Ytterligare ett steg mot IMKalmar

Pust… nu sitter jag här i soffan. Något jag längtat efter hela dagen. Men det var en lång väg hit. Först jobb. Avstickare till banken. Sedan hem och vända för att nästan direkt åka iväg på ett litet äventyr. Jag har hintat om det tidigare.

Från och med måndag och 12 veckor framåt kommer jag får extra hjälp i min väg mot Kalmar. Jag har tagit hjälpa av klubbkamraten Ninni som bland annat jobbar som kostcoach. Egentligen kommer det hon gör hjälpa mig långt mer än 12 veckor. Men det är under denna period som hon ska hjälpa mig aktivt.

Jag är egentligen inte så mycket för dieter och bantningar och så vidare. Men jag vet att det är nödvändigt i vissa fall. För mig är det viktigt att det inte är en extrem lågkolhydratskost och att det är ett tänk som sträcker sig betydligt längre fram än att gå ner ett visst antal kilon. Jag är för ren kost och råvaror från grunden.

Varför gör jag detta då? Jag har ju gått ner alla kilon jag gick upp med Vilmer. Men jag har mer i bagaget än så. Nu med Kalmar i sikte vill jag bli lättare. Jag vill ha färre kilon att släpa runt Ironman i augusti. Jag känner också att jag vill ha hjälp med hur mycket jag ska äta av fett, kolhydrater och protein. Jag tränar en del och mer ska det bli. Det är viktigt för prestation och återhämtning att kosten blir så bra den kan bli. Och här har Ninni stenkoll. Det kommer också underlätta i livspusslet att ha ett schema att gå efter. Att inte behöva tänka över maten lika mycket. Skönt att ha något att falla tillbaka på och någon att falla tillbaka på. Ett bollplank.

Jag känner mig peppad till tusen. Jag har ännu inte fått fördelningarna. Senast söndag kommer de och då blir det handling, matlagning och förberedning. Nu kör vi! För varje kilo tror jag vi pratar minuter i Kalmar. Det är min morot.

Ninni

Möte med en gammal vän

Det känns lite som att vi smittar varandra hemma just nu. Jag blev frisk från förkylning. Kom igång riktigt bra med träningen. Så blev Vilmer snorig igen. Och så jag efter det. Tätt följd av Daniel. Ingen av oss sådär superduper sjuka. Vilmer mest snorig och på nätterna täppt i näsan. Jag hade en krypande känsla i kroppen. Det klipade och rev i halsen och nästan var täppt till och från. Det blev en lugn helg och start på veckan. Men igår kväll kände jag att det hade vänt.

Så idag packade jag träningsväskan och tog med till jobbet. Dags att återuppliva en gammal kompis igen. Lunchjoggen. En gammal goding som jag tycker riktigt mycket om. Den lättar upp dagen. Ger energi. Effktivitet. Jag ringde Jenny och sa att jag ville ha sällskap och det fick jag. 5,5 lugna kilomtrar blev det. I regn. Bra för motivationen och pannbenet. Bra för att göra mig taggad. Det kändes hur bra som helst i kroppen. Så nu testar jag igen på fredag. Sedan gör jag ett halvlångt pass i helgen. Om det fortfarande känns bra nästa vecka kör jag på då. Jag behöver det. Behöver kontinuitet i träningen. Mycket träningstid. Mycket tid i sadeln. Många kilometrar i benen. Många längder i bassängen. Det kommer. För min del handlar det om att inte bli för stressad. Då kommer allt låsa sig. Det gäller att hålla tanken positiv och fokusera på det jag kan här och nu.

Jag är på gång… Är du?

Långpass

Igår var det dags för långpass igen. I fredags hade jag tänkt mig 15-20 km. Långpassen har inte blivit av på några veckor så jag tänkte starta lugnt. Efter en natt med en orolig Vilmer som bara ville sova på mig så kändes 4-5 timmars sömn inte som en bra förutsättning för långpass. Men efter 30 min extra sömn när D gick upp istället så kände jag mig piggare. Sträckan reviderades till 12-15 km i min skalle. Daniel sade då att jag borde springa ett pass till på eftermiddagen om jag inte orkade mer än så.

