Aktiva barn

Som mamma till två små söner och samtidigt intresserad av träning och hälsa, är mina barns aktivitetsnivå, hälsa och välmående något som ligger mig extremt varmt om hjärtat. I söndags såg jag och sambon första avsnittet av Kalle Zackari Wahlströms nya serie Gympaläraren. Kalle återvänder till sin gamla högstadieskola för att under en termin vara med på idrottslektionerna. Hans gamla idrottslärare arbetar fortfarande där. Det är en tänkvärd serie och jag tar med mig en hel del funderingar och tankar efter att ha sett första avsnittet.

I programmet var närvaron på idrottslektionerna skrämmande låg. Inställningen från eleverna under all kritik. Hur har det blivit såhär? Jag känner inte alls igen det från när jag gick på högstadiet. Vart gick det fel? Kan det vara så att skolan i programmet är ett extremfall, eller är den representativ för dagens ungdomar? Kan det vara så att jag kom från en klass/ort där deltagandet var över genomsnittet även för att vara då? I min klass spelade nog över hälften av klasskamraterna fotboll. Både killar och tjejer. Jag minns att det bara var ett fåtal elever som skolkade ibland och nästan alla hade ombyte med sig.

Vart ligger ansvaret? Överallt läser man att skolans resurser är för dåliga. Att personalen inte räcker till. Att de inte har möjlighet att finnas där för eleverna på det sätt de verkligen skulle behöva. Elever mår dåligt och ingen ser eller har tid att göra något åt det. Det är konstigt att vi i ett land som kallar oss för välfärdsland inte lägger mer resurser på de som ska vara vår framtid. Om barnen inte mår bra och finner en trygghet i sig själva och samhället under de år där de formas och är som skörast, hur ska de då kunna växa upp till stabila och välmående vuxna?

Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka att det inte är skolan som ska skuldbeläggas i första hand. Vi som föräldrar har det största ansvaret för att uppfostra våra barn. Att lära dem respekt för andra människor. Att ge dem kunskap och verktyg att leva ett hälsosamt liv där aktivitet är en självklar del. Om vi vill ha barn som är friska genom hela livet måste vi börja redan när de är små.

  
Det handlar inte om att forma några elitidrottare som ska köra Ironman eller spela landslagsfotboll. Det handlar om att ge våra barn glädjen och den positiva effekten av ett aktivt liv. Ett liv där mer tid ägnas åt lek och bus än med en surfplatta i händerna. Jag önskar att mina barn ska vilja vara med på idrottslektionerna och att de ska vilja hålla på med någon aktiv fritidsaktivitet. Men samtidigt utan att det behövs press och krav. Jag är övertygad om att vi som vuxna kan ha ett stort inflytande över de val som våra barn gör i framtiden. Vi är förebilder och det vi gör formar dem mer än många kanske tror. 

 Så hitta på saker med era barn. Utforska världen. Gå på äventyr. Lek med dem. Ut i skogen. Låt dem testa på saker. Gör vad ni kan för att skapa friska, glada och välmående barn och ungdomar. 

  

All min tid

När man har en liten som varje dag kryper efter och vill upp i famnen. 

När han gnäller om han inte får ge mamma gosiga kramar och snoriga pussar. 

När lille prinsen sover oroligt på nätterna men kommer till ro i mammas och pappas famn. 

När han blir ledsen så fort man lämnar rummet och bara vill att man ska vara nära. 

När feberrosiga kinder och blanka ögon tittar bedjande på mamma för att hon ska ge lite extra kärlek. 

Då blir ni lidande kära läsare. Då släpper mamman alla andra måsten. All fokus går till familjen och de hon älskar mest av allt i hela världen. 

Men vi är på G igen. Lilleman leker själv på golvet. Jollrar och skratta för sig själv. Detta inlägg tog ett par timmar att skriva men det blev något av det i alla fall. 

Det har varit en så händelserik vecka för min blogg. Och jag har inte skrivit ett ord om det. Men det kommer. Det kommer. 

