Större respekt för gravida tack 

Alltså vad är det med människor? Vart är respekten för andra? Förståelsen för att vi alla är unika individer med olika kroppar som beter sig på olika sätt? 

Ja idag kanske jag är lite på krigsstigen. Vaknade upp och möttes av ren idioti från en människa som jag verkligen trodde hade större respekt för andra människors livsval med tanke på hens historia. Men det är kanske de som gjort misstag själva som dömmer hårdast?

Sedan möts jag av ett instagraminlägg från en gravid, jättefin kvinna som får höra kommentarer om att magen är så stor. Frågor om det verkligen bara är en bebis i magen. Då blev jag irriterad igen. Jag läste detta hos Annica tidigare i sommar och reagerade då också. Jag kan minnas att jag fick kommentaren en gång med storebror. Från en kvinna som inte ens känner mig. Den satte sig kvar och jag minns min känsla än idag. 

Till alla där ute. Bara för att en kvinna är gravid ger det inte dig någon rätt att kommentera magen. Om du har vett nog att förstå det så kan jag berätta för dig att varje kropp är unik. Varje kropp reagerar olika på saker och ting, till exempel att vara gravid. Dessutom expanderar livmodern olika hos olika kvinnor vilket gör att vissa knappt ser gravida ut i slutet av graviditeten. Andra ser höggravida ut tidigt. Dessutom är tillväxtfaserna olika för olika graviditeter. Jag växte mycket runt vecka 30. Sedan planade det ut något. I alla fall med storebror. En stor skillnad för mig var också att kraftiga sammandragningar i andra graviditeten gjorde att jag knappt ens kunde ta promenader. Första gången var jag aktiv fram till veckan innan. Det kanske är en bidragande orsak till större viktuppgång med lillebror. 

Då sluta upp med att bedöma en gravid kvinna utifrån hur hennes mage ser ut. Ni vet garanterat inte allt om hennes situation. Låt henne vara njuta av ett av de största miraklen som finns i livet. 

Kärlek till er alla!!!

  

Löpning efter graviditet

Löpning efter graviditet är ett ämne som diskuteras ofta. Många verkar ha en bestämd åsikt att man ska göra si eller så. Vänta så länge eller kör igång direkt. Det finns många varianter. Jag har läst mängder om det och kommit fram till vissa slutsatser. Jag har fött två barn och även om det fungerade bra att komma igång förra gången så gör jag annorlunda denna gång. Så här tänker jag.

Löpningen är en av de träningsformer som är tuffast för kroppen. Det blir många stötar. Leder och ligament utsätts för stor påfrestning. Därför är det viktigt att kroppen är förberedd för löpningen. Särskilt efter graviditet men inte enbart. Det tar tid för hormoner att gå ur kroppen. Hormoner som bland annat påverkar leder mm. Man måste också stärka bäckenbotten för att undvika till exempel inkontinens och framfall. Olga Rönnberg skriver till exempel så här om löpning och framfall

Men varje kropp är unik och har olika förutsättningar. Varje graviditet är unik. Varje individ har sin träningsbakgrund. Vi är olika starka och har olika svagheter. Därför finns många rätt och fel man kan göra för att komma igång efter man fött barn. Man kan inte säga att en kvinna ska vänta sex månader innan hon tar sitt första löpsteg. Inte heller säga att det är ok direkt efter klartecken från barnmorskan. Man måste lyssna på sin egen kropp och utgå från den. Vi är individer. 

Jag körde mitt första löppass 9 veckor efter att lillebror föddes. Baserat på bland annat följande punkter:

  • Jag är en van löpare. Min kropp har varit van med löpning sedan jag började orientera vid 9 års ålder. 
  • Jag var i bra löpform när jag blev gravid. Sprang ovetandes om att jag var gravid en IM-mara i början av graviditeten. 
  • Jag har gjort mina knipövningar och bäckenbottenträning. Bättre denna gång än förra vilket jag absolut märker av. 
  • Jag fick klartecken av barnmorskan på efterkontrollen. 
  • Jag har tagit mycket promenader tills nu för att låta kroppen jobba igång. 
  • Kroppen känns redo. 

