Återhämtning ska ge mig energin tillbaka

Häromdagen skrev jag om den tunga period jag är inne i nu. Jag har de senaste dagarna bearbetat mycket av mina känslor och tankar kring detta. Försökt bena ut vad som gått snett. Vad som är annorlunda nu mot tidigare. Hur jag ska komma ur det. Och hur jag ska undvika att det händer igen. Nästa gång kanske det blir värre och vägen tillbaka mycket längre.

Jag vill dock börja med att säga att det känns som om det har börja vända. Jag känner mig gladare och mindra stressad idag.

Roten till det onda

Följande saker har jag haft med i mina reflektioner. Vissa saker har absolut påverkat mer än andra.

  • Träning
    Jag har i princip inte tränat alls den senaste månaden. vi har haft halsont och täppta näsor hemma. Jag har kört något pass emellanåt men inte blivit helt kry för att dra igång på allvar. Träningen är ren terapi för mig. Det är egentid där jag kan avreagera mig. Jag bearbetar många tankar och löser många problem under mina träningspass. Dessutom ger de mig energi att orka med jobb och vardag. Att endast få till 3-4 pass under en hel månad har varit en katastrof för mig. Mer mentalt än kroppsligt.
  • Jobbet
    Jag har generellt sett inte mer att göra nu än tidigare. Kanske lite mer saker som är inbokade tidigt på morgonen, vilket har gjort mina morgnar med dagislämning extra stressiga. Jag har kommit infarandes på jobbet, med andan i halsen och en stressnivå högt över det normala. Jag måste lära mig att hantera det. För det kommer vara så i framtiden vissa perioder också. Jag har i princip alla lämningar av barnen. Inte en dröm precis. Men det är så vår arbetssituation är och det måste hanteras. Men som sagt. Arbetsblastningen är inte högre än vanligt. Kanske ett par fler trögarbetade saker än vanligt.
  • Familjen
    Familjen har verkligen inget med det negativa att göra. De ger mig energi. Det gör mig inget om huset är ostädat en vecka, om vi inte får till världens bästa mat varje dag eller om tvättkorgen är överfull. Jag skulle gärna ha mer tid med familjen än jag har nu. Hemmasysslorna stressar mig inte heller. Jag tycker om att gå hemma och pyssla.
  • Huvudvärk och stel nacke
    Förra lördagen fick jag huvudvärk. Den börjar bli bättre nu helt klart. Men den har gjort mig trött, ofokuserad och nedstämd. Jag har inte alls kunnat hantera saker med samma energi som tidigare. Jag vet inte hur mycket nytta massagen i onsdags gjorde, men det är som sagt på väg åt rätt håll. Nu kommer den mest på kvällarna.

Återhämtningen

Resan tillbaka till välmåendet stavas ÅTERHÄMTNING. Jag behöver mer av den varan. Inte fysiskt nu, utan mentalt. Jag behöver koppla av mer. Att få möjlighet att bearbeta mina tankar och problem utan måsten eller barn som vill ha min uppmärksamhet mest hela tiden. Jag behöver få in mer bitar av saker som ger mig energi och återhämtning i min vardag igen.

Jag har varit på resande fot en del senaste tiden. Det har gjort att jag gärna vill va hemma. Se till att Daniel får komma iväg eftersom han har pluggat hårt senaste veckorna. Plus att han får dra hela lasset när jag är iväg. Problemet är att jag i princip bara varit borta i jobb. Det är inte återhämtning. Men jag har inte samvete att ta mig tiden får återhämtning och vara bort från familjen ännu mer. Jag har dock i helgen insett att det är det jag behöver. Inte massor kanske, men mer än senaste två månaderna.

Så det här har jag punktat ner att jag ska få in mer av:

  • Träning
  • Avkoppling hemma i soffan (läsa, tv, serier, målarbok för vuxna)
  • Träffa människor som ger energi. Fika på stan, luncha osv.
  • Inte planera in så mycket hela tiden. Ta det mer som det kommer.
  • Samtidigt bli bättre på att planera saker som måste rulla på. (storkok, handling och liknande) Saker som tar energi om de inte är planerade och går smidigt.

Har ni mer tips på saker som får er att koppla av?

