Överst på min bucket-list

För er som inte redan har förstått det så är jag sedan en tid tillbaka en del av ett inspirationsnätverk för bloggare som skriver om hälsa och träning. Varje vecka bloggar vi gemensamt om ett ämne. Ett koncept som jag verkligen gillar. Dels får jag skriva om saker jag annars kanske inte hade skrivit om, dels får jag läsa en massa härliga inlägg från de andra.

Veckans ämne är Överst på min bucket-list. Konstigt nog har jag som listmänniska aldrig skrivit någon bucketlist, precis som Ida – Träningsblogga. Jag har nog mer kört med stilen: det här vill jag göra, hur ska jag nå det? Och när en sak är uppnådd tar jag sikte på nästa. Fast å andra sidan kan man nog säga att jag under några år hade en ensam sak på min bucket-list utan att tänkta att det var just en bucket-list. En utmaning som halvt om halvt kändes omöjlig för en medioker vardagsmotionär som börjar bli lite till åren. Det var att göra en Ironman. 2014 bockade jag av det på min lista och efter det har det av förklarliga själ kanske inte varit fokus på att hitta något nytt halvgalet mål som triggar igång min motivation och träningsdjävul. Visst jag har mål för nästa år, men de känns inte så utmanande att de kvalar in till förstaplatsen. Malin skriver om fjällöpning som jag också skulle vilja göra någon gång.

När vi fick ämnet började jag först fundera på vad en bucket-list är. Vad kvalar in där? Ja allt jag själv vill kom jag ganska snabbt till. Men hur ska jag kunna välja något som är överst? Så läste jag några andra inlägg och insåg att de tänkte i banorna om jag hade obegränsat med resurser skulle jag… Och då blev det lite lättare.

En dröm som växt fram nu efter att jag fått barn är att skapa något eget. En egen försörjning. Där jag kan bestämma mer över min själv och min tid. Samtidigt stormtrivs jag med mitt yrke och har svårt att se att jag ska sluta med det. Jag är lite av en trygghetsnarkoman på ett sätt och inte på ett annat. Jag föredrar tryggheten i ett fast jobb, med fast inkomst och jag älskar hemmalivet med min familj. Samtidigt känner jag suget efter mer flexibilitet så att jag kan frigöra mer tid för familj och träning. Det känns som att detta fortfarande bara är ett rosa fluffigt moln som jag funderar på när jag ska sova.

En lite mer konkret dröm jag har är att skaffa mig lite mer konkret kunskap inom idrott och hälsa. Jag drömmer om att utbilda mig inom vissa områden och det finns några utbildningar jag suktar efter. Det här tror jag nog att jag så småningom kommerta tag i  och sätta mig lite i skolbänken igen. På hobbynivå i första hand. När andra går kurser i matlagning eller språk, så går jag en löptränarkurs eller PT-utbildning.

Allt det här är drömmar som jag funderar mycket på. Fast som ändå på sitt sätt känns görbara. Och så finns den där drömmen uppe på toppen. Drömmen som känns som en extra utmaning på flera plan, men som triggar mig. En dröm som en medelmåttig medioker vardagsmotionär måste snäppa upp sig många steg för att uppnå. En dröm där det verkligen skulle underlätta med obegränsade resurser. Ironman på Hawaii. Ögonen lyser och hornen växer när jag tänker på det. Någon gång kanske… In my wildest dreams…

IMG_4750

 

 

Mitt stoltaste ögonblick

De finns många saker jag är stolt över. Mina underbara, fina tre killar här hemma som är min familj till exempel. Men eftersom detta är utmaning med fokus på träning så inriktar jag mig på det. 

I juli 2013 blev jag mamma för första gången. Sex veckor senare anmälde jag mig till mitt livs största idrottsliga utmaning. Efter att ha hejat vid sidan av i sex år var det dags för mig att ge utmaningen en chans. Den här halvtjocka, långsamma, nyblivna mamman skulle stå på startlinjen till Kalmar Ironman 2014. Jag var inte igång med träningen och formen var obefintlig. Inte speciellt snabb eller duktig i vattnet. Aldrig simmat med riktig våtdräkt. Obekväm med simning i öppet vatten. Långsam på cykel. Ingen tempocykel i min ägo. Löpningen är visserligen en gren jag till fullo behärskar men där jag som längst sprungit Lidingöloppet. 