Jag kände mig helt enkelt redo att testa. Jag har nu sprungit två gånger och allt känns kanon. Minsta lilla jag känner att bäckenbotten inte hänger med eller jag läcker urin kommer jag hålla upp ett par veckor igen. Fortsätta bygga och stärka upp. Men om jag inte testar vet jag heller inte om jag är redo. 

Här kommer mitt upplägg 

  • Jag börjar med korta löpsträckor med gång emellan. Första passet 8*1 min, 1 minuts gåvila. Andra passet samma upplägg fast 10 stycken. Här bollade jag lite med Maria om upplägget. 
  • Ökar försiktigt. Antingen med antal, tid eller vila. När löptiden nått 20 minuter totalt ska jag köra mitt första varv i spåret utan vila. Det är 2,2 km. 
  • Jag vilar alltid minst två dagar emellan fram tills jag har klarat 5 km. Alltså löpning var tredje dag. Detta för att kroppen verkligen ska hinna känna efter. Träningsvärk osv är värst andra dagen. 
  • Minsta känning t ex gällande bäckenbotten eller läckage så backar jag och kör bara styrka. Bygger upp lite till. 
  • Jag fortsätter köra Olga och mammamage under tiden. 
  • Ingen stress. Jag har inget datum där jag ska klara en viss sträcka eller liknande. Det får ta den tid det tar. Min förhoppning är att jag är redo att påbörja träningen inför Stockholm marathon 1 december. Men är jag det inte så är jag det inte.

Glöm inte att lyssna på kroppen. Ingen ingen kommer tacka er för att ni stressar igång något den inte är redo för. 

Efter dagens träning. Svettig och osminkad. Nöjd och glad.

Hatkärlek

Jag har just nu en stor hatkärlek till min kropp. Graviditeten har fortfarande stora spår på kroppen vilket är naturligt eftersom det inte ens gått sju veckor. Jag VET det. Insidan känns stark och redo att komma igång med träningen på allvar. Det känns fantastiskt. Jag inväntar dock återkontrollen först. 

Men utsidan. Jag kan knappt kolla mig i spegeln utan att otåligt tänka på att jag vill komma i form snabbt. Jag har vissa dagar tångest på något sätt. Men viktnedgången är så mycket segare denna gång än med V. Dessutom gick jag upp några kilo mer med L eftersom jag inte kunde röra på mig denna gång. Jag är inte alls bekväm med hur jag ser ut just nu. Bulldegen på magen sitter där och hånler mot mig om jag råkar se den i spegeln. Jag försöker blänga på den för att skrämma bort den men det funkar inte det minsta. Kläderna sitter inte alls som jag vill och jag önskar nästan det inte var sommar och shortsväder. Även om jag går ner i vikt nu så går det lååångsamt. Vid denna tid med V hade jag nästan tappat alla kilon från graviditeten. Nu har jag en bit kvar. Och det känns som om jag vandrar i gyttja. Segt och jävligt. 

Jag längtar tillbaka till den starka kropp jag hade förra sommaren. Som var på väg mot drömvikten. En kropp där kläderna faktiskt satt bra. Där jag kunde se mig i spegeln och känna mig stolt över den resa jag gjort med Ninni. 

MEN jag är inte dummare än att jag inser att kroppen ser ut såhär på grund av något fantastiskt. Mina älskade, ljuvliga, fantastiska och underbara söner. De är värda allt och jag skulle lätt se ut så här resten av livet för deras skull. Jag vet att det är en resa att återhämta sig efter en graviditet. Jag vet att det ofta är tyngre och segare andra gången. Jag älskar min kropp för att den har berikat mitt liv med dessa två. Jag är stolt över vad min kropp faktiskt klarat av. Och fascineras av hur bra jag faktiskt återhämtat mig under dessa veckor. 