2016-255

I fredags njöt jag av en kopp favoritte och god choklad. Daniel var ute och tog en öl och burgare. Jag slappade i soffan. Utan måsten.

Stresshantering

Jag har varit lite off med bloggandet. Inte för att jag velat det egentligen. Mer för att jag behövt det. Jag har haft så mycket runt omkring mig. Detta har även inneburit att jag missat några veckoteman med nätverket. Några riktigt bra teman dessutom. Så jag tänker ta igen dem nu när jag är igång igen.

För ett par veckor sedan skrev vi om stresshanterig. Ett ämne som den senaste tiden varit extra aktuellt för mig. Stressen är den största anledningen till att jag valt bort bloggandet och en del andra saker. Det har varit för mycket helt enkelt. Jag har skrivit om det tidigare. Jag har behövt prioritera andra saker för att hålla mig i balans.

Hur märker jag att jag är stressad?

Det finns flera faktorer som påverkar detta och som gör att jag inser att jag är stressad.

  • Jag kan inte slappna av. Hjärnan går på högvarv hela tiden. Nya idéer kommer till höger och vänster, men bara tanken på att genomföra dem ger mig ångest.
  • Jag vill inte tacka ja till nya saker. Jag vill bara vara hemma och beta av saker som är påbörjade. Eller umgås med bara familjen och hämta energi från den. En enkel inbjudan om middag med vänner kan göra att jag får ångest nästan.
  • Det känns som om allt rusar och inte går att bromsa. Jag hinner inte med. Det är omöjligt att avsluta saker i tid. Och jag försöker hålla alldeles för många bollar i luften på en gång utan att inse att det är dömt att misslyckas.
  • Svårt att komma till ro och somna. Hur trött jag än är. Jag tänker på saker jag gjort, inte hunnit avsluta och saker som borde göras. Jag är för trött för att läsa men kan inte somna.

Hur tar jag mig ur det?

Hur löser jag situationen? Hur tar jag hand om mig under stressiga perioder? För än så länge har jag lyckats ta mig ur stressen varje gång.

  • Jag tackar nej till så mycket jag bara kan. Inga nya projekt startas upp helst.
  • Jag avbokar inplanerade saker och avslutar eller delegerar bort påbörjade.
  • Jag fokuserar på saker som ger mig energi. Saker som får mig att slappna av och som ger mig en bättre balans och ro i kroppen. Som får känslan av rusningstrafik att bromsa upp.
  • Det är extra viktigt att sova mycket och äta bra. Då känns det som att kroppen återhämtar sig snabbare.
  • Jag lägger till extra tid för saker som verkligen får mig att koppla bort stressen. Jag läser böcker, bakar, tränar eller umgås med människor som ger mig energi.

104

Framtiden

Än så länge har jag klarat mig från utbrändhet och total utmattning. Jag är tacksam för det. Men samtidigt medveten om att jag en dag kanske inte lyckas. Därför är det viktigt att jag gör saker åt mitt liv som inte bara lättar bördan för stunden. Jag måste jobba med det som är framtiden också. Därför försöker jag få bort saker ur mitt liv som inte tillför så mycket. Saker som tar energi och som jag inte tycker är roliga. Jag borde säkert plocka bort mer än så just nu. Men jag tar lite i taget.

Just nu är jag på banan igen. Det stressiga på jobbet har lugnat ner sig. Jag tycker verkligen om mitt jobb och jag har en massa spännade saker framför mig innan jag går på en lång sommarledighet med familjen. I höst börjar ekorrhjulet på allvar igen med allt vad det innebär. Förskola för båda barnen och heltidsarbete för oss.

Jag vill och behöver må bra dels för min egen skull. Men även för min familjs skull. Mina barn som ger mig så mycket energi och glädje. De som har vänt hela min värld upp och ner.

035090

 

Prestation, mål och inspiration

Nu måste vi bara prata lite om det här med prestation.

Är det så viktigt att prestera? Att hela tiden förbättra sig och utvecklas? Eller kan det bli för mycket? Kan det bli en träningshets som i sin tur blir en negativ spiral? Är det viktigt att vara bättre än andra? Är det verkligen så hemskt att bara mysträna det man tycker är kul ett par gånger i veckan och vara nöjd med det? Är det skillnad på elit och motionär?

