Överst på min bucket-list

För er som inte redan har förstått det så är jag sedan en tid tillbaka en del av ett inspirationsnätverk för bloggare som skriver om hälsa och träning. Varje vecka bloggar vi gemensamt om ett ämne. Ett koncept som jag verkligen gillar. Dels får jag skriva om saker jag annars kanske inte hade skrivit om, dels får jag läsa en massa härliga inlägg från de andra.

Veckans ämne är Överst på min bucket-list. Konstigt nog har jag som listmänniska aldrig skrivit någon bucketlist, precis som Ida – Träningsblogga. Jag har nog mer kört med stilen: det här vill jag göra, hur ska jag nå det? Och när en sak är uppnådd tar jag sikte på nästa. Fast å andra sidan kan man nog säga att jag under några år hade en ensam sak på min bucket-list utan att tänkta att det var just en bucket-list. En utmaning som halvt om halvt kändes omöjlig för en medioker vardagsmotionär som börjar bli lite till åren. Det var att göra en Ironman. 2014 bockade jag av det på min lista och efter det har det av förklarliga själ kanske inte varit fokus på att hitta något nytt halvgalet mål som triggar igång min motivation och träningsdjävul. Visst jag har mål för nästa år, men de känns inte så utmanande att de kvalar in till förstaplatsen. Malin skriver om fjällöpning som jag också skulle vilja göra någon gång.

När vi fick ämnet började jag först fundera på vad en bucket-list är. Vad kvalar in där? Ja allt jag själv vill kom jag ganska snabbt till. Men hur ska jag kunna välja något som är överst? Så läste jag några andra inlägg och insåg att de tänkte i banorna om jag hade obegränsat med resurser skulle jag… Och då blev det lite lättare.

En dröm som växt fram nu efter att jag fått barn är att skapa något eget. En egen försörjning. Där jag kan bestämma mer över min själv och min tid. Samtidigt stormtrivs jag med mitt yrke och har svårt att se att jag ska sluta med det. Jag är lite av en trygghetsnarkoman på ett sätt och inte på ett annat. Jag föredrar tryggheten i ett fast jobb, med fast inkomst och jag älskar hemmalivet med min familj. Samtidigt känner jag suget efter mer flexibilitet så att jag kan frigöra mer tid för familj och träning. Det känns som att detta fortfarande bara är ett rosa fluffigt moln som jag funderar på när jag ska sova.

En lite mer konkret dröm jag har är att skaffa mig lite mer konkret kunskap inom idrott och hälsa. Jag drömmer om att utbilda mig inom vissa områden och det finns några utbildningar jag suktar efter. Det här tror jag nog att jag så småningom kommerta tag i  och sätta mig lite i skolbänken igen. På hobbynivå i första hand. När andra går kurser i matlagning eller språk, så går jag en löptränarkurs eller PT-utbildning.

Allt det här är drömmar som jag funderar mycket på. Fast som ändå på sitt sätt känns görbara. Och så finns den där drömmen uppe på toppen. Drömmen som känns som en extra utmaning på flera plan, men som triggar mig. En dröm som en medelmåttig medioker vardagsmotionär måste snäppa upp sig många steg för att uppnå. En dröm där det verkligen skulle underlätta med obegränsade resurser. Ironman på Hawaii. Ögonen lyser och hornen växer när jag tänker på det. Någon gång kanske… In my wildest dreams…

IMG_4750

 

 

Intervallonsdag

Onsdagar har blivit lite urladdningens dag här hemma. Och logistikens. Både Daniel och jag plockar fram pannbenet och de pigga benen för att pressa kroppen under löpintervaller. 

Vi turas och att springa dessa med NocOut. Det är härligt att komma dit och känna energin och peppen från klubbkompisarna. Men även att få springa med andra. Det ger en sparring som är svår att få till själv. Jag har önskat att få springa de veckor som det är störst chans att Mia dyker upp. Hon ska också köra Jönköping så vi ska försöka träna ihop en del. 

Igår var det Daniels tur att åka till friidrottsarenan och slita ont. Jag betade av mina på hemmaplan medan övriga i familjen åt middag. För at vi båda ska få till dem krävs det lite planering men det går helt klart. 

Idag stod fantastiska fyror på schemat. 4*4 minuter med 4 minuters vila. Intervallen ska ligga över mjölksyratröskeln och syftet är att förbättra den maximala syreupptagningsförmågan. Jag älskar fyrorna eftersom de bara är fyra till antalet men man blir rejält trött. Ett effektivt pass med lite längre intervaller som passar mig perfekt. 

