Blodomloppet som blev av

Igår var det dags för Blodomloppet. Linköping har det största Blodomloppet i Sverige med ca 13 500 startande. Det är en riktig folkfest som lockar många löpare. Allt från elit till promenadare. Det är en stor happening på många företag där man blidar lag och får en pick-nickpåse efter loppet. Så även för oss på Sigma.

Jag har varit anmäld sedan länge, men har haft en tjänsteresa inplanerad så planen var inte alls att springa. Jag har därför inte alls tränat som om jag skulle springa ett millopp igår. Senast i tisdags körde jag ett hårt intervallpass. Planen var lättare träning torsdag och fredag denna vecka. Så blev resan inställd och helt plötsligt kunde jag vara med.

Velade fram och tillbaka

Jag velade en hel del onsdag och torsdag. Skulle jag starta? Benen var slitna och ömma efter intervallerna i tisdags. Jag kände mig inte alls pigg i benen. Dessutom hade jag ingen lust att maxa ett millopp där jag var säker på att jag skulle hamna långt ifrån den nivån jag vill ligga på. Samtidigt är Blodomloppet en höjdpunkt tycker jag.

En vinter utan någon löpträning att skryta med och med luftrör som fortfarande inte är helt med i matchen gjorde inte förutsättningarna så lovande. Samtidigt satt vi där med barnvakt så att både jag och Daniel kunde komma iväg och göra det vi tycker om samtidigt för en gångs skull. Dessutom var jag ändå nyfiken på hur det ligger till med löpformen. Blodomloppet är dessutom roligt att springa. En trevlig bana även om det kan vara ganska trångt emellanåt.

Inte som alla andra

Så jag bestämde mig för att starta. När jag träffade en kollega skrattade han och sade att jag inte gör som alla andra. Många anmäler sig, säger att de ska springa och så hitta de på en ursäkt för att slippa och dyker inte upp. Du gör tvärtom, sade han. Du säger att du inte vet om du ska springa och så dyker du upp. Jag funderade lite på det där och insåg att det nog handlade om att sänka kraven på mig själv. För även om jag inte har någon prestationsångest gentemot någon annan, så har jag en rejält hög gentemot mig själv. Känner någon igen det?

Planen

Jag insåg redan tidigare på dage att jag var tvungen att ha en plan redan från början. Jag var trött, sliten och långt från den form jag brukar kunna vara i. Förklaringarna kan vara många, men intervallpasset i tisdags och en vinter med hosta och utebliven löpträning är väl de stora. Så jag bestämde mig för att köra på en ganska hög nivå, men det var viktigt att hela tiden känna mig stark. Det skulle hela tiden kännas som att jag hade krafter kvar till en bra fartökning. Den känslan var mitt stora mål. Ingen mjölsyra och ingen känsla av att vilja stanna och gå. Bara mata på i ett skönt tempo, som ändå skulle vara snabbare än mitt lugna långpasstempo. Mitt ess i skjortärmen var att jag fick göra en fartökning på slutet om jag kände mig stark.

Loppet

Det gick helt enligt plan. Jag kände mig stark. Fokuserade på teknik, bra kadens och att våga följa mitt upplägg och inte ta rygg på någon. Mitt eget lopp. Jag är inte alltid så bra på det. Jag rycks gärna med, vilket ofta är bra eftersom jag sällan väggar. Det är de gångerna jag persar. Men det var ju inte målet idag. När det var ca 1,5 km kvar började jag öka. Ju närme målet jag kom, desto mer ökade jag. Jag sprang förbi många sista kilometern. Mjölksyran som annars brukar komma mycket tidigare kom först sista 800 metrarna. Med facit i hand blev Blodomloppet ett bra disponerat lopp där jag fick en bra statuskoll.