Jag har tänkt mycket på det här den senaste tiden och känner att jag faktiskt har ändrat mig lite. Kanske handlar det om mognad eller om att jag helt enkelt har börjat accepterat mina begränsningar.

För mig är det periodvis viktigt att prestera. Eller det blir en morot för utveckling och förbättring. En måttstock för att den träning jag gör är rätt. Dessutom peppar och motiverar det mig. Det gör träningen rolig. Jag är dock noga med att sätta upp prestationen/målet utifrån mina egna förutsättningar oavsett vad andra runtomkring mig har för mål eller anser om mina. Tidsram, familjeliv, träningsmöjligheter, eventuella skador och en massa andra saker spelar in här. Förut hade jag en viss tendens att dras med i andras mål. Att triggas av att springa ett lopp på en viss tid eller träna på ett visst sätt fast det kanske inte var det mest optimala för mig.

IMG_4976

Den här tjejen inspirerar min simning <3

Jag har också på ett sätt slutat att mäta och jämföra mig med andra när det handlar om prestation. Jag försöker bara se till mig själv och tävla mot mig själv. Dock så taggas jag av strävan att bli lite snabbare så att jag kan simma lika snabbt som Lotta även om jag inte störs det minsta av vetskapen om att det aldrig kommer hända. Eller varför inte vara lika stark på cykel som Lisa eller en annan Lotta? När det handlar om löpning kan jag bara drömma och se mig om i stjärnorna att vara lika snabb som Susanne i klubben. Jag inspireras av dessa starka kvinnor, men accepterar och har inga problem med att jag har mina begränsningar. För mig är det inte längre viktigt att vara bättre än andra, men starkare och snabbare personer inspirerar mig att utvecklas och bli bättre än jag tidigare varit. Det känns som en befrielse att ha landat i det tankesättet. Det har givit mig mer ro att fokusera på mig själv och min träning. På det jag vill göra och tycker är roligt. Men kanske främst det jag och min kropp behöver för att nå de mål jag vill uppnå.

Så vikten av prestation ska vi inte förminska. Den kan föra otroligt mycket positivt med sig. Men om man inte är medveten om sin egen kapacitet och förmåga kan det kanske bli negativt. Då finns kanske risken att man fastnar i en ohälsosam träningshets där kraven är mycket högra än vad som är rimligt. Om man verkligen vill slå en person som är bättre, men man inte når dit, vad händer då? Hur påverkar det den mentala biten? Självförtroendet och motivationen? Vad händer med kroppen om detta leder till att man pressar sig för hårt? Är det då skadorna och sjukdomarna kommer?

Men vi ska inte heller glömma vikten och det positiva i att träna utan krav heller. Jag tror att alla människor (kanske elit undantaget) mår bra av det ibland. Det behöver ju inte betyda att man ska dra ner på träningen eller släppa fokus på saker som kroppen mår bra av. Men man behöver inte alltid träna för att bli snabbare eller starkare. Man kan träna för att man mår bra av tillståndet just där och då. Jag kallar det mysträning. Där löppassen inte sker utifrån ett planerat schema utan jag kan gå ut och jogga 5 kilometer i lugn takt bara för att få frisk luft, njuta av naturen och rensa tankarna lite.

Vad vill jag ha sagt då? Gör det som passar dig. Det som triggar och motiverar dig till en träning som du mår bra av. Som din kropp mår bra av. Se bara till att du är medveten om vad du gör. Lyssna på kroppen. Ge den utmaningar när förutsättningarna är rätt. Ge den prestationslös träning när den behöver det. Hitta balansen och det hälsosamma i det du gör. Vad som är det för någon annan behöver inte alls vara samma sak för dig.

Var rädda om er där ute!

Sommar 2014 023

Publiceringsansvar och vikten av siffror

Senaste veckorna har jag läst många inlägg som handlar om exponeringen av våra koppar i sociala medier. Om hur vi framställer oss och vad det sänder för signler till människor som läser våra bloggar och följer oss i sociala medier. Hur påverkas andra människor av det vi skriver? Ja, förmodligen är det nästan lika varierat som antalet läsare. Det jag tycker är viktigt här är ATT vi tänker till innan vi postar en bild eller ett inlägg. Vad är det jag vill förmedla och hur får jag fram det? Hur kommer det påverka mina läsare?