Så jag lunkade iväg med en planerad rutt i skallen och en möjlighet att vända om ifall sömnbristen var för jobbig. Jag sprang grusvägen bort mot Hackefors. Solen sken och luften var friskt vårig. Jag fick stanna för ett tåg mitt ute på slätten. Det var en jobbig sidvind och motvind som gjorde att jag fick slita rejält. Det var ödsligt och vackert på landet. När grusvägen övergick till asfalt bestämde jag mig för att fortsätta. Till Scandic bara sen fick jag vika av snabbaste vägen hem. Det skulle bli ca 16 tror jag.

Vid lilla Golden gate-bron hade vinden avtagit. Det började flyta på lite mer. Jag kände mig ganska stark. När jag närmade mig Scandic messade jag Daniel och fick klartecken på att springa längre. Och då började det. Pannbenet. Min inre prestationsdjävul. Mitt jävlar anamma. Jag började skarva på passet hela tiden. Istället för att vika av hemåt vid Scandic sprang jag mot Cloetta center. Över bron. Mot Nykvarns slussar. Mot arenan. Runt arenan. I området vid Cissi. Någonstans där kom tanken om halvmaran. Benen kändes ganska pigga. Och hela tiden tänkte jag att jag måste springa så långt att Daniel inte tycker jag borde springa mer.

Jag träffade min kära syster Cissi som var på väg hem från sin runda. Hon slog följe med mig någon kilometer extra. Sen vek jag av och avslutade med ett varv i spåret. Det som några timmar innan lika gärna kunde blivit en 10km-runda slutade med 22,1 km.

Jag ramlade ihop i en hög hemma på golvet. Trött kropp efter långpass. Trött kropp efter för lite sömn. Då kommer världens bästa sambo med en nygjord och gudomligt god smoothie. Världsklass!!!

20140309-214723.jpg

20140309-214735.jpg

20140309-214744.jpg

Triathlondag

I lördags arrangerades en triathloninspirerad träningsdag av Maria G i klubben. Jag hade lyckats få plats och höll tummarna för att få klartecken hemifrån att kunna vara med på den. Allt var lugn och jag åkte iväg.

Först simmade vi ett simpass som hade fokus på farter. Att kunna hålla olika farter är viktigt. Att känna till sin förmåga och kunna lägga sig på rätt nivå. Jag kan inte simma lika snabbt när jag ska simma en Ironmandistans som när jag ska simma ett par hundra meter. Vi fick träna på det och Maria hade lagt upp ett pass med olika farter i. Detta ger Daniel mig också i sina pass, men Maria lade upp det lite annorlunda. Deras två tips tillsammans kommer ge mig en bra grund.

Spinningpasset var ett cykelinspirerat pass och perfekt upplagt för den målgruppen som vi var. Maria kan sin sak. Vi körde styrkeintervaller och det behöver verkligen jag. En lärdom som jag tar med mig från passet till mig själv som instruktör är hur jag själv förmedlar saker. Det är viktigt att man utrrycker sig på ett sätt som inte kan missuppfattas till något som blir fel. Jag vill förmedla samma sak  som Maria när det gäller känslan att aktivera cormusklerna när man cyklar. Men jag tror inte jag förmedlar det lika bra. Så jag tar med mig, inspireras och härmas lite så att det jag säger blir klarare, bättre och tydligare.

När det gäller löpningen så körde jag inte samma upplägg som de andra. Jag valde att gå på mitt marathonprograms upplägg som var lätt jogg och inga fartökningar. 5 km löpning tillsammans med Mia G fick jag. En härlig avslutning på en härlig dag.

Det enda som inte var härligt var att jag fick med mig en kamera utan batterier. Så inga foton tyvärr. Gör om och gör rätt till nästa gång!!!

Vilken dag

Gårdagen var verkligen en dag utöver det vanliga. På flera sätt. Men mest stressigt och liksom hela tiden på minuten. När dagen var över fick jag huvudvärk och tandvärk på samma gång. Jag var trött men upp i varv och hade svårt att somna. Ni ska få höra…

Planen var att inleda dagen med morgonlöpning med Vilmer i vagnen. Men det ställde jag in eftersom jag kom på att jag kunde ta löpningen som transportlöpning hem på kvällen istället. Då slapp jag väcka Vilmer för att få på honom kläder och ge gröt så att vi skulle hinna iväg i tid. Jag vill att han ska slippa stressa runt så mycket bara för att jag planerar ett fullt schema. Det var ett bra beslut. Vi tog en lugn morgon hemma. Jag hann förbereda kvällens middag vilket också var en av de positiva sakerna med gårdagen.

