triathlon. Jag visste nog knappt att sporten existerade. Men min syster ringde en dag och sade att Per skulle köra Järnmannen i Kalmar och de skulle åka samma dag. Ville jag följa med? Jetleggad efter att precis kommit hem från Beijing tvekade jag lite innan jag sade ja. Ledbruten efter ett par nätter i tält upplevde jag för första gången fascinationen med triathlon. Fanns det vanliga svenssons som orkade genomföra detta? Jag var imponerad och minns att jag tänkte att jag aldrig någonsin skulle klara av det. Men där väcktes nog samtidigt en hemlig dröm. Året efter hade jag träffat Daniel och vi följde med tillsammans och testade sprinten. Båda tyckte det var riktigt roligt. Jag var med och hejade på Per i flera år och efter varje gång ändrades min inställning. Från att det hade känts totalt omöjlgt för mig och att jag aldrig kunde föreställa mig att korsa mållinjen på en Ironmandistans något år, blev inställningen mer och mer att det är en dröm som jag någon gång hoppas få uppfylla. Daniel vågade lite mer och startade både 2011 och 2012.

Här någonstans blev jag även kontaktad av Helen på Campushallen som hade läst mitt blogginlägg om en dröm jag hade. Här började min karriär som spinninginstruktör. Något jag älskar och inte ångrat en dag.

Så kom då den där sommaren. Jag hade 5-6 veckor tidigare fött vår äldsta son. Jag var inte i direkt någon storform. Vi var nere i Kalmar för att heja på vänner som körde. Peppad av Daniel bestämde jag mig för att 2014 kör jag. Vi hade fler barn i åtanke och jag ville inte att det skulle gå för många år. Så fast jag ännu inte kommit igång med träningen efter förlossningen anmälde jag mig. Det blev ett intressant år. Jag lärde mig massor om min kropp och min förmåga. Våren var hemsk med flera omgångar förkylningar som påverkade min träning extremt mycket. Jag fick lägga alla tidsmål åt sidan och bara sikta på att ta mig runt. Det fanns stunder jag tvekade på om jag skulle kunna starta över huvud taget. Men jag ställde mig på startlinjen efter att ha haft friska 1,5 månader innan tävlingen. Jag över mållinjen kom jag. En känsla av lycka och eufori som än idag ger mig rysningar och tårar i ögonen. Min racereport kan ni läsa här, här och här. Som om prestationen att ta sig runt inte vore tillräcklig visade det sig att jag oventandes hade en fripassagerare med mig på vägen. Vår alldeles egen lilla Ironbaby.

Läs mer hos Ida och hennes resa om varför löpträningen nu är en så stor del av hennes liv. Helena har precis som jag utbildat sig till spinningsintruktör.

Sommar 2014 023

Fantastiska tjejer efter Lidingötjejlopp 2008

Novemberplanen i fem punkter

Nu är det ny månad och vad passar bättre än nya tag och lite fokus. Först och främst ska jag bli frisk. Hade storslagna planer på mycket styrka och långa löppass. Men om jag känner min kropp rätt kommer hostan som vanligt sitta i ett par veckor. Så det blir till att skapa en back up-plan.

  • Styrkan ska jag igång med så snart alla symptom utom hostan är borta. Då blir det prio på att få all planerad styrka utförd. Den är viktig.
  • Promenader med barnvagnen ska jag kunna börja med ganska snart.
  • Löpning. När hostan är borta ska jag bygga distans på löpningen igen.
  • Simningen måste komma igång. Viktigt.
  • Maten stramas åt lite nu. Jag har ett upplägg som ska ge mig resultat i träningen. I november ska det upplägget följas hårdare men med hänsyn till att jag ammar en del fortfarande.

Nu håller vi tummarna för en frisk månad med mycket träning. November är ju annars kanske inte den mest spännande månaden vädermässigt. Men det kan man bota med te, julmusik och tända ljus när man är hemma.

  20140130-082057.jpg

Löpning i blåsig höstsol

Ni kom väl ihåg att ställa tillbaka klockan natten som var? Fast idag har väl nästan alla smartphones som löser det automatiskt. Tyvärr finns inga sådana inbyggda mekanismer hos små barn. Särskilt inte de allra minsta. Så här var det uppstigning kö 04:40 för mamman i huset. Jag fick dock 40 sköna minuter till i sängen när de andra åt frukost. Vaknade av en övertrött lillebror och kunde inte somna om. Dock kände jag mig betydligt piggare och kunde planera dagen utan att känna mig som en zombie. 