Otåligheten är på något sätt min motivation. Den kommer tagga mig att komma i form igen. Och varför är formen så viktig för mig då? Början av det här inlägget provocerar kanske någon. Någon med åsikten att jag ska njuta av stunden osv. Men vet ni, jag vill ha en stark kropp för att orka med mina barn och det liv jag lever. Dessutom mår jag bättre mentalt av träning och vara nöjd med mig själv. Träningen är en del av den jag är som person. Så kommer det alltid att vara. 

Och visst, vikten är bara en siffra på vågen och allt det där. Jag håller med om det. Jag brukar inte prata kilon eller viktnedgång så mycket. Men mitt största mål med att minska på vågen är ju att bli en snabbare löpare. När man t ex springer en mara är varje kilo en del att släpa runt på för kroppen. 

Så visst jag älskar min kropp för att den gett mig mina två prinsar. Men just nu är den kärleken en hatkärlek av högsta klass på grund av det jag ser på utsidan. Men jag jobbar på det. 

Kärleken till mina söner är obeskrivlig

Soffsurfande och sorterande

För en social aktivitetsjunkie som jag så är det ibland smått frustrerande att vara placerad i soffan även om jag VET att det är för mitt och bebisens bästa. Jag accepterar det faktum. Men jag har samtidigt insett att det inte behöver betyda att jag ska vara fastklistrad i soffan. Det finns en hel del som behöver göras som jag kan göra utan att anstränga mig. Idag har jag surfat syskonvagnar i några timmar. Läst recensioner, kollat in sidor utomlands, bollat med en kompis som också ska ha barn men först efter sommaren. Vägt fördelar mot nackdelar. Vad är viktigt för mig? Tycker Daniel också att det är viktigt? Hur ställer sig priset i svenska butiker emot priset att köpa från utlänska sidor? Jag har letat på blocket varje dag i jag vet inte hur länge, men jag hittar inget i närheten som passar det vi är ute efter. Skulle vi bo i Stockholm hade det varit lugnt. Men jag tycker inte det är värt hur mycket som helst i tid och pengar att åka runt halva landet för en begagnad vagn. En annan aspekt är andrahandsvärdet. Nu har vi nog nästan bestämt oss. Och om inget dyker upp begagnat kommande dagarna blir det nog en beställning till helgen om inte tidigare.

Efter barnvagnssurfandet åt jag lunch innan jag lade mig på soffan och kollade på ett avsnitt av Drop Dead Diva. En perfekt ligga-hemma-i-soffan-serie på Netflix som jag fastnat för. Jag tackar Maria för det tipset. Ett avsnitt var det jag orkade med innan jag somnade skönt. När jag vaknade kände jag ett behov av att göra något vettigt igen så jag satte mig att sortera in lite papper i pärmar. Rensa, slänga och sortera får mig att må bra just nu. Det liksom får mig att känna mig nyttig i allt vilande om är min huvudsyssla för tillfället. Det får mig också att känna mig mer i fas inför nästa lilla familjemedlem som ska dyka upp här om en månad eller två.

Nu ska jag snart förbereda middagen lite innan jag hämtar lilleman på dagis. Daniel ska laga den egentligen, men jag kan ju alltid förbereda och underlätta det jag orkar med. Ni vet, ta fram från frysen, koka matvetet och annat som inte är så jobbigt. Han drar ett stort lass här hemma just nu och jag vill ändå underlätta så mycket jag kan. Han behöver också sin egentid. Inte bara passa upp på mig. Vi är två som ska orka hålla denna lilla familj igång ju!

Mina blogginlägg kanske inte är så spännande just för tillfället. Men mitt liv är nog inte mer spännande än så här heller. Inte än i alla fall! Men vänta ni bara… Det kommer… I sommar hoppas jag att jag kan få till riktigt mycket hemmaträning. På bilden nedan ser ni hur det såg ut uppe i Haparanda i somras. Lille V tyckte träningen verkade spännande i alla fall!