När Lilleman vaknat från sin förmiddagslur så åkte vi iväg för lunch och häng med NocOut-mammorna. De ger precis den energi jag behöver. Det är skönt att höra att det inte bara är vi som pusslar med tider och livet för att båda ska hinna träna. Det är inte bara vi som möts i dörren eller försöker fixa lite barnvakt för att båda ska hinna det de vill. I den gruppen finns förståelsen och ingen tycker man är knäpp som gör det man gör.

Efter ett par timmar med god lunch och social energipåfyllnad åkte vi till Lillemans farmor som hade lovat att ta ut honom på en långpromenad så att jag kunde åka och simma. Och det var väl kanske här det började. Stressen och lite otur. Jag hade redan kommit på att simkortet var kvar hemma. Men tänkte att det skulle lösa sig på plats med leg. Vi kom iväg senare än jag tänkt mig. En trött Lilleman somnade i bilen och när jag skulle väcka honom för mat ville han inte alls vakna. Han reagerade inte på något jag försökte så han fick sova vidare. Jag slängde i mig lite mellis och skulle precis åka när han vaknade. Så då ammade och jag sedan kom jag äntligen iväg.

På väg till simhallen kom jag på att plånboken var kvar i skötväskan. Ingen idé att vända för de var ju ute och gick och ingen annan hemma. Inget leg till entrén och inga parkeringspengar. Parkeringen kostade 15 kr och jag hade bara en tia. Inte en krona låg det och skräpade i bilen någonstans. Och SMS-biljett funkade inte att skicka eftersom jag inte registrerat mig för det. Då kom dagens första ängel. En man som betalade min parkering (efter att jag insisterat på att han åtminstone skulle ta min tia). Skyndade mig in i simhallen. Dagens andra ängel släppte in mig utan vare sig kort eller leg. Väl inne vid skåpen står jag där med parkeringsbiljetten i handen. Bara att springa ut igen. Vattenflaskan lyste med sin frånvaro, men ner i bassängen kom jag i alla fall. Jag hade fått ett gammalt NocOut-pass av Anna för att ha något att köra efter. Jag började simma in enligt passet. Men jag kände mig mest bara stressad av att hela tiden hålla koll på vad jag skulle köra nästa gång. Huvudet var redan fullt av annat. Jag som verkligen gillar att simma efter planerade pass. Efter insimmet släppte jag passet helt och bara nötte längder. Ytterligare 1000m betades av utan vila i behaglig takt. Och om man nu ska försöka se något positivt med denna stress så fick den mig att nöta på. Jag är nöjd med passet till slut ändå. Lyckades hålla bra fart. Dock blev det kortare än jag planerat. Men man får vara nöjd med det lilla.

Efter det var det bara att på 70 minuter hämta upp Daniel med cykeln som varit på service. Hämta Lilleman. Åka hem. Äta mat. Byta om. Packa väska. Sedan kom syster och hämtade mig för lite äventyr. Efter det äventyret tog jag mig en löptur hem.

Enligt planen skulle passet varit lite längre. Och med progressiv löpning. Fartökning varje kilometer. Men min stressade kropp ville inte alls idag. Tung känsla i kroppen. Den ville bara hem och vila. Underlaget var inte så roligt. Blankis på sina ställen. Lössnö på andra. Svårt att hålla jämnt tempo. Men jag försökte ändå så att det ansträngningsmässigt blev jobbigare och jobbigare. Och jag lyckades ändå hålla en snittfart som var klart snabbare än långdistanspassen jag kör på söndagarna. Det blev en kilometer kortare än planerat igår. Men vad gör det?

Väl hemma var jag helt slut. Mat och dusch var underbart. Jag varvade ner med en sovandes liten son i famnen. Huvudvärken var ett faktum. Och tandvärken. Svårt att somna. Lärdomen av denna dag blir att jag måste lära mig att prioritera bort saker. Jag kan inte hinna med allt och alla.

