Kalmar IM 2015 – Kalle Ektörne

Det jag avundas Kalle är att han inte behöver oroa sig för hur han ska laga en punktering om han får en under pågående tävling. Han är liksom killen med järnkoll på cyklar. I sin egen cykelaffär servar han stor del av klubbens hojjar. Han har ett stort hjärta i allt han gör och har dragit in åtskilliga kronor till cancerforskningen på olika sätt. Årets IM blir hans andra då han stod på startlinjen med för förra året. Heja Kalle!!!

Kalmar Ironman på lördag. Hur känns det?
Det känns faktiskt bra, tycker att formen är bra och det ska bli kul att känna stämningen igen. Jag är taggad

Hur många IM och HIM har du gjort innan?
Det är min andra IM sen har jag kört små Tri-tävlingar.

Hur har ditt träningsupplägg varit under vintern?
Jag har tränat mycket distanser, intervaller, brickpass och försökt lägga mycket fokus på löpningen.

Vad har motiverat dig under träningen fram till start?
Mest att jag vill ta revansch från förra året, för då blev det inte riktigt som jag hade planerat. Min mamma fick cancer och jag reste till USA 2 veckor innan IM i Kalmar.

Vad har du för mål med IM? Tidsål?
Mitt mål är 12 timmar om allting håller ?

Hur ska du ta dig an den mentala biten?
Det är just det , den mentala biten är tuffast. Har kört en del långa pass för att försöka pressa psyket.

Vad är du mest nervös över?
Att energin ska ta slut och att jag inte orkar springa…. Eller att magen börjar krångla.

Vad ser du mest fram emot?
Att träffa alla klubbkompisar på banan, att springa genom stan och få massa energi av publiken.

Din svagaste gren?
Tyvärr löpningen, men det känns lite bättre nu.

Din starkaste gren?
Cyklingen, men måste alltid spara mig till löpningen.

Vem/vilka inspirerar dig i din träning?
Min dotter, fru och alla goda vänner från klubben.

Per Åhlin ställde en fråga till Kalle.
Kommer du att köra Kalmar även nästa år eller är du sugen på någon annan utmaning?

Det blir en Ironman utomlands eller en halv ironman. 

Kalle fick ställa en fråga till Karin Magnusson.
Karin du är snabb löpare. Har du några tips till mig?

Kalle

Kalmar IM 2015 – Ulf Comstedt

Ulf är en av våra starka AG-triathleter, trots att det är hans första IM. Familjefar och hårt tränande som många andra i klubben. Hela familjen åker ofta på aktiva resor med mycket träning. Något som jag hoppas vi kommer göra också så småningom. Det ska bli spännande att se hur bra Ulf kan placera sig i sin åldersklass. Min gissning är att det inte blir direkt långt ner i listan…

Kalmar Ironman på lördag. Hur känns det?
Utmanande, ängsligt och roligt. Har pendlat mellan eufori och panik de senaste månaderna. Jag intalar mig själv att jag älskar IM-distansen, det går bättre och bättre.

Hur många IM och HIM har du gjort innan?
Detta är min första Ironman. Har gjort en HIM i Jönköping i år och körde långdistans i Motala förra året. Min favoritdistans, pre Kalmar, är annars Olympisk. Den är mer lagom för en medelmåtta som mig.

Hur har ditt träningsupplägg varit under vintern?
I en typisk vintervecka är det fokus på simträning och styrketräning med något kortare löp och cykelpass som helst sker inomhus. Någon vecka så hinns kanske ett distanspass löpning med också. Intensiteten varierar mellan lugnt och tungt, men till sist så är det känslan i kroppen som fått avgöra intensiteten. När väl våren kommer flyttas fokus till cykel, löpning och de kombinerade så kallade brickpass. Familjen brukar åka till Mallis kring påsk för att kicka igång cykelbenen. Ett resmål som jag varmt rekommenderar.

Vad har motiverat dig under träningen fram till start?
Största motivationen är att jag mår som bäst när jag är i form. Vardagen och jobbet blir lättare att sköta. Sen gillar jag att tävla, om inte mot andra så mot mig själv. Så en annan stor motivationskraft är strävan att bli bättre, att se min och andras förbättringar. Glädjen som finns tillsammans med träningskompisar samt tillfredsställelsen efter ett pass då man gett allt är också de stora motivationskrafter.

Vad har du för mål med IM? Tidsmål?
Mitt mål är att ha roligt och att ha gett allt jag har. Det är då det brukar gå som bäst. Att omsätta det i tid blir spekulationer som inte alltid är till ens fördel utan kan bli mentala hinder.

Hur ska du ta dig an den mentala biten?
Äta och heja på mina medtävlande. Ta en bit i taget och försöka njuta av omgivningen och atmosfären.

Vad är du mest nervös över?
På klar förstaplats kommer cykelhaveri eller krasch. Därefter väder, energiintag och magstrul eller att andra kroppsfunktioner sätts ur spel.

Vad ser du mest fram emot? Svår fråga, då det är mycket jag gillar med triathlon. Intensiteten och stämningen före start, den är ofta magisk med all förväntan, oro och jävlar anamma. Känslan av att ha gett allt när du ser målet är också fantastisk. Sedan att kunna äta allt man vill och kan är ju en stor bonus.

Din svagaste gren?
Löpning

Din starkaste gren?
Triathlon, skämt å sido så är jag rätt jämn i alla tre grenarna.