10,1 km och 54:29 stannade min klocka på. Det ger en kilometertid som faktiskt är bättre än jag trodde. Jag är inte bra löptränad än. Jag jobbar på det, men jag har en bit kvar. Jag är inte nöjd med tiden. Men jag är nöjd med upplägget och genomförandet. Idag känns kroppen piggare än innan Blodomloppet. Jag kan träna på enligt plan de kommande dagarna.

Tankar framåt efter Blodomloppet

Resultatet och loppet igår satte igång lite tankar. Vad vill jag framåt? Det börjar kännas lockande att sätta upp lite mål nu efter Blodomloppet igår? Hur hårt ska jag spänna bågen. Tankar om Linköpings halvmarathon redan nästa helg började gro. Där har jag inte landat än på långa vägar. Önskan att ta mig under 50 minuter på milen igen är stor. KM 10 000 på bana i september med ett persförsök lockar rejält. Ska jag våga satsa på mjölksyrafest då? Ett löplopp i oktober vore skoj också. Men finns det några roliga halvmaror kvar i Sverige?

Jag har inte alls bestämt mig för något. Det ska passa in i lite andra planer, familjetid och sambons önskan om lopp också. Har ni några tips och råd till mig?

Fuck cancer

Ibland är livet tufft mot oss. Ger oss en käftsmäll så att vi vaknar upp till en smärtsam verklighet. Och när det till slut har landat inser vi att vi kanske har det tyngsta framför oss även om mardrömmen redan är här.

För ett par veckor sedan sprang jag ett ideellt engagerat välgörenhetslopp till förmån för Cancerfonden. Samma dag som två nära personer till mig till slut förlorade sin mamma i kampen mot cancern. När jag fick beskedet på morgonen kom tårarna och tomheten.

Tårarna på kinden föll för att två fantastiska ungdomar har nu förlorat sin största trygghet i livet. För att de nu inte längre har sin mamma att krama när livet är tufft. Eller att visa sin stolthet för när de lyckats.

Tårarna på min kind föll också för en mamma som inte längre får följa sina barns resa genom livet, vilket är min största fasa. Men hon ska veta att vi är många som kommer finnas där för dem. Att se till att de hamnar rätt i livet. Att de har någon som stöttar dem när livet är hårt. Någon som beundrar och hejar på dem i deras framgång. Hos oss har de alltid ett öppet hem när de behöver det.

Vi har sedan en tid tillbaka insett att den dagen inte var så långt bort. Men det gör den inte mindre smärtsam. Min syster och jag reste samma dag hem till Degerfors där vi har våra rötter. Här har vi vår barndom och våra egna minnen av en person som inte längre finns bland oss. Även om de minnena främst är från mer än tio år tillbaka. Här finns nu även våra fina brorsbarn som nu behöver all support vi kan ge för att ta dem igenom det förmodligen värsta de varit med om. Det är för dem de flesta tårarna rinner.

Kvällen i Degerfors innehöll många tårar men även många skratt. Det kändes bra att kunna vara där med dem. Även om allt känns mörkt nu, så känns det hopfullt. De tar sig igenom detta. Dels för att de har ett bra nät omkring dem som kommer hjälpa dem med allt. Men främst för att de är två starka individer. Mogna personer som står med fötterna på jorden. Deras mamma har gett dem alla förutsättningar för att gå igenom livets svårigheter utan att gå under.

På bilden: Min brorsdotter Lisa med halsbandet hennes mamma bar när hon somnade in. 

Min värsta mardröm

Samtidigt följer jag en blogg som skrivs av Nina, en gammal vän och arbetskamrat till mig. Vi har inte så mycket kontakt nu. Vi är lika gamla och hon har två små barn i ungefär samma åldrar som mina. Hon och fick diagnosen bröstcancer för två år sedan. Idag läste jag ett inlägg som fick tårarna att rinna. Där skriver hon att hon vet att hon lever på lånad tid och att hon kommer dö i förtid. Att hennes största oro är hur hennes man och barn kommer få det när hon inte finns hos dem längre. Det som är hennes vardag är min i särklass största fasa och värsta mardröm. Fruktan att inte få se mina barn växa upp. Att inte få bli gammal tillsammans med Daniel. Att ryckas ifrån livet alldeles för tidigt. Jag hoppas så innerligt att Nina har många år kvar än.