 

Om mål, uppoffringar och lägga livets pussel

Detta är ingen mammablogg på något sätt. Men det är svårt att inte prata om min lilla prins alls. Han är ju en stor stor del av min tillvaro. Men han kan inte välja om han vill vara med eller inte. Därför väljer jag att inte skriva så mycket om honom här på bloggen.

Men det finns ändå delar av mammarollen som jag vill skriva om. Och den handlar mer om mig än om honom. Jag ska göra Kalmar Ironman i augusti. Det innebär att jag måste träna en hel del om jag ska kunna ta mig i mål. Jag måste satsa under ganska många månader. Det är inte bara en gren heller. Det är tre. Tre grenar, långa distanser som alla måste tränas en hel del. Och det tar tid. Tid från familjen.

Jag känner att jag har stöd hemifrån. Jättemycket! Daniel stöttar mig, pushar mig, servar mig med mat efter träning och massa annat. Men främst av allt avstår han en hel del egen träning för att kunna vara hemma med vår son. Jag vet att de har det hur bra som helst tillsammans när jag tränar. Lilleman har världens bästa pappa som han stormtrivs med. Men jag måste ändå medge att det blöder i mammahjärtat när jag åker bort 4 timmar för att köra ett spinningpass, kommer hem trött och sliten och det första jag gör dagen efter är att sticka iväg 3 timmar för att springa långpass. Det dåliga samvetet gnager när jag tänker på att Daniel också vill träna. Samtidigt vill vi inte lämna bort lilleman hur mycket som helst för att kunna träna samtidigt. Och tränar vi inte samtidigt så får jag och Daniel inte så mycket tid tillsammans. Så just nu är tillvaron ett pussel av tider, träningar, lilleman och vår tid tillsammans. En balans mellan att kunna träna mot det mål jag har satt upp och att vara med min familj som jag älskar mest av allt.

Å andra sidan är det nu som är det bästa tillfället att göra detta. Daniel kan inte träna fullt ut på grund av en skada. Han kommer snart operas och sen väntar rehab innan han kan vara tillbaka fullt ut igen. Det är nu han ändå kanske inte kan träna så mycket som han skulle vilja. Dessutom är jag ju hemma och mammaledig och jag träffar min lille prins ofta ändå. Det hade varit bra mycket jobbigare om han varit på dagis hela dagarna och jag skulle träna massor på kvällarna. Det vet jag inte om jag hade klarat. När det gäller Daniel, så är det hans tur nästa år. Då blir det ombytta roller. Han vill köra IM 2015 och då får han ta steget fram. Och jag kommer heja på honom tills jag blir hes!

Träningen kommer alltid vara en stor del av mitt liv. Något som måste finnas där för att jag ska må bra. Träningen är en av de faktorer som får mig att vara en glad och positiv människa. Men den kommer inte alltid ta så stor plats som den gör nu. Jag kommer inte alltid lägga 7-10 timmar i veckan på träning. Men nu har jag bestämt mig för att göra detta. Och att ge upp någonstans på vägen är inte aktuellt. Då är ju allt slit och all tid borta från familjen lite onödig. Då hade jag lika gärna kunnat träna utan dåligt samvete.

Det kommer bli tuffa månader fram till Ironman. Både på det fysiska och mentala planet. Många träningspass kommer jag hellre vilja vara kvar hemma och umgås med sambo och son. Men då hoppas jag att de sparkar ut mig på passen i alla fall. Så alla ni där ute. Jag kommer behöva hejarop längs vägen. Bara inte den där lördagen i augusti som jag ser fram emot med skräckblandad förtjusning. Jag vet att de som kommer heja mest och högst i Kalmar den dagen är de två fina här hemma som hejar på mig varje dag. Som låter mig träna och jobba mig framåt mot målet. Som tror på mig. Som ger mig energi, styrka och glädje att genomföra detta.