Det cirkulerar också en hel del inlägg om huruvida man ska ha fokus på hur mycket man väger eller inte. Annika skriver att vi är bra som vi är, att vi ska strunta i vågen och kilona. Emma skriver om hur vi måste våga prata siffror och att ansvaret ligger hos läsaren.

Vart står jag i den här diskussionen då? Vad anser jag?

Publicering på sociala medier

När det kommer till vad som publiceras på sociala medier så känner jag ett ansvar för vad jag publicerar och hur det påverkar andra. Jag tänker efter när jag skriver, även om det jag publicerar alltid är utifrån mig och mina tankar. Visst jag kan delvis hålla med de som anser att ansvaret ligger hos läsarna, men inte enbart. Man kan själv välja vilka man vill följa. Men det finns många individer där ute som inte kan se helheten. Som inte kan ta till sig det de läser på rätt sätt. Människor med dåligt självförtroende som tänker att det enda som räknas är att se ut som de på bilderna och som inte kan hantera informationsflöden i sociala medier på ett hälsosamt sätt. För deras skull anser jag att, även om ansvaret är delat, så ligger det största hos oss som skriver. Charlotta är inne på samma sak, vi tappar bort de som inte tycker om sig själva i den här debatten lite. Det är med hänsyn till dessa vi måste ge en balans i det vi publicerar. Jag menar inte att avklätt alltid är fel heller, men balansen måste finnas där. Balansen.

Jessica är en stor inspiratör och profil i sociala medier. Jag blir glad av hennes kloka ord som inlägg i denna debatt. Det är okej att inspireras av avklädda bilder, men de kan ge motsatt effekt. Vi måste vara medvetna om det. Jag älskar hennes ord ”Mer påklätt mer mjukt för själen”.

IMG_5333

Jag inspireras av bilder på starka, glada människor som ustrålar välmående och sundhet. På bilden fina Lotta som imponerade stort under Kalmar Ironman i augusti förra året.

Fokus på siffror

När det handlar om vikt och fokus på siffror är jag lite delad. Det är självklart för mig att vi alla på olika sätt är bra som vi är. Det är inte en siffra på vågen som identifierar en person. Alla är lika mycket värda. Det finns många där ute som fokuserar på vågen men som inte alls behöver det. Människor som skulle behöva släppa fokus på kilon och kalorier. Samtidigt är övervikt ett folkhälsoproblem i Sverige. Många människor där ute skulle behöva minska i vikt av hälsoskäl. Vad är det som säger att fokus på kilon är dåligt för dessa personer? Det kanske rent av är en viktig motivationsfaktor för dem under en viktresa? Att se att det händer något trots att man kanske har dåliga dagar.

För mig är det självklart att man ska få fokusera på vikt när man gör en viktresa. Det är en motivationsfaktor för mig. Hur man framställer det i sociala medier är dock inte lika självklart eftersom vi då återigen hamnar i diskussionen om vad vi förmedlar till våra läsare. Hur framställer jag en viktresa, presenterar viktnedgång, kost, träning och andra saker på ett hälsosamt sätt? Det är lite här nyckeln ligger för mig. Det ska vara hälsosamt och sunt. En balans i livet som får mig att nå mina mål samtidigt som jag mår bra i både kropp och själ. Det är det jag vill förmedla till andra.

Jag genomgår just nu en viktresa personligen. Jag har valt att inte fokusera så mycket på den i sociala medier. Jag har skrivit att jag gör den och varför jag gör den. Jag skriver ibland lite om hur det går. Men inga siffror. De är liksom bara applicerbara på mig själv. De som vill veta mer kan fråga mig personligen för de är inte hemliga. Men jag vill inte att de ska förmedla något som påverkar någon negativt. Sifforna och utvecklingen på vågen och måttbandet motiverar mig längs vägen. Men även känslan av styrka och välmående i kroppen. När jag har nått mitt mål tänker jag lägga undan vikt- och måttfokuset men behålla det andra.