Spring för rosa bandet

Så på något sätt känns ett Rosa oktober extremt aktuellt för mig just nu. Det finns så många sätt man kan bidra på. Man kan köpa rosa band, skänka pengar via galor eller det jag tänker haka på; Spring för rosa bandet. För varje sprungen kilometer under oktober månad kommer jag skänka 5 kronor. Häng på du också! Välj belopp själv. Gör din egen twist och variant. Bidra med hjärta, kropp och själ.

Forskningen gör skillnad. 8000 kvinnor får diagnosen bröstcancer per år. Det är den vanligaste cancerformen hos kvinnor. Överlevnaden har ökat de senaste decennierna och idag överlever över 80%. (Källa: www.cancerfonden.se)

Forskningen gör skillnad.

 

Triathlon för nybörjare – löpningen

Så har vi då kommit fram till löpningen i min inläggsserie om triathlon för nybörjare. Löpningen är nog den gren som de flesta ändå känner att de har koll på hur den ska utföras. De flesta har nog sprungit på ett eller annat sätt någon gång.

  • När det gäller utrustning finns det egentligen inga krav eller måsten. Ett par bra skor som är sköna och kläder man trivs i skulle jag säga till en nybörjare. Vill man göra det smidigt så är det en fördel med kläder som även är sköna att cykla i så att man slipper byta om i växlingen.
  • Klocka är det många som har, men det är absolut inget måste. Det är dock lätt att snöa in på tider och siffror efter ett tag. Men klocka är som sagt ingen nödvändighet när man ska testa.
  • En liten varning för känslan som kan uppstår när man ska börja springa efter att ha cyklat. Innan man har vant kroppen vid detta känns det som att springa med betongben. Det brukar kännas stumt och tungt. Men håll ut. Det brukar släppa efter ett par kilometer. Dessutom brukar benen och kroppen vänja sig med detta när man har hållt på ett tag.
  • När det kommer till själva löpningen så beror det ju lite på vilken distans man ska springa. Ska man springa kort kan man springa snabbare. Man får träna lite på hur man ska lägga upp löpningen.
  • När det kommer till längre lopp kan man behöva fylla på med energi. I första hand bör man hålla sig till energi som kroppen är van med under ansträngning. Under träning kan man experimentera lite.

Någon som har fler tips gällande löpningen?

Björs2

Ingen halvmara i juni

Igår var en riktigt energikrävande dag. En som läggs till handlingarna som en mindre bra dag. När Daniel kom hem från jobbet var jag helt slut mentalt. Då hade jag dessutom en kväll med dubbla träningspass inplanerat. Dagen fick dock ändå ett helt ok avslut.

Avstår Linköpings halvmarathon
Dagens största energibov var nog beslutet att avstå Linköpings halvmarathon och alla tankar kring det. Inget svårt beslut i sig. Jag vet att det är det rätta. Men det är ändå en omställning och något som resulterar i besvikelse och frustration.

Jag pratade med en sjukgymnast på Motions- och idrottsskadeenheten i Linköping. Han rekommenderade att jag vilar 3-4 veckor från löpningen. Sedan börja lugnt igen. Mitt problem har ju varit att jag inte kan springa hårdare pass, för då får jag ont igen. Men bara jag är smärtfri i vardagen så går lugna pass bra. Så min strategi får bli att bygga lugn distans när jag kommer igång med löpningen igen.

Tempo, mjölksyra, intervaller och flås får jag träna på cykeln nu fram till Jönköping. Det ska gå det också. Alla annan träning än löpningen får och ska jag träna som vanligt.