Kärlek till er alla denna kärlekens helg!!! 

 Bjuder på en bild av andra paret nya tights som kom hem i veckan. 

  

Mitt 2015

Inte ens en vecka kvar på 2015. Snart är vi inne på 2016. Nytt år innebär nya mål, ny motivation och nytt fokus för många. Det innbär också ett avslut på 2015. På många av de bloggar jag följer kan man läsa sammanfattningar av året som snart har gått. Utvärderingar av de mål som sattes upp för ett år sedan har har börjat publiceras lite överallt.

Själv satte jag inte upp ett enda mål för 2015. Jag som motiveras bäst av målm som presterar som bäst när jag har något att jobba mot. Jag satte inte upp ett enda för året som varit. Anledningen är denna.

Vinter 2014-2015 128

Lillebror låg i magen och beräknades komma ut i slutet av april. Det är omöjligt att veta hur kroppen mår efter en graviditet och förlossning. Svårt att veta hur snabbt man kan komma igång att träna igen. Dessutom är det en stor förändring i livet att få barn. Vi har ju redan storebror så vi visste ju lite vad som väntade. Dock är det en ny liten individ som vi skulle lära känna och få in i vår vardag. Nya rutiner för oss alla. Det har liksom varit självklart att fullt fokus har legat på familjen och det livet. Att njuta av att bara vara. Sitta i soffan med en bebis i famnen en hel dag utan att känna att jag ens borde ta en promenad om jag inte vill.

Det betyder ju inte att jag inte har tränat. Jag kom igång med mammaövningar efter ett par månader. Började jogga lugnt i somras och har ökat löpningen sakta men säkert. Det har fått tagit den tid som behövs. Det har varit prio på att det ska kännas bra i kroppen. Det har fått bli träning i den mån som livspusslet tillåtit det. Om man bortser från att november och december varit fyllda med magsjuka och förkylningar är jag nöjd med hur jag kommit igång. Om jag är nu där jag för ett år sedan ville att jag skulle vara? Jag satte ju inte upp några mål, men min önskan var ändå att jag skulle vara igång med träningen i allmänhet och särskilt löpningen. Och det är jag.

2016 kommer jag återigen sätta upp ett antal mål. Men med viss ödmjukhet eftersom att livspussel och eventuella förkylningar kan ändra dessa. Ett av målen kommer vara Jönköping halvironman. Men det har tillkommit några andra mål. Ni kommer kunna läsa mer om dem i början av nästa vecka. Så håll ut!

Lucka nr 2 – vilodag med barnfri tid

Saras jävligt jobbiga julkalender fortsätter. Lucka nummer två. En planerad vilodag för mig. Men det blev ändå lite vardagsmotion. Två mindre promenader, lämna och hämta på förskola.  På kvällen lämnade vi våra två snöner hos varsin barnvakt för att gå på konsert med sambons jobb. Stjärnklart. 

Det blev en kväll utan barn. Den första sedan lillebror föddes. Lite nervöst att lämna honom för första gången. Men moster har koll på läget. Det var mysigt att göra något bara Daniel och jag. Välbehövligt och längesedan. 

Imorgon är det lucka nummer tre. Måste fundera ut något roligt att köra. Återkommer om det. 

  

När verkligheten blir extra verklig

Ibland händer det saker som får en att vakna till lite. En tankeställare av något slag. Händelser som gör att man kramar om sina nära och kära lite extra. Känner tacksamhet för det man har. I natt var jag med om en sådan händelse. Jag är fortfarande på starkt påverkad av det.

Min fina brorsdotter körde av vägen och voltade en bra bit med bilen. Hon fick hjärnskakning, lite skador på lungorna och 5 frakturer på revbenen. Lite bulor i huvudet. Hon är såklart lite blåslagen, mörbultad, chockad och ledsen. Men hon lever och även om det kommer ta sin lilla tid att läka så kommer hon bli återställd.