Vår Sommar 2015 093

Jag vet att bilden inte är av bästa kvalitet. Men den säger ändå lite om mig själv och den resa jag gör nu. Detta är 1,5 månad efter att jag födde mitt andra barn. Lycklig och välmående ända in i själen, men med bra många kilon för mycket. Kilon som jag behövde få bort för att få en stark kropp som klarar vardagen och de idrottsliga utmaningar jag vill utsätta den för.

Att jag aldrig lär mig

Jag måste sluta skriva att det var länge sedan jag var skadad eller sjuk. Skrev det här i fredags och nu sitter jag med en förkylning igen. Visserligen en lätt sådan som förhoppningsvis är bra om en dag eller två.

I onsdags på intervallerna pratade jag med Anki och Anna under uppvärmningen. Anki skulle ta det lugnt för hennes hamstring har strulat lite. Då gör jag det igen liksom. Säger att jag för 7 år sedan hade lite problem med baksida lår och säte på vänster sida, men att jag inte har kännt av det sedan dess.

Intervallpasset kändes bra. Inga känningar. Håkan matar oss ofta med att vi ska gå av om vi känner i hamstring. Men jag kände inget då. Däremot tog benen en del stryk. Jag satsade ganska hårt. Det var slitna ben dagarna efteråt. På fredagen skulle jag ta en lugn jogg runt ån. Efter det började jag känna.  Vad är oddsen liksom. Har inte haft problem på 7 år. Jag har smugit igång löpning och styrketräning successivt i 6 månader innan jag ens började tänka på intervaller. Så försiktig har jag aldrig varit förut. Och nu sitter jag här.

Det börjar redan gå tillbaka. Men jag har lite känningar än. Så nu är det vila från löpningen tills det gått över. Vila i kombination  med mycket stretch och rehabövningar. Jag har kollat runt bland lite olika kontakter och fått bra övningar. Det verkar vara mer sätesmuskeln än hamstring, vilket tydligen ska vara bättre. Jag kan ju ändå inte träna med förkylingen, så jag satsar på att vila bort skadan ordentligt nu. Myser runt i mjukisar hemma och försöker göra saker som jag annars inte hinner med.

Hur är det med er annars då? Är ni friska och hela?

img_6337

Delmål och belöningar

Är du en person som jobbar bra med ett tydligt, tidsbestämt mål? Med lite press på att prestera. Eller blir det för stor stress med känslan av misslyckande om målet inte nås inom rätt tid? Det är rimligt att detta varierar för olika personer. Men det är också så att det för samma person kan variera beroende på vilket mål det handlar om. Det kan vara allt från att genomföra en idrottslig prestation, utbilda sig, gå ner i vikt, utföra ett visst antal träningspass eller liknande.

Om slutmålet inte är allt för litet så är mitt tips att sätta upp delmål. Jag har funderat en del på hur jag ska sätta upp delmålen för mina mål jag har framför mig. Jag har pratat om det med andra som också köra med Ninni just nu. När det gäller min viktresa tänker jag att jag har följande alternativ:

  • Jag sätter upp ett antal vikter som delmål. Till exempel delmål efter x antal kilon. När jag uppnått ett delmål får jag min, sedan innan bestämda belöning, och så tar jag sikte på nästa delmål. Fördelen med detta är att direkt när man har uppnått det kan man ta sikte på nästa. Man tappar aldrig farten. Nackdelen är att man kanske inte kör på så hårt som man skulle kunnat eftersom det inte finns någon tidspress.
  • Jag sätter upp ett delmål som är tidsbestämt. Om jag har nått delmålet senast på dagen som var bestämd så får jag belöningen. Fördelen med denna är att man verkligen har en utmaning att jobba mot. Om målet är realistiskt men inte för enkelt uppsatt. Vissa jobbar bäst under lite press och behöver detta. Nackdelen är att det kan bli stressande och medföra att man blir omotiverad om det inte går tillräckligt bra. Man kanske känner sig misslyckad om man bara gått ner 4 kilo och inte 5.

Belöningar
Belöningar tycker jag man ska ha när det gäller vissa mål i alla fall. Särskilt större mål eller mål där pannbenet och karaktären får sig en rejäl utmaning. Mål där man känner att man behöver uppmuntran på vägen. För egen del behöver jag sällan det när det handlar om träningsmål, som till exempel ett lopp eller liknande. När det handlar om viktnedgång tycker jag dock att det peppar och får mig mer fokuserad. Det är liksom en kamp mot min karaktär när det gäller godsaker.