Strech och rebahövningar kommer bli en central del i vägen mot Jönköping nu. Jag har gjort det fram tills nu också, men inte alls så mycket som jag borde. Jag har en hel del övningar som sjukgymnasten tyckte lät bra. Så jag ska köra vidare med dem.

Daniel och jag har en plan för hur jag ska bygga upp och bli smärtfri. Hur jag ska kunna löpträna som vanligt igen. Jag längtar så efter det. Hade sett fram emot en vår med mycket löpning. Jag får spara det till nästa vår. Tur att jag har Daniel som peppar mig. Annars hade jag nog brutit ihop i soffan igår kväll.

Positiv energi
Jag hade dock en bra dag på många sätt ändå igår. TIllfällen som ger massor med energi och som gjorde att jag ändå kunde somna med ro i själen och förväntan inför det jag har framför mig.

Jag hann med en kopp förmiddagste hos fina Lotta som går hemma och väntar på sitt andra barn. Dessutom hade jag en dag hemma med mina två små prisnar. De ger verkligen en massa härlig energi även om de gnäller och busar en till vansinne ibland.

Spinningpasset på kvällen var precis vad jag behövde som avslut. Jag gick in i salen trött och opeppad. Men med grymma deltagare taggar man till. De antog varenda utmaning jag hade i bakfickan till dem. Efter spinningen fick jag till ett bra rehabpass med efterföljande strech.

20121030-060605.jpg

Status på löpning och rumpa

Min löpning denna vår har inte alls blivit som jag tänkt mig. Jag försöker att inte gräma mig för mycket över det. Det är som det är och det kunde helt klart varit värre. Det är inte många veckor jag inte kunnat springa alls. Men på grund av känningar i sätesmuskeln har löpningen ändå varit begränsad. Jag kan springa lugna pass och ganska långa utan att få ont. Det känns mer som att sätet är ansträngt och stramar. Det blir inte värre så länge jag håller nere tempot. Men jag får inte till några hårdare pass. Flåset får sig inte den träningen jag skulle vilja. Jag blir således inte snabbare heller och får kanske revidera min plan med Linköpings halvmarathon om knappa 2 månader.

Förra veckan blev det ingen löpning eftersom jag fokuserade på jobbet. Men denna vecka tänker jag att jag ska få till den som planerat. Det blir en utmaning eftersom sambon är bortrest en del. Men jag har en plan.

Daniel håller just nu på att utbilda sig till löpcoach. Han har gått första steget och ska gå andra nu till helgen. Därför har han fått i uppdrag att planera min träning fram till halvmaran. Igår var första passet på hans plan. Progressig fartökning stod på schemat idag. Eftersom vi inte visste statusen på sätesmuskeln rikigt så var jag lite försiktig med tempot. Passet blev så här:

2,3 km uppvärmning i mitt långdistanstempo (ca 6-6:15 km/h)
1 km 5:43 km/h
1 km 5:34 km/h
1 km 5:23 km/h
1 km 5:15 km/h
2,2 km nedvavning i samma fart som uppvärmningen

Sammanfattningsvis. Första 4 kilometrarna kände jag ingenting i sätesmuskeln. De två andra fartökningarna kändes det lite ansträngt men inte mer. Inte ont eller så. Men jag hade order hemifrån att det inte fick göra ont. Så intervallerna var egentligen inte så jobbiga när det kommer till hastighet och flås. Jag hade kunnat ta i hårdare om jag varit helt. Men det känns ändå som det går framåt. Det är skönt att jag ändå kan springa även om jag måste ta det lugnt.

Hur går det för er där ute?

  
 

Äntligen lite långt igen

Söndagar är min planerade dag för långdistanspass löpning. Dock har några förkylningar och hosta gjort mina luftrör extra känsliga mot löpning i kyla i vinter. Men bättre mediciner och lite mildare vänder gjorde att jag idag vågade testa. Jag har inte sprungit längre än 7-8 km sedan 5 december. Då blev det 16 km. 