Jag blir tårögd redan nu när jag tänker på vilket känslofylld stund det kommer vara att korsa mållinjen. Om jag lyckas ta mig förbi alla hinder längs vägen och hela vägen runt…

okt13 064

 

Träningsfylld vecka trots flera vilodagar

Veckan inleddes med en välbehövlig vilodag och sedan var tanken att den skulle följas upp med en ordentlig träningsvecka. Det blev det också men ändå inte. Tisdagen hade jag tänkt springa med Vilmer i vagnen. När jag vaknade upp var det -9 ute och vi har ännu ingen åkpåse som vi kan ha i löparvagnen. Det kändes alldeles för kallt att ta med honom ut på en löptur då. Sedan fortlöpte tisdagen med lätt huvudvärk som jag aldrig fick ordning på. På kvällen hade jag andra planer än träning. Så det fick helt enkelt bli en extra vilodag.

Onsdagen blev det inte heller något. Jag hade lunchbesök hemma och sedan ville min mage bråka med mig resten av dagen. Torsdagen vaknade jag laddad för träning. Först blev det Stark Mamma på Campushallen. Ett cirkelbaserat pass som är riktigt bra och roligt. Helt i min smak. På kvällen kom jag även ut på det planerade löppasset. Tack vare Lotta. Hon var supersnäll och kom över och var hos Vilmer en stund innan jag kom hem när Daniel var tvungen att åka till simningen. Torsdagens löppass var tröskelbetonat. Lätta ben och en stark känsla hade jag i kroppen hela passet. De tre 10 minutersintervallerna kändes kanonbra och det var en lycklig mamma som kom hem till lilleman som hade haft det toppen med Lotta. Fredagen blev vilodag med trötta ben. Jag laddade inför en helg fylld med träning.

Igår lördag var det återigen dags för mig att leda NocOut-spinningen. Denna gång teamade jag och Anki i tre timmar. Det var grymt. Ankis upplägg var riktigt bra och för mig var nog Ankis tabata-intervaller roligast. Jag älskar intervaller. Kort och intensivt arbete och sedan får man vila. Jag körde stenhårt under dessa två omgångar kan man säga. Resten av lördagen var jag riktigt trött. Vi gick och lade oss tidigt igår.

När jag var uppe och gav lilleman mat vid 6 imorse var det ingen bra känsla i kroppen. Med lätt huvudvärk, trötta ben och i stort behov av mer sömn kändes det planerade långpasset låååångt borta. Jag chattade lite med Cattis som redan var vaken, men sade inget om det. Jag tänkte att jag kanske kunde orka med den korta rundan i alla fall. Vilmer ville som tur var sova mer och jag fick 1,5 timmas sömn till. När jag vaknade kände jag mig mycket piggare. Men det var med trötta ben jag åkte iväg för att sluta upp med de andra. 19 kilometer sade schemat. Min hjärna sade att det vore grymt att klara det men jag ska inte pressa mig för hårt. Cattis hade lagt turen ända ut till Roxen. En runda som jag inte har sprungit tidigare.

140126 018

Det var riktigt trevligt. Och trevligt sällskap var det med också. Jag, Cattis, Uffe, Jenny, Sara och Sonja sprang iväg. Johanna mötte upp på vägen och vände om tidigare. Uffe sprang ifrån oss efter att vi vänt vid Roxen. Ja som ni märker, alla kan vara med. Det går alltid att anpassa efter hur man själv vill. När vi sprungit 13 km kände jag visserligen av mina tunga ben. Men det kändes ändå som att jag orkade mer. Så jag vinkade hej då till de andra och sprang vidare. Då träffade jag Lena och Ulrika som skulle ut mot Hackefors. Jag slog följe med dem en bit innan jag sprang mot bilen igen. 19,1 kilometrar blev det idag. Trötta och stela ben kom jag hem med. Men det är en grym känsla ändå. Och det som känns bra är att de tunga benen kommer senare och senare in i distansen från vecka till vecka. Jag har alltid trötta ben på slutet. Men idag kom de först vid 16 kilometer. Det går framåt helt klart.

Inte nog med det. Söndagen och träningsveckan avslutades med ett spinningpass på Campushallen. Grymma deltagare kom och svettades med mig idag. Härlig energi. Nu kan jag somna med ett leende idag igen. Jag känner att spinningen mjukade upp benen en aning. Och återigen tackar vi fina Lotta för barnvakt. Tack vare henne kom Daniel iväg på sin simning också. Vi är lyckligt lottade som har så fina vänner som ställer upp!!!