Vem/vilka inspirerar dig i din träning?
Först så är det min fru Christina som inspirerar mig till att testa mat och träningsmetoder som jag inte skulle gjort annars, såsom Quinoa och den obskyra sporten längdskidor. Sen är det förstås alla träningskompisarna i klubben och då främst Andreas Capilla, Mattias Törnqvist, Fredrik Carlén och övriga i Mastersgruppen. Det är tack vare Håkan Wettergrens dedikerade, genomarbetade träningspass jag fick upp ögonen för klubben. Uffe Bladh är ytterligare en inspiratör, utan honom hade jag inte testat triathlon och kört Svenska Triathlon Cupen.

Åsa Gustafsson fick ställa en fråga till Ulf.
Du och din familj är duktiga på att åka på träningsresor. Vart går din drömträningsresa ut, samt vilket lopp vill du helt göra?
Just nu är nog drömresan att ta husbil ner till Italien, Tyskland eller Franrike för att cykla och eller köra ett triathlon. Oj det finns ju en hel del galet spännande lopp att köra. Inom triathlonkretsar kanske Kona slår högst alternativt Norseman men jag föredrar ju värme och medeldistans så det får bli masters EM i Olympisk eller just HIM då. Inom cykel finns ju väldigt många motionslopp i Europa som vore grymt kul att köra, tänk att få köra några klassiska stigningar a la TdF. Hmm dax att börja spara lite mer på reskontot!

Ulf fick ställa en fråga till Per Åhlin.
Vad tycker du bäst om och minst om med triathlon?

UlfC

Kalmar IM 2015 – Per Åhlin

Det är spännande att intervjua personer som jag inte känner så bra. Per är en av dessa. Han är Ironman-nybörjaren som laddad med två halva distanser. Han springer gärna långt och länge och det ska bli intressant att se vad han kan presetera på de andra distanserna på lördag.

Kalmar Ironman på lördag. Hur känns det?
Jag ser verkligen fram emot det! Jag kommer till Kalmar helt utan press på mig själv och är inställd på att skaffa ett minne för livet. Det är få förunnat att ta sig an en sådan här utmaning med 60-70 klubbkamrater på samma bana och förhoppningsvis ännu fler supportrar utanför den. Hur skulle man inte kunna se fram emot något sådant?

Hur många IM och HIM har du gjort innan? Två HIM.
På Tjörn förra året och i Jönköping för några veckor sedan som genrep. Kalmar blir min första IM..

Hur har ditt träningsupplägg varit under vintern?
Under vintern hade jag rejält fokus på löpningen då jag satsade hårt på Marathon Rotterdam i april. Ofta låg jag på 70-80 kilometer löpning i veckan och det har jag inte varit i närheten av tidigare. Det gjorde att jag tvingades dra ner cyklingen och simningen till ett pass i veckan per gren, vilket verkligen var i minsta laget när man tränar för en ironman. Trots att det inte gick som jag ville i Rotterdam är jag glad över att jag sprang så mycket i vintras. Jag utvecklades mycket som löpare och det har jag haft med mig in i triathlonsäsongen.

Vad har motiverat dig under träningen fram till start?
Om jag får vara lite djup skulle jag vilja påstå att träningen innebär mycket trygghet. Det har hänt mycket för mig det senaste året både när det gäller privat- och arbetsliv. Träningen har gett mig chansen att fokusera på något helt annat gör att jag mår bra, helt enkelt. Med tanke på det har jag sällan svårt att motivera mig för träningspassen. Alla människor som jag har lärt känna genom NocOut innebär dessutom att det i princip går att få trevligt sällskap på träningspass varje gång jag känner för det. Det är också motiverande och ren lyx!

Vad har du för mål med IM? Tidsmål?
Om förutsättningarna är goda och jag får ut maximalt i alla grenar har jag förhoppningsvis kapacitet att springa in under 10 timmar, men det är en dröm och inte ett mål. 10:30 känns som ett mer realistiskt tidsmål om jag nu ska ha ett sådant. Det kan dock komma att förändras under dagens gång beroende på yttre förutsättningar och inre känsla.

Hur ska du ta dig an den mentala biten?
Att ha en positiv inställning inför tävlingen är en del av den mentala biten för mig. Jag vet att det kan gå bra och har därmed ingen anledning att tvivla på mig själv redan nu. Jag vet också att det kommer att bli en lång dag med svackor och negativa tankar. Då gäller det att jag tänker på att jag har genomgått sådant förr och att det alltid blir roligt till slut.

Vad är du mest nervös över?
Att cykla sönder mina ben och därmed göra en dålig löpning. Det är på den sista grenen som jag ska glänsa! Sedan har jag haft en cykelrelaterad skavank som påverkat cykelträningen negativt under sommaren. Förhoppningsvis gör sig inte den påmind alltför mycket under tävlingen.

Vad ser du mest fram emot?
Att glida på varje armtag, komma upp ur vattnet och konstatera att det var rätt att nöta teknik i Ljungsbro simhall under vintern och våren. Att komma tillbaka till fastlandet, fortfarande ha tryck i pedalerna och känna att det var rätt att spontanköpa en tempohoj i vintras. Att med god löpteknik och hållning gå ut på det tredje varvet, plocka placeringar och vara glad över att jag tog löpningen på så stort allvar under vintern.