Idag var målet 12 lugna, behagliga och kontrollerade kilometrar. Vilket det blev också. Trots att Daniel tyckte jag legat för högt i puls känner jag knappt av att jag sprungit så här ett par timmar efteråt. Nu vet jag att de längre distanserna finns i kroppen. Så nu bygger jag vidare på detta. 3 månader kvar till Linköpings halvmarathon. 

För en vecka sedan fyllde jag år. Då fick jag en ny klocka av min älskade sambo. Idag var den med på sitt tredje pass. Än är jag inte redo för en recension. Men det kommer. 

  

Jag tog mig ut

Gårdagens planerade pass ställdes in på grund av huvudvärk. Den senaste nätterna har det varit en liten här hemma som sovit ganska oroligt. Sjätte tanden har kämpat sig fram och de första stapplande stegen är tagna. Mycket intryck som leder till sämre sömn. Både för honom och för föräldrarna. Det resulterade igår i lätt huvudvärk och en dag som segade sig fram som i ett töcken. När barnen somnat stack sambon ut och sprang. Jag kröp upp i soffan och läste en bok. Precis vad jag behövde.

Natten till idag var bättre. Fler sammanhängande timmars sömn in på sömnkonto, men fortfarande lätt huvudvärk. Skippade det planerade simpasset imorse och masade mig till kontoret tidigt för att få som mycket som möjligt gjort på att-göra-listan. Med facit i hand hade jag lika gärna kunnat nött längder i bassängen. När jag varit på jobbet i två timmar hade jag fortfarande inte gjort något produktivt. Kunde inte logga in på portalen där jag varit inloggad varje vecka sedan 5-6 veckor tillbaka. Microsofts support har fortfarande inte svarat på mailet. Tog tag i andra ärenden jag hade liggande. Kunde inte logga in, gick inte att skapa testdata, människor jag mailade svarade inte direkt. Till slut var jag så frusterad, hade huvudvärk och fick inget gjort.

Hade planerat lunchlöpning men kände mig bara stressad. Bestämde mig för att skippa den. Fortsatte försöka få något gjort. Blev ännu mer frustrerad. Kastade på mig träningskläderna och betade av 4,5 korta men effektiva kilometrar ändå. Den nya klockan, som kom igår, hade jag glömt packa upp och sätta på laddning. Så jag satte på klockan på telefonen och stoppade den i fickan. Sedan sprang jag på känsla. Lätta steg och skön känsla hade jag i kroppen rakt igenom passet. Helt fantastiskt. Inte blev det sämre av att jag efter några hundra meter mötte Susanne (klubbkompis) som också var ute och sprang. Det gav lite extra energi i benen. Så den här gamla trötta tvåbarnsmorsan kanske har lite fart i kroppen ändå.

Nu känns allt mycket bättre. Problemen är hanterbara och huvudvärken är borta. Dagen kan bara bli bättre och bättre. Tänker att jag borde springa fler pass utan att kolla på klockan.

Hoppas ni har en bra dag där ute!

  

Maxade 400-ingar

I onsdags var det dags för intervaller igen. Jag vaknade pigg och ganska utvilad efter en bra natt. Min energi fick mig aktiv hemma där det lagades storkok, städades och busades med barn. Jag började ganska tidigt att mentalt ladda för intervallerna. Fundera på vilken nivå jag skulle lägga mig på. Hur mycket skulle jag ta ut mig? Vilka varvtider skulle jag satsa på? Fanns det några att teama ihop sig med så att man kanske kunde få lite draghjälp?