Jag tog det lugnt fram till årsskiftet. Lät kroppen långsamt vänja sig vid träningen igen. Inte stressa. Träningen bestod av korta, lugna löpturer. Spinningpass. Lite simning. Allt gick framåt. Kroppen kändes bra. Jag blev långsamt starkare. 

Vid årsskiftet trappade jag upp träningen. Längre spinningpass och simpass. Men främst löpningen. Jag körde igång med ett träningsprogram för marathon. Det gick bra. Jag älskar löpning och fick några underbara långpass i ett vacker och vintervitt Tinnerö med härliga klubbkompisar. 

Så kom mars och V åkte på en rejäl förkylning och sedan öroninflammation. Då var det kört. Detta var början på en vår och försommar fylld av halsont och förkylningar för min del. Ända fram till veckan efter midsommar hade jag ont i halsen typ 2 gånger i månaden. Frustrationen var snabbt ett faktum. Jag halkade efter i träningen hela tiden. Efter ett tag började till och med starten i Kalmar kännas hotad. Om inte kroppen blev av med infektionerna. Vändningen kom när V fick öroninflammation och ytterligare en penicillinkur. Då slutade vi smitta varandra här hemma. 

Efter det fick jag faktiskt till hyfsad träning. Och viktigast av allt några nyckelpass. Ett par långa OW-pass tillsammans med Daniel i stugan där jag i alla fall kom över en del obehagskänslor i öppet vatten. Jag fick också till ett riktigt långt löppass på sommarens varmaste dag. Starten i Kalmar började känns överkomlig igen. Men nu hade jag släppt alla tidsmål jag haft för mig själv. Jag skulle bara ta mig runt. 

När jag korsade mållinjen grät jag av lycka. Jag hade klarat det. Trots alls motgångar. Trots familjepusslet. Trots sjukdom. 13 månader efter förlossningen genomförde jag min första Ironman. Första eftersom jag vill ha revansch. Men oavsett tid och genomförande var jag nöjd. Och STOLT! På riktigt jättestolt över det jag presterat. 

  

Mot nya mål…

För drygt två månader stod jag på startlinjen i Kalmar. Jag var så redo jag kunde för mitt livs hittills största idrottsliga utmaning. Jag hade inte haft en perfekt uppladdning. Men jag kände mig ändå redo att prestera utifrån mina förutsättningar. Det kändes skönt att få genomföra tävlingen. Äntligen! Förberedelserna hade tagit mycket tid och mental kraft i anspråk. Jag såg fram emot att korsa mållinjen. Att sedan kunna varva ner i lyckliga efterdyningar av en väl genomförd tävling. Att kunna njuta av vila och återhämtning för att sedan långsamt väcka kroppen till liv igen. Att få blicka framåt och skapa nya mål. Ägna hösten åt kravlös, skön och rolig träning efter att det senaste året tränat med ett bestämt mål.

Och det blev precis så. Jag är fortfarande lycklig och nöjd över min prestation. Men ett par veckor efter Kalmar IM så fick livet plötsligt en annan riktning. En på sitt sätt planerad och välkommen riktning även om vi inte riktigt hade trott att det skulle ske just då. Under sviterna efter Kalmar ville hungern och tröttheten inte riktigt ge med sig. Jag försökte mig på ett kort och lugnt löppass som gjorde mig tröttare än alla långpass tillsammans under hela våren. Jag blev bara tröttare och tröttare. Och ibland kunde jag bli så hungrig bara en timma efter mat att jag nästan var kräkfärdig. Jag var övertygad om att det var Kalmar som fortfarande satte sina spår. Daniel började tveka. Han kände igen symptomen. Jag ignorerade dem totalt.

Så kom den där magiska måndagsmorgonen. Då ett enkelt litet test visade sig att vi till våren blir 4 i familjen. Att jag haft en liten fripassagerare i magen i Kalmar. En kämpe och en Ironbaby per definition. Jag var förvånad och chockad i flera dagar efter testet. Efter att ha kämpat så länge med att få vår lille V så behövde vi nu inte ens börja försöka? Allt hade gått av sig själv? Utan hjälp och utan motgångar och berg- och dalbanor mellan hopp och förtvivlan. Jag hade förväntat mig och räknat med ytterligare en kamp och några jobbiga år. Nu får jag förmånen jag bara glädjas, njuta och längta. För allt verkar gå bra än så länge. Vi har sett det lilla miraklet i magen. Och i april får vi träffa det på riktigt. V blir storebror och vi tvåbarnsföräldrar.