Din svagaste gren?
Simningen. Men jag har utvecklat den delen mycket det senaste året och ser fram emot att plaska i Kalmarsund. Det gjorde jag inte för ett år sedan.

Din starkaste gren?
Löpningen.

Vem/vilka inspirerar dig i din träning?
Jag blir framför allt inspirerad av de klubbkamrater som är lite bättre än mig. De får mig att vilja bli lika bra eller ännu hellre lite bättre. Hur häftigt vore det till exempel inte att bli lika jämn och stabil som Andreas Capilla eller springa lika kraftfullt och snyggt som Uffe Bladh oavsett hur långt och snabbt man har cyklat innan? Det är två herrar som inspirerar mig just nu när det gäller triathlon. Sedan ser jag mig egentligen mer som löpare än triathlet och då måste jag nämna mina målmedvetna träningskompisar Henrik Danielsson och Mikael Ceder. Vi tillbringade mycket tid tillsammans under vintern och så lär det förmodligen bli även nästa grundträningsperiod.

Ulf Comstedt ställe en fråga till Per.
Vad tycker du mest och minst om med triathlon?
Variationen gör att jag aldrig hinner tröttna på någon av grenarna. Dessutom gillar jag att det nästan alltid går att träna någonting även om man är sliten eller har någon idrottsrelaterad skavank. Det jag inte gillar är att det är svårt att få tiden att räcka till för att få ordentlig mängd i någon av grenarna. Känslan är att jag skulle vilja träna mer av allt

Per  ställde en fråga till Kalle Ektörne.
Kommer du att köra Kalmar även nästa år eller är du sugen på någon annan utmaning?

åhlin

Mitt stoltaste ögonblick

De finns många saker jag är stolt över. Mina underbara, fina tre killar här hemma som är min familj till exempel. Men eftersom detta är utmaning med fokus på träning så inriktar jag mig på det. 

I juli 2013 blev jag mamma för första gången. Sex veckor senare anmälde jag mig till mitt livs största idrottsliga utmaning. Efter att ha hejat vid sidan av i sex år var det dags för mig att ge utmaningen en chans. Den här halvtjocka, långsamma, nyblivna mamman skulle stå på startlinjen till Kalmar Ironman 2014. Jag var inte igång med träningen och formen var obefintlig. Inte speciellt snabb eller duktig i vattnet. Aldrig simmat med riktig våtdräkt. Obekväm med simning i öppet vatten. Långsam på cykel. Ingen tempocykel i min ägo. Löpningen är visserligen en gren jag till fullo behärskar men där jag som längst sprungit Lidingöloppet. 

Jag tog det lugnt fram till årsskiftet. Lät kroppen långsamt vänja sig vid träningen igen. Inte stressa. Träningen bestod av korta, lugna löpturer. Spinningpass. Lite simning. Allt gick framåt. Kroppen kändes bra. Jag blev långsamt starkare. 

Vid årsskiftet trappade jag upp träningen. Längre spinningpass och simpass. Men främst löpningen. Jag körde igång med ett träningsprogram för marathon. Det gick bra. Jag älskar löpning och fick några underbara långpass i ett vacker och vintervitt Tinnerö med härliga klubbkompisar. 

Så kom mars och V åkte på en rejäl förkylning och sedan öroninflammation. Då var det kört. Detta var början på en vår och försommar fylld av halsont och förkylningar för min del. Ända fram till veckan efter midsommar hade jag ont i halsen typ 2 gånger i månaden. Frustrationen var snabbt ett faktum. Jag halkade efter i träningen hela tiden. Efter ett tag började till och med starten i Kalmar kännas hotad. Om inte kroppen blev av med infektionerna. Vändningen kom när V fick öroninflammation och ytterligare en penicillinkur. Då slutade vi smitta varandra här hemma. 

Efter det fick jag faktiskt till hyfsad träning. Och viktigast av allt några nyckelpass. Ett par långa OW-pass tillsammans med Daniel i stugan där jag i alla fall kom över en del obehagskänslor i öppet vatten. Jag fick också till ett riktigt långt löppass på sommarens varmaste dag. Starten i Kalmar började känns överkomlig igen. Men nu hade jag släppt alla tidsmål jag haft för mig själv. Jag skulle bara ta mig runt. 

När jag korsade mållinjen grät jag av lycka. Jag hade klarat det. Trots alls motgångar. Trots familjepusslet. Trots sjukdom. 13 månader efter förlossningen genomförde jag min första Ironman. Första eftersom jag vill ha revansch. Men oavsett tid och genomförande var jag nöjd. Och STOLT! På riktigt jättestolt över det jag presterat. 

  

Mot nya mål…

För drygt två månader stod jag på startlinjen i Kalmar. Jag var så redo jag kunde för mitt livs hittills största idrottsliga utmaning. Jag hade inte haft en perfekt uppladdning. Men jag kände mig ändå redo att prestera utifrån mina förutsättningar. Det kändes skönt att få genomföra tävlingen. Äntligen! Förberedelserna hade tagit mycket tid och mental kraft i anspråk. Jag såg fram emot att korsa mållinjen. Att sedan kunna varva ner i lyckliga efterdyningar av en väl genomförd tävling. Att kunna njuta av vila och återhämtning för att sedan långsamt väcka kroppen till liv igen. Att få blicka framåt och skapa nya mål. Ägna hösten åt kravlös, skön och rolig träning efter att det senaste året tränat med ett bestämt mål.