Så ännu en vecka är till ända. En ny är på intågande och den blir fylld med ännu mer träning. Det blir ett pussel. Jag och Daniel kommer mötas i dörren flera dagar. Men så får det vara. Vi tar igen det en annan vecka.

Marathonintervaller

Alldeles för länge sedan jag skrev. Livet här hemma går liksom före. Jag har haft massor jag kunnat skriva om ifall jag bara haft tid. Men det blir inte alltid så.

Min träning flyter på riktigt bra. Jag försöker hitta en struktur men ändå vara flexibel så att det passar med familjelivet och Daniels träning. Vi har blivit ett gäng som kör långpass löpning tillsammans och det gör verkligen att man kommer iväg. Dessutom går kilometrarna snabbt om man har någon att prata med.

Förra veckan ändrade vi vår söndagstid till lördagen så att vi kunde vara med på Håkans marathonintervaller för NocOut. Det är omtyckta pass som passar alla. 7 olika fartgrupper gör att alla kan vara med och springa utifrån sina förutsättningar. Om man jämförde veckans långpass på maraprogrammet med detta pass så låg den tänkta farten mitt emellan två grupper. Vi valde då att springa med den långsammare gruppen eftersom distansen är viktigare än att det går snabbt. Upplägget får vår grupp var:

2 km uppvärmning
2*6 km intervall i marathonfart (6:17min/km för vår grupp)
2 km nedjogg

Vi sprang intervallerna lite snabbare, typ 6:10-6:15. Det passade ju programmet bra. Håkans pass för oss blev 16 km totalt och vi hade 18 km på schemat. Så Anna och jag sprang extra efter den sista intervallen så att vi fick ihop rätt distans.

Känslan i kroppen i lördags var grym. Kilometer efter kilometer betades av ganska behagligt. Det var inga problem att hålla tempot även om det var betydligt mer kuperat än vi brukar springa. Jag behöver mer kuperat för att stärka upp benen så det var bara bra för mig. Och det kändes i benen när vi hade sprungit ca 15 km. Benen blev tunga. Men jag bet ihop. Steg för steg. Tog rygg på grymma Anna som drog mig i mål.

Vädret i lördags var fantastiskt. Vintervitt landskap. Vita ängar och lantkänsla så långt ögat nådde. Få bilar. Några minusgrader, men inte för kallt. Håkan bor verkligen perfekt där ute. Underbart sällskap som innebar härliga diskussioner. Tiden flög iväg och rätt som det var hade vi avverkat våra intervaller.

Jag har sagt det förut. Jag säger det igen. Denna grupp med människor och våra långpass på helger kommer ge mig en bra grund för löpningen i Kalmar. Långpassen kommer bli längre och längre. Men vad gör det när man har så bra sällskap. Alla ni som läser det och som känner att vårt tempo (6:00-6:30) är lagom, ni är välkomna. Nästa vecka springer vi längs Stångån och ut mot Roxen en sväng.

Jan2014 011 Jan2014 013 Jan2014 014 Jan2014 017

Spring långpass med mig

Förra veckan lade jag ut min träningsplan och ville gärna ha sällskap. Det gick över förväntan. Särskilt långpasset i söndags. Det anordnas långpass mer officiellt av klubben vid andra tillfällen, men de passar inte in i mitt livspussel riktigt. Söndag förmiddag är den absolut bästa tiden för mig att springa mina långpass. Så det kommer jag fortsätta med. Det visade sig i söndags att denna tid passar flera andra också. Så det verkar som att jag kommer få sällskap många söndagar. En fördel med det är att det också ska mycket till om jag ska planera om dessa pass. De kommer med andra ord verkligen bli av.

Alla är välkomna att sluta upp såklart. Vi kommer nog springa på lite olika ställen. Men undvika asfalt som underlag. Vi sprang alla i samma tempo, men lite olika sträckor. Vi sprang rundor som passerade i närheten av bilarna så att folk kunde gå av när det passade och det fungerade utmärkt.