Jag var där hos henne på akuten i natt tillsammans med hennes föräldrar, bror, kompis och farfar. Lugnade och tröstade. Ägnade nog nästan en timma åt att få henne tänka på annat än de fruktansvärda smärtorna hon hade och som nästa gav henne panikattacker. I väntan på läkaren som studerade de flera hundra röntgenbilderna tvättade vi bort smink och målade läppglans. Pratade ansiktsmålningar, skola, julklappar, duktiga brandmän och bajsfärgat läppstift. Det var både tårar och skratt. Hon var en riktig kämpe trots att hon hade ondare än vad många av oss kan föreställa sig.

Vi inser alla vilken ofantlig tur hon hade. Som det verkar lurade hon döden på flera sätt. Denna gång var marginalerna på vår sida på alla sätt. Bilen voltade in på en skogsväg och missade en träddunge. Inne på vägen syntes hon inte från vägen men lyckades ringa sin vän som larmade 112. Att hon inte skadat sig mer är sådan obeskrivlig tur.

Idag känner jag ett stort behov av lugn. Att omge mig med kärlek. Jag önskar så jag hade kunnat stanna hemma i Värmland några dagar till och ge henne lite extra stöd. Det kändes inte så skönt att komma hem som det brukar. Känslan var splittrad på något sätt. Jag är tacksam för att vi var bjudna på mat hos fina Lotta och Mattias. Det fick ett par timmar att gå. Jag har varit trött och lite nedstämd idag. Inte orkat adventspynta något. Inte orkat packa upp väskorna. Inte orkat ens tänka på träning och långpasset jag hade tänkt köra. Det känns så oviktigt med vissa saker vid sådana här tillfällen.

Det här får mig att tänka mycket på livet. Att man ska vara tacksam för det man har. Uppskatta livet och de människor vi har omkring oss. Komma ihåg att visa omtanke och säga att man älskar. Våga be om ursäkt. Våga säga förlåt. Men även svälja sin stolthet och förlåta. En vacker dag kanske det är för sent. När man minst anar det har man missat sin chans att ställa saker till rätta. Då får man leva med det resten av sitt liv. Så ta chansen medan du har den. Hör av dig till någon du inte pratat med på länge. Red ut en konflikt med någon du saknar i ditt liv.

Sprid kärlek i världen!

IMG_4784

Pausar stressen en stund

Den här helgen släpper jag stressen hemma. Inga måsten. Inga saker som ens kan betas av. Ingen tvätt. Ingen städning. För jag kan helt enkelt inte. Jag har tagit med familjen hem till Degerfors. Hem till mina barndoms kvarter. Till mitt föräldrahem. Vi kom redan igår. Och direkt började jag känna mig lugnare. Stressen som gnagt senaste veckorna liksom parkerade jag hemma i huset. Så välbehövligt. 

Idag har jag till och med fått till ett träningspass. Första denna vecka. Inte bra alls. Jag har tusen anledningar till det. Vissa bra, andra inte. Men jag blickar framåt. Nya tag. Vända på träningsmisären. 

Löppasset idag gick genom min barndoms håla. Förbi mina gamla skolor. Fotbollsarenan där jag lagt många timmar utan att bli speciellt bra. I ett ganska novembergrått Degerfors fick jag känslan av hus som förfaller och en bygd som inte alls lever på samma sätt som jag minns det. Men det kanske är just mitt minne det är fel på. Det kanske alltid har varit såhär? 

Jag fick höra klockan som ringde in från rast vid min gamla lågstadieskola. Jag sprang längs älven där man cyklat åtskilliga gånger till skolan. Nedför Svartåbacken men uppför Medborgarbacken. 

Det var ett ganska tungt pass för kroppen. Jag kände av de senaste dagarnas stress. Kroppen var liksom inte med mig. Stumma ben och dåligt flyt. Men det blev ändå en 7 km återresa i tiden. 