Och det blev precis så. Jag är fortfarande lycklig och nöjd över min prestation. Men ett par veckor efter Kalmar IM så fick livet plötsligt en annan riktning. En på sitt sätt planerad och välkommen riktning även om vi inte riktigt hade trott att det skulle ske just då. Under sviterna efter Kalmar ville hungern och tröttheten inte riktigt ge med sig. Jag försökte mig på ett kort och lugnt löppass som gjorde mig tröttare än alla långpass tillsammans under hela våren. Jag blev bara tröttare och tröttare. Och ibland kunde jag bli så hungrig bara en timma efter mat att jag nästan var kräkfärdig. Jag var övertygad om att det var Kalmar som fortfarande satte sina spår. Daniel började tveka. Han kände igen symptomen. Jag ignorerade dem totalt.

Så kom den där magiska måndagsmorgonen. Då ett enkelt litet test visade sig att vi till våren blir 4 i familjen. Att jag haft en liten fripassagerare i magen i Kalmar. En kämpe och en Ironbaby per definition. Jag var förvånad och chockad i flera dagar efter testet. Efter att ha kämpat så länge med att få vår lille V så behövde vi nu inte ens börja försöka? Allt hade gått av sig själv? Utan hjälp och utan motgångar och berg- och dalbanor mellan hopp och förtvivlan. Jag hade förväntat mig och räknat med ytterligare en kamp och några jobbiga år. Nu får jag förmånen jag bara glädjas, njuta och längta. För allt verkar gå bra än så länge. Vi har sett det lilla miraklet i magen. Och i april får vi träffa det på riktigt. V blir storebror och vi tvåbarnsföräldrar.

Detta förklarar även min frånvaro på bloggen. Jag har inte haft ork. Jag har mått dåligt och varit extremt trött. All kraft går åt till jobb och familjen. När V somnar på kvällarna är det fortfarande så att jag utmattad hamnar i soffan. Så trött att jag knappt orkar öppna en bok och läsa. Jag hoppas det vänder snart. Jag saknar motionen och energin. Saknar orken att hitta på saker. Men det kommer. Hoppas jag…

Frisk igen…

Nu känner jag flyt i tillvaron igen. Humöret är på topp efter en skön helg. Förkylningen är nu helt borta. Ingen hosta mer. Energin är tillbaka. Jag känner mig glad och laddad. Jag har kunnat smyga igång med träningen igen.

I lördags plaskade jag 1000 lätta meter i bassängen. Jag fick bra flyt i andningen. Skön känsla i kroppen. Jag fasar fortfarande för open watermomentet. Men nu är värmen här. Sjöarna börjar värmas upp. Folk drar på sig sina våtdräkter till höger och vänster. Så jag börjar ändå känna mig laddad. Nu ska jag ta mig tusan bemästra en av mina fasor. Detta inleds idag med skönt mamma-barnhäng på Tinnis. Där finns både 50 metersbassäng utomhus och en konstgjord sjö. Våtdräkten packas med och idag ska jag simma, vakta barn och njuta av solen och en ledig dag med min lilla solstråle.

Igår var hostan helt borta. Jag försökte ändå vicka bort min spinning eftersom Vilmer inte var så pigg och barnvakt inte var så lämpligt just i det läget. Men inget napp på den så Daniel fick ställa in sina planer och vara hemma. Jag passade på att få extra tid på cykeln och tog racern till gymmet. Det blev den vanliga omvägen och det resulterade i nästan 3 timmars cykling igår. Dock tog jag det jättelugnt. Både på passet och transportcyklingen. Jag vill starta igång lugnt och ge kroppen chans att komma igång efter förkylningen.

Så nu håller vi tummarna för att jag får vara frisk. Jag har en plan för hur jag ska kunna komma i form inför Kalmar trots vårens förkylningar. Trots att jag ligger rejält efter med distansträningen.

20140522-224321-81801063.jpg

Etapp 1 – vägen mot IM 2014

Igår tog jag ett stort steg mot en utmaning. Idag har flödet på Twitter varit fullt av tweets om personer som anmält sig till fjällmarathon 2014. Det kryllar av utmaningar där ute. Många jag skulle vilja ta mig an. Men en sak i taget.

Första etappen i min resa mot IM2014 består egentligen av två delar. Tidsmässigt sträcker etappen sig till efterkontrollen hos barnmorskan. Den är om några veckor. Jag utgår från klartecken då. Får jag inte det tänker jag om där och då.

Den första av de två delarna är träning. Öka dosen av det jag redan gör. Promenader, knipövningar och bäckenbottenövningar. Även lite annan styrka som är okej så här 7 veckor efter förlossning.

Den andra av de två delarna är att komma fram med en plan. Vissa tankar är nästan klara. Men jag har mycket kvar att fundera på. Jag ska planera, strukturera och bolla med Daniel så att jag får ett vettigt upplägg.

Jag har en spännande och galen resa framför mig. Jag vill tacka för alla hejarop jag fått redan nu. Ni är många som tror på mig. Tack för det underbara ni!!!