Semester 2014 132

Placerad i soffan

Eller ja kanske inte bara i soffan. Men jag är sjukskriven resten av graviditeten. Jag har sammandragningar som började i julas och som har blivit fler och fler. De är inte farliga i sig, men de släpper bara om jag vilar. Jag har varit uppe på kontroll flera gånger och fått Bricanyl utskrivet.

Jag har varit hemma i tre veckor nu och börjar faktiskt få lite kontroll på dem. Jag vet hur jag ska hantera min kropp för att de inte ska bli så kraftiga. Vissa dagar känns de nästan inget alls. Då får jag nästan lite dåligt samvete och tänker att jag kanske borde klara att jobba i alla fall. Så försöker jag göra något och så är de tillbaka igen.

Men de senaste dagarna har jag på något sätt landat i att vila är det kroppen behöver. Sjukskrivningen är ju till för att jag ska kunna vila så att jag mår bra. Kan jag klara mig från sammandragningarna är det ju bra för både mig och bebisen. Så nu har jag motat bort det dåliga samvetet och försöker se till att njuta av att faktiskt må bra. Ingen kommer tacka mig för att jag hela tiden pressar mig till gränsen för vad kroppen orkar med.

Den senaste 1,5 veckan har jag dock mått rätt risigt, fast av en annan anledning. Halsont och förkylning som ledde till en extrem hosta har hållit mig vaken om nätterna. Jag har hostat mig till smärta i musklerna i både mage och rygg. Men imorse vaknade jag relativt utvilad och kände att hostan blivit lite lindrigare. Jag hoppas på en frisk vecka nästa vecka där jag kan ligga på soffan och vila utan att känna mig dålig.

Nu är jag ju en person som är van vid att vara i farten och aktiv. Så jag tänker faktiskt inte slösa bort tiden i soffan ändå. Det finns saker jag kan göra som inte påfrestar så mycket:

  • Ett sista frisörbesök innan bebisen kommer
  • Fotvård
  • Massage
  • Fotobok med Vilmers första år
  • Läsa böcker
  • Förbereda för bebisens nedkomst
  • Lunch med fina vänner

Ja ni ser. Inget tungt arbete här inte. Saker som jag kan sitta hemma i soffan att göra. Eller som ger min själ lite ompyssling. Jag tar en sak i taget och blir inte det minsta stressad om jag inte hinner med något planerat. Jag försöker göra en sak varje dag utifrån vad jag känner att jag klarar av. Idag ska jag göra ett par ärenden som behöver klaras av innan bebisen vill titta ut till oss. Sedan ska jag ha en lugn helg med familjen… Mina föräldrar kommer och på söndag ska vi njuta av det fina vädret som har utlovats. Min systers söta T fyller 5 år och han ska firas med traditionsenlig korvgrillning på altanen.

Ta hand om er där ute! Njut av livet och tänk positivt!!!

Äntligen endorfiner

Äntligen! Fysisk aktivitet som kroppen inte reagerat negativt på. Med Vilmer i magen gick jag på Frejas vattengympa och det var underbart. Cirka en timma i vattnet och så fika och diskussion en timma på det.

Jag har haft en önskan om att kunna gå denna graviditet också. Freja lades ner men Åsa fortsatte i egen regi. Så jag anmälde mig redan i höstas för att få plats. Då fanns det dock ett hinder på vägen. Vattengympan är på vardagar och om jag går på den får inte V vara på dagis. Vi funderade en del på lösningar med barnvakter eller att Daniel skulle ta ett par timmar föräldraledigt när jag var där. Men så visade det sig att om jag lämnar in ett intyg från barnmorskan att hon rekommenderar att jag går på vattengympa så får V vara på dagis när jag är där.

Då kom istället funderingar på om min kropp skulle klara av det fysiskt med de utmattningskänningar och sammandragningar jag har haft sedan jul. Men jag bestämde mig för att testa. Och förra veckan fick jag både intyget från barnmorskan och en plats i torsdagsgruppen. Jag var där och testade och vet ni? Det var HELT UNDERBART! Visst lite sammandragningar kände jag. Men inte så att jag behövde avbryta och de försvann efteråt. Men känskan av att återigen få känna lite mjölksyra och endorfiner strömma genom kroppen var magisk.