Detta förklarar även min frånvaro på bloggen. Jag har inte haft ork. Jag har mått dåligt och varit extremt trött. All kraft går åt till jobb och familjen. När V somnar på kvällarna är det fortfarande så att jag utmattad hamnar i soffan. Så trött att jag knappt orkar öppna en bok och läsa. Jag hoppas det vänder snart. Jag saknar motionen och energin. Saknar orken att hitta på saker. Men det kommer. Hoppas jag…

Tack!!!

Resan mot Ironman Kalmar har jag inte gjort själv på något sätt. Utan en hel del personer i mitt liv hade denna resa varit helt omöjlig. Därför vill jag tacka en hel del människor.

Daniel min livspartner och stora kärlek. Du har har kämpat lika mycket för detta som jag har. Du har lagat mat och tagit hand om vår son så att jag kan träna och komma hem till dukat bord. Du har peppat och sparkat ut mig på träningspass efter nätter med dålig sömn och bristande motivation. Jag älskar dig!!! Nu är det din tur!!!

Vilmer för att du ger mig motivation. För att du mött mig med leenden när jag kommer hem från träningen. För att du ger mig energi och glädje i livet varje dag!!!

Barnvakter! Cissi och Per, Peter och Becca, Lotta och Mattias, svärföräldrarna och Inger. De stunder ni har ställt upp har varit ovärdeliga. De har gjort så jag får till nödvändiga och viktiga pass. Hoppas inte jag har glömt någon nu.

Träningssällskapet! Tack alla ni som gjort mig sällskap under korta som långa pass. Tack vare er har träningen varit roligare och lättare att genomföra. Här vågar jag inte börja lista några för då glömmer jag garanterat någon.

Alla ni som tror på mig! Ibland har ni trott på mig mer än jag själv gjort. Unde rmin förkylningsvår tvivlade jag många gånger. Men jag lyckades samla kraft att kämpa vidare. Tusen tack för allt pepp från många av er. Ni vet själva vilka ni är. Kärlek till er!!!

Supportrar! Tusen tack alla ni som stod i Kalmar och hejade fram mig under loppet. Ni är fantastiska. Ni gav verkligen massor med energi!!!

Ninni tack för pepp under våren med kost och träning. För uppmuntrande ord mitt i förkylningsmisärer och annat skit. Tack vare dig kunde jag stå på startlinjen 8 kg lättare. Välbehövligt och skönt!!!

Om jag har glömt någon jag borde ha tackat så ber jag om ursäkt. Alla ni som har bidragit till min prestation är jag evigt tacksam!!!

Kalmar1

Kroppen efter en Ironman

Jag får dagligen frågan om hur kroppen känns så här dagarna efter min Ironman. Hur kroppen reagerar och vilka krämpor man får är givetvis individuellt. Men det är ändå intressant att reflektera över min kropp lite.

När jag kom i mål var det först och främst på det känslomässiga planet jag kände av kroppen. Tårfyllda ögon samtidigt som jag hade världens största och fånigaste leende i ansiktet. Jag hade ju klarat det. Nästan 14 timmas tufft fysiskt arbete var avklarat. Mitt mål uppnått och jag mådde bra. Jag var LYCKLIG!!! Precis utanför målfållan fanns min son, sambo och syster tillsammans med andra klubbkompisar och grattade och kramades. De firade med mig och var glada med mig.

Redan i målfållan började jag återhämtningen. Där fanns vätskeersättning och annat som jag tryckte i mig. Men jag kände fortfarande av magen så jag försökte få i mig energin i lagom takt. Lisa kom i mål några minuter efter mig så jag väntade in henne. Vi blev fotograferade och sedan visade runt i athlete garden. Här började musklerna stelna till. Det var kämpigt med trappor. Men jag var inte hungrig ännu. Efter en dusch var det gott med mat även om man kan tycka att man skulle kunna få i sig mer när man inte ätit på så länge.

Efter matintag lämnade jag zonen för deltagarna och gick ut och mötte upp min fantastiska familj. Kroppen kändes stel men helt ok. I bilen hem började tröttheten komma. Eftersom jag längtat efter Vilmer hela dagen var det mysigt att ge honom välling och söva om honom när vi väl kom hem. Sedan somnade jag rätt omgående.