När det gäller viktnedgång tycker jag inte man ska ha belöningar som är matrelaterade. Särskilt inte delmålen. Det kan för min del leda till att jag börjar få sug efter onyttigheter igen. Eller att man kommer tillbaka till mindre bra vanor. Och det risken vill inte jag ta i alla fall. Förslag på belöningar jag tycker är bra:

  • Träningskläder
  • Massage eller andra spabehandlingar
  • En resa med någon man tycker om eller kanske delar målet med
  • Nya kläder
  • Något som har med intressen att göra. En bra bok, en tidningsprenumeration, ett biobesök eller liknande.
  • Målarbok för vuxna eller ett pussel kanske. Jag tycker dessa saker är sköna sätt att koppla av.

Jag har inte alls långt kvar till mitt första delmål. Jag bestämde mig i bassängen imorse att när jag nått dit får jag beställa en ny baddräkt och kanske något annat roligt simredskap.

Har du några bra tips på belöningar att dela med dig av till mig och alla andra som läser detta?

089

 

 

Kanel – nyttigt eller farligt?

Vi är mitt i julstök och glöggkvällar. Det bakas julgodis och lagas julmat och sociala medier fylls av bilder på pyntade granar. En sak som jag förknippar med julen är alla fantastiska dofter. Clementiner, pepparkakor, glögg och gran bland annat. En annan är kanel. Det är en favoritkrydda som används ganska frekvent året om här hemma.

Kanelen växer som bark på träd från olika arter i släktet kanelträd och växer bland annat i Asien och Afrika. Barken kan torkas och malas eller rullas ihop till kanelstänger. Kryddan har länge använts i köken och kan användas i både matlagning och bak.

Kanelen sägs ha många positiva hälsoeffekter, som till exempel förbättrad insulinkänslighet och reglering av blodsockret. Hos bland annat Träningslära.se kan man läsa mer om de positiva effekterna.

Men det jag vill lyfta fram med detta inlägg är att vi blir lite lurade. Den kanel som till stor del säljs i matvarubutikerna är av sorten kassiakanel som innehåller relativt stora mängder av det giftiga ämnet kummarin. Kummarin kan vid för stor konsumtion kan ge leverskador. Enligt detta inlägg är det inte ens äkta kanel, utan en närbesläktad art som smakar som kanel. Kummarin finns i äkta kanel också, men inte alls samma doser som man uppmätt i kassiakanelen. I inlägget står det att rekommendationen för kummarin är max 0,1mg/kg kroppsvikt och dygn. Där står också en hänvisning till den finska motsvarigheten till livsmedelsverket. Enligt dem ska man inte dagligen äta kassiakanel regelbundet. Särskilt små barn ska undvika dagligt intag av kassiakanelen.

Absolut kan vi äta kanelen som säljs i butikerna utan att bli sjuka för det. Jag har ju gjort det hela mitt liv. Men vi kanske inte ska masskonsumera den. Här hemma älskar storebror kanel och äppelmos på sin morgongröt. Jag har kollat runt på nätet bland märken och det finns en hel del olika valmöjligheter av äkta kanel. Eftersom jag inte har haft koll på detta så länge så har vi kassiakanelen hemma också. Den kommer användas upp men till barnen kommer jag bara ge äkta kanel från och med nu. Till exempel har Urtekram en äkta kanel med lågt kummarininnehåll.

Äktakanel

Bild lånad från Urtekrams hemsida.

 

Kött eller inte?

Det här med köttindustrin är ett omdebatterat ämne och det finns mängder av argument och åsikter om huruivda man bör undvika att äta kött eller inte. Diskussionerna tog fart igen förra veckan när WHO kom med sina varningar om ökad cancerrisk med processat kött. Det blossades upp stort i media och sociala medier. Därmed blev det också temat för denna veckas inlägg.