Jag behöver verkligen detta. Både fysiskt och psykiskt. Min kropp behöver motionen. Min själ behöver egentiden. Tid hemifrån som inte innefattar jobbet. Där jag har ork och ro att bara ta hand om mig själv. Släppa måsten och fokusera på att jag faktiskt om mindre än 3 månader ska ta mig igenom en förlossning igen. Både mentalt och fysiskt behöver jag börja förbereda mig på det ordentligt. Jag har inga problem att kunna ta mig hemifrån på kvällarna för att få egentid. Men då har jag inte orken. Då vill jag bara vara hemma hos de två finaste killarna i världen. De ger mig extremt mycket kärlek och energi.

Men varje torsdag morgon ett tag framöver är det jag som lämnar V på dagis och sedan åker till PAUS för 2 timmars egentid.  Med gott samvete och mitt eget och pyrets bästa i tanken! 🙂

Heffaklumpen version 2

Jag är förväntansfull och lite nervös. Jag har äntligen fått plats på vattengympan som jag gick på när jag väntade Vilmer. På torsdag ska jag dit första gången. Jag är nervös eftersom jag inte vet hur kroppen ska reagera när det gäller sammandragningarna. Jag sätter min förhoppning vid att det går bra som för fina Lotta. Hon hade samma problem, men vattengympan gjorde det inte värre. Vi pratade om det och jag tror att det till stor del kommer hjälpa mig mentalt om inte annat. Jag får väl ta det lugnt med de tyngsta övningarna så att jag orkar med. Jag vill verkligen kunna gå nu varje vecka fram till förlossningen. Avgiften kan jag dra på friskvårdsbidraget på jobbet.

Jag vill ju vara en aktiv och stark gravid blivande tvåbarns-morsa. En sådan som jag tycker är häftig när jag läser om andra som håller igång. Just nu har jag mest landat i ett stadie där jag känner mig som en stor, otymplig, stel och lat heffaklump. En som mest är hemma och degar och äter mat. Jag vet ju att min kropp är fantastiskt. Att vara gravid är ingen liten grej för kroppen och inget som man ska ta för lätt på. Det gäller att lyssna och respektera de signaler som den ger mig. Och det gör jag också!!! Men det tar inte bort heffaklumpen i mig! Viljan att vara stark och grym.

Jag sitter här hemma och längtar efter att komma igång med mamma-mageappen efter förlossningen. Att kunna ge mig ut på lörturer igen. Och att kunna ta långa promenader med barnvagnen bara för att jag vill och kan.

Men nu gillar jag läget! Även om det tar emot ibland!

Gravid igen…

Det här med att vara gravid igen. Inte alls samma sak som första gången. Då kunde jag koppla av och njuta av att vara gravid. Vila när kroppen behövde det. Magen var liksom i fokus på ett annat sätt.

Nu är fokus fortfarande vårt lilla mirakel som springer omkring och busar här hemma. Och så kommer det vara ända tills förlossningen är avklarad och vi har ännu ett litet underverk ibland oss. Då kommer V få dela med sig av uppmärksamheten samtidigt som han får äran att visa sitt nya lilla syskom hur världen ska tas an.

Att vara gravid en andra gång, med en 1,5-åring här hemma, är så annorlunda.