När det gäller intervaller springer man dessa med fördel med en grupp jämna. Ensam är det svårare att få samma kvalitet på passet tycker jag. Det är svårare att ge det lilla extra. När man är fler kan man hjälpas åt att hålla farten uppe. 

Igår hade jag utifrån förra veckans pass och NocOuts uträknade fått fram en tid jag borde ligga på. Jag klarade det inte riktigt. I efterhand utvärderade jag det och inser att det kanske blev ett riktigt bra pass i alla fall: 

  • Förra veckan gick över förväntan. Jag hade bra farthållare, tog ut mig maximalt och kanske lyckades överprestera lite. Om jag utgår från tiden jag hade tänkt mig förra veckan ligger gårdagens pass rätt bra. 
  • Jag körde utomhus och intervall 1 och 3 insåg jag efter ett tag var till hälften i svag uppförslutning. Ingen nackdel men det påverkar ju såklart tiden. 
  • Sprang ensam vilket gör att man måste hålla farten själv hela tiden. Svårt ibland. 
  • Jag hade två nätters dålig sömn i kroppen och kände mig seg. Det påverkar också. 
  • I uträknaren valde jag att det skulle vara ett svårt pass. Medel kanske passar mig bättre eftersom jag precis kommit igång. Det hade gjort farten mer lik den som faktiskt blev. 

Men passet blev gjort. Jag kämpade mig rejält trött och är nöjd med det. Vilan blev 3 minuter mellan intervallerna eftersom det började bli kallt ungefär efter 2,5 minuts vila. 

Efter passet var det bara att jogga hem, duscha, äta mat och natta barn innan jag hade tid med lite bloggpyssel. 

Lyckas ni ta ut er ordentligt på intervallpass ni kör själva? 

  

Lyckan av total utmattning

Säger ”God natt hjärtat! Vi ses imorgon. Mamma ska iväg och springa nu”  och möts av en stor puss och ett ”Heja mamma, heja mamma!”. Stressar ut till den väntande skjutsen, pustar ut och sjunker ner i sätet. Nu kommer tankarna. Vad har jag gett mig in på? Har inte sprungit intervaller med klubben sedan jag vet inte när. Intervaller brukar va skitjobbigt. Jag har ett pannben som ibland får mig att hålla ut mer än vad kroppen kommer tycka är skönt i flera dagar efter. Eller är det vad intervaller går ut på? Pressa sig näst intill kräkningar och blodsmak i munnen? 

Bestämmer mig för att jag får hålla igen i alla fall lite. Kanske till och med borde göra det? Borde nog låta kroppen kämpa igång i sin egen takt så här första gången. Bestämmer mig för att strunta i alla andra. Springa mitt eget pass. 

Samtidigt känner jag frustrationen över att långsamma jag kommer vara ännu långsammare ett tag till. Med min andra förlossning för mindre än ett halvår sedan och fortfarande 7 kg plus på vågen så är det helt i sin ordning att jag är det. Men det känns ändå lite jobbigt mentalt. Intalar mig att någon gång måste jag komma igång och slita med blodsmak om jag ska komma tillbaka till forna glansdagar. Så ja jag ska göra så bra jag kan utifrån mig själv och min status just idag. 

Väl på plats börjar det vanliga snacket och jag inser att jag inte satt upp något fartmål idag. Vilka varvtider ska folk köra på? Finns det någon lämplig klunga att försöka ta rygg på? Robban och jag snackar om 1 minut per varv. Vi ska springa 3 set med 4 stycken 400-metersintervaller med 1 minuts vila inom varje set och 3 minuters vila mellan seten. Det målet känns ok. Lagom utmanande med tanke på intervallerna jag lyckades åstadkomma själv hemma i kvarteret förra veckan. 

Ulrika och några till pratar också om den farten och jag bestämmer mig för att lägga mig avvaktande bakom dem och känna av läget första varvet. De får en liten lucka direkt men sedan förblir avståndet stabilt. Så intervall två startar jag med dem och tar rygg. Kollar klockan och tänker att det här kommer aldrig hålla. 55 sekunder per varv. 10 sekunder snabbare per intervall än jag tänkt och det känns. Det är jobbigt redan från början. Ska det här hålla blir de 12 intervallerna ingen trivsam resa. Men jag lyckas bita mig fast. Ligger som ett litet gummiband där bakom. Håller på att tappa ibland men kopplar på pannbenet och täpper till luckan. Benen stumnar efter ett tag och jag vet att jag kommer få lida för detta imorgon. Sista intervallen tappar jag några sekunder. Men det håller. Jag lyckades ta ut mig totalt. Slaktade ben som vi brukar benämna det. 