Klockan 5 vaknade jag av att jag var så hungrig att jag mådde illa. Jag smög upp och åt en första frukost i form av fil och granola. Sedan vaknade Vilmer och ville ha gröt. Efter det somnade han om och jag var hungrig igen. Då fixade Mattias stekt potatis, stekt ägg och pannbiff. Det blev frukost nummer 2 klockan 8 på morgonen. Gudomligt gott!!!

Jag hade laddat med en påse lösgodis som jag fick äta upp efter målgång. Men jag var faktiskt inte sugen på sött så mycket så den tog ett par dagar att äta upp. Jag ville ha mat.

Söndagen och måndagen var lår, rygg och axlar rejält stela med träningsvärk. Det var jobbigt att gå upp och främst nedför trappor. Men jag kände inte av ömheten i knäna som jag brukar kunna efter långa cykel- och löppass. Märkligt men skönt. Jag hade heller inga blånaglar eller blåsor på fötterna. Inga skavsår förutom några få av tridräkten som jag inte kände av efter loppet.

Igår var första dagen helt utan träningsvärk. Jag är fortfarande hungrig och sugen på saker. Sötsuget har kommit och jag äter faktiskt lite godis denna vecka. Jag stramar åt från och med måndag igen. Som Daniel sade höromdagen, något ska man väl få unna sig efter en sådan fysisk prestation.

Jag börjar bli rejält träningssugen igen och planerna för hösten är i full gång. Men jag helvilar veckan ut. Sedan ska jag igång lugnt lugnt lugnt. Även om det inte känns som det så är fortfarande kroppen nedbruten av mitt lopp. Nu bygger den upp igen och återhämtar sig. Men visst är kroppen fantastisk 🙂

Sommar 2014 247

Race report Ironman Kalmar del 3

Jag tog det lugnt i växlingsområdet efter cyklingen. Benen ville inte alls springa till omklädningstältet så jag hängde upp cykeln och gick. Satte mig ner och bytte om. Smorde inte lite mer vaselin. Försökte fokusera. Och lämnade tältet. Tänkte att jag kan ju testa att lunka på lite i alla fall och se om benen bär. Och de gjorde de. Ganska så snabbt för att vara jag också. Jag hittade ganska snabbt en bra känsla. Jag har ju haft bra bricklöp under sommaren och så även denna gång. De stumma benen och ömmande knäna kändes inte av alls. När jag sprang igenom staden fick jag massor av energi från alla åskådare. Personer jag inte kände ropade Heja Ida! Heja NocOut! Så stod de där. Daniel och Vilmer. Hejandes! Då kom nästan tårarna. Och lättnaden. Känslan att det ändå kan gå vägen. Och direkt efteråt beslutsamheten att det SKA gå vägen. Jag ska ta mig i mål. Jag ska ha den där medaljen.

När jag passerade NocOut-tältet på Ängöleden fick jag en massa hejarop från klubbkompisarna. Då kändes det så lätt. Jag bara log. Lycklig över att cyklingen var över och min favoritgren nu skulle bära mig över mållinjen. Där stod Cissi som kommit med tåget från Linköping. Lotta sprang med mig några meter och jag fick spy galla över cyklingen. Och berätta hur lätt kroppen kändes i löpningen. Då lade jag definitivt misären på cyklingen bakom mig och blickade bara framåt. En liten bit i taget.

På något märkligt och underbart sätt tog jag mig hela tiden framåt. Springandes. Mitt mantra var lätta ben, trippa fram, lätt känsla i kroppen, håll dig springandes Ida, inte gå mer än i depåerna. Första depån sprang jag rakt igenom. Jag hade fyllt på med energi på cykeln. Andra depån drack jag lite springandes. Sedan gick jag igenom alla andra utom de tre sista. Jag försökte dela upp löpningen i mindre delar. Fullt medveten om att jag med största sannolikhet skulle få gå stora delar av sista varvet. Första 5 km var bara att få igång kroppen. Sedan tog jag sikte på att hålla mig springandes 10 km. Därefter varva vid målet som var kanske 14 km. Efter det blev målet att springa fram till halvmaran. Sedan 28 km, varva igen och under sista varvet att hela tiden springa/lunka fram till nästa depå. Någon gång gick jag 50-100 meter efter depån också. Men jag insåg att jag lunkade bra mycket snabbare än jag gick så jag sprang. Jag ville korsa mållinjen så snart som möjligt. Och på något mirakulöst sätt gick det. Jag passerade flera klubbkompisar som kämpade hårt, men som visserligen låg varv före mig. När jag precis gått ut på sist varvet träffade jag Daniel, Vilmer och min syster. Då fick jag veta att jag simmat på 1:30!!! Haha bara det gav energi. Jag kände mig grym och bra.