   
 

Jultraditioner

Julen har kommit igång ordentligt här nu. Det ligger lite snö ute, det är några minusgrader och den rätta känslan börjar infinna sig. Jag älskar julen men inte den stress och hets som kommer med den. Därför är min taktik att ligga steget före. Julklapparna är nästan klara. Julgodisbaket bestämt. Jag har dessutom beslutat att det som inte hinns med, hinns inte med. Och jag tänker inte stressa upp mig för det.

Den här helgen är mina föräldrar här. Bompa (morfar) är numera lite av en favorit hos storebror i huset. Idag bakade vi pepparkakor tillsammans med mormor och kusinerna. Storebrors första pepparkaksbak. Vi kan väl säga att det inte blev så många pepparkakor producerade av honom. Han åt dock inte upp degen. Han gömde den under ett tjockt lager mjöl och sedan hackade han den sönder till små smulor. Men det var så mysigt. Vi spelade julmusik och pratade lite minnen.

Jag kan inte se mig mätt på de här små händerna som koncentrerat tog sig an baket bredvid sin mormor.

Det känns som om vi nu under några år kommer skapa våra egna jultradtioner. Traditioner för vår familj och våra små prinsar. Det fyller mig med glädje och ro när jag tänker på det. Såklart har vi redan lite tradtioner, som säkerligen kommer ändras och utvecklas med åren. Jag tycker om tanken att skapa jultradtioner med vänner och släkt. Jag hoppas på tradtion med julpyssel om ett par år. Och kanske en resa till Jul på Liseberg eller Skansens julmarknad med min syster.

  • Julmarknaden på Ekenäs slott är ett litet startskott för julen. I mitten av november åker jag dit tillsammans med någon vän eller min syster och känner julstämningen krypa fram.
  • Sedan några år tillbaka bakar jag julgodis med några vänner. Vi ses en dag och gör ett gäng sorter som vi sedan delar på. Så är det gjort. Man får många sorter men inga extrema mängder.
  • Vi klär julgranen runt lucia här hemma. Vi vill njuta av den längre än bara från några dagar innan julafton. Vi har lite känslan av att när jul och nyår är över så vill vi städa ut julen ganska omgående. In med det nya. Och så tycker jag det blir lite mindre stressigt när det närmar sig julafton. Då vill jag mysa och dricka glögg.
  • Dan före dagen äter vi risgrynsgröt och julskinka. Myser framför TV’n och laddar inför julafton. Ibland ensamma, ibland med sällskap. VIssa år här hemma, andra år hos någon annan. Vi till och med spelar Bingolotto och drömmer om lite vinster.
  • Daniel har en tradtion som jag har tänkt ta efter. Även om vi inte kommer göra det tillsammans; julaftonslöpning. På förmiddagen på julafton har han i flera år fått till ett löppass. Det känns som en bra start att börja den dagen med. En dag som i övrigt har ganska stort fokus på energiintag. Hade vi haft den löparvagnen vi önskar oss hade vi kunnat få till den tillsammans.

Vad har ni för jultradtioner? Ge mig gärna tips på saker som vi kan göra mer.

064061

Efter regn kommer solsken

För mig är det extremt viktigt att vila ordentligt efter att jag varit sjuk. Jag vill inte riskera att bli sjuk igen eller dra på mig något allvarligare. Förmodligen skulle jag kunna komma igång med träningen någon dag tidigare än jag faktiskt gör. Men vad spelar det för roll? En dag hit eller dit?

Fram tills idag hade jag inte tränat på tre veckor. En förkylning övergick i min sedvanliga hosta från någon varm mörk plats. När jag sedan fick någon slags magsjuka/matförgiftning förra helgen tänkte jag att nu kan jag väl inte åka på mer på ett bra tag. Men man ska väl inte jinxa sådär. För denna helg var det dags igen. Magsjuka/matförgiftning en gång till. På mindre än en vecka?!?! Och ingen annan blev smittad. Någon av gångerna.