Tyvärr ingick det inte i skjutsen att Thobbe bar mig från bilen. Men jag lyckas ta mig ur och stappla mig in. Skiner som en sol. Jag älskar den här känslan. Jag inser att det är det här som gör att frågan inte är om jag någonsin kommer tillbaka till min gamla form, utan när. 

Så nu sitter jag här morgonen efter. Med två pigga barn efter en natts dålig sömn som alltid efter sena hårda träningspass kvällen innan. Benen är tunga men det går. De ska dock få vila idag. Jag ska njuta av känslan. Känslan av att jag fortfarande vågar utmana pannbenet och springa tills benen inte bär… 

Jag ska dessutom bli bättre på att fota. Bjuder er på en gammal bild så länge.  

  

Premiären avklarad 

Har ni någon gång tänkt att något verkar tråkigt men sedan visar det sig vara ganska kul? Man drar sig för att testa för att det finns likvärdiga alternativ. I detta fall har jag länge varit medveten om att alternativen är lite mer ineffektiva. De kräver mer tid runtomkring av mig. Så med två barn och ett mål nästa år som kräver sin träning var det nu oundvikligt. 

Det var liksom dags att sätta sig på sadeln en trappa upp och köra livets första cykelpass på trainern. Och det var rätt roligt. Skönt med smidig träning. Jag satte på en film och körde ett kortare intervallpass eftersom jag skulle iväg på återträff med klassen från universitetet på kvällen. Det kändes bra och jag känner att jag längtar lite till nästa gång. Bra betyg. 

På kvällen lämnade jag båda barnen och sambo hemma några timmar för middag på stan med gamla klassen från Liu. Vi var på Pinchos och åt vilket jag aldrig varit förut. Jag gillade det verkligen. Skönt att koppla bort mammaledighetslivet och träningsfokuset och prata gamla minnen med trevligt folk. Det ger energi av en annan dimension. Nu kunde ju lilleman inte äta ersättning hela kvällen så jag åkte hem tidigt vilket var rätt skönt. 

  

Planering för två

Jag och Daniel har ju planerat vår träning ganska mycket nu för att hinna få till både pass och familjetid. För familjen är ju trots allt viktigast. Det här är första veckan vi kör efter schemat. Vi testar och känner av det. 

Det är inte jättemycket utrymme för flexibilitet. Men det måste vara så för att vi ska få ihop allt. Däremot måste vi vara toleranta för och medvetna om att vi kommer vara tvungna att ställa in, flytta eller ändra på pass. Bara att inse. Barnen kommer alltid gå först om det behövs. Och ibland finns andra saker i livet som måste få tid och utrymme. 

Såhär mot slutet av första veckan har det redan märkts av. Jag fick skjuta på torsdagens styrka och körde den efter gårdagens planerade och genomförda löppass. Daniel har gymmet planerat på måndagar. Han behöver dit eftersom vikterna vi har hemma inte är tillräckliga för honom i marklyft och knäböj. Så kom han på att om han kan åka en halvtimma tidigare till simningen på fredagar så hinner han köra det i gymmet de har tillgång till där. På det här sätter effektiviserar vi och lämnar utrymme för med familjetid och extra träningspass. Det kommer säker bli fler ändringar av detta slag framöver. Vi kommer komma in i rutinerna mer och så kommer våra träningsbehov delvis ändras med tiden allteftersom det närmar sig tävling. 

Löpningen är inte konstigheter att få till. Inte styrkan heller, så länge vikterna räcker till mig. Cykelträningen ska nog också gå bra med trainerpass blandat med spinning. Det som blir utmaningen är att få iväg mig att simma. Det blir liksom en större maskin eftersom det ska tajmas med Daniel och familjen. Å andra sidan har jag nöjt mig med ett pass i veckan så det ska nog gå. 

Just nu är jag riktigt motiverad. Men jag antar att det kommer gå upp och ner det också. Det gäller att hålla motivationen uppe så mycket jag kan. Men det kan helt klart bli en utmaning emellanåt. 

Idag är tanken att jag ska genomföra mitt livs första trainerpass. Men det hänger på om D hinner hem innan jag ska iväg. För ikväll ska jag för första gången lämna mina tre pojkar hemma själva med nattningsproceduren. Jag ska på återförening med min gamla klass på universitetet. Ska bli riktigt skoj. Många har jag inte träffat på flera år. 