Upplägget på långpasset för min del kommer följa 4-timmarsprogrammet på marathon.se. Jag började senare så de första söndagarna kommer jag jobba mig ikapp. Jag vet att Anna D också följer detta så jag kommer förhoppningsvis få sällskap av henne i alla fall. För min del är det dock viktigare att jag följer distansen än farten. Så det kommer nog bli en hel del pass långsammare.

Jag poängterar att alla som kommer själva tar ansvar för sin löpning. Jag har inget genomtänkt upplägg som ska passa alla mer än att vi kan anpassa tempot något och styra rundorna så att man kan gå av tidigare eller köra längre. Hur långt ni orkar springa och hur snabbt, håller ni koll på själva. Vi är flera i gruppen som har löptränat regelbundet och som har någorlunda koll, så det är bara att fråga på om ni har några frågor.

Till er som inte har löptränat så mycket eller så regelbundet. Tänk på att ni ska öka distansen försiktigt. Även om det känns som att flåset hänger med så måste leder och senor osv sakta få vänja sig vid längre distanser. Rekommendationenkan vi säga är att man klarar 10 km minst, börjar där och sedan lägger på lite varje vecka. Det pratas ofta om ca 10% per vecka i distansökning. 1-2 km brukar jag tänka. Dessutom brukar jag var 3-4 vecka ta en vecka där jag inte ökar och kanske till och med kör lite kortare för att kroppen ska få lite extra återhämtning.

Jag tycker personligen ofta att det under långpass känns bra konditionsmässigt. Jag har ofta känslan av att jag orkar springa längre än passet faktiskt slutar på. Men förslitningsskador som orsakas av att man t ex öker för mycket för snabbt kommer inte på en gång. De kommer senare i form av onda knän, hälsenor eller liknande. Så om ni vill hänga med mig hela min resa fram emot Kalmar IM i augusti. Skynda långsamt nu i början. Jag vet att många av er har stenkoll på kapacitet, distansökningar osv. Men det är lätt att dras med av andra. Att tänka att hon/han ska ju bara springa ett par kilometer längre än jag tänkt, så jag hänger med. Men jag hoppas att alla vågar vara smarta. Vågar avbryta och springa enligt plan. Dessutom borde ni få in 1-2 kortare pass i veckan också.

En annan sak som vi diskuterade i söndags var rörlighetsträning och allmän löpstyrka. Alla som löptränar regelbundet borde få in detta i sin träning. Säg till om ni vill ha tips. Jag har lite att dela med mig av i alla fall.

Med detta hoppas jag att jag får mycket och långvarigt sällskap på mina löpturer. Sällskap som håller sig skadefria och friska. Som springer smart utifrån sina egna förutsättningar. Jag misstänker att jag i augusti kommer känna stor tacksamhet mot er som hänger med på denna del av min resa. Ni kommer göra träningen roligare.

Foto 044

Långpassen igång på allvar

Nu är långdistansen löpning igång på allvar. Jag smygstartade med 11 km på nyårsafton och det kändes bra. Så jag kände mig helt klart redo att dra igång söndagslöpningen som jag planerat. Söndag förmiddag är den tid i veckan som ska vigas åt långdistanslöpning för min del.

Jag skrev häromdagen att jag gärna ville ha sällskap på mina pass. Och vilket sällskap jag fick! 8 härliga tjejer (killarna var såklart välkomna också) slöt upp på en skön tur i Tinnerö. Några sprang kortare än jag och några sprang längre. Det spelar ingen roll. Vi hade härligt sällskap av varandra. Det är så mycket roligare att göra dessa pass tillsammans med andra. Jag hoppas det blir lika bra uppslutning kommande söndagar. För söndagar klockan 10 är det långpass som gäller framöver också. Tack Jenny, Maria G, Mia G, Anna, Lisa, Sara, Åsa och Cattis för grymt sällskap denna söndag förmiddag. Och tack Maria G för bra guidning i Tinnerö. Med sådant här sällskap kommer arbetet med att samla kilometrar till Kalmar inte blir lika tungt och jobbigt. Tillsammans är vi starka.

Nästa vecka kör vi igen. Hör av er om ni är sugna.

Foto 040 Foto 041 Foto 044 Foto 047