När det var 5-6 km kvar började jag fundera på tiden. Om jag behöll samma lunkande tempo som då och gå genom depåerna skulle jag inte klara mig under 5 timmar. Jag måste öka. Jag försökte öka lite smått och lade mig precis på gränsen. När vi fått sista bandet och det var knappt 3 km kvar bestämde jag mig för att inte gå genom några fler depåer. Jag drack lite sportdryck i farten bara. Lite innan skylten för 40 km tänkte jag att nu testar jag benen. Jag ökar. Och vilken fart jag fick. Jag fullkomligt flög fram. Förbi massor av medtävlande. Däribland Lisa som jag försökte skrika lite på och peppa. Och farten höll. Ända in i mål. Genom ett bubblande Kalmar. Förbi hejande människor. Alla lyfte fram mig När jag svängde upp över målrakan kände jag mig sååå stark. Jag bara ökade och ökade. Och när jag korsade mållinjen kom tårarna. Jag hade klarat det. Jag är en Ironman. Min dröm.

Tiderna då? Visst klarade jag maran under 5 timmar. 4:58:56 kom jag in på. Simningen vet ni redan. 1:30:30. Misärcyklingen blev över 7 timmar men det är glömt nu. Tack vare snabba växlingar trots att jag tog det lugnt så blev totaltiden 13:47:53. Jag klarade målet med 14 timmar och jag är inte annat än nöjd. Lycklig över att det höll. Lycklig övet att pannbenet var starkare än ömmande ben.

Detta var för mig en extremt utmanande och känslosam upplevelse. Det var häftigt, magiskt, roligt, utmanande, kämpigt, slitigt, smärtsamt och så mycket mer känslor att jag fortfarande fäller en tår när jag tänker på det. Om jag kommer göra det igen? Jag hoppas det!!!

 

Sommar 2014 241Sommar 2014 268 Sommar 2014 269 Sommar 2014 273

Race report Kalmar Ironman del 2

Så ringde alarmet klockan fyra i lördags morse. Cykeln och växlingspåsarna checkades in redan på fredagen. Pre racemötet och registreringen var avklarad sedan i torsdags. Så jag hade i lugn och ro kunnat ladda. Konstigt nog var jag inte speciellt nervös. Mer pirrig och förväntansfull. Jag tror det hade att göra med att min enda önskan var att njuta och ta mig runt. Inga egentliga krav på tider. Mer önskan om dem.

Så på morgonen gick jag upp och åt frukost, fixade håret, bytte om och packade ner det sista. Sedan pussade jag mina två fina och nyvakna killar hejdå innan jag åkte in mot Kalmar. Vi bodde i Lottas föräldrars hus på Oknö så det var 30-35 minuters bilfärd in.

Jag mötte upp några klubbkamrater och vi tog sällskap till växlingsområdet. Jag njöt av promenaden. Spänningen riktigt låg i luften. Laddningen i växlingsområdet gick nästan att ta på. Förväntningen hos alla. Mina medtävlande pumpade cyklar, köade till toa, fixade med energi och satte på sig våtdräkter. Vi försökte att inte stressa och gick därför ganska sent ner mot starten. Men vi kom ikapp den stora massan på vägen så vi var inte sena. I år var det nytt system på starten. Tidigare har allas tider börjat räknas när startskottet går. Alla vill i vattnet så tidigt som möjligt. Man seedar sig fel och står för långt fram. Det har varit trångt och bökigt i vattnet. I år var det vågstart. Det innebär att tiden för mig började räknas när jag gick ner i vattnet. Lisa och jag hade ungefär samma mål med simningen. Vi gissade på 1:40 ungefär och tänkte ställa oss i gruppen för 1:35. Men vi tänkte att det kanske är många bröstsimmare där så vi ställde oss nästan sista i gruppen framför.