Har jag förresten sagt att vi har ett litet projekt på gång här hemma? En relativt oanvänd yta här hemma ska förvandlas till myshörna nu när storebror tagit sängen som stått där. 

Nu kör vi

Idag är dagen här då jag börja träna mer fokuserat. Jag släpper mystränandet och påbörjar satsningen mot Jönköping halvironman. Självklart har jag min status och graviditet i åtanke. Något annat vore idiotiskt. Men jag kommer nu sätta igång med mer högintensiv träning. Sakta men säkert ska jag mer målmedvetet öka distanser och träningstid.  Och styrketräningen blir mer fokuserad mot det jag ska göra. Jag släpper Olgapassen nu men tar med mig en hel del av hennes övningar. 

Ett mål är att få så mycket träning som möjligt gjord redan på dagen. Daniel jobbar ju och har inte den möjligheten. Han ska också köra en medeldistans nästa år så vi får pussla så gott vi kan. 

Så dagens pass är redan avklarat. När storebror lämnades på förskolan var jag redan ombytt och hade ätit frukost. Jag tog en powerwalk med barnvagnen på 40 minuter. Fantastiskt väder. Friskt i luften och strålande sol. Massa peppande tankar for genom skallen. Jag är verkligen laddad för detta. 

  
Väl hemma sov lillebror fortfarande. Så det var perfekt att beta av dagens styrkepass i carporten. Ben och rumpa är det som gäller på måndagar. De sista övningarna gjordes inomhus med en liten L sprattlandes bredvid. Jag håller fortfarande lite på att känna på status och vilka vikter jag borde köra med. Och det börjar sätta sig. Benen darrade lite skönt i trappen förut. 

  

Uppdatering av trainer

I fredags uppdaterade vi oss på trainerfronten här hemma. Den förra behövde uppdateras då den skramlade och lät. Den nya ska vara tystare så vi kanske till och men kan köra med sovande barn i rummet bredvid. 

Jag behöver starka ben inför Jönköping. Det är en backig bana. Så i vinter kommer till och jag med cykelträna på trainer. Det ska bli spännande. Tro det eller ej. Men jag har faktiskt aldrig gjort det. Jag har ju haft spinningen. 

Med denna kommer jag bli stark säger Daniel. Haha. Tror ni man måste trampa också? Eller räcker det med att jag sitter på den och kollar film på datorn? Hur som helst planerar jag delta i Wattkampen i år. Det kan bli intressant. 

Jaja denna vecka är det dags att komma igång på allvar. Mer om det imorgon. Sussa sött. Nu ska jag sova. 

  

Materialsport

Ja triathlon är helt klart en riktig materialsport. Med tre grenar finns det mycket att plöja ner pengar i. Jag har en hel del saker redan men vissa saker behöver uppdateras och en sak behöver köpas till. Jag hade tänkt köpa en redan till Kalmar förra året. Men snåljåpen i mig tänkte om vilket jag kanske ångrade lite i efterhand. Men det är mycket pengar. Helt klart det en triathlet lägger mest pengar på. En ny cykel. En tempohoj ska nu inhandlas. 

Jag vet eventuellt vad jag vill ha redan. Men jag ska inte utesluta något. Tänk om någon kunde ge mig värsta bästa cykeln bara så där. Sååå om ni har mycket pengar som ni inte vet vad ni ska göra av så kan ni alltid sponsra en föräldraledig bloggande nybliven tvåbarnsmamma som brinner för träning. Hon är inte direkt snabb eller snygg heller. Men hon gör det med hjärtat. Hahaha så kom igen nu!!! 

Nej men allvarligt. Om ni har några tips på prisvärda bra cyklar så tipsa mig gärna. Vilket är ditt favoritmärke/modell som jag inte får missa att spana in? Du kanske rentav har en begagnad pärla i förrådet som du har tänkt sälja?

För övrigt behöver jag då kanske införskaffa en ny hjälm som matchar cykeln. Och en ny baddräkt eftersom den andra är så sliten att man snart ser huden genom det svarta. Så för alla andras skull ska jag piffa upp mig i bassängen. Löparskor blir det väl ett par nya till våren också. Annars sliter jag på det jag har. Uppdateringar får ske när jag börjat jobba igen. Man blir inte miljonär gällande pengar på att vara hemma. Men miljardär på känslor och kärlek blir man däremot. 

Bjuder er på en bild av min racer-pärla som gjorde mig sällskap i Kalmar.