20130820-191107.jpg

Tidiga tankar inför IM 2014

I och med min anmälan till Ironman Kalmar 2014 kommer bloggen få ett tydligt fokus det kommande året. Från nybliven mamma till Ironman på ett år. Jag vet att det går. Det kommer krävas ett stenhårt pannben. Ett pannben som jag vet att jag har även om det varit nerpackat nästan ett år. Det kommer krävas planering och pussel med familjelivet. Men det kommer också gå. Världens bästa Daniel har sagt att han stöttar mig detta år. Det blir mitt år. Sen ska jag ge tillbaka så att han kan göra en satsning på 2015. Det blir hans år.

Nu ska jag vara noga med att påpeka att min familj, Daniel och lilla V, alltid kommer komma i första hand. Före träningar och sånt som egentligen inte alls är viktigt i det stora hela. Men jag mår bättre och blir en bättre människa om jag får leva som jag vill och göra saker jag tycker är roligt. Då blir jag en bättre mamma och en människa som är trevligare att leva med. Så jag tackar Daniel för att jag får denna chans. Utan honom och hans stöd hade jag aldrig kunna göra detta.

Än är jag inte helt igång med träningen. Jag har efterkontroll efter förlossningen om några veckor. Fram tills dess kommer jag fundera på upplägg det kommande året. Jag kommer inte ta hjälp av PT/tränare mer än som kanske råd och för vissa delar. Jag intalar mig att jag har tillräckligt bra koll på träning, mig själv och min kapacitet för att tro att jag kan ro iland det själv. Skulle jag ändra mig på den punkten är det viktigt med en person som kan se helheten och inte bara träningen i sig. Jag har en familj som kommer ta plats under detta år. Jag har en sambo som också tränar mycket och kommer göra det. Om någon ska få peta i min träning ska det vara en person som är insatt i hur detta livspussel ser ut för mig.

När det gäller simningen ska Daniel få hjälpa mig med ett upplägg. Jag behöver blir bättre på tekniken och mer bekväm i öppet vatten. För cyklingen  och löpningen handlar det nog mest om att få mil i benen. Att bli stark så att jag orkar lägga km efter km bakom mig i Kalmar om ett år. En av de viktigaste faktorerna för det under det kommande året tror jag är härligt träningssällskap som gör denna resa roligare.

Ironman Kalmar 2013

Igår var en av årets höjdpunkter. Kalmar Ironman. Och även om ingen av oss körde så var vi på plats. Ca 30 stycken klubbkompisar i NocOut lockade oss ner för att supporta och uppleva stämningen på plats.

Jag kom till starten 30 sekunder före startskottet med en mätt och sovande bebis i bärsele på magen. Simningen är svår att hänga med i som publik. Det är trångt och de tävlande simmar ju majoriteten av sträckan där man inte ser så bra som publik. Men mot slutet av simningen var det en sak man inte kunde ta miste på. En sak som snabbt spred sig bland åskådarna. Först in mot växlingen kom en tätklunga på kanske sex personer och allra först en simmare i röd badmössa. En kvinna. En brittiska. Jodie Swallow höll hög nivå hel dagen och sprang in som segrare i damklassen 25 minuter före Eva Nyström på andraplatsen. En totaltid på 8:54 och en elfteplats av alla tävlande. Imponerande.

Hur gick det i herrklassen och för alla NocOutare då? Jo om förra året var året med perfekta förhållanden där många sprang in på fina tider och tog med sig nya personbästa hem, då var detta ett år med besvikna tävlande efteråt. En relativt snabb simning följdes av en tuff cykelrunda på Öland. Såklart var det många som var nöjda också. Debutanter som tog sig i mål till exempel. Men överlag var det inte lika glada miner detta år som förra.

Pedro Gomez tog hem segern. Bästa svensk blev David Näsvik på en sjätteplats. Bästa NocOutare blev Fredrik Carlén på en 17:e plats och fjärde svensk. Han beskrev det efteråt som ett skitlopp på alla sätt utom placeringsmässigt.

Alla NocOutare var grymma och kämpade imponerande. Mattias Johansson kom in som tvåa i klubbfajten lite under 10 timmar ett par minuter före Mattias Thörnqvist. Värt att nämna är också Henry som var nöjd med sitt lopp och kämpade med ett leende på läpparna trots två punkteringar på cykeln. Lotta W var bästa tjej och kom in på grymma 10:44. En tid som var en förbättring av klubbrekordet med en halvtimma. Jens Lindström kämpade sig runt trots att han enligt rapporter kräktes 12(!!!) gånger under löpet. Misär men ett rejält pannben i mina ögon. Uffe B kom 6:a i sin åldersklass. Ett resultat som mycket väl kan innebära att han tar med sig coola frun Cattis till Hawaii i Oktober. Jag håller tummarna. Uni körde för andra året i rad och såg glad ut de gånger jag såg henne. I år hade hon sambon Petter med sig på startlinjen. Flera klubbkompisar körde för första gången och bara att ta sig runt är imponerande. Så Tor, Linus, Björn, Andreas, Daniel, Tobias och alla ni andra inte redan nämnda. Ni är starka, grymma och ger inspiration. Ni imponerar och är nu värda att njuta och ha en ordentlig återhämtning.

Dessutom är alla våra supportrar grymma. Vi var många som igår drog på oss våra röda kläder och hejade fram de tävlande. NocOutare eller ej. Igår fick alla våra hejarop. Den jag tar med mig i minnet är Lina G som efter en tuff cykelcrasch i våras igår tvingades stå vid sidan av. Hon hejade högst av alla. Frenetiskt skrikande verkade hon känna hälften av alla startande. Jag hoppas hon snart är tillbaka och kan stå på startlinjen nästa år.