Eftersom jag fortfarande är ganska osäker på statusen velade jag lite fram och tillbaka. Till slut klickade jag mig in på klubbens hemsida och till Ceders varvtidsräknare. En funktion som hjälper till att räkna ut varvtider på ett visst sorts intervallpass eller lopp utifrån tiderna på ett annat. Jag lade in förra veckans fantastiska fyror som referenspass och så tänkte jag hjälp. Förra veckan gick ganska bra. Jag kände mig stark och pigg. Frågan är om det bara var en engångsföreteelse eller om det faktiskt är så att formen gått framåt. Jag var lite smånervös över varvtiden eftersom det ändå var ganska mycket snabbare än för två veckor sedan. Men så blev jag taggad. för några år sedan hade jag en period där jag tog det säkra före det osäkra på intervallerna. Ville så gärna hålla alla. Tyckte det var ett misslyckande att inte hålla varje gång. Att tappa fart och kanske till och med inte orka alla tänkta intervaller. Nu har jag mer inställningen att jag satsar allt. Dock lite beroende av dagsformen. Jag har tagit mig dit och då ska jag minsann ge det jag har. Det är inte hela världen om det inte håller alla gånger. Det kan man lära sig av också.

Detta har medfört att jag flera pass nu vågat pressa mig mot det maximala. När intervallerna är slut vill jag inte gå en enda meter till. Jag ser det som ett sätt att pressa mig, tänja på gränserna och utvecklas. Dessutom får sig mitt pannben välbehövliga utmaningar.

Onsdagens pass var 400-ingar. Även denna vecka är tanken att ligga över mjölksyragränsen. Vi vill träna mjölksyratåligeten och snabbheten.

400-ingar

Passet igår var 400-ingar.

3*(5*400) -alltså 3 serier med 5 st 400-ingar i varje. 1 minuts vila inom en serie. 3 minuter mellan respektive serie.

Hur gick det då? Mina tänkta 51 s/varv blev snarare 49-50 s/varv. Snabbare än jag tänkt från början. Jag kände redan efter första setet att det skulle bli en jobbig historia. Men jag ville köra på och testa mig. Utmana mig lite extra. Någon gång måste ju ribban höjas ett snäpp. Visst blev det jobbigt. I setvilan mellan serie 2 och 3 lade jag mig på tjockmattan en sväng. Benen var sååå stumma när jag skulle resa mig och ladda om. Sista serien tappadejag ett par sekunder per intervall. Men jag bet ihop, körde alla intervaller och höll ihop det ganska bra tycker jag. Jag vågade satsa och köra på. Jag tror jag hade en liten klunga efter mig som hängde i bra. Några hade krafter kvar på slutet och gick om. Det hade inte jag. Med lätt tunnelseende, illamående och ben där mjölksyran fullkomligt sprutade avslutade jag passet innan jag ramlade ihop i fosterställning på tjockmattan. Benen bar inte för nedjogg knappt.

Men jag känner mig så nöjd med passet. Jag vågade satsa och utmana mig själv. Nu har jag höjt ribban. Så länge jag får vara frisk och hel kommer jag inte sänka den igen.

Har ni lyckats maxa ett pass någon gång att ni knappt kan stå på benen efteråt?

img_6661

Fantastiska fyror

Igår var det onsdag. Intervallonsdag med grymma klubben. Fantastiska fyror stod på programmet. Eller Norska superintervaller, Björgenintervaller eller Dödsfyror. Kalla det vad ni vill. Kärt barn har många namn. Jag gillar namnet fantastiska fyror. Detta är bland mina favoriter när det kommer till intervaller. Upplägget är enkelt

Uppvärmning – ordentligt
4*4 minuter med 4 minuters vila mellan varje intervall
Nedvarvning

Enkelt. Snabbt avklarat. Skitjobbigt. Utmanande. Roligt.

Syftet med passet är att höja den maximala syreupptagningsförmågan. Som Håkan beskriver det: Man skall träna upp både hjärta/lungor att leverera ut en massa syre och musklerna skall tränas att ta emot och använda detta syre. Här är det mjölksyrafest på hög nivå.