Så gick startskottet och långsamt började ledet ringla sig mot vattnet. Precis innan vi skulle gå ner slog jag i tån på kravallstaketet så det började blöda lite. Men vad gör det? Jag kommer ha betydligt ondare senare idag tänkte jag. Min tanke med simningen var att hålla mig lugn. Simma lugnt och kontrollerat. Inte stressa på. Inte komma in i negativa tankar om att vattnet är läskigt. Inte få panik av att det är mycket folk. Och det gick hur bra som helst. Jag kom snabbt in i en bra takt. Fick ordning på andningen och en bra känsla i crawlet. Jag kände efter ett tag att trots att det inte var direkt jobbigt så flöt det nog på ganska bra. Jag behövde inte bröstsimma något för att samla nytt fokus. Jag kunde simma på och ta en boj i taget. När vi hade simmat mer än hälften kände jag mig riktigt glad. Det skulle gå vägen. Jag skulle snart vara uppe på cykeln.

Jag hade inte alls så många långpass sim i kroppen. Så axlarna blev rätt trötta. Men jag bet ihop. Lisa försvann ganska snabbt och jag hade ingen koll på om hon låg bakom eller framför. Jag hade heller inte klockan igång så jag visste inte hur långt jag simmat eller hur länge. Men jag tror det var bra. Jag kunde ha full fokus på att bara simma på.

Sommar 2014 197

Väl uppe ur vattnet var det växling till cykel som gällde. Jag tog det lugnt vid växlingen. Ingen stress. Bara behålla den bra känslan jag hade i kroppen. Njuta och fokusera. Inte glömma något. Lämna simningen bakom mig, ta med mig flytet och beta av mil efter mil på cykeln.

I början kändes allt lätt på cykeln. De första två milen kändes bra. Jag hade förväntat mig att Ölandsbron skulle vara värre än den var. Jag njöt av utsikten. Jag har inte alls fått tillräckligt många långpass på cykeln. Så det var viktigt att hålla igen för att ha krafter kvar till löpningen. Inte trycka på för hårt fast benen kändes bra. En av de sakerna som jag skulle fokusera på under cyklingen var att få i mig energi. 2 stycken halva bars i timmen plus en flaska sportdryck.  Jag körde inte med ny energi. Jag har testat dessa flera gånger förut och de har varit kanon. Lätta att få i mig. Men något hände här.

Jag tog först lite av en macka jag hade med mig. Sedan en halv bar och sportdryck. Och nästa direkt kom strulet. Jag fick ont i magen. Sådär ont som när man har majsjuka på gång. Det kändes som att jag skulle få stanna och kräkas. Jag höll det i schack och efter en kisspaus och bara sportdryck på en timma lugnade det sig. Men blev inte riktigt bra. De känningar jag brukar ha i ryggen ibland gjorde sig påminda ett tag. Känslan var inte alls bra. Och då hade jag inte ens kommit halvvägs. Modet började svikta lite. Sen kom motvinden. Och Lisa flög förbi som om hon hade medvind. Jag försökte hålla henne i sikte framför mig hela tiden. Det fick mig att tänka på lite annat. Så det gick lite bättre ett tag. De bars som fanns i depåerna fick mycket bättre så jag började äta dem istället även om magen protesterade. Daniel hade präntat in ganska bra att jag måste få i mig energi. Hela tiden. Inte missa. Inte missa. Inte göra en David. Vid sista depån innan Ölandsbron tog jag en gel och vatten istället. Och vilken energi jag fick. Jag kom ikapp Lisa och förbi. Även om jag visste att det inte skulle hålla i längden så försökte jag hålla farten uppe. Ta mig så långt jag kunde med den bra känslan i kroppen innan det dalade igen.

Det kändes ganska ok ändå. Vid 13 mil var min plan att börja slå av lite. Att samla krafter inför löpningen. Ungefär då susade starka Lisa förbi mig igen och jag tänkte att nu såg jag henne för sista gången. Jag höll fast vid min plan. Försökte bara ta mig framåt. Trots en mage som inte ville vara med. Här började benen och knäna ömma av alla mil. Och nu kom känslan av att jag inte alls säkert skulle ta mig i mål. Om det är 4-5 mil kvar på cykeln och ben och knän inte alls vill cykla mer, hur ska jag då ta mig runt ett marathon? Jag började fundera på om det fanns tid för mig att hinna gå runt. Jag ville så gärna ha den där medaljen. Och all tid jag försakat med Vilmer för att jag måste träna. Jag vill inte att det skulle vara ett misslyckande. Jag bet ihop för min lille sons skull. För Daniels skull. För alla andra som ställt upp och passat Vilmer så att vi kan träna. För min syster som lämnat familj hemma och åkt ner för att heja på mig. Och för alla andra supportrar som väntade inne i Kalmar. Jag var gråtfärdig den sista milen in. Det kändes som alla hade cyklat förbi och jag var helt sist. Med en riktigt dålig känsla i kroppen rullade jag in för växling. Samtidigt kändes det skönt att få gå av cykeln. Räta på kroppen. Göra något annat.