20130818-084118.jpg
Gör er som är sugna till nästa år. Imorgon släpps platserna. Och de lär ta slut snabbt. Så bestäm er idag och ta chansen till en rejäl utmaning!!! Get in! Ironman Kalmar 2014!!!

Några veckor efter Kalmar

Det har nu gått några veckor efter Kalmar Ironman. Jag ler fortfarande när jag tänker på stämningen som alla grymma deltagare fick känna. Jag körde inte själv, men det var mitt femte år som åskådare och i år var det riktigt magiskt!

Av 16 startande klubbkompisar tog sig alla i mål. De verkar ha återhämtat sig och är igång och tränar igen. De flesta med siktet inställt på nya saker. Som om en Ironman inte vore nog. Sambon Daniel har laddar för Lidingöloppet och Växjö Marathon. Vissa åker till Hawaii eller Barcelona för en Ironman till. Andra har siktet inställt på Kalmar om ett år igen. Oavsett så lägger dessa människor ner beundransvärt mycket tid på träning. Månaders träning inför ett lopp där allt ska toppas och klaffa under en enda dag. Det är grymt med alla race reports. Jag tänkte därför nu följa upp intervjuerna inför Kalmar (som jag hade här på bloggen) med länkar till några race reports och en direkt här på bloggen.

Här kan ni läsa om hur Daniel krossade sin måltid på 10:30 och gick in under 10 timmar. NocOut har även triathleter i den absoluta Sverigetoppen. Ironman i Kalmar var SM på distansen och vi hade 3 stycken bland topp 10. Läs om hur Fredrik, Magnus och Jonas upplevde sina lopp framme i täten. Till sist ska ni få en gästbloggerska här. Klubbkompisen Uni bestämde sig i april för att hon skulle köra. Sedan dess har hon köpt cykel och lärt sig crawla. När jag tänker på att hon klarade det på så kort tid och tog sig in på fantastiska 12:15, så känner jag att jag i alla fall har en liten chans att ta mig runt på 16 timmar om två år om jag börjar förbereda mig nu.

Här kommer Unis race report:
Lång men fantastisk och värd läsning. Jag kan inte läsa utan att bli tårögd.

Torsdag: Jag ogillar verkligen dagarna innan tävling. Ju större tävling desto värre blir det. Kan inte tänka på mycket annat och en-två dagar innan har jag jättesvårt att äta. Så även denna gång, vid det stora eventet IronMan i Kalmar. Detta event som jag tränat till sen i april och som ibland känts nästan omöjligt att klara.

Jag åkte med Jens ner till Kalmar. Hade tusen frågor till denne vän som gjort Kalmar järnman en gång tidigare och tränat kanske 500% fler timmar än jag till IM 2012. Om det ens räcker. Han svarade tålmodigt på mina frågor, men visade även han vissa tecken på nervositet. Vi kom till Kalmar, kollade in området kring simstarten och gick till expon. Fet kö till nummerlappsuthämtning, så den struntade vi först i. Vi träffade många kända NocOut-ansikten och trängde oss till slut i kön och ställde oss vid Henry, Fredrik C och Carl Tack för det! Vi fick nummerlappar och våra fina väskor (den dyraste ryggsäck jag äger!!) och gick på pre-race meeting. Informativt och bra, om än lite väl allvarligt med alla varningar om alla varningar, röda kort och allt man kunde få. Men många frågetecken reddes ut i alla fall. Åkte sen hem till Nina, syster som bor i Kalmar. Vi tog en lugn löptur på Stensö och på campingen där träffade vi fler NocOutare. Kul! På kvällen åts det pasta och jag fixade med ramväskan som skulle checkas in med cykeln nästa dag. Kexchoklad, snickers, två typer av energibarer,i lagom stora bitar. Omväxling förnöjer..

Fredag: Sovmorgon hos Nina, skööönt! Hade sovit dåligt innan under veckan så det var behövligt med sömn. Den här dagen kändes det verkligen så himla skönt att vara på plats i Kalmar redan – det tog bort några av nerverna. Cykeln checkades in vid 11, med mat och dricka på (visste inte helt hur jag skulle göra, men bestämde mig för den modellen). Däcken var pumpade redan på fredagen, kring detta råder det visst också delade meningar och skräckhistorier om däck som sprängs skrämde livet ur mig. När cykeln var incheckad så infann sig ett lugn (nåja, allt är ju relativt) – nu fanns det inget mer att göra än att äta och må bra resten av dagen. Umgicks en stund med min gamla gymnasiekompis Anna som är träningsfanatiker, springer maran på strax över 3 timmar och nu också skulle göra en IM. Skönt att få prata med någon om allmänna nojiga saker inför lördagen. Sen hängde jag med Nina resten av dagen och togs väl omhand. Nice!