En sak jag tycker om med detta pass är att det fungerar lika bra för nybörjare som rutinerad. Ingen behöver anpassa och springa kortare eller färre intervaller. Man kör efter sin egen förmåga. Det är också ett pass som fungerar bra trots att vi är ca 100 stycken på intervallträningarna. Vi delar in oss i två grupper och den ena gruppen vilar när den andra springer. Smidigt när vilan är lika lång som intervallen.

Hur gick det igår då? Jag funderade på vilken tid jag hade när vi körde 800-ingar för två veckor sedan och tänkte att lite snabbare kan vi nog springa. Så jag föreslog 55 sekunder/varv. Vi körde så första intervallen. Men det kändes lite för långsamt för mig. Man ska ju få mjölksyra på detta pass. Så jag drog på lite, kanske lite för snabbt första varvet. Men sedan hittade jag ett bra tempo 52-53 per varv blev det. De jag brukar spriga med släppte tyvärr och jag fick köra mitt eget race. Men det gick ju bra det också. Kanske att jag hade haft någon sekund mer att ge. Men jag var ändå rejält trött efteråt. Ett roligt pass!

Jag slängde ett öga tillbaka i tiden för att jämföra med vad jag hade för tider innan barnen kom. Jag körde två pass intervaller då och de var ungefär i tid som denna gång. Trodde jag var i bättre form fortfarande. Kanske börjar bli dags att göra ett försök på milen snart och se vad jag kan pressa på den. Kanske inte är så illa som jag tror med löpformen. Hoppas!!!

  

Utvärdering Olgor

Igår kväll var det dags för premiären av Olgor för min del. Tanken med att blogga om passen är att jag faktiskt ordentligt ska sätta mig in i passet och ha reflekterat över det redan när jag kommer dit. Det fungerade alldeles utmärkt igår. Jag kände mig lugn och förberedd. Vilket egentligen är ett under eftersom jag bara två timmar innan hade racerhandlat på ICA Maxi. Eftersom vår bil inte startar så fick vi låna bil av grymma vänner och då var det bara att passa på. Sedan hem och äta mat och natta storebror.

Även om intervallpassen egentligen är en aning sent, så är de perfekt i tid för att hinna få all möjlig tid med barnen. Jag läste två Alfonsböcker i lugn och ro och sade godnatt till en trött storebror hemma innan jag blev hämtad. Kändes bra i sinnet.

Hur gick Olgorna då? Jo men jag pratade ihop mig med Ulrica och några till om varvtider osv. Vi satte en plan som vi samtidigt skulle utvärdera efter vägen. Det är ju som jag skrev igår ett ganska tekniskt svårt pass. Och vi kämpade på nästan enligt plan. Vi var rejält trötta efter varje serie och sackade lite lite under den tredje och sista. Så vi hade nog lagt oss ganska bra.

Lite reflektioner i punktform

  • Det var roligt med Olgor. Alltid skoj med variation.
  • Det var ett svårt tekniskt pass, men det fungerade bra. Jag kom in i ett system för att klocka varvtider och halvvarv för att be indikationer på hur jag låg till.
  • Svårigheten i det gör väl dock att det kanske tar ett par gånger innan man verkligen kan få till det som det är tänkt att det ska vara.
  • Det svåraste med passet var nog att inte sänka farten för mycket när man skulle hålla det lägre tempot.
  • Inomhus ser jag inga farter på klockan. Det hade kanske underlättat lite för att förbättra det.
  • 3 stycken var lagom. Jag var rejält trött efter den sista och hade inte velat köra fler. två hade kännts för lite med den farten jag hade igår.
  • Om man ska köra detta pass rekommenderar jag nog lite eftertanke innan.

Men alla ni som löptränar mycket och kör intervaller. Testa Olgor. Gärna med sällskap av någon annan så ni får hjälp med farthållning.

IMG_6280