I lördags var jag som en orkeslös gammal gumma i soffan. Orkade ingenting, inte sugen på mat och ville mest bara vila och sova. Lyckades äta lite på kvällen och vaknade med någon slags övernaturlig energi i kroppen igår. Den energin resulterade i att gräsmattan blev någorlunda fri från löv, att fönstren på nedervåningen blev putsade och att vi fick en riktigt god söndagsmiddag serverad på kvällen.

Detta följde jag idag upp med en promenad och ett pass benstyrka i carporten medan storebror var på föris. Jag hade sagt till Daniel att jag skulle ta det lite lugnt. Att låta kroppen komma igång. Men det är ju svårt när man känner sig stark. Så jag körde på lite mer än jag hade tänkt mig. Ni vet när man redan halvvägs in i passet känner att benen börjar stumna och träningsvärken nästan kommer direkt. Då vet man att man inte alls hållt igen, fast man tänkt göra det. Nu känner jag mig i alla fall på gång igen. Jag hoppas så att jag får hålla mig frisk ett tag nu. Jag behöver kontinuitet i min träning.

Kärlek mitt i misären

Här hemma fick inte pappan i huset den uppmärksamhet han förtjänade idag. Ingen sovmorgon, ingen mysfukost framdukad när han klev upp ur sängen och ingen farsdagsfirande av barnens farfar. Istället fick han redan igår kväll ta hela lasset med barn, ersättning till lillebror och beredskap att ta hand om vakna barn under natten. 

Själv låg jag i fosterställning i soffan medan magsjukan tog all energi jag hade. Som om två veckors förkylning med hosta inte varit nog. Redan förra helgen fick Daniel offra sovmorgnar och annat fix för att jag hade ont i halsen. 

Så samtidigt som min stora kärlek får rodda hem och barn för att jag ska kunna vila i soffan så är det precis detta som gör honom så fantastisk. Han släpper alla andra eventuella planer utan att blinka och sätter familjen först. Så även om han fick öppna paket som var inslagna i emballaget de skickades i och får laga all mat själv hela dagen så hoppas jag att dagen inte varit alltför betungande. Men jag kan konstatera att mina barn har en fantastisk pappa. Kärleksfull och full av humor. Omtänksam och fantasifull. Världens grymmaste!!! Och tänka sig att jag delar livet med denna man. Kärlek till dig Daniel!!! 

  

  

Det här med jul…

Det här med julen alltså. Jag älskar julen på många sätt. Pysslandet, stämningen, myset och känslan av att det är en social högtid. Några veckor där man umgås och njuter av tillvaron lite extra. Men julen är för kort konstaterade vi för någon vecka sedan. Därför börjar jag och min syster ladda upp från första november. Då börjar vi lyssna på julmusik. Kanske tända ett ljus med juldoft. Planera julklappsinköp och julfiranden. Varför börja så tidigt? För att kunna njuta av allt utan behöva att stressa. Att inte allt ska pressas in på några få veckor.

Samtidigt så är jag fullt medveten om att detta är en tid på året som många människor fasar för. Ensamma som inte har någon att dela den med. Fattiga som inte har råd att köpa julklappar till sina barn. Barn som efter julen får gå tillbaka till skolan utan att ha en enda julklapp att berätta om. Männsikor som inte får dela den med dem de älskar mest. Jag brukar alltid försöka göra något för utsatta just under julen. Skänka pengar till någon organisation. Eller ge matkasse till familj i svårighet eller julklappar till fattiga barn. Gör det du med. Ingen stor grej för oss som har möjlighet. Men många bäckar små…

Jag vet att julen är en religiös högtid i grund och botten. Jag kan inte kalla mig troende direkt. Vissa kanske kallar det hyckleri. Men för mig är julen en högtid där man är släkt och familj extra nära. En speciell tid på året där man visar extra mycket kärlek till människor runt omkring, kända som okända. Vi, eller i alla fall jag, behöver det mitt i vintern.

Vad är julen för dig? Mys eller pest? När börjar den?

För mig har den redan smygbörjat!!!

GodJul