Jag åt frukost och när den hade smält stack jag ut på en löptur. I ett färgsprakande, solig höstväder avverkade jag mitt hittills längsta pass sedan lillebror låg i magen. Linköping bjöd på rejäl blåst idag och löv i orange, gult och rött virvlade ner från träden på en i övrigt ganska tråkig runda miljömässigt. Men den har sina ljuspunkter och just denna dunge är en sådan. Jag älskar löpning på hösten. Luften är frisk och skön att springa i. Det är relativt enkelt att klä sig rätt. Och det känns mer kravlöst på något sätt. Inga tävlingar som hägrar än på några månader. 

  
Jag älskar att springa i naturen även om det inte är ett måste. Men det ger mig ro i sinnet på ett helt annat sätt. Jag kom på mig skälv idag att tankarna som far genom mitt huvud när jag springer är bra mycket trevligare och mer positiva när miljöerna är tilltalande. 

Dagens pass var tänkt att bli ca 10 km och det blev det. Vanligtvis ingen långdistans för mig, men jag har en bit kvar till mitt vanligtvis. Så tanken var att springa i långdistanstempo fast det inte var så långt. 

Första 5 km var i nästan konstant motvind kändes det som. Det syntes på farten också. Då blev jag lite förbannad och när det blev medvind igen tog jag ut den känslan på farten. Så det blev lite högre intensitet än ett långdistanspass vilket inte gör så mycket eftersom jag inte fick till något löppass i fredags. 

Väl hemma igen väntade familjepusslet utan att hinna pusta ut. Daniel bytte om och sprang iväg direkt. Jag utfordrade två barn och stoppade dem i säng. Nu ska jag minsann hoppa in i en dusch. 

Hoppad ni alla har en fantastisk söndag och lika soligt och fint som vi har här. 

Intervallonsdag

Onsdagar har blivit lite urladdningens dag här hemma. Och logistikens. Både Daniel och jag plockar fram pannbenet och de pigga benen för att pressa kroppen under löpintervaller. 

Vi turas och att springa dessa med NocOut. Det är härligt att komma dit och känna energin och peppen från klubbkompisarna. Men även att få springa med andra. Det ger en sparring som är svår att få till själv. Jag har önskat att få springa de veckor som det är störst chans att Mia dyker upp. Hon ska också köra Jönköping så vi ska försöka träna ihop en del. 

Igår var det Daniels tur att åka till friidrottsarenan och slita ont. Jag betade av mina på hemmaplan medan övriga i familjen åt middag. För at vi båda ska få till dem krävs det lite planering men det går helt klart. 

Idag stod fantastiska fyror på schemat. 4*4 minuter med 4 minuters vila. Intervallen ska ligga över mjölksyratröskeln och syftet är att förbättra den maximala syreupptagningsförmågan. Jag älskar fyrorna eftersom de bara är fyra till antalet men man blir rejält trött. Ett effektivt pass med lite längre intervaller som passar mig perfekt. 

När det gäller intervaller springer man dessa med fördel med en grupp jämna. Ensam är det svårare att få samma kvalitet på passet tycker jag. Det är svårare att ge det lilla extra. När man är fler kan man hjälpas åt att hålla farten uppe. 

Igår hade jag utifrån förra veckans pass och NocOuts uträknade fått fram en tid jag borde ligga på. Jag klarade det inte riktigt. I efterhand utvärderade jag det och inser att det kanske blev ett riktigt bra pass i alla fall: 

  • Förra veckan gick över förväntan. Jag hade bra farthållare, tog ut mig maximalt och kanske lyckades överprestera lite. Om jag utgår från tiden jag hade tänkt mig förra veckan ligger gårdagens pass rätt bra. 
  • Jag körde utomhus och intervall 1 och 3 insåg jag efter ett tag var till hälften i svag uppförslutning. Ingen nackdel men det påverkar ju såklart tiden. 
  • Sprang ensam vilket gör att man måste hålla farten själv hela tiden. Svårt ibland. 
  • Jag hade två nätters dålig sömn i kroppen och kände mig seg. Det påverkar också. 
  • I uträknaren valde jag att det skulle vara ett svårt pass. Medel kanske passar mig bättre eftersom jag precis kommit igång. Det hade gjort farten mer lik den som faktiskt blev. 

Men passet blev gjort. Jag kämpade mig rejält trött och är nöjd med det. Vilan blev 3 minuter mellan intervallerna eftersom det började bli kallt ungefär efter 2,5 minuts vila. 

Efter passet var det bara att jogga hem, duscha, äta mat och natta barn innan jag hade tid med lite bloggpyssel. 

Lyckas ni ta ut er ordentligt på intervallpass ni kör själva?