Jag har följt med i debatten i flera år. Det är liksom inget nytt att man varnar för ökad cancerrisk vid intag av stora mängder rött kött, men nu tog WHO ställning vilket har viss tyngd i debatten. Och trots att jag följt den och periodvis läst mycket om detta så känner jag mig ganska så osäker på vart jag står i det hela. Är det verkligen så svart och vitt? Är cancerrisken verkligen det stora problemet när det gäller det stora intag av rött kött som många människor har idag? Eller är miljöriskerna ett ännu större argument för att inte äta kött? Och måste vi utesluta det helt? Det finns saker med större risk som jag undviker, räcker inte det en bra bit?

Jag håller med Emma i det hon skriver. Hennes ord Din kropp är din ensak, men miljön är allas business tycker jag är talande. Vi har ett gemensamt ansvar i våra val och handlingar. Men köttindustrin är knappast den enda miljöboven. Är den verkligen så stor att vi alla borde välja att avstå från kött helt och hållet? Hur långt skulle det räcka om alla till exempel halverade sin konsumtion? Precis som Anna håller jag med om att vi alla borde minska köttkonsumtionen, inte öka den. Hon är själv vegetarian redan. Varje mål mat behöver inte innehålla kött. Men för den sakens skull tror jag inte vi behöver utesluta kött helt och hållet. Däremot tror jag att sättet vi föder upp djuren på måste vara hållbart ur ett miljöperspektiv. Vad kan vi göra i övrigt för att vända på den negativa påverkan som människans levnadssätt har på miljön idag? Jag säger inte att jag har svar på något av detta just idag. Debatten väcker många funderingar, nya frågor och nyfikenhet hos mig. Jag har svårt att ta solklart ställning för eller emot med den kunskap jag har idag. 

Jag är inte vegetarian och ska jag vara ärlig så tror jag inte att jag kommer bli det heller inom en snar framtid. Jag kan nog säga att jag äter allt. Men det finns vissa saker jag försöker undvika så gott det går och vissa saker som jag försöker minska intaget av. Socker är inte heller bra om man ska se ur cancerperspektivet. Socker göder cancerceller. De som inte äter kött på grund av cancerrisken (om det finns några), är de t ex även rök- och sockerfria? Bara en tanke. Jag kan inte säga att jag varken har rätt eller fel och detta är delvis en helt annat debatt. Jag tycker också att det låter vettigare med sockerskatt än köttskatt eller fettskatt. 

Sedan jag först kom att intressera mig för debatten om köttindustrin har dock mina kostvanor förändrats ganska drastiskt. För 15 år sedan var inslaget av fisk väldigt litet i min kost. Jag hade liksom inte riktigt fattat tycke för det än då. Nu har vi som mål att äta fisk och skaldjur flera gånger i veckan. Även om vi inte alltid lyckas så försöker vi. Det tillsammans med flera mål kyckling gör att vi har minskat vårt intag av rött kött ganska mycket. Det går dock lite i perioder. När jag äter ute försöker jag alltid välja fisk eller kyckling. Det som jag önskar att jag vore bättre på är helt vegetariska rätter. Jag har liksom inte fattat tycke för det i den utsträckning jag skulle vilja. Jag får väl ge det en ny chans.

När det kommer till processat kött kan jag dock ärligt säga att vi inte äter det jätteofta här hemma. Korv hör inte till favoriten. Smörgåspålägg blir det lite av eftersom vi inte äter jättemycket bröd. Vi försöker köpa bra kött. Alltid svenskt. Det jag skulle önska är en större andel viltkött. På flera håll länkar man till Jacob Gudiols inlägg i debatten och det är verkligen läsvärt. Han skriver om riskerna på ett bra sätt. 

Så sammanfattningsvis kan jag inte påstå att jag är en vegetarian som hårdrar att vi helt ska sluta äta kött. Men jag tycker vi alla borde fundera på vad vi stoppar i oss, både för vår egen skull och våra kommande generationer. Hur det vi stoppar i oss föds upp och odlas. Vi har som Emma skiver ett gemenstamt ansvar för miljön. Och köttindustrin är bara en del av det ansvaret. Trots att jag läst en hel del om detta de senaste dagarna har jag fortfarande mycket frågetecken som måste redas ut i huvudet. Just nu känner jag lite att de som förespråkar kött inte lyssnar på andra sidan och deras argument om miljön. Å andra sidan verkar det inte som köttmotståndarna kan acceptera att det eventuellt finns en medelväg med djurhållning som skulle fungera. Så jag fortsätter läsa och ser fram emot veckans inlägg på andra bloggar om samma ämne. 