  • Det finns inte samma tid att vila. Jag kan inte bara lägga mig på soffan och sova en dag när jag kommer hem från jobbet. Det gjorde jag ofta förra gången. Nu ska V underhållas någon timma fram tills maten ska stå på bordet. Sedan ska köket röjas, helst samtidigt som V ska göras i ordning för natten med allt vad det innebär iform av bad, pyjamas, tandborstning och nedvarvning.
  • Jag tänker inte på att jag har en bebis i magen på samma sätt som förra gången. Då längtade jag så enormt mycket att få träffa den lille parveln som låg i magen. Nu hinner jag inte längta så mycket. Tiden bara går ändå. Rätt som det är har jag gått in i nästa vecka. Ibland får jag verkligen tänka efter för att svara rätt på vilken vecka jag är i.
  • Min kropp orkar inte alls lika mycket denna gång. Kanske för att jag blev gravid igen bara 13 månader efter förlossningen. Den var ju fysiskt långt ifrån återställd på många plan. Jag saknar träningen. Så mycket att jag påverkas psykiskt. Men jag orkar inte alls mycket. Jag får sammandragningar om jag går för långt. Jag blir matt i kroppen på några minuter om pulsen stiger för mycket. Samtidgt känner jag hur kroppen jublar av glädje de gånger den orkar med några kilometer till fots. Planen är att återigen börja röra på mig. Jag ska se till att hitta något som fungerar för just mig, just nu. Det är det viktiga.
  • Jag har en relativt komplikationsfri graviditet förra gången. Denna gång märker jag att krämporna kommer lite tidigare. Halsbrännan kom tidigare. Stelheten i ryggen har redan börjat smyga sig på. Och senaste veckorna har jag känns strålningar ner i ljumskarna som jag misstänker kanske kan vara foglossningar. Jag håller tummarna för att de håller sig i schack.

Dock är det ju så att oavsett hur olika graviditeterna känns så har vi något fantastiskt att se fram emot EN GÅNG TILL!!! Tänk vad lyckligt lottade vi är. Det känns som en stor förmån att vi tre får bli fyra. Och denna gång utan att behöva kämpa för det.

Kärlek till er alla!!!

Nu har jag smugit igång kroppen igen…

Med en kropp som inte orkar hålla igång som den brukar får man tänka om. Jag har sänkt kraven och lyssnar extra mycket på kroppen när jag är gravid. Jag pressar mig inte när det inte känns bra och jag vilar när jag känner att jag behöver det. Det har med andra ord blivit en hel del vila den senaste tiden.

Men det känns som om det har börjat vända lite. Illamåendet är borta sedan några veckor. Tröttheten hänger i men är inte lika förlamande längre. En bidragande orsak tror jag är att V sover bättre på nätterna. Han vaknar inte mitt i natten lika ofta och behöver sövas om.

Jag har därför bestämt mig för att denna vecka försöka få igång kroppen igen. Tanken är att starta med vardagsmotionen. Jag ska göra något varje dag där jag rör på mig. Det har gått bra så här långt.

Måndag: Promenad ett varv i spåret med D och V.
Tisdag: Cykel till och från jobbet, med lämning av V på vägen.
Onsdag: Cykel till och från förskolan för att lämna V.
Torsdag: Promenad till förskolan med V i nysön. Mysigt och skönt. Snöskottning på dagen. Och lite styrka på kvällen. (nu har jag skrivit det så nu måste det bli av också)

På söndag utvärderar jag veckan och kroppen. Kanske lägger jag på lite nästa vecka. Kanske vågar testa kroppen på gymmet. Det vore underbart.

 

Löpning efter graviditet

Löpträningen är en av de saker jag saknat mest som gravid. Kanske för att det var den jag slutade med först och en av de saker som jag alltid har gjort. Jag mår bra av att springa. Det hjälper mig att bearbeta dagens händelser. Att rensa hjärnan. Hämta energi. Och göra över med den.

Löpträning efter graviditet känns kanske omdiskuterat. Jag har försökt läsa om det och har kommit fram till att det finns olika rekommendationer och teorier. Jag har i flera månader läst, grubblat, analyserat och planerat för min comeback i löpspåret.