Och jag tänkte att en ren misärcykling inte ska knäcka mig så lätt. Mitt pannben är starkare än så. Jag tänker inte ge mig utan kamp… Så det så…

Sommar 2014 206

Race report Kalmar Ironman del 1

Jag gjorde det! Jag tog mig runt Ironman Kalmar! Det var slitigt och väldigt känslofyllt! Här kommer en ganska så lång race report. Eventuellt uppdelat i flera inlägg för er skull. Men jag tar det från början.

Egentligen började min tanke om Ironman redan i maj 2012 under en träningshelg med Alexandra. Vi sade att vi ville göra en Ironman. Sedan har det där legat i bakhuvudet och skumpat runt. Redan då var dock störst fokus på vår kamp om att blir tre i familjen. Hösten det året blev jag gravid med Vilmer och han föddes sommaren 2013. Det året var vi nere i Kalmar för att heja på alla grymma klubbkompisar. Vilmer var 5-6 veckor och redan innan hade jag skjutit planen på IM2014 till 2015 istället. Men något hände på expo-området det året. Jag blev taggad. Daniel och jag diskuterade och vi kom fram till att 2014 ändå passade familjen ganska bra. Så jag anmälde mig.

Hösten kom jag igång med träningen ganska lugnt. Började jogga ca 3 månader efter förlossningen. Körde mycket träning som vad anpassad för nyblivna mammor. Efter nyår satte jag igång mer med Ironmanträningen. Det gick kanon. Löpningen låg jag långt före fas med och allt kändes toppen. Sedan kom mars och med det en lång period av förkylningar. Vilmer, Daniel och jag smittade om varandra med halsont mellan mars och juni. Hela tiden. Jag kan inte minnas att vi var friska alla tre samtidigt någon gång under dessa 3,5 månader. Det kanske låter konstigt, men räddningen var att Vilmer fick sin andra öroninflammation och en kur penicillin. Efter den har vi varit friska allihopa. Hela familjen. Hela den fantastiska sommaren.

Så min vår som skulle vara fylld av långpass och mycket träning blev istället ganska hattig på träningsfronten. Det var frustrerande och irriterande. Jag missade mycket mängdträning och fick inte alls till de långpassen jag behövde. Jag kände ärligt talat flera gånger att starten i Kalmar var i fara om det inte släppte snart.

Så kom alltså den stora dagen. Jag ställde mig på startlinjen i lördags. Taggad och peppad. Jag såg verkligen fram emot detta. Jag visste att det skulle göra ont. Jag visste att det skulle bli jobbigt. Men detta var ju en dröm. En stor dröm som jag äntligen hade chansen att genomföra. Förutsättningarna fick mig att ändra mitt mål med loppet. Från ett tidsmål till att främst ta mig runt. Att få passera mållinjen som en Ironman. Att få ta emot medalj och finishertröja. Även om tidsmålet för ett år sedan var helt annorlunda så växte det ändå fram ett mål i år. Inte så att jag skulle vara besviken om jag inte klarade det så länge jag tog mig runt. Men mer för att det motiverar och inspirerar mig att ha ett mål. Det taggar mig på banan. Så med Daniels hjälp kom vi fram till ett mål som var realistiskt. Under 14  ville jag. Ett rimligt mål om jag hade en bra dag, om utrustning inte strulade och om energiintaget gick som det skulle. Ca 1:45 på simningen. Under 7 timmar på cykeln. Under 5 timmar på löpningen. Och så 15 minuter på växlingar. Kunde jag bara hålla det skulle det gå vägen. Lisa och jag hade ungefär samma mål. Det kändes bra och peppande. Jag ville helt enkelt inte släppa henne för mycket framför mig. Hon har tränat bättre än jag har vilket är imponerande och inspirerande.