151102 007

Åh neeej…

Nej nej nej! No no no!  Det har kommit smygande under dagen idag. Det började med att jag kände mig trött. Och kanske borde jag försökt sova på lunchen när båda pojkarna sov. Men jag hade en del annat att fixa med. På eftermiddagen började jag känna mig hängig och lagom till Daniel kom hem började jag känna av halsen. Nu känner jag mig hängig, sliten och som om det är en rejäl förkylning på gång. Hoppas resten av familjen klarar sig bara.

Det här är väl livet som småbarnsförälder. Dagisbaciller som dras hem i tid och otid. Barnen ofta mer motståndskraftiga än vi vuxna. Förra året klarade jag mig ganska bra. Men inte Daniel. Så i år har vi börjat boosta tidigt. Men jag har slarvat. Vi har köpt Holistic Reds, men jag har inte tagit på någon vecka. Dessutom blir ju min sömn rätt kass varje natt nu för tiden. Vågar inte tänka på hur få timmar jag sov i natt. Och middagen igår kväll var inte så bra. Det räckte inte riktigt till mig och jag var bortbjuden så det blev te och mackor. Men idag har jag boostat med bra mat, mycket  vatten och ska sova tidigt.

Håll nu tummarna för att jag vaknar och inte känner mig sämre imorgon. Dock känns det inte så lovande på den fronten.

Hur boostar ni när ni känner att ni har en förkylning på gång?

Höst 2015 343

Balansen i livet

Jag har bloggat om det flera gånger förut. Ämnet ligger mig liksom varmt om hjärtat. Här i dagarna kommer ni kanske märka att vi är ett gäng som bloggar just om hälsa. För mig handlar hälsa om att leva så att jag mår bra. Båda fysiskt och psykiskt. Det är en balans i livet som är både viktig och svår. För mig går dessa hand i hand.

När det gäller det fysiska mår jag bra av att träna. Jag tycker om att träna. Det finns få saker som slår ett löppass en ljummen sommardagsmorgon, en solig sprakande höstdag eller i ett gnistande vinterlandskap. Eller en tur på cykeln tillsammans med härligt sällskap. Jag har återigen kommit in i en fas där styrketräningen är rolig. Samtidigt som träningen ger min kropp det den behöver, så får detta mig att må bra i själen också.

För att min kropp ska må riktigt bra behöver jag äta bra också. Jag är inte något fan av dieter. Även om jag inte har några förbud när det gäller kost strävar jag efter att äta ren mat med så lite tillsatser som möjligt. Jag är en riktig godisgris men försöker ändå begränsa intaget så mycket jag kan. Mindre nyttig mat åker ner ibland det också. Men när jag äter det så gör jag det utan dåligt samvete.  Jag njuter av det, annars kan jag lika gärna låta bli.

På det mer mentala planet så handlar mitt mående mycket om de människor jag har omkring mig. Jag lägger energi på de förhållanden som både ger och tar energi. De som bara tar försöker jag undvika. Det har gett mig ett större lugn i sinnet. Min sambo och mina barn ger mig så ofantligt mycket kärlek och energi.

I dagens samhälle har stress blivit en stor hälsofaktor. Många människor stressar betydligt mer än de mår bra av, så även jag ibland. Men jag har lärt mig att tacka nej. Jag behöver inte ha ett finger med i allt. Jag behöver absolut inte tacka ja till saker jag inte har lust med. Jag har blivit mycket bättre på det senaste året och jag känner mig mer lugn och harmonisk nu. Trots att jag under detta år blivit tvåbarnsmamma.

Så sammanfattningsvis. Att leva hälsosamt är enligt mig att leva så att man mår bra. Att hitta balansen i livet med alla måsten och allt man vill göra. Anna skriver så bra att det måste vara ok att ligga på soffan, äta skräpmat, strunta i tvätten och lägga ut träningsbilder på Instagram. Man måste hitta det man själv mår bra av.

Ida skriver om att orka med och jag känner igen mig i det. Camilla skriver om frihet och balansen i livet vilket är hälsa för henne.

Sommar 2014 017