Lördag: Inte mycket sömn under natten, men det gjorde inte så mycket. Kände mig illamående och laddad, i den ordningen. Som vanligt alltså. Tryckte ner lite frukost med stor möda och käkade en immodium för säkerhet skull. Hur smart som helst inför sånna här grejer tror jag! Blev hämtad av Fredrik A och åkte mot stan. Kollade till cykeln, däcken var hela och allt verkade OK. Annars var detta det största fasan för mig – att något skulle gå fel med cykeln. Resten tänkte jag att jag skulle klara, men tekniska problem gjorde mig panikslagen att tänka på. Nåväl, gick bort mot starten, bytte om till våtdräkt, lyckades hitta Petter och fick lite välbehövlig peppning. Gick ut i vattnet ihop med Jens och ställde mig i gruppen som skulle simma på mellan 1:15 och 1:30. Träffade flera bekanta, varav en av Ninas kompisar Erik var en. Vi brukar bara ses i sånna här sammanhang; vätternrundan, vasaloppet, lidingöloppet.. ”Just idag är jag stark” spelades (ogillar starkt den låten, men vad ska man göra?) och sen nationalsången. Ingen sjöng, lite illa.

Osså tjoff så var vi iväg. Det gick inte att simma alls i början, men ville inte bröstsimma för att det fanns inte plats. Körde på någon hundsimsvariant, men kom hyfsat snabbt in i tvåtakt. Och efter kanske 2-300 meter så kunder jag simma helt ok och andas vid var tredje tag. Skönt! Fick inte alls samma panik som i Sövde heller, det var skönt att slippa. Första varvet gick ganska bra tyckte jag, kom lite snett en gång men rättade snabbt in mig i leden igen. Häftigt att komma in till varvning och simma mellan land och vågbrytaren med publik på båda sidor. Hörde speakern prata med inte vad han sa. Häftig stämning i alla fall! Varv två blev det lite tungt och jag svalde för mycket saltvatten. Vid de grunda partierna rördes det upp en massa bottenslams och växter som jag både svalde och som fastnade i ansiktet när kom upp för andning. Ogillades! Mot slutet mådde jag riktigt illa och möjligen kom det en liten tår i simglasögonen för att jag undrade vad fan jag höll på med när jag tänkte på att detta bara var början. Jaja, simma klart var jag ju tvungen till och till slut kom jag upp ur vattnet, efter 1:28 tror jag det var.

Växlingen gick jättelångsamt och jag orkade inte stressa. Mådde illa och ville bara stanna. Jag tryckte i mig en banan innan jag kom på cykeln (pappa undrade i efterhand vad i hela friden jag höll på med, men jag tror att den bananen räddade min dag). När jag sprang (nåja…) ut med cykeln ur växlingsområdet så stod min personliga hejaklack och hejade: mamma, pappa, syster, Petter och Fredrik (ok, han kanske inte var ”min” men…). Blev superglad och kände mig genast piggare. Upp på cykeln, off we go. Så hiiimla skönt!!!! Nu kunde jag ju åtminstone andas precis när jag ville och än så länge verkade ju cykeln hel.

Min plan var att cykla alla 18 mil på i snitt 28km/h. 27km/h skulle också va OK och jag skulle se hur det kändes. I efterhand så höll jag den planen otroligt bra: 27,8 km/h blev snittet. Det va riktigt häftigt att cykla över Ölandsbron och Ölandssträckan gillade jag verkligen. Platt som väntat och jag kände igen mig på vissa ställen där jag cyklat i somras och kört på väg till Petters familjs sommarstuga. Vid vändpunkten söder om Mörbylånga stod Petters föräldrar och hejade. När de väl såg mig vill säga – Petters pappa spanade så mycket i kikaren att han inte såg personer som var nära =)

Allmänt var det många som hejade runt om på Öland och det är jag mycket tacksam för! De flesta gånger log jag uppriktigt mot de som hejade på mig och bara vid något tillfälle insåg jag att jag blivit tillfälligt trött och inte orkade vara glad tillbaks. Men utan hejaropen hade dagen blivit klart försämrad.
Min plan var att äta var 15e minut och det gjorde att cyklingen, som jag normalt tycker är ganska tråkig, delades upp i små intervall. Mycket bra för psyket! Desto värre var det att trycka ner maten. Tugga tugga svälj, tugga tugga svälj. Blä. Efter ett tag började jag ta halva bananer vid matstationerna – det funkade bra! Försökte dricka hela tiden också och byte av vätskeflaskor funkade utmärkt. Cyklade tillbaks till Kalmar, tog in allt jag kunde av publikropen och trivdes finfint när jag cyklade förbi NocOut-folket där även mamma och pappa stod. Vid langningen fick jag dubbel pannakaka med socker och sylt av Petter och Nina – så himla gott med ”riktigt mat”! Strax efter detta frågade en tyska mig ”Wie viele noch?” och jag sa ”sieben” men hon verkade inte tro på mig. Tror hon trodde att det var tre mil kvar, men det var jag tvungen att förmedla att det inte var… Sista 5-6 milen kändes tunga och jag tänkte att om jag cyklar i totalt 27km-tempo så är det ok. Kämpade med att äta och tog någon gel när jag inte kunde tänkta tanken att tugga och svälja mer snickers. Till slut kom jag tillbaks in mot Kalmar och även om man ska dela upp dagen i smådelar så var det svårt att inte tänka på att jag skulle springa ett maraton strax. ETT HELT MARATON!!! Och jag var ganska trött. Herregud.