Mina tankar innan var ungefär följande:

Simningen ska jag bara ta mig igenom. Öppet vatten är inte riktigt min grej. 1:45 är jag nöjd med.

Cyklingen på under 7 timmar borde fungera. Inte ta ut benen. Rulla på och passa på att fylla på med energi.

Löpningen under 5 timmar var det jag trodde skulle bli tuffast att klara. Jag visste att jag måste hålla mig löpandes så länge som möjligt. Fylla på med energi. Inte gå i onödan. Här kunde hela tidsmålet gå åt skogen om jag inte hade krafter kvar.

Hur gick det då?… Fortsättning följer…

IMKalmar_logo

 

 

Sista långpasset innan IM

Idag var sista långpasset innan IM inplanerat. Ett riktigt pannbenspass löpning förväntade jag mig. Och jag fick rätt. 30 km som på slutet var ganska plågsamma.

Redan häromdagen planerade jag att springa delar av passet tillsammans med min kära syster som ska springa Tjejmilen om några veckor. Hon hade 10 km på schemat. Min plan var att beta av så många kilometrar som möjligt innan vi skulle träffas klockan 8. Det gjorde att jag ställde klockan, gick upp tidigt och gav mig iväg kl 07:10 efter att sövt om lilleman.

Vätskebältet var fyllt med energi och vatten. Extra energi nedpackat. Klockan fulladad. Det var riktigt behagligt när jag sprang iväg. 8 km hann jag innan jag landade hemma hos Cissi. Hon var inte riktigt klar så jag han busa med hennes små busfrön och gå på toa. Grannfruarna hon brukar springa med hängde med en sväng också. Cissi är inte lika snabb som mig dessutom har hon varit lite risig de senaste dagarna. Så vi tog det lugnt. Det blev en mycket långsam mil för min del. Men det är samtidigt bra. Det kan ju vara så att det är det tempot jag behöver hålla i Kalmar för att hålla mig löpandes så mycket som möjligt. Dessutom fick jag längre tid springandes idag eftersom tanken var 30 km oavsett tid.

När jag lämnade av Cissi hemma hos henne hade jag springit 18,5 km. 11,5 kvar med andra ord. Jag fyllde upp vätskebältet med nytt vatten och sprang vidare. Här började jag känna av värmen. Jag var konstant törstig och drack ganska mycket. Benen började bli lite trötta och hela kroppen protesterade lite. Redan efter 3,5 kilometer fick jag stanna och fylla på vätska på Max. Värmen och alla dess stopp gjorde att jag fick kämpa extra för att hålla benen springandes. De stumnade till ordentligt. Jag fick till och med gå ett par gånger. Men då stoppade jag faktiskt klockan. Idag bara skulle jag ha 30 km löpning. Inte delvis gång.

Jag fullföljde planen. Hade inte väntat mig att det skulle bli så jobbigt som det faktiskt blev. Det var gabnska slitigt. Jag har varit rejält trött hela dagen idag. Men fyller på med energi och vätska så mycket jag bara kan.

Detta var mitt sista långa pass innan Kalmar. Nu ska jag dra ner på längden. Jag hoppas det håller. Jag inser att det kommer bli slitigt. Jobbigt. Smärtsamt. Men jag hoppas att jag kan få stöd från folk jag känner. De kan lyfta mig och hjälpa mig runt.

Till alla er som planerar att komma och heja! Stort tack på förhand!!! All kärlek till er!!!

20140522-224321-81801063.jpg

Bild fån Blodomloppet tidigare i år.

Fart i benen…

Idag fick jag till ett sånt där bra pass att jag kunde känna mig nöjd efteråt. Jag cyklade först ca 35 km. Försökte hålla upp farten i benen. Det blåste på rejält. Men jag bet ihop och tryckte på. Väl hemma igen bytte jag snabbt om till löparskorna och tig ett varv i spåret. Jag lyckades hålla upp tempot rejält för att vara jag. Farten finns helt klart i benen. Det känns skönt.

Om drygt två veckor är det dags. Jag börjar bli nervös. Men också fokuserad. Jag ska ta mig runt. Även om det inte alls blir på de tiderna jag hoppades på när träningen kändes så bra i vintras. Men jag kommer starta om jag inte bli sjuk. Jag får ta en sak i taget. Fokusera och bita ihop.