Nu ska jag redogöra för hur jag resonerar. Jag vill klargöra att detta är vad min magkänsla säger funkar för just mig och min situation utifrån det jag har läst. Det är inte så att jag rekommenderar detta till andra som varit gravida. Var och en får ta ansvar för sin egen situation. Eftersom alla individer är unika finns det många sätt som fungerar tror jag. Jag har ingen utbildning om kroppen efter graviditet osv. Man måste lite till sitt eget omdöme. Följande faktorer tar jag bland annat med i upplägget:

  • Jag hade en graviditet fri från komplikationer. Inga känningar av foglossningar eller andra problem med bäckenbotten.
  • Jag hade en komplikationsfri förlossning. Inget där som har gjort att min kropp behöver längre tid för återhämtning.
  • Jag var en van löpare innan graviditeten och har löptränat regelbundet i stor sett hela mitt liv.
  • Jag har gjort knipövningar och bäckenbottenträning sedan någon vecka efter förlossningen för att stärka kroppen och förbereda den på träning. Detta är en mycket viktigt del tror jag.
  • Jag har efter varje pass hittills känns efter och utvärderat och efter det lagt upp plan för nästa pass. Försökt vara lyhörd och lyssnat på kroppen.

Jag vill poängtera att om man inte är van löpare eller om man haft komplikationer under graviditeten eller förlossningen kan det vara en bra idé att låta kroppen vila ytterligare innan man sätter igång med just löpträningen. Det finns andra, mer skonsamma, träningsformer som man kan göra istället.

Jag har hittills såhär 11 veckor efter förlossningen löptränat 3 gånger. Första gången var förra lördagen och den underbara känsla har jag redan skrivit om. Efter det har jag även betat av ett intervallpass med klubben. Inte på något sätt på den intensitet som jag normalt kör intervaller. Av förklarliga och naturliga skäl inte heller det tempo som jag hade för ett år sedan. På schemat stod tusingar och för ett år sedan sprang jag 6 stycken. Målet denna gång var att springa 4 stycken i 6-tempo eller snabbar, även om farten inte var det viktiga utan känslan i kroppen . För ett år sedan sprang jag dem i ca 4:40-tempo. Men jag är ju inte där idag och det har jag full respekt för. Tanken var att få till 4 stycken tusingar med ett lite tempo som var högre än om jag sprungit dem i en följd. Men samtidigt utan mjölsyra och kräkkänningar. Det lyckades jag bra med. Tempot låg runt 5:40. Jag kände mig nöjd. Och glad över att vara tillbaka på tartanbanan på Folkungavallen igen. Jag lyssnade på kroppen och med facit i hand kändes det under just det passet som att det var benen som var begränsningen snarare än flåset.

20120512-090354.jpg

Det senaste passet jag körde var ett lugnt och behagligt morgonpass. Delvis i sällskap med min syster och ett par av hennes granntjejer. Eller husfruarna på Passadvindsvägen som vi kan kalla dem fortsättningsvis. Totalt blev passet 7,2 km och därmed det längsta jag sprungit sedan Vilmer kom. ca 4 km blev med sällskap och resten själv. Jag försökte hitta känslan av långpass. Även om det just idag kanske inte blev så långt. Men som jag redan sagt så många gånger. Skynda långsamt. Lyssna på kroppen. Ge den tid att komma igång utan att anstränga den för hårt och riskera att dra på min skador. Det tar liksom tid för muskler och leder att stärkas upp igen. Jag säger ofta att jag går av om det känns dåligt. Men jag har på senare tid känt att jag inte ens vill komma till den situationen att det kanske inte känns helt ok i kroppen. För tänk om det är för sent då? Jag vill inte råka ut för framfall eller något annat som tar tid att läka. Det har jag inte tid med.

20120512-085701.jpg

När det gäller all träning tror jag definitivt man måste lära känna sin kropp och sina begränsningar. Vissa säger att man ska vänta med löpträning 6 månader efter förlossning. Andra t ex att man kan börja när man kan ta en rask promenad med barnvagnen en längre sträcka utan att det känns konstigt. Vem ska man lyssna på? Som med allt annat anser jag att man ska lyssna på sin egen kropp. Mitt enda råd är väl egentligen att börja försiktigt så att man i tid hinner känna efter hur kroppen svarar på träningen igen. Lita på magkänslan när kroppen vill börja träna. Men se inte barnet och graviditeten som en ursäkt för att slippa träna.