In till växling tog jag mig, lämnade cykeln och tog kisspaus i en bajamaja eftersom jag ännu inte är en sådan (riktig??) triathlet som kissar på cykeln. Lite strul när jag skulle byta cykelgrejer i fickorna mot löpargrejerna och även denna växling tog lång tid. Oh well. Började ta mina första löpsteg och kom förbi mina kära påhejande familjemedlemmar igen. Blev så himla glad och kände mig plötsligt oslagbar! Benen studsade fram i en kilometer ungefär, sen fick jag jätteont på utsidan av ena foten, där cykelskon tydligen klämt. Va tvungen att stanna och ta av skon och se om strumpan låg fel. Nix. Bara att bita ihop helt enkelt. Som tur var så släppte detta efter kanske två kilometer till, annars kunde dagen blivit oändligt lång. Benen vaknade mer och mer och jag var tvungen att bromsa in lite eftersom jag sprang snabbare än i Stockholm när jag bara skulle springa en mara. Planen var att dricka vid varje vätskestation ta gel vid ungefär var femte. Energidryck när jag inte tog gel och vatten och kanske sprtdryck ihop med gelen. Va tvungen att ta en bajamajapaus till efter kanske 5 km, men efter det så fanns det inget som kunde stoppa mig. Benen kändes pigga, jag tog in varenda hejarop jag hörde, sprang rakare i ryggen än jag någonsin kunde hoppats och sprang förbi löpare på löpare på löpare. Vilken energi jag fick av det!!! Jag gick genom vätskekontrollerna och sprang däremellan. Ett tag sprang jag bakom en Karlshamnskompis, tappade honom under bajamajapausen men sprang förbi honom när han blev omplåstrad för blåsor. Sprang ihop med Tobias Östlund efter kanske 10 km, han va ett varv längre fram än mig men just då lite tröttare än jag. Vi sprang ihop i några kilometer, såg till att jag fick mitt första varvningsband runt armen och Tobias fick sitt andra. Vilken känsla att få det bandet! One down, two to go. Drog ifrån Tobias vid nästa vätskestation, sprang och sprang och sprang. Minns nästan inte varv två – var säkert trött nånstans, men huvudet var piggt hela tiden. Huvudet är nog min värsta fiende annars, börjar jag tänka negativa tankar så kan jag inte styra benen längre. Så jag var noga med att ta in energi vid varje vätskekontroll. Någonstans ropade Henry på mig, jag mötte Daniel Ö, jag sprang förbi en NocOutare som jag inte vet vem det är men som cyklat förbi mig tidigare. Plötsligt hade jag två band runt armen och hade sprungit två gånger genom stans publikhav och fått världens energi! Bara kanske 10 km kvar nu, herregud, en mil, det har jag sprungit många gånger. Tvingade mig själv att börja springa så fort jag druckit klart, stanna verkade farligt. Benen var rejält trötta nu, men energin och glädjen var större. Angelicas far stod och hejade på mig vid varv ett, två och jag tror även tre. Vid första varvet high-fivade jag honom och han sa typ ”nu är du snart en järnkvinna!”. ”Jag hoppas ju på det” sa jag, varpå han peppade och sa ”klart du blir”. Nu plötligt fattade jag att JA, jag skulle bli en järnkvinna. Jag skulle bli en IronMan! Sprang förbi fler folk, fick kommentarer som ”herregud vilken fart” och blev ännu mer peppad. Nu var det många trötta löpare ute och jag försökte peppa en och annan också. Överlag var det fantastisk stämning bland de tävlande! Så kom jag in mot Kalmar centrum, in i den smala passagen med publik tätt inpå på båda sidor. Gåshud! Den lilla extraknycken runt inne i stan osså kom upploppet. Såg Charlotta P som hejade och knöt näven och höjde armen i en segergest. Vilken grej!!! Sprang mot målfållan och korsade mållinjen och YEEEEESSSS!!!!!! IRONMAN-UNI!!!! Mina tänkta ”under 13 timmar” blev 12:15. Fick medaljen om halsen och kände mig fantastiskt duktig. En flicka tog hand om mig och kollade så jag mådde bra och tog mig till mat och dricka. Stämningen i mattältet var grym och jag pratade med flera trötta men nöjda Ironmen. Jag gick ut och möttes upp av mamma, pappa, Petter, Nina, Jens och Fredrik. Så himla kul att de var där! Jens var i mål sedan några timmar och var kvar och grattade. Hans prestation var grym och han slog sitt mål med en hel del. Imponerande! Många imponerande insatser gjordes under dagen. Helt sjukt.

Nu har det gått en dryg vecka. Dagarna efter loppet kände jag verkligen ”jaha, var det så himla jobbigt?”, ”Förtjänar jag ens de ryggdunkningar jag får av kollegor och andra?”. Nu börjar det istället kännas som ”Herregud, hur är det möjligt???”. Anmäld till nästa år igen och jag förstår inte hur det ska gå till =)

Avslutningsvis kan jag väl säga att utan publiken i allmänhet och de specifika hejaropen till mig i synnerhet (tack alla!!!!) så hade dagen blivit lång lång lång tror jag.Så himla kul att känna klubbtillhörighet i NocOut och att ha familjen på plats. Nu blev det en fantastisk dag med egentligen bara en riktig svacka som kom redan under simningen. Jag är oerhört glad att min cykel höll sig hel och fin. Ska jag förbättra mig till nästa år måste jag bli ännu bättre vän med cykeln och träna fler timmar med den. Men för i år: Jag är så sjukt nöjd!! Och chockerad över att det var så sjukt kul!!